Jaktberättelser

Detta berättelser är hämtade från boken "Jakten förr och nu" skriven under en studiecirkel som genomfördes av BoH JVO hösten 1989 och våren 1990.

Jakten förr och nu

Saxfångst på räv

Min far Gustav Holmström hade varit på en kurs som trappern Bergstrand hade i Skellefteå om saxfångst på räv. Denna metod skulle nu provas.

Han inköpte ett antal saxar, som han kokade i en gryta i källaren och smorde in den med ett medel som Bergstrand sålde, så att de skulle bli luktfria.

Den händelse som jag skall återge inträffade någon gång vintern 1954-55 strax före jul. Snödjupet var ca 70-80cm och det var 10-15 grader kallt. Saxen hade han placerat i en räv-växel norr om Olle Vickströms loge i Smideshägnan. Tidigt en söndagsmorgon gick larmet. Lägst nere i trappen står en rödbrusig svettig saxfångare och ropar. Det har gått fast en räv. Han har gått under storladan norr om Björklunds ta bössan och kom.

Det var ej första gången som detta larm gick. Så efter en stund var vi på skidor utrustade med bössa, ficklampa, spade och övrig utrutning. När vi kommer fram till ladan, åker vi den obligatoriska ringen för att se om räven hade gått ut, men den låg kvar. Räven hade kvar saxen det visade släpspåren i snön. Fram med spadarna för att ta bort snön kring ingångshålet, men det var för litet för att vi skulle kunna se någon räv. Det var bara att fortsätta att skotta snö. När all snö var borta kring ladan och ficklampan varit flitigt använd, kunde vi ej konstatera var räven låg. Det enda sättet att få se var att försöka krypa under.

På ena kortsidan fanns en liten möjlighet att krypa. Eftersom jag var yngre och något smalare, fick jag förtroendet att prova. Sakta började jag åla mig in under ladan. Det är trångt och jag är rädd att jag fastnar ropar jag till pappa.

”Ingen fara jag drar ut dig!”, blir svaret.

Jag ålar ytterligare en bit, tar lampan och lyser. Då kommer frågan, ser du räven? Nej jag ser ej räven, men saxen. Räven ligger bakom en ås, dra ut mig. Pappa drar ut mig med en saxfångares fulla kraft. Skjortan åkte upp och en bar mage får på hälsning av moder jord, med påföljd att den började ändra färg från vit till rosa.

Vi visste nu var räven låg och att kring ena benet satt saxen. Tråkigt nog gick den ej att skjuta där den låg. Under mitt besök under ladan hade jag sett en båtshake. En plan växte fram. Vi drar ut den med haken.

Utrustad med ficklampa och båtshake kryper jag under. Nu går det något lättare att komma in för nästan allt löst material följde med när pappa drog ut mig. Jag får fast båtshaken i saxen och börjar dra, Sakta kommer ett räv-ben fram bakom åsen, sedan ett rävhuvud, men där blir det stopp. Räven sitter så trångt till att det ej går att dra fram den. Så jag ropar till pappa, dra ut mig.

Med samma fart som förra gången åker jag ut. Magens färg ändras nu från rosa till röd. Vi visste nu exakt var räven låg och att den gick att dra fram, så den enda möjligheten var att skjuta den där den låg.

Det var bara att krypa under ladan en gång till, men nu med en laddad hagelbössa. Jag började med att rigga upp min ficklampa så den lyste på saxen och drar tills rävhuvudet blir synligt. Håller nu haken där räven sitter i min vänstra hand. Tar bössan med höger hand och försöker rikta in den mot rävhuvudet. Att sätta den mot axeln var omöjligt,. Det var bara att skjuta på fri hand. När skottet gått ropar pappa, fick du räven.

Svaret blev ”ja, dra ut mig. Men sakta!”.

Ut kommer en rävjägare grå av ”hajmall” med bössa i höger hand och i vänster en båtshake, i andra änden av haken en rävsax, i saxen en död räv med halva huvudet borta.

Efter att ha beskådat räven och verktygen var ihopsamlade, styrde vi kosan hem till väntande jägarhustrur, som fått ännu en vintersöndag i ensamhet.

Stig Holmström

Rävjakt

Före julen 1958 var det bra jaktväder så vi skulle ut och jaga räv och vi gav oss ut i de milda temperaturerna. Sällskapet bestod av Gustav Holmström, John Pettersson, Stig Holmström och undertecknad. Hundarna var Holmströms Skoja och min Joe I.

Stig och jag gick vid östra kalksten efter vägen för att se efter spår, men det hade tinat mycket under natten. Det var inte så lätt att hitta bra spår. Till slut hittade vi ett spår som var bra och släppte hundarna. Det pekade österut, men det hände inte något och drev uteblev.

Efter en stund började vi att gå efter hundarna. Målet blev storladan i Storänget. Vi samlades alla fyra utanför stor-ladan, konstaterade att räven måste gått under.

Gustav passade norra och västra sidan, Jag passade södra och östra. John och Stig bröt upp en planka, lyste med ficklampan under golvet. Då utbrast Stig det är fullt med rävar som springer under golvet!

Jakt temperaturen stiger!

John lyser med ficklampan samtidigt som Stig avlossade sitt första skott.. fullträff. Varefter Stig kastar ut den döda räven. Stig avlossar sedan ett andra skott..pang.. en räv till faller.

Samtidigt hörs skott från utsidan, det blev dock ingen räv i detta fall men då händer något märkligt, ut från ladan vinglade Stig och sjönk ned på knä. Jag sprang fram och frågade vad som hänt?!

”Jag blev så konstig. Blev nog träffad av ett skott.”, trots detta så piggnade Stig till efter en stund.

Jakten blev avbruten. I stället blev det rask avklädning för inspektion för att se hur det stod till med den ofrivilliga måltavlan. Jo mycket riktigt, märken efter hagel syntes på kroppen, dock inget som stoppar män på jaktstigen.

Jakten fortsatte. Räv nummer tre kunde skjutas och slängas ut från ladan, varvid alla trodde att nu kunde minsann inga rävar finnas kvar. Men där tog vi fel.

När jag såg över de fällda rävarna som låg utanför ladan, så ser jag bara två stycken. Längre bort mot skogsbrynet så far en av rävarna ålande. Rusar efter och kan avliva den återuppståndna räven.

I samma ögonblick så brakar det till och en fjärde räv springer ut där jag stått. Vi släpper hundarna, men mörkret börjar komma så den fjärde räven klarade sig.

En lyckad jakt trots allt.

Fred Pettersson

Grävlingsjakt

Bertil Karlsson

Grävlingstammen

Jag själv (Bertil Karlsson) hade 1981 skaffat mig en Tysk jaktterrier för rävjakt, men av det blev ju intet, som vi vet, då rävskabben slog till.

Av en slump stötte jag på hösten 1982 ihop med en grävling borta vid Bergsby-Hedensby rågången vid Vorrmyrbäcken, och jag med lite undersökning senare på hösten lokaliserade vi grytet Stig och jag. Det var en spännande debut för en unghund, för motståndaren kan ju vara mycket hård. En grävling lämnar inte så gärna sitt gryt i motsats till räven, så hunden skall fungera som förliggare, alltså tränga fast bytet, markera det och skalla så jägaren kan gräva ett hål och avliva den förskansade grävlingen.

Vårat första försök föll väl ut och vi tror att det var områdets första tagna grävling. Som vanligt var skulle skinnet tillvaratas, men det visade sig vara mycket arbetsamt, nästan helt intill omöjligt att skrapa det rent från fett, Fettet var som tjockt gummi, samtidigt som skinnet numera är helt värdelöst(1988). En gång i tiden när rakborsten var ett måste var det grävlingen som höll håret.

Kommande år framåt fortsatte vi att ta ett exemplar varje år. Nu började man också inom styrelsen vakna upp. Började man inte stämma i bäcken under ett tidigt skede skulle vi få problem framöver med återväxten av hare och skogsfågel.

Grävlingens rotande inom vissa områden kan vara förödande för ungarna. Nu fick man användning av viltvårdsgruppen, som på våren 1988 köpte in tre grävlingsfällor, Samma år togs fem djur i fällorna, Det visade sig bra för året efter så fångades bara en grävling i fällorna.

Man kan tycka att den skulle ha svårt att acklimatisera sig här uppe, men vi får nog räkna med att den kommer att stanna, föröka sig och vara ett vanligt djur i vår fauna. Grävlingen har inget skinnvärde, och endast en liten grupp jägare kommer att försöka hålla dess antal nere.

I viltvårdande syfte torde det vara av stort värde att hålla grävlingstammen låg.

Bertil Karlsson

En berättelse om hur det gick till när jag sköt fyra harar med ett skott

Lördagen den 8:e oktober 1983 for jag med min hund Lissi ut för att jaga. Det var ca 5 grader varmt, mulet och lugnt, således fint jaktväder. Jag körde in Svinmoravägen och stannade på åsen, som går in mot Risöberget.

Det här var innan Skelleftehamnvägen drogs om, så man kunde jaga på denna plats utan att få hunden ihjälkörd.

Jag gick med hunden in mot Risöberget. Lissi försvann ganska fort. Halvvägs till Risöberget hörde jag henne väcka 200m söder om mig. Jag fortsatte och gick till stigen, som går ner till ”Puttes bilskrot” (som inte fanns då) . Där satte jag mig att vänta. Efter drygt en halvtimme får Lissi upp haren, men drevet far åt fel håll. Det drar iväg mot Rönnlundberget, som ligger norr om Nyåkersberget. Där buktar haren.

Nu är frågan ska man stå kvar eller gå bort mot hunden? Efter 20min går jag nerför stigen. När jag kommer ner på asfalten har hunden blivit tyst. Det här är inte den rätta jaktmiljön, men haren brukar söka sig ner på asfalten för att lura bort hunden.

Nu startar drevet igen och kommer norröver. Haren far raka spåret upp i Risöberget. Varför stannade jag inte uppe på stigen? Eftersom platsen jag står på är ett bra pass, så står jag kvar.

Nu har hunden inte hörts på 10 minuter. Men där kommer ju haren ner på vägen. Han springer rätt på mig och det blir ett lätt skott.

Jag hinner göra upp haren innan hunden kommer. Det är något konstigt med haren. Bland tarmarna finner jag tre stora svarta klumpar. Men jag hinner inte fundera mera på detta då hunden skall ha sin del.

Sedan sätter jag mig och fika. Då börjar jag tänka på vad det var för svarta klumpar i haren? Det måste undersökas. Försiktigt petar jag med kniven i en av klumparna, då ser jag att det är ”har ungar”. Den 8 oktober och har honan har ungar i sig. Någonting måste ha gått snett.

Dessa ungar skulle aldrig ha överlevt. Då tänkte jag det är nog inte många som som skjutit fyra harar med ett skott.

Thor Lundström