Historia

Detta kapitel (kap. 2) är hämtat från boken "Jakten förr och nu" skriven under en studiecirkel som genomfördes av BoH JVO hösten 1989 och våren 1990.

Jakten förr och nu

Första styrelsen för Bergsbyns JVO 1938

Jaktvårdsområdets organisatoriska utveckling åren 1938-1988

JVO bildades formellt den 2 december 1938 då länsstyrelsen beviljade ansökan. JVO omfattade då endast Bergsbyn och var då på 2.400ha

1939

på börjades processen för att utöka JVO med Hedensbyn och Tuvan. Hedensbyns mark är både öster och väster om Bergsbyns, så det var naturligtvis intressant att få ett större sammanhängande jaktområde. Hedensbyns markägare var också intresserade, men det skulle dröja till 1946 innan det blev klart. Tuvans markägare var i detta läge helt ointresserade av att ingå i JVO

Vilka regler som gällde för att bli medlem var luddiga och tolkningen av stadgarna under många år felaktig. Från början var kravet att man var boende i Bergsbyn, markägare eller ej spelade ingen roll. Det var dessutom diskussion om det gick att neka markägare, som inte hade sin bostad i Bergsbyn att bli medlem.

Anledningarna till att JVO skulle bildas var flera, men de viktigaste faktorerna var, att jakten bedrevs utan överenskommelser om avskjutning och jakträttsgränser. Enligt en källa var orsaken enbart den svenska avundsjukan. Vilttillgången var också mycket dålig och röster hade höjts för total fridlysning av allt vilt. Redan första verksamhetsåret var målsättningen att införliva Hedensbyns och Tuvans marker i JVO och detta blev klart för Hedensbyns 1946, Furunnäs 1947 och Tuvan 1951.

Engagemanget när det gällt viltvård har varierat under åren men framförallt de första 20 åren var aktiviteten hög. Ett flertal projekt med utsättning av hare och utfodring av rådjur under vintern har genomförts. Olika åtgärder för att begränsa rovviltet har i perioder varit en stor uppgift t.ex. klappjakt på räv, utsättning av hök fällor mm.

Kontroll och bevakning av jaktregler samt rågångar, var en mycket viktig funktion under många år, till viss del t.o.m. idag. Att det från början berodde på små viltstammar och då speciellt haren, framgår tydligt, Men attityden höll i sig även då vilttillgången ökade.

För att begränsa avskjutningen på hare och fågel, förbjöds jakt före 1 oktober. All mark söder om Lidvägen fridlystes utom för räv och älgjakt

Begränsningarna i tid och antal vid jakt på hare kom att finnas i olika former under 49 år. Först vid jaktstämman 1987 togs alla för JVO speciella regler bort.

Metoden för att fridlysa delar av JVO fortsatte också mycket länge. Orsaken till att en del av JVO fridlystes var att ha ett s.k. reproduktionsområde där viltet skulle störas så lite som möjligt. Området skulle dessutom vara så centralt som möjligt och all jakt koncentreras på ytterkanterna d.v.s. mot rågångarna.

Dessa regler skapade mycket svåra regeltolkningar, t.ex. fick man bära vapen för att koppla drivande hund inom fridlysta området? Hur nära fridlysta området fick hund släppas?

Under JVO 50 åriga historia har det naturligtvis varit ett flertal stora och små konflikter. En av orsakerna till detta har varit att andelen markägare, som själva jagat, varit liten. Markägarna har dock aldrig accepterat att jakt arrendatorerna fått bestämma, speciellt i frågor av ekonomisk art och när det gällt avskjutningsregler. Detta var särskilt tydligt under JVO första 30år.

Skellefteå Kommuns mark, som idag är ca 1/3 av totala arealen, har också varit ett återkommande diskussions ämne. Frågorna har varit många men som exempel kan nämnas, att JVO idag arrenderar Skellefteå Kommuns mark, trots att de är delägare i JVO. Detta för att begränsa antalet jägare och då speciellt älgjägare antalet, vilket tyvärr är nödvändigt för att överhuvudtaget kunna jaga älg på ett säkert och positivt sätt.

Vilttillgången har ju varierat under dessa 50 år på samma vis som för all övrig mark i vår bygd, Älgens explosionsartade ökning Den utomordentligt goda tillgången på hare under slutet av 50-talet och början av 60-talet, samt harpesten, som 1966-1967slog ut hela stammen. Tjädern har i stort sett försvunnit, meden nya arter har tillkommit, t.ex. bisam och grävling.

BoH VVOs historia 1940-1988

JVO besöktes under 1940

av länsjaktvårdskonsulent Emsing och rikskonsulent Hamilton, som pratade om jakt- och vilt vård samt visade film. Till jägarträffen var även Hedensbyns jägare och Skärgårdens jaktklubb inbjudna, då även frågan om utökning JVO skulle diskuteras.

Samma år blev den stora diskussionsfrågan om älgjakten skulle fridlysas i 5 år, vilket länsjaktvårdsföreningen föreslagit och skickat ut på remiss.

Fridlysningen skulle gälla hela norr- och Västerbotten. JVO förordade fridlysning enligt länsjaktvårdsföreningens förslag, den blev dock ej genomförd.

1941

bildades älgjaktlaget. Jakt på älg hade förekommit under ett flertal år utan att jakten var samordning. Den som ville jaga gick ut ensam, När nu älgjaktlaget bildades var det enbart i dess regi som älgjakt var lovlig. Premiäråret var 6 jägare med, efterlydnaden av denna regel var det si och så med. Ända fram till 1943 så förekom jakt på älg utanför älglagets kontroll. Under denna tid anställdes en tillsyningsman för att bevaka älgen under våren, i första hand för att försvåra tjuvjakt, men även kontrollera och förhindra att hundar störde djuren.

1942

tilläts även markägare, som inte hade sin bostad i Bergsbyn att jaga. Detta efter flera års diskussioner där stadgarnas innehåll inte var viktigare än andra uppfattningar.

1943

blev det möjligt att ansöka om licenstilldelning på älg. Detta röstades dock ner då älgstammen inte skulle tåla den antagna tilldelningen. JVO begränsade också älglagets jakt genom att bestämma vad som fick skjutas. Den ordningen fortsatte till dess att licensjakten blev generell.

Från början var den interna tilldelningsprincipen orsakad av oro över att för många älgar skulle skjutas, men regeln kom senare att ha betydelse vid tvist om vem som trafikdödat vilt skulle tillfalla. Markägarna hävdade att då att tilldelningen enligt JVO beslut var fyllt skulle trafikdödat djur tillfalla markägarna, inte JVO

Detta år beslutades också att JVO skulle betala arrende till Bergsbyns bya-kassa med 50kr/år.

JVO fortsatte diskussionerna med Tuvans markägare för att få in deras mark i JVO. Närmare 50% av Tuvans areal ägdes av Bergsbybor och de hotade nu med att fridlysa sina marker, om inte JVO fick arrendera området, Skärgårdens jaktklubb som arrenderade Tuvans mark. Ansökte samtidigt om att få hyra bergsbyns del av området.

Efter många och långa infekterade turer bröt diskussionerna samman. Den mark som ägdes av Bergsbybor och låg inom Tuvans by, fridlystes från småviltjakt. Föra att skärpa kontrollen av skärgårdens jaktklubb, märktes rågången mot dem extra noggrant. Inte förrän år 1946 så löstes denna tvist.

1943 när jakttrycket från öster minskade, återinfördes fridlysning av området söder om kraftlinjen, dock ej för älg- och rävjakt.

Regeldjungeln för småviltsjakten fortsatte att växa. Gråfågeljakten begränsades till 2 tjäder och 2 orrtuppar per jägare. En ny regel för harjakten kom till: ”Skulle någon ansluten jägare genom sjukdom eller oförmögenhet ej själv kunna företaga jakt, bör han genom annan ansluten jägares försorg få skjuta en hare”. Varför regeln uppkom vet vi inte men utöver solidaritetsskäl underlättades problemet med överskjutning.

För att förbättra bevakningen av om rådet tillsattes 1944 två jaktpoliser.

De avlönades med 20kr/år och 10kr för varje tjuvskytt de kunde anmäla. Bevakningen av JVP och kontrollen av egna jägarna var under många år mycket intensiv.

Oenigheten med Skärgårdens jaktklubb fortsatte. En stadgeändring diskuterades för att kunna utesluta jägare, som jagade på angränsade marker. Förslaget röstades dock ner.

1945

hände inget speciellt. Processen för att integrera Hedensbyn fortsatte. Älglaget fick fastare former och älgtorn började byggas.

Älgtillgången uppskattades till 13djur.

1946

utökades JVO med Hedensbyns marker och arrende avtalet med Tuvans markägare blev klart.

JVO totala areal kom därigenom att bli ca 5.500ha. Nya stadgar skrevs och styrelsen utökades med två ledamöter som var Hedensbyns representanter.

För att finansiera sammanslagningen och Tuvans arrendekostnad ordnades ett flertal fester för både Hedensbyns och Bergsyns jägare. Kostnaden för arrendet av Tuvans mark ansågs mycket dyrt. JVOO betalade 200kr/år JVO åtgärder, bevakning och information, för att få slut på lösspringade hundar och kattor hade ej gett önskat resultat,. Två jägare ålades att till JVO betala 25 kr/person för att att vid ett flertal tillfällen låtit sina hundar driva så sent som i maj månad, varav en fortfarande inte bryr sig om detta.

Att det blev dessa två som kom att bli pilotfallet berodde på flera orsaker. Det var nämligen samma personer, som JVO tidigare övervägt utesluta p.g.a. att de jagade i Skärgårdens jaktklubb också, JVO hotade med att utesluta jägarna om det inte betalade böterna, vilket de inte gjorde. Jägarna uteslöts 1947.

Vide ett sammanträde i november 1946 omedelbart efter att länsstyrelsen fastslagit det nya JVO, beslutades att avbryta all småviltsjakt. Stammarna ansågs för svaga för att tåla ytterligare jakt.

De fiskare som bodde inom JVO erbjöds från och med nu medlemskap i JVO. Det krävdes dock att deras huvudsakliga inkomst kom från fisket.

JVO nya gränser märktes upp och jaktpoliserna utökares med fem personer med special uppdrag att kontrollera rågången mot skärgårdens jaktklubb.

1947

ansökte Furunnäs markägare om inträde i JVO vilket naturligtvis accepterades av både JVO och länsstyrelsen. Den areal som tillkom var ca 450ha.

P.g.a. de svaga småviltstammarna kallade JVO till extrastämma i november. Då begränsades harjakten till två harar per jägare och fågeln till en tjäder och en orrtupp/jägare. Dessutom maximerades ekorr avskjutningen till 20 st/jägare

För att ytterligare begränsa rävstammen ansöktes tillstånd för saxfångst, vilket också beviljades. Dessutom mjukades reglerna för traditionell rävjakt upp, så att jakt kunde bedrivas i mindre grupper om anmälan gjordes till någon av jaktpoliserna.

JVO hade nu varit verksamt i 10 år, men någon formell ombildning behövde ej föras då utökningen 1946 med Hedensbyn ansågs som nybildning. Det var ur JVO synvinkel fördelaktigt då ombildningen ju kostade en del och JVO ekonomi var mindre bra. Dessutom skapar ombildningar oro över om majoriteten av markägarna skall rösta för en fortsättning.

Småviltstammarna hade nu kraschat totalt och jakt på hare och fågel förbjöds.

För att klara JVO ekonomiska åtaganden beslutades att den jägare som inte löste medlemskortet, p.g.a. jaktförbudet på småvilt, men som ett senare år återupptog jakten, skulle vid det tillfället få betala även för den tid de inte löst medlemskortet.

Åtgärder för att minska rävstammen fortsatte.

Skottpengar infördes med 15kr/räv, och grythundar engagerades för att på försommaren effektivare kunna kontrollera gryt och avliva valparna.

Förhållandena 1949 var detsamma som 1948 och ingen småviltsjakt tilläts.

På initiativ av Ursvikens byamän diskuterades 1950 möjligheten att arrendera deras mark norr om Skatavägen för älg och rävjakt. Tyvärr kunde man inte enas om älgjakten, utan jakträtten kom att nyttjas av andra jägare. Det olyckliga i detta var ju inte att andra fick jaga, det var dem väl unnat, utan att då denna mark ligger insprängd i JVO, hade marken kunnat användas skulle bättre förutsättningar ha funnits för del selektiva jakt på älg som JVO långt senare tvingas vidtaga. Dessutom kom grannsämjan inte att vara den bästa.

Harjakten återupptogs, Sju dagars jakt och en hare per jägare.

Årsstämman avslutades med film och dans, vilket under många år blev traditionell

1951

övertygades Tuvans markägare att ansluta sig till JVO som därigenom kom att bli den sista utökningen fram till idag. Arealen har sedan bara minskat p.g.a. vägbyggen,industri och bostads områden. Bevakningen av JVO var fortfarande intensivt och tre jägare polisanmäldes för att deras hundar drivit hare på olovlig tid.

1952

tilldelades JVO Svenska Jägar förbundets diplom och 100kr ur Wallenbergska fonden för ”god jaktvård”.

Under året blåste flera stormar inom JVO. Vid årsmötet beslutades att förbjuda alkoholförtäring före och under jakt. Mot beslutet lämnades reservationer då det enligt vissa personers uppfattning inte kunde anses att JVO hade sådana befogenheter.

För att få börja jaga älg krävdes att jägaren klarat älg skyttemärket i brons ett beslut som ansågs som ansågs av ett flertal som onödigt.

Småviltstammarna hade nu återhämtat sig något och reglerna i första hand för harjakten blev en mycket besvärligt diskussionsämne. I tron om en liten tilldelning av hare skulle garantera en fortsatt ökande stam. Begränsades antalet lovliga till två st/jägare Stammen ökade också kraftigt ända fram till mitten på 1960 talet, då harpesten slog ut hela har beståndet.

JVO årliga beslut om antal harar/jägare kom att vara så långt ifrån vad har stammen tålde, att efterlevnaden av småviltsreglerna inte var speciellt intressant.

1953

infördes ett speciellt reglemente för harjakt. JVO polisanmäldes av Ursvikens älgjaktlag för att olagligt ha använt s.k. lapptyg vid älgjakten samt att inför jakten ha drivit bort älg från Ursvikens marker. Dessa uppgifter kom även till pressens kännedom och en artikel publicerades också, vilket orsakade mycket kraftiga reaktioner inom JVO.

Representanter för JVO och Ursvikens älgjaktlag träffades och diskuterade igenom frågan,Intresset för jakt ökade successivt och 1953 såldes 100 jaktkort. Två personer polisanmäldes och dömdes för tjuvjakt. För att förbättra bevakningen höjdes premien till den jaktpolis som upptäckte och kunde bevisa tjuvjakt till 25kr.

Ett visst missnöje från vissa markägargrupper började att gro 1953. JVO styrelse fick bl.a. i uppdrag att skriva om stadgarna, vilket inte var möjligt förrän nästa ombildnings stämma 1955. De krafter som tidigare varit emot att JVO bildades började nu en kampanj för att om möjligt få JVO i graven till nästa ombildning. Missnöjet berodde på 2 huvudskäl: Markägarna ansåg sig ha för dåligt ekonomiskt utbyte, samt för lite att säga till om.

1954

rapporterades de första bet skadorna på skog av älg. Den kraftiga har stammen skapade irritation hos en del husägare, vars tomter låg i ytterområdena då haren åt upp det mesta av odlade ”köksväxter”. De krävde att jakten skulle koncentreras till områdena i närheten av bebyggelsen, vilket också gjorde från och med 1955 .

Nu öppnades också hela området för småviltsjakt, vilket var nödvändigt när antalet jägare ökat så kraftigt, samtidigt som ar stammen var synnerligen hög.

Trots att fågelstammen ökat, gällde fortfarande jaktförbudet på orre och tjäder.

1955

första gången i JVO historia hade arrendekontrakt lämnats in. Dessa behandlades i JVO styrelse. Beslutet blev ej acceptera arrende kontrakt, även om det enligt stadgarna skulle vara möjligt. Eftersom antalet jägare var så stort, krävdes åtgärder för att minska eller åtminstone undvika ytterligare ökning.

Ombildningstämman hölls första gången 1955. Som väntat var markägarna inte eniga om en fortsättning, utan när frågan om JVO förläggning ställdes blev det rösträkning, vilket gjordes utan speciell kontroll av fullmakter eller areals innehav. Stämmans beslutade enligt röst talen att JVO skulle förlängas i 10 år. Beslutet överklagades till länsstyrelsen och ny ombildningsstämma fick hållas 1956.

1956

utöver att förlänga JVO i 10 år, fattades principiellt viktiga beslut för framtiden. Markägarna övertog makten genom att i direktiven till de som skulle komma med förslag till nya stadgar klart uttrycka, att enbart markägare eller person med fullmakt hade med JVO beslut att göra.

Markägarnas ekonomiska utbyte av jakten skulle förbättras bl.a. genom att jakt arrenden skulle accepteras, vilket dock ej blev godkänt förrän 1961. Dessutom höjdes ersättningen till bya kassorna. De mycket komplicerade småviltsrelgerna gjordes om och förenklades samt både jakttiden och antal lovliga djur att skjuta utökades.

JVO erbjöds att få arrendera ett mindre markområde inom Ursvikens skatt, men som ägdes av Furunnäs, Detta under förutsättning att lapptyg inte skulle sättas upp mellan byarna JVO tackade p.g.a. villkoren nej till erbjudandet.

Diskussionerna med Ursviken fortsatte då JVO försökte påverka både Ursvikens markägare och jägare att jaga enligt våra regler. Det gällde då i första hand har jakten. Någon överenskommelse kom dock aldrig till stånd.

Utdrag ur tidningsartikel från jakt stämma 1956

LUGNT I BERGSBYN VID JAKTSTÄMMA

Det var smått gemytligt och helt lugnt när delägarna i Bergsbyns-Hedensbyns jaktvårdsområde mangrant samlats till ny föreningsstämma i Bergsbyns bönhus på torsdagskvällen. Lite små kiv uppstod förstås om fullmakts bestämmelserna, men någon allvarligare osämja blev det aldrig tal om.

Med ett rungade ”ja” godkände stämman styrelsens förslag till förlängning av jaktvårdsområdet på tio år. Ingen endaste oppenent anmälde sig för röstning.

Styrelsen hade uppgjort förslag till stadge ändring och delägarna fick fritt yttra sig om de gjorde förslagen. I stort sett föreföll man nöjd med ändringarna. Hr Karl Lundmark hävdade dock att förslaget om att fullmakt till jakträtt inte får lämnas till någon annan än en annan skatteägare var oriktigt och inskränkte den enskildes frihet. I hans yttrande instämde några, men hr Arvid Forsberg var inte med på noterna. Den där begränsningen tyckte han var bara bra och han tackade också styrelsen för deras förslag till stadgeändring, som han sa sig ha väntat på länge.

Hr Forsberg och Lundmark bildade var sitt ”läger” och det blev en längre stunds diskussion för och emot styrelsens förslag om angående fullmakterna. Några tyckte att familjemedlemmar obligatoriskt skulle få fullmakt till jakträtt, men sen måste ordentligt klargöras vad egentligen var en familjemedlem.

Hr Oskar Holmström tyckte att man inom jaktvårdsområdet skulle vara rädd för osämja och splittring. Och skulle beslutet om fullmaktsgivningen vara olaglig, stoppades det ju när det hamnade hos länsstyrelsen.

Ämnet älgskador togs också upp till behandling och hr Forsberg varnade för att älgbeståndet skulle öka. Hr Halvard Johansson menade att det knappast hjälpte om man ökade avskjutningen något. Är man jordbrukare och äger skog, får man endera utrota de djur som åsamkar skador eller också får man finna sig i de olägenheter som skadorna innebär. För att undvika skador får man lov att ta bort sista älgen. Det är kanske den som mest förstört skogen.

Något beslut om stadgeändring fattades inte. Utan ämnet kommer att tas upp till förnyad behandling på nästa stämma.

1957

byggdes i samarbete med Skellefteå jaktvårds förening en lerduvebana väster om skjutbanevägen. Den fick dock enligt överenskommelsen inte användas under jaktsäsongen.

Ett flertal personer polisanmäldes för tjuvjakt och blev också dömda.

1958

minskade tillgången på hare och jakten begränsades omedelbart. För att underlätta informationen till jägarna skrev ett PM, som följde med jaktkorten när de löstes ut,

Vid Svenska jägareförbundets kongress hölls ett föredrag av jaktvårdskonsulent Emsing om vårt JVO, vilket enligt Emsing ”är Sveriges äldsta och kanske det bäst skötta”.

Samma år gjordes också försök med att kvotera jaktkorten mellan byarna så att Hedensbyn och Bergsyn skulle få 28 jakträtts bevis vardera och övriga byar 11st var. Vare sig kvoteringen eller kravet på fem års boende fungerade utan valet av vilka som skulle få jaga var helt godtyckligt.

Den nya regimen inom JVO fortsatte alltså verksamheten som grundarna av JVO tidigare hade gjort. Beslut fattades utan stöd i stadgarna som tidigare och någon egentlig intäktsökning till markägarna blev inte av. Att jägarantalet var för högt.

Den förändring som dock blev var att viltvårds aktiviteten sjönk.

Åren 1960-1961

var aktiviteten inom JVO låg. Den viktigaste frågan var hur länge som JVO skulle kunna neka jägare med arrende kontrakt att få jaga Varje år inkom ansökningar om att få lösa jaktkort både av personer med arrendekontrakt och utan kontrakt Vilka kriterier som avgjorde om ansökan skulle beviljas eller ej är omöjliga att förstå. Den slutliga lösningen kom 1961 när en arrendator prövade frågan juridiskt.

Sedan 1956 hade denna jägare ansökt om jakträtt och fr.o.m. 1958 årligen bifogat arrendekontrakt i sin ansökan. JVO hade varje år nekat personen jakträtt, eftersom han hade sin bostad utanför JVO. Den egentliga orsaken var att sedan flera år hade olika möjligheter undersökts för att minska jägarantalet.

JVO hade ett flertal gånger varit i kontakt med länsstyrelsen och Länsjaktvårdsföreningen för att få stöd för sin uppfattning. Samtliga svar gav dock beskedet att JVO inte kunde neka jägare med arrendekontrakt att jaga. När nu denna jägare återigen nekades, anlitade han en jurist och efter hot om skadeståndskrav fick JVO acceptera principen med arrende kontrakt.

Att JVO under så lång tid kunde avsiktligt feltolka stadgarna utan att markägarna reagerade kan enbart ha berott på att andelen jagande markägare var ett fåtal och vanligtvis med liten areal. Övriga markägare intresserade sig inte för JVO vilket också är anmärkningsvärt, eftersom arrendeprincipen var den möjlighet som öppnades vid andra ombildningen 1956 och som skulle vara markägarna ”skäliga” ekonomiska ersättning som de efterlyste.

Trots att JVO tvingats acceptera arrendeprincipen fortsatte det godtyckliga besluten tills förberedelser av nästa ombildning drogs igång 1964/65. Den viktigaste orsaken till arrende principen inte helt kunde accepteras var naturligtvis den, att de flesta jägarna som under lång tid varit accepterade i JVO inte hade något arrende och ägde inte heller någon mark.

JVO officiella förklaring till att neka jägare jakträtt var att de som inte bor i närheten av jaktmarken inte skulle kunna bedriva viltvård, men i stor sett så bedrevs ingen viltvård åren 1958-1965. Åren 1962-63 var inga speciella frågor aktuella.

Så sent som 1962 vidhöll man beslutet att ej bevilja boende utanför JVO jakträtt på området med motiveringen, att avståndet dit skulle förhindra medverkan till någon effektiv viltvård. Samtidigt tillstyrktes älgjaktsbevis för en Stockholmare, visserligen delägare (förmodligen dödsbo) i fastighet inom JVO.

Trots den förstnämndes överklagan till länsstyrelsen, där han också fick rätt, lades länsstyrelsens beslut till handlingarna.

Frågan om jakträtt för ”utombys” var åter 1963 upp. Nu beviljades rätt till lösen av jakträttsbevis enligt stämmobeslut den 30/6-61. Där beslutades om en minimiareal om 25ha och en hare får fällas per bevis. Under hösten får fyra stycken bevis lösas

1964

började förberedelserna för nästa ombildning. Markägarna och jägarna bjöds in till diskussionsträffar, där de stadgar som senare skulle föreslås på ombildningstämman diskuterades. De diskussionerna resulterade i att JVO nu accepterade arrendevillkoret som det enda riktiga för jägare som inte var markägare.

Ett PM även för småviltsjägarna upprättades

Vad du bör ta i beaktande om du tänker uppträda som en god Jägare och Viltvårdare.

1. Se till du har ett godkänt och fullgott gevär och att du kan hantera ditt gevär med ansvar för dig själv och dina jaktkamrater och övriga medmänniskor, som med full rätt även under jaktdag kan vandra i skog och mark. Du bör även göra dig underkunnig om vilka djur som är fridlysta.

2. Visa även hänsyn till viltet. Se till att du ej åsamkar djuren onödigt lidande genom att skjuta på för långa avstånd, samt när du ej har fri sik råkat såra ett villebråd är det din plikt att fullfölja jakten och ta död på det skadade djuret.

3. Ta noga reda på vilka dagar du får jaga, samt vilka områden du får jaga på. Du bör även respektera JVO stadgar och beslut. Du får ej jaga med hund, som du har lånat utom JVO ej heller med drevkedja i någon form. Se till att du har dina försäkringar tryggt ordnande, även ansvarsförsäkring för annans liv och egendom. Ingen sprit på jaktstigen.

Om ni har dessa tre punkter i åtanke och för övrigt visar oss som jägare på jaktstigen, kan ni mötas i skog mark till jakt och avkoppling, och med ansvar för naturen och vad den ger oss i trevnad och tillfredsställelse.

1964

hade tillgången på hare minska så mycket att ett extra styrelsemöte beslutade att avbryta jakten i förtid. Den avbröts i början av november.

1965

beviljades samtliga jakträttsansökningar då ”inga kontroverser med markägarna önskas”

1966

ombildades JVO för ytterligare 10 år. Normala stagar för JVO antogs och avtalskravet vid arrende bestämdes till 28ha. JVO areal blev efter naturliga korrigeringar ca 5.300 ha. Den enda större markägaren som röstade mot en ombildning var Skellefteå Kommun som då ägde 766 ha.

Eftersom de antagna stadgarna öppnade möjligheten till försäljning av dags kort, diskuterades priset m.m. vid JVO årsmöte. Det beslutades att priset skulle vara 500kr/dag och för maximalt en hare.

1967

kom harpesten och i stor sett hela stammen slogs ut. All jakt på hare och fågel fridlystes hela året.

1968

tilläts jakt på skogsfågel, vilket var första året sedan 1947.

Valdemar Granström, ordförande i Bergsbyns-Hedensbyns Jaktvårdsområde 1969

1970

sattes hare ut för att hjälpa upp stammen och 1971 tilläts jägarna skjuta en hare. I vilken mån utsättning hade någon betydelse vet vi inte, men utöver att ev. hjälpa igång en totalkraschad stam, var projektet som sådant intressant för JVO.

Rådjursjakten släpptes 1972. Dock med begränsningar. Enbart bock fick skjutas och utan hjälp av drivande hund, samt enbart med kulgevär.

1973

ansökte Skellefteå Kommuns personalklubb att få köpa jaktkort, och därmed utnyttja en del av Kommunen mark. Frågan orsakade intensiva diskussioner, eftersom Kommunen som delägare hade full rätt att arrendera ut mark och därmed öka jägarantalet till det dubbla.

Det skulle troligtvis lett till att JVO i princip upphört, eftersom han inte torde ha accepterat att ta på sig jaktledarskapet.

Med detta som grund gjordes en överenskommelse med Skellefteå Kommun och personalklubben att fem älgkort och 15 småviltskort skulle få disponeras av personalklubben. Uppgörelsen har ifrågasatts ett flertal gånger därefter och blev inte helt klarlagd förrän i mitten på 1980-talet, då Kommunen debiterade JVO en arrendekostnad, trots att de var och är delägare. Den lösningen var för JVO den absolut bästa, eftersom den areal personalklubben nyttjar, vilken de också betalar för.

1975

kom Tuvans byamän in med en begäran om utträde ur JVO av sina marker på södra sidan älven.

Vid 1976 års förlängnings stämma beviljades detta. JVO förlängdes också med 10år. Efter avstyckningen av Tuvan fick JVO en areal på 4.888 ha.

Areal minskningen berodde också att vissa ytterområden ej längre var jaktbara p.g.a. att industri- och bostadsområden börjat tränga sig på.

Inför ombildningen gjorde nya markägarförteckningar, vilket var synnerligen arbetskrävande, då antalet delägare nu stigit till ca 200st och Skellefteå kommuns markinnehav till ca 1.400ha, viket var spritt över hela JVO.

Efter ombildningen kom JVO att följa de stadgar som beslutades antas.

Jakträtten följdes antingen av att man ägde marken eller arrenderade överenskommen areal. Markägaren fick själv svara för eventuell intäkt av arrenden samt också avgöra till vem han skulle utarrendera till.

Licensjakten på älg infördes och JVO protesterade och överklagade, p.g.a. antalet tilldelade djur. Något gehör för uppfattningen om större tilldelningar fick JVO ej. Även 1977 överklagade JVO den alltför låga tilldelningen och nu 10år efteråt vet vi ju att dessa felaktiga beslut skapade den älgexplosion som resulterade i masslakten 1984-85 och troligtvis också den kvalitetsmässigt försämrade stammen.

1976

Arrende till byarna, bestämdes till Bergsbyn 2500:-, Hedensbyn 2500:-, Furunäs 850:-, Tuvan 425:-. Jakt på rådjur godkändes, dock ej med drivande hund. En förfrågan om att hålla ett jaktprov för älghund, avslogs.

1977

Beslut om att stödutfodra rådjur togs samt att ansvariga för detta utsågs. För första gången kom frågan upp om att fånga räv med snara, vilket givetvis avslogs av en klok o enig stämma.

Man diskuterade möjligheten att föra statistik på fällt vilt för framtida beslut, om man med begränsningar kan påverka viltstammar på olika djurarter.

1978

En 20% höjning av arvodet till byarna godkändes. Pris på jaktkort på älg 100:-. småvilt 40:-, rådjur 50:-

Exempel på restriktioner på hare, sju veckoslut lördag/söndag samt tre harar /kort. Mötet beslutade att anlägga en viltåker.

Stämman avslår Jan Åbergs begäran om att få använda fotsnaran vid rävjakt.

Två trotjänare inom styrelsen avtackades. Dessa var Karl Olovsson och Georg Liljegren

1979

Åberg fortsätter framställan om fotsnaran, styrelsen och stämman avslår, även framställan om att fånga mård med ett nykonstruerat slagjärn avslogs. Ännu en av gamla stammen kliver av styrelsearbetet Artur Boström, som också avtackades för lång och trogen tjänst.

1980

De gamla fortsätter sitt återtåg. Denna gång är det Valdemar Granström, som efter nära 35 årigt styrelsearbete, varav 25 år som ordförande träder han tillbaka. Han valdes dock in som hedersledamot samt fick gratis jakt så länge han orkar och vill, se bilaga 1.

Till ny ordförande valdes Alex Astergren,

Gunsen området fridlystes som jaktområde efter att boende runt området klagat på skjutandet och hunddrev.

Även detta år blåste en storm i JVO. Två markägare hade i en skrivelse till länsstyrelsen klagat på JVO förvaltning, samt att enskilda jägare eldar på berghällar. Det senare var ju ingen fråga för JVO utan en affär mellan jägare och markägaren.

Klagomålen på förvaltningen gällde däremot kontrollen av arrendekontrakt, vilket i detta området både då och nu är svårt, eftersom markinnehaven förändras kontinuerligt och markägarlistorna revideras enbart vid ombildning.

En missuppfattning som dessa personer också klagade över var att enbart mark som hade ”skatt” skulle räknas, lever delvis fortfarande kvar även idag. Oenigheten löstes utan att myndigheterna behövde medla.

1981

diskuterades frågan om en markägares rätt att till olika personers arrendera ut älg respektive småvilt, vilket naturligtvis är in sin ordning.

Det tillkom därmed ytterligare jobb på JVO styrelse vid kontroll av arrendekontrakt.

För första gången pratar man om rävskabb i protokollen. Den hade börjat visa sig på JVO. Snabba ryck. Alex avgår efter ett år som ordförande. Kurt Marklund väljs istället.

Erik Djärv avtackar sig uppgiften som huvudjaktledare för älgjakten. En syssla som han innehaft från 1952 till 1980. En strong uppgift, som han skött mycket förtjänstfullt. Åke Karlsson blir hans efterträdare och han har fortfarande (-1989) den uppgifter kvar.

1982

Ett år i lugnets tecken. Man beslutade att höja jaktkorten till för älg 110kr, hare/småvilt 60:- och rådjur 60:-

Viltvård. En kråkfälla tillverkades, modell Norsk. I den fångades under våren ett 100-tal kråkfåglar.

1983

Ordförande Kurt Marklund avgår som ordförande, men väljs som sekreterare i stället. Åke Blomkvist åtar sig ordförandeskapet.

Åberg överklagar i Länsrätten JVO rätt att förbjuda fångstredskap, som styrelse och stämma tyckte inte hörde hemma som jaktmetod på vårt område..

Kammarrätten gick på Åbergs linje att JVO ej kan bestämma över vilka jaktmetoder inom lagens råmärken man kan använda. Fritt fram att skörda för alla.

1984

Ny ordförande igen. Olle Karlsson tar på sig jobbet. Tvister mellan området och byarna, samt Skellefteå stad om arrendet löstes. Älglaget håller sitt avjagningsmöte på hösten för första gången uppe i nya slakteriet på Storhamnsberget.

1984

slutade JVO att betala s.k. arrende till byarna.

Den ersättning som sedan början av 1940-taltet och även nu årligen betalas till byarna diskuterades vid en träff med bya-styrelserna. Orsaken till diskussionen var missuppfattningar angående arrendet av Skellefteå Kommuns mark, samt önskemål från ett antal markägare att pengarna skulle betalas ut direkt till dem, vilket för JVO skulle betyda mycket administrativt jobb. Problemet löstes genom att ersättning i framtiden skulle vara ett från JVO bidrag eller avgift för vägslitaget (och byarnas samfällda mark).

Åren 1984-87 mjukades reglerna för småviltsjakten successivt upp för att 1987 med ett undantag följa allmänna jakttider. Tjädern fridlystes under höstjakten.

1985

valdes en vilt kommitté vars huvuduppgift var att under jaktåret bevaka har-tillgången, samt att vid behov lägga fram förslag till styrelsen om att avbryta jakten om stammen ansågs för svag för att tåla vidare jakt.

Styrelsen utlyste en mås- och kråktävling där en som uppvisade de amputerade fötterna vann priser 1) 300:- 2) 200:- 3) 100:-

1986

ombildades JVO eventuellt för sista gången utan några stridigheter. JVO löper nu tills vidare eller till dess en majoritet av markägarna yrkar på att JBO skall ombildas eller upphöra.

Vid ombildningsstämman, som hölls i Bergsbykyrkan med Evald Hällgren som ordförande, klubbades punkt för punkt utan ett enda frågetecken. JVO styrelse, framhölls det , dragit ett tungt lass, men gjort ett mycket gott arbete.

Nya priser på jaktkort, Älg 200:-, slaktavgift 200:-, småvilt 120:- och rådjur 80:-

För första gången jagas hare helt enligt tabell utan begränsningar på hela området.

Man tillåter återigen jakt i Furunäsviken. Bisamen har gjort sitt intåg och trycket att få jaga den har blivit större och större. Det kan ej ske på annan plats, men med förbehåll att hänsyn skall tagas till intilliggande bebyggelse.

Åke Blomkvist gick segrande ur mås och kråktävlingen med 118 par fågelfötter. Förberedelser har av styrelsen börjat att tas för det stor 50års jubileet, som landets äldsta JVO.

1987

Rågångarna mot våra jakt grannar märks upp med snygga röda skyltar i plåt.

En ny överenskommelse med Skellefteå Kommun angående jakträttsbevis kom till stånd, där den som nödgas sälja sin mark kan få arrendera jakträtt av kommunen.

Viltvård, tre stycken grävlings fällor inköptes och placerades ut. Första hösten fångades fyra grävlingar.

Hedersdiplom till delades Erik Djärv , som varit ledamot i Styrelsen i 10år, samt under en lång period älgjaktsledare.

1988

Olle avtackade sig för vidare ledarjobb. Mycket av materialet till denna samling är hämtade ur hans arbete med att kartlägga hela uppkomsten och historien runt JVO tillkomst. Där har olle gjort ett enormt arbete för bevara jaktvårdsområdets historia.

Dan Lundgren har axlat hans mantel som ordförande.

En fågelinventering har genomförts, där man med hund genomsöker vissa rutor och räknar fågel.

Vid genomgång av 80-talets styrelsemöten, blir man imponerad av allt arbete, som lagts ner och med vilken skicklighet man har handskats med många och svåra problem. Ett stort tack till alla som skapat dessa goda förutsättningar.

Styrelsen 1988

Olle Karlsson ordförande

Stig Holmström kassör

Kurt Marklund sekreterare

Thor Lundström

Peter Forsberg

Gunnar Dahlberg

50-ÅRS JUBILEET

Olle Karlsson redogjorde för arrangemangen kring Bergsbyns-Hedensbyns JVO 50års-jubileeum.

Firandet inleddes fredagen den 13/5-1988 med en lyckad jaktstig i området kring Rävahus berget.

I samband med jaktstigen gjorde pressen ett stort reportage om den gamle bergsby jägaren Eugen Liedgren 87 år men ”still going strong”

Eugen berättade minnen från tiden för JVO bildades, då det förutom rika gråfågels bestånd fanns såväl ripa som lodjur och djärv.

Firandet fortsatte sedan lördagen den 14 maj med samling vid Folkets Hus i Klemensnäs. Förutom representanter från Svenska Jägareförbundet och Västerbottens Jaktvårdsförening hade ett 50-tal politiker och beslutsfattare kontaktats, varav ett 10-tal lovat komma. Intresset visade sig dock vara så svalt, att vid avtalad tid, infann sig endast en representant från Skellefteå Kommun, nämligen Stefan Bergman. Detta trots att PR-värdet borde vara stort både för Svenska Jägarförbundet och Skellefteå Kommun. Då vi är det första JVO i Sverige som ”fyller” 50år.

På kvällen avslutades festligheterna med Supe och dans i Folkets Hus, Klemensnäs.

Jaktveteran

Eugen Liedgren mottager en utmärkelse på JVO 50 års fest.

Stig Holmström utdelar utmärkelsen.