1. ansats

-

Stadsplanering av en annan typ – varför behövs det? Varför inte bara fortsätta i Söderort som vi har gjort de senaste femtio åren?

Dagens stadsplanering i Stockholm klarar inte längre av att uppfylla våra behov. Vi har politiska mål om att bygga 20 000 nya bostäder och staden dammsugs efter små överblivna skogsbackar där det går att trycka in ett hyreshus. Men ingen tycks kunna svara på varför det ska stå just precis där.

Planeringen av Stockholms stadsdelar har sedan kriget baserats på olika idéer om gatumiljöns utseende – alla delar ska samverka för att förhöja helheten. Samma tankar har varit förhärskande, från Vällingby till Hammarby Sjöstad, även om idealen har ändrats. Husvolymer och fasader regleras in i minsta detalj enligt vad några tjänstemän tycker är passande.

En stad är inget konstverk, utan en plats där människor lever. Visserligen är det trevligt att veta att hur kämpigt livet än är, så är åtminstone utsikten från fönstret smakfull. Men en stad måste vara så mycket mer än bara en vacker komposition, och ideal ändras alltför snabbt för att vi ska hänga upp vår stads framtid på dem. På några decennier har vi gått från ett ideal med fristående hus, skulpturalt inpassade i naturen längs slingrande vägar, till ett annat som mer påminner om klassiska innerstadskvarter, där husen ligger precis intill gatan.

Problemen uppstår när en stadsdel måste kompletteras. Vad händer om byggnaderna, vägarna, torgen och parkerna är så intimt knutna till varandra, att de inte ger utrymme till förändring? Byggs nya likadana hus upp, när några av dem måste rivas? Eller måste vägarna flyttas så att de passar de nya byggnaderna? Ändrade ideal kan leda till att just de kvalitéer som var utgångspunkten för bebyggelsen byggs bort. Samtidigt kan staden inte vara ett museum – Skansen sköter den uppgiften alldeles utmärkt – och förändringar måste kunna tillåtas om behovet finns.

Vad Stockholm behöver är en planering som istället bryr sig om hur husen och stadsdelarna förhåller sig till varandra – en övergripande strategi som klarar av den förändring som tiden obönhörligen för med sig. Gatorna kan inte vara anpassade till byggnaderna runt dem, utan byggnaderna måste anpassa sig till gatan de ligger intill, så att man kan byta ut ett hus utan att man måste planera om ett helt område. Vi behöver en stadsbyggnad som vägrar den isolerade stadsdelen utan kopplingar till sin omgivning, och som inte tror att en stad inte behöver ändras efter den dag då de första invånarna flyttar in i sina nybyggda hus.

-

Förortsplaneringens principer skisserades av Stockholms stadsbyggnadsdirektör Sven Markelius, och publicerades i tidningen Byggmästaren 1945. Dessa principer användes sedan vid planeringen av Stockholms förorter.

I mitten uppfördes ett centrum, helst i anslutning till en tunnelbanestation, i vilket det fanns affärer, offentlig service som bibliotek, vårdcentraler och större samlingslokaler. I anslutning till centrumet byggdes högre hyreshus, som på avstånd visade var centrum låg. Kring hyreshusen lades ett bälte med parker och grönska. I detta placerades dagis, skolor och idrottsanläggningar. Utanför parkbältet var det dags för radhusområden, vilka gärna fick innehålla mindre centrum med hantverkare och liknande. De villor och mindre hus som eventuellt planerades lades i sin tur utanför radhusområdena. Hela anläggningen skulle utgöra ett s k grannskap, så litet att innevånarna skulle kunna känna igen varandra, men så stort att en viss mängd service och kommers skulle kunna upprätthållas.

Detta cirkulära sätt att planera stadsdelar på, gör att de alla är fokuserade på sitt eget centrum och sin egen tunnelbaneuppgång. Varje stadsdel är planerad, och byggd, som en färdig enhet som förväntas fungera enligt planerna för all framtid.

En idé om separering av biltrafik från gång- och cykeltrafik är en annan sak som tydligt visas i förortsplaneringen. Genom sådana stadsdelars mitt löper ett nät av gångvägar, som blir ödsliga och otrygga eftersom endast gående och cyklister tar sig fram på dem. Biltrafiken leds å andra sidan runt bebyggelsen, med återvändsgränder och gator som är dragna i en cirkel till följd. Det blir svårare för olika verksamheter att etablera sig längs dessa gator eftersom inte så många går längs dem.

Vällingby är det främsta exemplet på denna planering. Här är principen genomförd fullt ut. I Hökarängen är däremot centrum relativt litet. Det annonseras mot omgivningen av ett enda punkthus, som är omringat av lägre hus. Dessa glesas ut ju längre bort från centrum man kommer.

Detta sätt att bygga kan jämföras med någon av de tidigaste förorterna utanför Stockholms tullar. I Traneberg kan man se hur de nya funktionalistiska husen har placerats in i en mycket mer traditionell stadsplan. De slutna byggnadskropparna har brutits upp, men man har ännu inte börjat med trafikseparering. Som fortgängare i Traneberg inser man snart att man kan följa en gata i en riktning utan att plötsligt komma tillbaks till den punkt man började på.