PresPeter

Peter är vård- och behandlingskonsulent verksam i Vadstena. Sedan 30 år har han hämtat sin inspiration och livsåskådning från den danske intuitionsbegåvningen och författaren Martinus som presenetarat en kosmologi över livet och tillvaron som inte bara beskriver vårt fysiska universum utan även en bakomliggande andlig verklighet. På en helsida i Corren 2011-12-17 berättar Peter så här:

Martinus har kallat sin lära för en andlig vetenskap, dvs. något att förhålla sig forskande till. Ett sådant förhållningssätt passar mig bra eftersom jag alltid haft svårt för att bara acceptera religiösa trossatser. Jag vill ha en förklaring som tillfredställer både förnuft och känsla. Det har jag funnit hos Martinus. Han beskriver i sin världsbild livets eviga lagar och principer och menar att vi befinner oss i ett levande universum vars fundament är kärlek. Allt är liv. Allt från himlakropparnas rörelser till molekylens rörelser uttrycker liv. Och bakom rörelserna finns medvetande. Här möter vi Martinus gudsbegrepp. Han säger att Gud är allt. Gud är summan av allt liv.

Och livet är evigt. Vi har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Döden existerar inte. Döden är bara en vilopaus i den andliga världen mellan två liv.

Syftet med våra liv på jorden är att vi ska utvecklas från en primitiv djurmentalitet till att bli riktiga människor eller fullkomliga allkärleksväsen, som t.ex. Kristus och Buddha. För att förstå den här utvecklingen behövs begrepp som reinkarnation, det vill säga återfödelse och karma. Karma handlar om orsak och verkan, eller "som du sår ska du skörda" som det också står i bibeln.

Det innebär att allt som vi upplever i livet har vi djupast sett själva varit orsak till. Det finns alltså inte någon orättvisa eller slump i ett kosmiskt perspektiv.

Upplevelsen av lidande är inte ett straff, utan en naturlig konsekvens av tidigare handlingar. Endast genom att handla fel kan vi så småningom lära oss att handla rätt. Upplevelsen av lidande blir i ett sådant perspektiv till en kärleksfull pedagogik som bara kan föra oss närmare kärleken och kontakten med Gud.

För mig har ett sådant synsätt inneburit en fördjupad känsla av mening. Alla upplevelser i livet vill lära mig något. Det betyder inte att jag inte upplever smärta, men att den kanske blir möjlig att bära.

Religioner och filosofier har i alla tider brottats med frågan om ondskans natur. Martinus menar att den så kallade ondskan är en nödvändig fas i utvecklingen som beror på okunskap och brist på erfarenhet. Utan att uppleva det onda kan vi inte heller uppleva det goda. Mörkret är lika viktigt som ljuset. Vi kan inte uppleva livet utan kontraster.

En speciell sak jag gillar med Martinus är att det inte förekommer några församlingar, ingen sekterism, inget medlemskap. Var och en är fri att ta det man vill och lämna resten, och en sådan frihet passar mig bra.