PresBirgit

Mina föräldrar skulle sagt nej om någon frågat dem om de var religiösa. ”Gud som haver” lästes ändå varje kväll. Vi gick oftast till julottan och ibland till första advent. Jag kunde som sex-åring gå i baptisternas söndagsskola. Sedan den riktiga skolan börjat fick jag inte fortsätta i söndagsskolan. Jag fick inte heller som tonåring gå till baptisternas ungdomsverksamhet, den enda i socknen. En fin sommardag som 5- eller 6 åring upplevde jag ett starkt ögonblick av att allt var vackert och ”mycket gott” och som en liten underton: jag själv kunde även vara med och bidra till det. Det blev ett heligt ögonblick att minnas men egentligen var det väl inget mystiskt med det.

Under andra världskriget sände radion ut många hemska rapporter. 1945 var jag, då 6 år, alltså övertygad om att vi människor kunde skapa ett helvete åt oss själva och andra. Jag trodde inte på ett helvete efter detta livet eller någon djävul. Det pratades inte så mycket i mitt hem. Jag skulle konfirmeras som alla andra. Prästen ingav mig ett upphöjt lugn, en frid. Jag lyssnade inte alltid exakt på vad han sa´. Jag fortsatte gå till kyrkan nästan varje söndag under min tonårstid. Jag läste hela bibeln en gång och nya testamentet en gång till. När min sympatiske präst flyttat, kom ”svart-vita” präster som talade om ”vi och dom”. Jag slutade gå i kyrkan och en dag, upptäckte jag att tron på Gud eller livet efter detta inte fanns längre. Mitt liv hade sina motgångar och jag kände det skönt att det efter döden var slut.

Då jag var 24 år, fick jag en god vän, som introducerade mig i Martinus´ kosmologi. Jag fick följa med på flera föredrag både av Mogens Möller och senare till två föredrag av Martinus själv. Jag började läsa Livets bok och motsatte mig först tanken på att livet skulle fortsätta efter döden. Jag tyckte också illa om Martinus´ negativa beskrivning av prästerskapet. Det som så småningom bidrog till en övertygelse om en andlig verklighet, var också att läsa tidskriften Sökaren.

Även som ateist under sex år, hade jag haft humanismen från evangelierna som ett ideal.

Martinus utvecklade för mig tankarna om kärlek med förstånd till mig själv och min nästa, om att ondskan är brist på förståelse av sammanhangen och att var och en handlar på toppen av sin förmåga i varje ögonblick. Jag fick lättare att förlåta mig själv och andra.

30 år arbetade jag som kurator på sjukhuset i Linköping. Som pensionär är min hobby att guida dem som vill börja släktforska.

Jag svarar gärna på frågor om Martinus´ kosmologi, i den mån jag kan.

Birgit