1757 – 59 kom Jakob Josefsson från Krånge, Junsele, och slog sig ner på den plats som så småningom blev Varpsjö. 1762 fick han tillstånd att anlägga ett nybygge. 1777 flyttade han dock och nybygget övertogs av Krångebon Henning Johansson som 1786 överlät det hela till Per Ersson, Gafsele, och han i sin tur till Jon Andersson, Anundsjö, 1788.

Det andra nybygget anlades 1763 av Christopher Ersson, Junsele, men togs över redan året efter av Elias Josefsson, Krånge, och sedan 1783 av Sven Nilsson, Anundsjö.

Skola bedrevs i byn fram till år 1962 då skolbarnen sedan med buss skjutsades till skolan i Lomsjö och Åsele.

Telefonstation inrättades 1915. På denna station kunde man beställa tid för telesamtal och skicka bud efter den man önskade tala med på en annan telestation. Taxan för ett telefonbud var ca 50 öre till 1 kr. Första telefonabonnent tillkom 1929. 1939 fanns det två abonnenter. År 2018 fick byn bredband via fiberkabel.

1775 fanns i Varpsjö två hushåll med 12 personer, 1850 var det åtta hushåll och 84 personer, 1900 17 hushåll med 145 personer och höjdpunkten nåddes 1935 med 39 hushåll och 203 personer. Lika många hushåll, 39 stycken, fanns 1950 men med 140 personer och 1977 var man 26 hushåll och 70 personer. 1987 fanns det drygt 40 bybor. Idag, år 2021, finns 20 hushåll och närmare 50 bybor.

Byanamnen finns det olika uppfattningar om.

Enligt Boken om Varpsjö kommer namnet av notvarp, men de äldre byborna brukade säga att byn egentligen heter "Värpsjön" vilket kommer av att det fanns gott om knipor i sjön, nuvarande Sörsjön. Junseleborna brukade under sina fiskefärder under vårarna samla ägg. För ändamålet satte man upp knipholkar. Kniporna kallades stutänder och holkarna kallades andstutar.

Nybygget vid Latiksjön insynades som "Latiksjö by". Till byn insynades åkerland vid Latikberg. Varpsjönybyggarna odlade under början av 1800-talet upp den insynade åkermarken och med tiden ansåg de som bosatt sig där att de inte bara bodde på ett åkerland utan att det var ett bestämt åkerland d.v.s. "Åkerlandet".

Utdrag ur "Norrland i ord och bild"

Fyrahundra meter över havet och på gränsen mellan de tre lappmarkssocknarna Åsele, Vilhelmina och Dorotea ligger en liten by på tre grannar, Åkerlandet benämnd.

Byn är sålunda icke stor, men den är i visst avseende märklig. Den har i sin närhet en gruva, som icke ännu har varit föremål för brytning i större omfattning, men vilken en gång i tiden uppväckte mycket stora förhoppningar. Jag mins från min barndom, huruledes min far, som vid ett tillfälle besett den då påbörjade brytningen, hade med sig hem ett stycke av malmen. Den stenbiten som var så säregen därför att den skiftade i många färger, blev för mig inkarnationen av allt vad malm och gruvor hette. Jag har sedermera aldrig kunnat höra talas om malm och gruvor utan att genast börja tänka på fars förvärv från gruvan i Åkerlandet. Enligt en uppgift skall gruvan ha att motse en ny uppblomstring: senast i fjol lär ett par herrar från Njurunda ha gjort inmutningar därstädes. Huruvida det blir någon fart på brytningen återstår att se, men bäst torde vara att inte bygga för mycket därpå.

Men Åkerlandet är känt även för något annat: ”Greven av Åkerlandet”. Om honom och om den lilla skogsbyns förhistoria berättar en signatur i Nord Sverige följande:

Hit kom någon dag ”det Herrens signade år 1830” en Nils Hansson från Lomsjö för att bryta jord och skapa sig liksom mången annan ett hem. Men urskogen, de stora sumpmarkerna och den alltigenom dystra omgivningen föreföll denne Nils-Hansa så avskräckande, att han efter en kort tid packade sin ränsel och slängde sin yxa och spade på axeln och drog däran till sitt land igen. Så blev här återigen öde och tomt, och man tyckte, att den förr så ödsliga fjällmarken blivit ännu ödsligare och hemskare än till fören efter detta försök till bosättning.—- Månne den inte var det verksamhetsfält man trott den vara?

Ett halvt sekel svann  nu hän i tidens hav. Men det begav sig att Jacob Åkerström från Varpsjö kom hitöver och fick lust att pröva även han . Sagt och gjort. Han drog hemåt efter sin unga hustru, och så börjades det med gemensamma strävanden. Det var år 1870. Det var mödosamt utan återvändo och besvärligt på alla sätt och vis, och hela tretton år var han och hustrun jämte några småbarn ensamma här eller till 1883, då JOHAN Vallgren, även han från Varpsjö, kom hit. Det kan med fullt fog sägas, att denna by är en enda mans skapelse —-denne Johan Vallgrens. En ingenjör, som hade något med laga skifte att göra, gav honom i början namnet ”greven på Åkerlandet”. Och under detta namn har Vallgren gått och gjort sig känd. Och än i dag används intet annat namn än ”greven”.

Greven har utfört ett enastående arbete, stora ödevidder och sumpmarker har han förvandlat till den vackraste åker och äng. Den stora skogen har fått lämna plats för vackra dikade åkerfält. Det är en odlingsbragd, vars make man sannerligen fått söka efter, och man står verkligen stum av beundran inför det som nu är en mans skapelse. Först nu har grevens verk blivit uppmärksammat ända därhän, att tvenne engelsmän, själva storgodsägare, på ort och ställe uttryckt sin stora beundran för detta storverk. Men det har  ej alltid tett sig som nu. Början var synnerligen enkel, första året hade tvenne kokreatur endast några småskrindor myrhö och 400 st. Björklövskärvar att frossa på, men det har gått undan för undan. Dock ingalunda utan arbete, och verkligt arbete, från tidig morgon till sena kväll, oc h långt in på nätterna någon gång ibland — säger greven. ”För varje år, som arealen har växt, har kreaturens antal ökats, och det har glatt mig och sporrat mig till nya krafttag på den kära torvan. Hur hårdarbetad och vrång den ändå har varit, så har den dock varit mig kär. Jag har sett den som en del av den fädernejord, som jag varit pliktig att förkovra och vårda”. Och de många rösarna med tiotusentals lass, plockade från obruten jordsom nu är åker och äng, vad säga de oss? Jo, de äro bevis på vad greven förtäljer sin årslånga kamp med den karga fjällnaturen. Och till all denna odling, som vid delningen till de båda sönerna gav föda åt icke mindre än 15 kor, tvenne hästar  och en massa får och getter, kommer att greven uppfört en vacker mangårdsbyggnad om sex rum, stor och präktig ladugård, sommarstuga m. M. Samt dessutom kvarn och såg i gårdens närhet. 

”Arbetet adlar”, säger greven, ”adlad blev jag genast vid hitkomsten av ingenjör Sjöström från Umeå, men det största adelskapet, tycker jag det ändå vara, att jag fått erfara framgångens glädje av arbetet, och att jag liksom röjt och banat i snåren för mina tvenne söner, som nu tagit vid, och gått samma kamp”.

Den nu över 80-årige odlarveteranen, en kraftig och rakryggad kämpagestalt, med silvervitt hår och dito yviga mustascher a´ la Hindenburg har även en hel del historier och skildringar ur sitt kampfyllda liv att berätta.

Han förtäljer om kampen för födan det stora nödåret 1867 och tycker det var besynnerligt att man ”höll ihop” i det ansträngande arbetet, som man, undernärd och hungrig, jämt fick utföra.

Och vitra har även här haft sin ´varelse. En gång frågade en lappgubbe mig, säger greven: ”Si ji nånting nu för tin! Klockan fem på våran var ä sä vanlitt, att vitterjetare for ve vitterboskapen borta bergkull´n, å hur hä kök å hur boskapen råge sä obegriplitt”. Tacka där, säger greven, har jag aldrig hört och inte har jag haft tid att se efter heller. Däremot hörde jag i början av min tid här varg och björn tjuta och brumma om stugknuten.

Greven är fortfarande kry och rask och sitter nu jämte sin grevinna, makan och stödet i livets växlingar, som födorådstagare, vilande från sitt verk. — Minst guldmedaljen för berömliga gärningar borde pryda hedersmannens vadmalsrock, men han `fikar icke därefter — han blev ”adelsman” och det är gott nog.

Det har alltid funnits pessimister, som ansett det som en utopi att tro på en framtid för de norrländska skogsbygderna. Dessa vore möjligen lämpade för exploaterande av där befintliga skogar. Som lokal för en varaktig bebyggelse och en systematisk odling ville man icke tillerkänna dem något värde. Det kan vara av intresse, att i detta sammanhang citera ett förut o Norrland i Ord och Bild återgivet yttrande för snart 100 år sedan av den kände norrlandsresenären och norrlandsentusiasten J Engström: ”Emellertid förklaras var och en som Romantisist, som tror sig ha varseblivit en skymt av sol och sommar i vårt Norrland, och det är icke utan vådlighet att sätta blott en pinne mot den väldiga opinionsströmmen…”

Det finns alltfort personer med samma åskådning som de, vilka Engström i sitt åberopade yttrande tadlar. På månget håll har man uppfattningen, att lappmarken är en ödebygd, som måste förbli sådan i all framtid. Om man till dessa nämner något om utveckling och kommande odling i dessa nordliga nejder, så möts man endast av ett skeptiskt leende.

Men under tiden arbeta män sådana som Vallgren och hans gelikar tyst och troget. År efter år spänna de sina muskler till kamp mot en kärv natur. 

Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet arbetade bybor i Varpsjö och Åkerlandet med byarnas och släkternas historia. Resultatet blev en skattkista fylld med uppgifter om släkter och gårdar, med beskrivningar av platser och företeelser och med berättelser om människor och händelser.

Det finns fortfarande ett antal exemplar kvar av "Boken om Varpsjö". Om du vill kan du köpa en egen bok för bara 100 kr + ev. porto. Hör i så fall av dig till oss! Kontaktuppgifter hittar du här till vänster...

Bank Giro: 5814-5988

Swish: 123 268 4504 (+ 2 kr i transaktionsavgift)

OBS! Glöm inte ange vem du är och vad du betalat!

Det finns en e-bok med Margot Axelssons berättelser från Varpsjö!

"Margot berättar om sin barndom under 1940-talet i en by i södra Lappland. Som treåring kom hennes mor med tre barn till en änkeman som hade en moderlös son i samma ålder. Här berättar Margot om sin barndom i det nya hemmet. En berättelse som beskriver barnets upplevelse av hemlivet på en liten bondgård i Södra Lappland."

E-boken finns både att beställa på nätet och att låna på biblioteket. För att komma till sidan där du kan köpa boken - "googla" "Varpsjöminnen" eller klicka på knappen längre upp på sidan.