I de flesta fall fungerar inskolning och anknytning bra, men ibland etableras inte den trygghet som barn behöver i sin vardag på förskolan. Otryggheten kan visa sig på en mängd olika sätt. Barnen kan till exempel bli bråkiga eller passiva. Här berättar psykologen Gunilla Niss om vilka tecken man bör vara uppmärksam på, och vad man kan göra när anknytningen behöver stärkas.

Små barn behöver tid att bygga upp tillitsfulla relationer. Kontinuitet i relationerna är viktigt för att utveckla barnets trygghet. Barnet behöver en eller flera personer i förskolan som fungerar som anknytningsperson. Ju yngre barnet är, desto större är behovet av detta. En del barn väljer själva sin anknytningsperson medan andra barn behöver pedagogens hjälp för att veta vem som är ”min fröken”.

Ur denna synvinkel är det bra när pedagogerna har sina ansvarsbarn. Tryggheten i relationen behövs för att barnet ska kunna använda pedagogen som en trygg hamn vid oro och rädsla. När barnen får den hjälp de behöver kan de använda sin energi till lek och lärande.

Olika stressreaktioner

Utan hjälp drabbas barnen av stress som hindrar dem från att vara aktiva och utåtriktade. En del barn blir passiva och vill inte delta i något och risken är att de uppfattas som ointresserade i stället för i behov av hjälp. Andra barn blir motoriskt oroliga och får svårt att stanna upp och koncentrera sig på någon aktivitet eller lek. Risken för dessa barn är att de upplevs som stökiga och lätt blir betraktade som ”någon som förstör”, när det i själva verket handlar om barn som behöver hjälp och stöd på grund av oro eller rädsla.

Ett barn som får bekräftat av pedagogen att ”jag hjälper dig”, ”jag finns här hos dig” kommer snart att kunna känna sig trygg igen jämfört med om barnet får höra ”lugna ner dig”, ”sluta bråka” ”det där var väl inget att bli arg för”. Barn behöver få veta: ”Jag ser att något är besvärligt för dig. Jag är här hos dig.”

I en stor barngrupp är risken för stress, irritation och missuppfattningar större än i den lilla gruppen. Många förskolor väljer att dela in barnen i mindre grupper under en del av dagen. Det ger bättre möjlighet för pedagogen att möta och bekräfta varje barn.

Leken som bearbetning

Separationer innebär ofta att barnen måste lämna något som är tryggt. Det fungerar bra när det som kommer är välbekant och intressant. För de minsta barnen är relationerna bryggan mellan det som barnet är i nu och det som barnet ska övergå till. Lekar av olika slag hjälper barnen att bearbeta separationer.

Turtagningen är en avancerad social förmåga som förskolebarnen behöver hjälp med. Att exempelvis rulla en boll fram och tillbaka med en vuxen är enkelt och roligt för det lilla barnet. Barnet tränar sig på att få och att ge. Barn som har svårigheter när det gäller leken med andra barn behöver denna typ av ”privatlektioner”, oberoende av ålder. Deras oförmåga till turtagning kan annars göra det svårt och ibland omöjligt att delta i andra barns lekar.

I tittutlekar och kurragömmalekar pågår en ständig övning i att förstå att det som försvinner återkommer. Små barn kan kikna av skratt under tittutlek, och att gömma sig och sedan bli upphittad är för de flesta barn både spännande och roligt. Dessa lekar är ett bra sätt att tillsammans med andra få bearbeta sina upplevelser på ett positivt sätt, och förhoppningsvis hjälper det barnen att bemästra vardagens separationer.

Pedagogens ansvar

När barnet på förskolan blir oroligt, trött, inte orkar längre eller blir rädd för något som händer söker hon eller han sin säkra hamn, det vill säga anknytningspersonen, för att återfå tryggheten och förmå fortsätta sin lek och sitt utforskande. Lusten och nyfikenheten återvänder, det blir roligt igen. Precis som det ska vara.

För att detta ska ske behöver pedagogerna ha både tid och ork för att lyhört uppmärksamma de enskilda barnens situation och känsloläge. En del barn är robusta och hämtar sig snabbt medan andra barn är mer känsliga och behöver mer stöd för att få tillbaka sin energi och lust att delta.

Barnet som får den vuxnes tid och engagemang förstår att: ”Jag är en viktig person för andra och andra är viktiga för mig.” En tilltro till både sig själv och andra växer fram. Då utvecklas den sociala och känslomässiga förmåga som är förutsättningen för lek och lärande.

De yngre barnens förmåga att använda sig av varandra är begränsat men ökar med åldern. Det är dock alltid pedagogerna som utgör den trygga basen och den säkra hamnen för förskolebarnen. Detta är nödvändigt även när barnen har goda relationer till kamrater och kan ge tröst och stöd åt varandra. Vänskapsband är viktiga och kan uppstå tidigt mellan barnen men ansvaret för hur relationerna och lekarna utvecklas är alltid de vuxnas ansvar.

Hämtat från förskoleforum