Den anställde trappern, bolags-mannen, ansågs tillhöra den lägre av de två trapper-klasserna. De flesta idag kända pälsjägarna som verkade Klippiga Bergen var "company men" i någon form under hela eller delar av sin karriär. Många av dessa kändisar fick så småningom ledande roller och några blev till och med delägare i bolagen (se bl.a. Rocky Mountain Fur Company).
En anställningsannons från 1823, om man nu kan kalla den för det, löd:
" MOT KLIPPIGA BERGEN. Annonsören önskar engagera etthundra man för att följa Missourifloden till Klippiga Bergen. Dar ska de anställas som jägare. Som kompensation till var man som passar mr uppgiften kommer $200 per år att utgå för hans åtaganden... Ashley & Henry"
- Missouri Gazette and Public Advertiser, Jan 18,1823
Förutom lön blev bolags-männen även "... försedda med vapen, hästar, fällor och annan rekvisita," (Irving) Det man ansågs behöva för att utföra sitt yrke med andra ord. I gengäld var de "...förbundna att utföra varje uppgift som anställningen kräver av dem, så som jakt, fällfångst, lasta på och lasta av hästarna, stå vakt och i korthet, allt slit som krävs i lägret. Detta är den anställda trappern, "(lrving). Gränsen mellan trapperns och lägerskötarens uppgifter var inte glasklar med andra ord.
I bergen betalades inte lönen ut kontant, utan den noterades som tillgodo i bokföringen. Allt trappern sedan ville köpa, som inte redan ingick i avtalet, drogs av mot den ackumulerade lönen. Han var därför tvungen att vända sig till det egna bolaget även om konkurrenterna hade ett bättre pris på det han Ville ha. Med tanke pä de "bergspriser", som var resultatet av bolagens enorma påslag på alla varor, var det inte ovanligt att potentiellt överskott i slutändan förvandlades till en skuld.
Free Trapper (Skin trapper)
Den högst rankade i trapper-hierarkin var som sagt den fria trappern, men för att göra det en aning mer komplext delades dessa in i två underkategorier beroende på hur fria de ansågs vara. Återigen är det relationen till pälsbolagen som avgör. Den lägre av dessa kallades "skin trapper".
George Ruxton beskriver:
"Det finns en lägre klass, som, antingen av försiktighet eller fattigdom, kommer till dessa farliga jaktmarker utan hästar eller utrustning, och ekiperas av pälshandlaren. Dessa, likt den anställde trapper, är förbunden att anstränga sig till sitt yttersta i sin jakt på bäver, vilka, utan att flås, lämnas in vid pälshandlarens tält, där ett förutbestämt pris för varje skrivs in som en kredit. Trots att dessa generellt inkluderas under samlingsnamnet free trappers, har de den mer specifika titeln skin trappers."
Den berömde trappern Joe Meek tillhörde under en period denna grupp och beskrivs genom sina memoarer inför vårjakten 1833: "Detta år steg Meek en grad över den anställde trappern, och blev en i gruppen benämnd som skin trappers. Dessa, precis som den anställde trappern, är beroende av att bolaget utrustar dem, men de får inga vanliga löner som de andra får. De jagar för sig själva, under förutsättning att de säljer sin bäver till det bolag som utrustat dem, och ingen annan. "
Just "jagar för sig själva" ska vi återkomma till. Innebörden i just detta fall bör nog tolkas som att skin trappern själv fick välja sina jaktmarker som övriga fria trappers (i motsatts till bolagsmannen). Fast då med förbehåll att all fångst gick till det bolag som utrustat honom tills skulden var avbetalad