Teller

Tellermark

Det land som tellerna själva kallar Tellermark är för dem mer än en plats – det är ett levande landskap, genomsyrat av minnen, arbete och andeväsen. I Imperiets register existerar dock inte detta namn. Där återfinns området som Provins 7–Västra, en administrativ beteckning som saknar all den mening och historia som tellerna själva lägger i sitt land.

Befolkningen är liten och utspridd. Mellan åtta- och tolv tusen teller lever i området, fördelade på mindre samhällen där få byar överstiger hundrafemtio invånare. Avstånden är stora, och mellan bosättningarna breder skog och myr ut sig som en tyst väv. 

Landet

Tellermark består av täta barrskogar, öppna hedmarker och vidsträckta myrområden där dimman ofta ligger kvar långt in på dagen. Landskapet bryts här och där av klipphällar och djupa sprickdalar, där marken själv tycks öppna sig och släppa fram svavel och salpeter ur jordens inre.

Luften är sval och fuktig, och tystnaden är påtaglig. Den bryts sällan – förutom av avlägsna slag från gruvorna, där arbetet aldrig riktigt upphör. För tellerna är detta inte ett ogästvänligt land, utan ett hem som kräver respekt och förståelse.

Faunan

Djurlivet i Tellermark är en blandning av det välbekanta och det som endast anas i utkanten av synfältet. Rävar rör sig längs skogsbrynen, järvar patrullerar i det tysta, och dovhjortar vandrar mellan träden. I myrarna lever träskfåglar och nattgäss, vars rop ibland ekar genom dimman som något mer än bara fågelläten.

Bland dessa lever även de som tellerna kallar Skogens barn;  väsen som inte riktigt tillhör den fysiska världen, men som ändå är en del av den. De visar sig sällan, men deras närvaro märks i det som inte riktigt går att förklara.

Resurser och arbete

Tellermarks rikedomar finns i jorden. I generationer har tellerna brutit svavel och salpeter ur marken, ämnen som anses vara jordens andedräkt. Arbetet i gruvorna är tungt och farligt, men bär också en djup kulturell betydelse. Det är inte bara ett arbete – det är ett arv.

Utöver gruvdriften lever tellerna av vad skogen ger. Kåda, harts och läkande örter samlas med varsam hand, och enkla smedjor förädlar järn till verktyg och vardagsföremål. Från myrarna skördas bär och rötter som torkas och används både i hushåll och handel.

Sedan tvåhundra år tillbaka sker dock gruvdriften under Imperiets kontroll, och de resurser som en gång var en del av tellernas egen livscykel är nu också en del av något större – och mer styrt.

Kulturella särdrag

Tellerna är ett folk som bär sin historia i ord snarare än skrift. Berättelserna lever i långhusen, där kvällarna fylls av sagor, visor och minnen som förs vidare från generation till generation. Det är genom dessa berättelser som världen förstås och bevaras.

Arbetet i gruvan betraktas som hedervärt. Det är ett slit som delas av många, och som binder samman människor genom både möda och stolthet. Samtidigt präglas livet av en djup respekt för naturen. Skogen brukas varsamt, och inget tas utan eftertanke. Naturen ska ges möjlighet att återhämta sig – annars riskerar balansen att rubbas.

Gästfriheten är en självklar del av vardagen. Ett bord anses alltid ha plats för en till, även när maten är knapp. Att dela det lilla man har är inte en uppoffring, utan en självklarhet.

Tiden mäts inte i år, utan i måncykler. Livet följer rytmer som är äldre än både gruvor och imperier.

Styrelseskick

Varje bosättning styrs av ett äldreråd där tre roller väger särskilt tungt: byäldsten, arbetsförmannen och Minnesväktaren. Tillsammans representerar de tradition, arbete och andlig vägledning.

På papperet lyder Tellermark under Imperiets förvaltare, men i praktiken är det byråden som formar det dagliga livet. Styret blir därmed en balans mellan klantraditioner, lokala beslut och den övergripande kontroll som Imperiet försöker upprätthålla.

Arv och livsvägar

Egendom och arv följer moderns linje. Det är den äldsta dottern som ärver gårdar, verkstäder och ansvar, och genom henne förs familjens kärna vidare. Detta utesluter inte andra barn från att delta i arbetet, men ägandet har en tydlig riktning.

För de barn som inte tar över familjens yrke börjar en annan väg tidigt. Redan kring tretton års ålder förväntas de finna sin plats, ofta som lärlingar i gruvan, skogsbruket eller hos hantverkare. Det är en övergång som markerar början på det vuxna livet.

Historia och Imperiet

För tvåhundra år sedan förändrades Tellermark för alltid.

När Imperiets luftskepp först syntes över skogarna trodde många att det var Skogens barn som återvänt i vrede. Men det som kom var något annat – en organiserad makt som snabbt tog kontroll över landets resurser.

Imperiet införde en strukturerad gruvdrift, etablerade monopol på svavel och salpeter och tog mark i anspråk för militära ändamål. Samtidigt höll de sig fysiskt åtskilda från tellerna, och byggde egna bosättningar varifrån de styrde provinsen.

Trots detta har tellerna bevarat mycket av sin kultur. Imperiet är beroende av deras kunskap och arbetskraft, och samarbetet – om än ojämnt – har blivit en nödvändighet. Några större uppror har aldrig ägt rum. Istället har tellerna fortsatt leva sina liv, anpassat sig där det krävs, men hållit fast vid det som definierar dem.

Imperiet kontrollerar resurserna och sätter priserna, men betalar för både arbete och råvaror. För tellerna är detta en del av verkligheten – inte accepterad i hjärtat, men hanterad i vardagen.

Stämmningstext:

Sakta faller mörkret över heden

Längst stigarna i skogen kommer de, sot och jord har färgat både ansikte och kläder i en dov mörk färg. Arbetarna återvänder från gruvan, en lång dag av arbete har nått sitt slut.

I en öppning i skogen finns en större glänta som rymmer ett halvdussin hus. Från ett av dem sprider sig en doft av mat och ljud av gemenskap. Med små fingrar drar jag i min mammas förkläde, hela dagen har jag väntat på den här stunden. Min mor plockar upp mig i sin famn och bär runt mig på ena höften medans hon serverar ut dryck till de som samlats. 

Vid ena bordet sitter de, himlens folk, de som seglar på himlens valv med vinden som vågor. Men det var inte deras historier jag längtade efter.

Vid elden sitter en kortväxt man som spelar tärning med en yngling och jag krånglar mig ner från min mors famn, för där i hörnet av rummet sitter hon.

Insvept i en stor filt, med det långa grå håret som inramar ett åldrande ansikte. Jag rusar fram till bordet och klättrar upp på bänken bredvid henne.

Hennes ögon vänder sig mot mig. 

-Så du är tillbaka din lilla spjuver. Solen har vandrat ner från himlen och upp har månen stigit, då borde de små ligga i sina bäddar. Men jag antar att du är ute efter en till berättelse. 

Hon plockar upp mig i sin famn och drar filten runt om mig. 

-Så vilken saga eller sanning ska jag berätta för dig idag. Om den stora himlaseglaren som reste över havet? Eller om tiden då folken levde i de olika rikena? Eller historien om den första platslösa?

När hon nämner platslösa så skakar jag häftigt på huvudet med stora ögon, men då hör jag min mors röst.

-Berätta du skrämmande sagor för mitt barn så sover han med dig inatt!

Kvinnan jag satt hos log och vände sig åter mot mig. - Nå den historien kanske vi väntar med tills du vuxit i dina öron. Säger hon med låg röst och drar ned min mössa längre över öronen. Den mössa som jag alltid var tvungen att ha på mig.

-Hur var det innan allt föll samman och hur kunde allt falla samman? frågar jag.

Hon vänder blicken mot elden, sorlet i rummet tystnar när hon åter höjer rösten. 

Det fanns en tid, en gång då vi var delade. Det fanns det en rådig drottning, hon styrde med en varm hand över Tellerna. Hennes rike bestod av olika byar, städer och mindre bosättningar. 

I den östra delen, på andra sidan berget, bodde ett folk som enligt legender kunde leva i flera hundra år. På deras tron satt det en kung och drottning. Deras öron var spetsiga och de kallade sig alver.  Sen fanns skogens folk, de som inte kände gränser på samma sätt, de levde där de var menade att finnas, någon konung eller drottning över dem? Ja du mitt barn, inte någon som jag kan berätta om i alla fall. Alver och människor, de levde sida vid sida under många år, så pass många år att inte ens alverna kunde minnas någon tid av större krig mellan de olika folken.

Men säg den fred som varar för evigt. Om sanningen ska fram kan jag inte ens berätta vad som verkligen var orsaken till de blodiga åren som följde. Ett krig plågade vårt rike och de platslösa uppstod. Skogens barn var tillslut tvungna att lägga sig i de krig som pågick. Kriget pågick länge och någon segrare fanns inte i närheten. Om imperiet inte hade kommit hade vi nog krigat fortfarande eller varit ett land av mörker och aska. 

De första kom med skepp, inte skepp till havs utan skepp i skyn. I min familj berättas det om dagen då de kom, det berättas om hur de täckte solen med sin väldiga uppenbarelse då de flöt fram över himlen. Stora skepp som hängde under stora säckar, ljudlöst svävade de fram över skyn. De förde med sig vapen som inte skådats förut, de dånade som åskknallar och spred eld och död. I deras spår fanns endast ruiner kvar efter så väl alver och människors städer. 

Ur fasa och vanmakt mot det nya hotet valde människor och alver att tillsammans med sina döda begrava sin fientlighet gentemot varandra, och enas för att kämpa tillsammans. Människor och alver samlade sina kvarvarande styrkor till ett sista slag mot deras gemensamma fiende.

Vid kanten av berget ställde den sista hären upp sig för att invänta det slutgiltiga slaget.

Men fienden med sina flygande skepp landsatte endast en liten grupp förhandlare, och inför härens åsyn men utom höravstånd, mötte kungaparet och drottningen delegationen och påbörjade förhandlingar.  Var man och kvinna, människa som alv som stod där och hade svurit att strida till döds. Men istället för mera död och mörker så kapitulerade vi. Vilka hot eller löften som utlovades där vid förhandlingen nämndes aldrig högt och är hemligheten följde de kungliga i graven.  

Sakta kunde vårt rike byggas upp igen, eller vårt och vårt. Förr så var det,Tellernas land och alvernas rike. Folket som kommit från fjärran stannade kvar och lät meddela att vi nu var medborgare av Imperiet. De förde med sig ny kunskap och ny teknologi som gjorde att våra liv förändrades, till viss del till ett bättre och enklare liv. 

Imperiet förde även med sig andra folkslag från andra delar av Imperiets många riken.

Det finns ingen här som kan komma ihåg hur de stora städerna såg ut, eller hur mäktiga de gamla skogarna var. Byggnader och träd som sträckte sig upp till skyn. Men med Imperiets hjälp så byggde vi, och bygger fortfarande upp det rike som vi minns i sagor och sånger. 

Jag har med spänning lyssnat på hennes berättelse, trots att sömnen lockar på mig så har jag lyckats hålla mig uppe. Med en något bekymrad min vänder jag mig till henne. 

-Men Imperiet, vad var det?

Kvinnan tar tag om min haka och ser in i mina ögon med ett leende på läpparna. 

-Imperiet, ja du. Det min lilla buse är en saga för en annan kväll.