Sven & Gertrud Lagerströms
återbesök i Risliden 

Sven Lagerström 2024-10-01

Risliden-besök 2004

Ragnar Lagerström, som var lärare i Rislidens skola 1940–47, hade tre barn. Jag (Sven) är yngst, född 1945 i Viktor Söderlunds hus i backen upp från skolan. På sommaren 2004 åkte jag och min syster Gertrud, tillsammans med våra respektive, till Risliden på ”återträff”. Jag hade varit i byn som hastigast en gång 1993, och Gertrud hade varit där året efter. Hon ville gärna göra om besöket, medan några av de människor som hon kom ihåg fortfarande levde. Nu hade vi dessutom fått en ny anledning att besöka byn (mer om det under ”Det hade vi inte haft en aning om”).

Gertrud tog kontakt med Lars-Åke Lundgren, som såg till att ryktet spred sig. När vi kom var det gott om folk på skolgården som ville se vad det hade blivit av oss. (De kunde också passa på att titta på den fotoutställning som fanns i skolans övervåning, se fler bilder.

Som man kan förstå av bilderna hade vi en lång trivsam stund i skolan, med kaffe och bredda smörgåsar och prat om gamla tider – tider som å ena sidan var ganska länge sedan, å andra sidan verkade vara högst levande i folks minnen. Så småningom fick vi frågan om det var något särskilt vi var intresserade av eller ville se. Jag nämnde ”Fettisdagshålet”, som pappa hade pratat om, och Ensamhet.

”Gammel-Abraham i Ensamhet” hade jag hört talas om som barn. Om hur han kom uppför backen med sin verktygslåda för att bygga dasset till Viktors nya hus, där vi hade fått hyra in oss. Viktor var ju utbildad snickare själv, men han hade arbete på annat håll och hann väl inte med dasset. Själva huset var också ganska nytt, allting var inte riktigt färdigt. När Viktor kom och spikade dit de sista listerna döpte min bror Tomas (som då bara var ett drygt år) honom till ”Banka”.

Efter träffen i skolan tog syskonen Lundgren hand om oss och lät oss föja med till Ensamhet, som Karl-Evert nu hade som sommarställe. Vi fick höra om husens historia, känna in stämningen, kolla på karpdammen och prata med syskonen. Åtminstone ett par av dem hade haft pappa som lärare.

Det hade ju blivit en del skratt när jag frågade efter Fettisdagshålet – det var nog inget som Rislidborna tänkte på varje dag precis. Men alla förstod ju vad jag menade (även om det kanske skulle heta Fettisdagsbacken). Och man tyckte nog det var roligt att minnet hade levt kvar i Västmanland i sextio år. Pappa hade berättat om traditionen, hur alla skulle åka utför backen den dagen under glada skratt, även ”gamla tjocka tanter”. Jag hade fått för mig att backen låg ganska centralt i byn, men nu fick vi följa med hem till David och Irma, gamla vänner till familjen Lagerström. David följde oss ner och pekade på det som nu näppeligen var en åkbar backe, med all skog som hunnit växa upp. Vi hann beundra Irmas växthus också, och bli inbjudna att komma tillbaka ”om vi var i närheten”.

Jag var så liten när vi flyttade söderut, så jag har inga egna minnen från Risliden, bara allt som mina föräldrar berättade om. För mig betyder det mycket att ha fått en bild av sådant som föräldrarna nämnt så många gånger. Risliden var verkligen närvarande i vår familj, och jag kan inte minnas att jag hört annat än gott.

Däremot fanns det väl någon enstaka Rislidbo som kom ihåg mig – i varje fall Greta Söderlund/ Bränström. Hon blev som storasyster när ”Peres” var reservfamilj åt mig, när mamma måste in på lasarettet. Hon berättade nu att hon hade blivit så besviken när det visade sig att jag skulle flytta hem igen.

Gertrud hann bli 6 år innan familjen lämnade byn och mindes ganska mycket. Inte minst från Elsa och Vilmer, som var hennes älskade reservföräldrar. Tyvärr fanns de ju inte kvar längre, men Gertrud kunde ändå hälsa på i huset där de hade bott, och känna igen sig. Hon hälsade också på Greta och Gunnar dagen efter, men då var jag redan på hemväg, stressad av att vi var mitt i en budgivning (som gick i stöpet, så jag hade lika gärna kunnat stanna).

Tidigare besök

Mitt första besök i Risliden var ungefär tio år tidigare. Då hade jag förutom min fru Elisabet också med mig sonen Erik, som pluggade i Umeå då. Han tyckte det var nästan lika kul som jag att se det mytiska Risliden få fysisk gestalt. Vi hade inte tagit kontakt i förväg, så det var ingen som visste att vi skulle komma. Men utanför skolan stod några karlar med bil och släp, och jag frågade om det var OK att gå in i skolan och titta. Jag förklarade att jag var född där uppe i backen. När vi kom ut igen kom Elsie Lidén ut från sitt hus och sa: ”Är det Lagerströms yngsta?” – ”Ja.” – ”Då är du döpt i samma vatten som min dotter!”

Vi knallade också ner för att titta på bönhuset, och då kom det en man och undrade vad vi höll på med. Han förstod ganska snart, för ryktet hade redan spritt sig om vad det var för besökare i byn. Den som således låste upp åt oss var Emil Jakobsson, som hade brukat leverera mjölk till familjen Lagerström när han var tonåring. En dag när han kom som vanligt var jag nyss kommen till världen, och pappa frågade om Emil ville komma med upp och se lillbarnet. ”Na, få’ I slipp’!” blev svaret.

Min storebror Tomas dog redan 1988, men han hade varit med på en hemvändardag några år tidigare. Han var född 1939 och hann börja skolan i Risliden och trivdes jättebra i byn. Mamma berättade hur han som rödkindad sexåring kom in och hon frågade var han hade varit, och han svarade ”I ha vöri der i fuse’”. För att vara barn till ett par stockholmare var han nog ganska väl integrerad i byn. Han hade både jämnåriga kompisar och större pojkar att se upp till. Frågan är om han någonsin riktigt förlät föräldrarna för att han tvingades flytta därifrån.

Det hade vi inte haft en aning om

När vi besökte byn 1993 var det jag som hade den självklara kopplingen. Resten av familjen var mest bara medföljande. Men när vi kom tillbaka 2004 var det inte så längre. Tre år tidigare hade nämligen Elisabet suttit hemma hos sin mamma och läst i sin morfars släktbok. Morfar Rudolf Lundmark var folkskollärare i Skellefteå och engagerad släktforskare. Han hade förstås också tagit sig an sin hustrus släkt. Mormor Walborg hade blivit föräldralös som barn och från 9 års ålder fått växa upp hos en ingift släkting i Risberg. Hon kom inte själv ihåg så mycket från åren innan, eller vilka som egentligen hade varit hennes ”riktiga” föräldrar.

I släktboken stod det plötsligt om en Abraham Lundgren i Ensamhet. Elisabet ringde genast min pappa och frågade ”Kan det finnas mer än en Abraham i Ensamhet?” Och det hade ju pappa svårt att tänka sig, åtminstone inte mer än en per generation. Och när vi läste mer och ritade upp så jodå, Walborgs mor Eva Johanna Berglund var barnbarn till Olof Zachrisson i Risliden (1783-1868), och alltså kusin till Abraham i Ensamhet. Vilken upptäckt, efter att vi varit ihop i 35 år!

Elisabet tog kontakt med släktforskarföreningen i Skellefteå (som hennes morfar varit med om att starta) och frågade om det fanns någon som visste mer om Risliden. Hon fick tips om Lars-Åke Lundgren, kontaktade honom och frågade om det möjligen kunde finnas någon släkt kvar i byn. ”Joodå, det är väl halva byn det”, svarade Lars-Åke stillsamt. Så i själva verket är Elisabet den som har sina rötter i byn – jag råkar bara vara född där. Och det var så vi hittade Lars-Åke och Gunvi, som sedan låg bakom den lyckade träffen 2004 som det här egentligen skulle handla om...