När jag började på skolan var just orientering och dans de två ämnena som skapade mest oro i hur jag skulle kunna genomföra aktiviteterna.
Eleverna med autims var de som klarade orienteringen lättast. Uppgiften i sig behövs sällan tolkas av eleven utan fungerar på samma sätt som mattematik. Om kartan avläses rätt så finns det endast ett svar.
Vanligtvis när jag frågar eleverna om de har varit med på orienteringslektioner tidigare så har de flesta någon gång varit med, men det var länge sedan. Jag börjar därför alltid med grunderna som man gör i grundskolan. Den första lektionen innehåller en genomgång med de enklaste kartecknen och att vända kartan på skolområdet.
Som andra lektion fokusera jag på att kunna följa vägen man går på med hjälp utav kartan utan att leta efter kontroller. När vi tar promenaden i skogen så stannar vi med jämna mellanrum och jag ber eleverna att titta sig runt i miljön och på sådant sätt räkna ut vart de befinner sig på kartan. Här går jag lite djupare in på kartans tecken.
En gång per år har vi en orienteringsdag. Då får eleverna testa sina kunskaper i orientering. För att inte eleverna ska låsa sig i uppgiften, berättar jag inte att jag tar tiden på dem när de orientera. När vi har orienteringen erbjuder vi eleverna följande alternativ:
Att gå utan personal.
Att gå tillsammans med annan elev utan personal.
Att springa i eget tempo utan personal.
Eller genom föra de tre alternativen med personal.
Jag tar tid på eleverna men ställer enbart frågan när de kommer i mål om de vill veta hur lång tid det har tagit.
Jag ser numera orientering som en av de viktigaste lektionerna för att stärka framförallt elever med autism. Så denna lektion ligger ofta rätt tidigt efter eleverna börjar på skolan.