Hade någon frågat mig för 15 år sedan om jag gillade loppisar och second hand så hade mitt svar varit ett mer eller mindre rungande “Nej!”. Inte för att jag var i behov av nytt och modernt. Tvärtom, jag är uppvuxen i ett hem där ärvda kläder och gamla begagnade föremål präglade interiören och garderoben. Kanske just därför var inte “begagnat” ett ord som lät positivt i mina öron.
Så att jag nu älskar att gå på loppisar och i second hand-affärer i jakt på fynd kan verka märkligt, men det är till största delen min frus fel - eller förtjänst. När vi flyttade ihop tvingade hon mig att sortera ut mycket av det jag sparat på mig - inte bara dubbletter av sånt som vi båda hade varsitt exemplar av - och sälja detta i en improviserad trädgårdsloppis. Senare drog hon med mig till diverse second hand-butiker och bagage-loppisar för att hitta “nåt nytt” att ställa i en hylla eller på ett bord. Eftersom vi båda uppskattade samma stil på möbler och prylar väcktes strax “jaktinstinkten”, och snart kunde även jag upptäcka fynd bland alla dammiga prylar på loppisborden.
Och här står jag nu, mitt ute i skogen en bit utanför Göteborg, och ska precis påbörja en “runda” mellan borden. Solen har precis letat sig över trädtopparna och en morgondimma som tills nyligen smög över den närliggande insjön har nu lättat. Värmen från strålarna är ännu inte tillräcklig för att jag ska vilja knäppa upp jackan eller ta händerna ur fickorna.
Egentligen har inte loppisen börjat än, men folk började strömma till redan en dryg timma innan den officiella starttiden i jakt på de verkliga dyrgriparna, och redan har flera köp genomförts. Jag tillhör som tur är inte denna skara “hökar” som tidigt kretsar kring borden och frågar efter klockor, servisen “Berså”, eller andra specifika objekt. Jag är här lika mycket för att njuta som för att göra eventuella fynd.
Sakta ansluter jag folkmassan som rör sig som en trögflytande lavaström mellan loppisborden. Säljarna på andra sidan borden ser glada men aningen frusna ut, och några av dem utbyter tidningsinvirade vaser mot kontant eller swish-betalning.
Spana efter fynd
Mina ögon rör sig över bordet framför mig.
“Hej!” säger en medelålders kvinna på andra sidan bordet. “Hittar du nåt?”
Jag tittar upp och möter ett ivrigt leende ansikte
som tittar fram under en hemstickad toppluva.
“Njae, inte än…” svarar jag och ler tillbaka. Bordet är fyllt av “skåprens” av olika slag, och en liten trave träningsböcker. “Mamma-yoga”, “Hitta ditt bästa jag!” och “Ät dig frisk!” är några av titlarna jag hinner uppfatta. Ingenting för mig, med andra ord. Jag tackar för titten och flyter vidare.
Delsjö-loppisen har funnits i snart tjugo år, men besökarna, såväl som antalet försäljare, har mer än dubblats i antal de senaste fem, säger en av arrangörerna, Mats Barrsten.
“Vi var på god väg att lägga ner för knappt tio år sedan, men sen plötsligt tog det fart!” Han brukade själv stå och sälja grejer vid ett bord, men blev strax tillfrågad om han ville hjälpa till med det praktiska för- och efterarbetet, med att markera upp säljplatser, sälja bord och serva besökarna med mat och faciliteter. Efter ett tag blev det mer eller mindre en heltidssyssla.
“Allt görs ju ideellt, så särskilt rik blir man inte. Men roligt är det, särskilt att träffa alla säljare och köpare. Vissa är här nästan varje gång, och blir nästan som en familj.”
Smått och gott
Efter någon timme har solen börjat värma upp såpass att jag knäpper upp jackan och tar händerna ur fickorna. En påse har börjat fyllas av diverse småprylar, och en och annan vas. Något riktigt fynd har jag ännu inte gjort, men är ändå nöjd med det jag hittat. En kvinna bredvid mig kommenterar en liten skål jag håller i vid ett av borden.
“Jag brukar försöka hinna med tre fyra loppisar varje helg. Jag letar efter delar till olika serviser, som Koka Blå eller Mon Ami och när jag samlat ihop en komplett servis så säljer jag den på nån auktionssite. Det är så jag har drygat ur pensionen de senaste åtta åren!” Jag betraktar henne när hon skyndar vidare, och inser att det finns alla typer av besökare på en loppis. Jag, som fyndar sånt jag tycker om. Hon som jagar specifika märken eller serier. Unga studenter som behöver en gryta eller stekpanna till den nya studentlägenheten, eller småbarnsföräldrar som köper (eller säljer) barnkläder i olika storlekar. Och så proffsen, som sannolikt har en antikaffär själva och letar efter billiga dyrgripar att rusta upp och sälja dyrt.
Fynläge
Jag hejar på nästa försäljare medan jag spanar in utbudet på bordet mellan oss: nån servis från
Rörstrand, en IKEA-kanna från 80-talet och… Titta där! Jag sträcker mig över bordet och lyfter upp en brun vas. Vänder på den. W. GERMANY står det under. Och ett nummer. Modell och höjd. Jag har redan en liknande hemma.
“Vad kostar den?” Mannen svarar en summa och jag slår till. Äntligen gör jag mitt fynd! Vasen är nog inte värd så mycket egentligen, men det är precis min och frugans stil. Den kommer bli perfekt! Jag swishar summan och tar emot en tidningspappersinslagen vas som jag försiktigt lägger överst i min påse. Nu börjar jag känna mig nöjd med vad jag hittat bland alla prylar jag passerat på min väg mellan säljborden.
En härlig atmosfär
Innan jag går hem vill jag dock njuta lite till av den härliga atmosfären på loppisen, och ställer mig därför i kön till en ombyggd husvagn i ena hörnet av fältet loppisstånde är uppställda på, för att köpa mig en kokt korv med bröd och en kopp kaffe. Det visar sig vara Mats Barrstens fru Lovisa som säljer korven till mig, och jag frågar henne hur försäljningen har gått.
“Bra! Det är mycket folk idag. I alla fall jämfört med förra veckan, då det nästan inte var några här.” Hon ler mot mig när jag tar emot den rykande pappmuggen termoskaffe. “Fast å andra sidan ösregnade det, och var bara några få plusgrader, så det var kanske inte så konstigt.”
Jag sätter mig på en bänk vid ett av borden intill husvagnen och äter min korv, samtidigt som jag tittar på människor som passerar förbi. De flesta har knäppt upp jackorna i den tilltagande vårvärmen, med kassar i händerna, eller en “dramaten” på släptåg. De flesta verkar nöjda och glada, och har uppenbarligen gjort ett eller annat fynd. En liten flicka tultar intill sin mamma, med en för henne jättestor nallebjörn under armen och ett lyckligt leende i hela ansiktet.Jag ler åt hennes lycka.
Loppisar är rätt bra ändå.
__________________________
John Claesson Preutz