Jag har alltid skrivit. Eller, ja. Kanske inte alltid. Men jag började skriva eget så fort jag lärt mig läsa och skriva. Vilket i och för sig dröjde, då jag fick gå i så kallad "läsklass" i lågstadiet.
Men sen tog det fart! I bokslukaråldern kunde jag läsa en bok (Wahlströms-deckare) om dagen, sen blev det Niloe-bibliotekets illustrerade klassiker, och vidare in i vuxenlitteraturen.
Skrivandet gick hand i hand. Riddaräventyr och andra sagor följdes av ett ambitiöst romanprojekt - som stannade vid att bli ett förord till romanen. Men idéer fanns, särskilt för allt runtomkring: Rita kartor, konstruera alfabeten, världsbyggande av alla de slag!
Men sen falnade intresset, jag började plugga och klev mer och mer in i vuxenlivet, och alla dess plikter. Fast det fanns något som skavde, som kliade i fingrarna. Jag började skriva noveller. Mest för byrålådan, men även annat. Tankar kring min ungdoms romanprojekt kom och gick. Jag började skriva på en deckare, som väl i princip blev ett första utkast på närmare 100.000 ord. Sen falnade det igen.
Tills för några år sedan, då jag började skriva noveller igen. Nu testade jag att skicka in dem till skrivartävlingar, och ibland gick det bra. Ibland inte. Sen dess har jag hållt kvar i skrivandet, främst på den "lilla nivån", i form av noveller, krönikor, sagor och så vidare, flera gånger i relation till mitt arbete som svensklärare.
Men romandrömmarna finns kvar.