1
Eskil Banck stannar till mitt i backen, i höjd med kyrkparksmuren. Vaderna har börjat krampa. Han tar tag i muren som avgränsar kyrkparkens gräsmatta, och försöker sträcka ut de sammandragna musklerna. Händerna blir fuktiga mot gräsmattan innanför murkrönet, som på grund av backens lutning är i höjd med parkytan.
En bil uppe på Bogesundsgatan får honom att lyfta blicken, och han tycker sig se ett blänk mitt på den lövtäckta gräsmattan. Trots kvällsskymningens tilltagande mörker kan han fortfarande orientera sig bland de få gravstenar som finns i kyrkparken. Blänket verkar komma från Rådman Roos grav. En ny bil passerar och ljuset från lyktorna bekräftar hans misstankar.
Krampen i vaden börjar sakta släppa. Samtidigt bestämmer han sig för att titta närmare på vad det nu är som blänker vid den höga, smala gravstenen. Klivet upp till gräsmattan är för högt för hans åldrade kropp, så han överväger att gå bort till trappan vid kyrkporten en bit bort, men bestämmer sig för att istället gå några meter upp i backen där muren är lägre och han kan kliva upp.
Gräset och löven krasar under hans promenadkängor. Eskil ser sig om, som om han gör något olagligt när han beträder kyrkparkens gräsmatta längs kyrkans södra vägg. Han håller på att snubbla över en av de liggande gravstenarna i parken, men tar nytt fokus på rådmannens grav.
Det ligger något där i gräset. Något blankt och svart. Lite större än en skokartong. Fyrkantigt, men ändå avrundat i hörnen. Han stannar till vid gravstenen och tittar ner på föremålet. Nu ser han att det är en sopsäck i svart plast, som omsluter ett rektangulärt föremål, kanske en halvmeter långt och några decimeter högt och brett. Plastsäcken är åtsnörd med ett svart buntband. Eskil huka sig ner för att känna på paketet, men hindrar sig mitt i rörelsen.
Istället rätar han på sig igen, och går bort till kyrkväggen. Där tar han fram sin mobiltelefon ur fickan och slår på den. Han har den aldrig påslagen, annat än när han ska ringa någon. Och det gör han inte särskilt ofta. Väldigt sällan faktiskt. Något som hans fru Alice alltid beklagar sig över. ‘Det är ju stört omöjligt att få tag i dig, Eskil!’. Jaja.
När mobilen piper till att den är redo, trycker han på ringaknappen för att komma till ringläget, och slår sedan numret med knapparna i knappsatsen. Helena, hans dotter, har länge försökt övertala honom att skaffa en såndär ny, knapplös telefon. Men han vägrar. Man ska handgripligen känna att man ringer, är hans fasta övertygelse. Hustrun försöker givetvis också övertala honom, men här är han orubblig.
Det går fram ett par signaler, innan någon svarar.
“Wallius.”
“Det är jag…” Han brukar aldrig säga sitt namn, utan tar för givet att personen i andra änden förstår att det är han. Vilket polisassistent Marie Wallius så klart gör.
“Tjenare Eskil! Ringer du så här dags?” Hennes röst är lika kvittrande ‘full-i-fan’ som den brukar vara när han ringer.
“Stör jag?“
“Nej då, ingen fara. Jag har ändå massa pappersarbete att bli klar med… Vad har du på lilla hjärtat då?”
“Jo, alltså, jag är i kyrkparken…”
“Jaha, och vad gör du där, om jag får fråga?”
“Det ligger något här, vid Rådman Roos grav…”
“Vad då för något?”
“En svart plastsäck. Med något i…”
“Du vet att vi inte bor i Midsomer, va?” Han ser framför sig hur hon ler retfullt mot honom. “Ni ser alldeles för mycket på dåliga TV-deckare, du och Alice.“ Han bortser från gliringarna åt ett av hans och hustruns kvällsnöjen och fortsätter:
“Det är fyrkantigt. Som en stor skokartong ungefär…”
“Så därför ringer du polisen?”
“Nej…” Han blir nästan lite irriterad av hennes tonfall. “Därför ringer jag till dig.”
“Åhå, du ringer inte till polisen, utan till lilla mig?” Nu förstår han att hon retas med honom. “Vill du jag ska komma och utreda lite?”
“Jag vill ingenting!” Han inser att han höjt rösten onödigt mycket, och ser sig om. Men han är fortfarande ensam i parken. Inte ens några bilar har passerat på ett tag. “Men så klart vore det bra om du kom hit och tittade på säcken.” Han väntar på ett svar, men Marie Wallius säger inget, så han fortsätter. “Jag har inte rört något…”
“Bra där, Eskil! Lämna ‘brottsplatsen’ orörd!” Han är inte säker på att hon tar honom på fullt allvar än, men hon låter i varje fall inte lika raljerande längre. “Jag kommer om tio minuter!”
Eskil trycker på röd lur och avbryter samtalet utan att säga “hejdå”. Onödigt med tanke på att de snart ska ses igen. En uggla hoar från något av de stora träden i kyrkparken, men det är för mörkt för att kunna urskilja den. Han går fram till graven och säcken igen. Han konstaterar att den ligger ovanpå löven, och den verkar vara torr, till skillnad från gräset och löven som fortfarande är fuktiga efter regnet som fallit för ett par timmar sedan. Alltså måste säcken ha lagts här efter att det har slutat regna. Ganska nyligen. Om personen väntat in mörkret så har den inte legat där mer än en kvart eller så innan han fått syn på den. Kanske har han till och med sett gärningsmannen på sin promenadväg upp från Åsundens strandpromenad?
Eskil försöker minnas tillbaka den senaste halvtimmen, sedan han lämnade bänken nere vid vattnet. Ingen bil hade passerat på Strandgatan när han korsade den. Han såg inte heller någon annan på Färgaregränd, eller när han kom upp till Storgatan. Jo, det hade kommit en bil borta från torget när han pausade vid övergångsstället mot Södra Kyrkogatan, men han hade inte sett vem som körde. Och bilmärken - förutom gamla Volvo, eller Saab - har han ingen koll på. Särskilt inte de nya modellerna från denna sidan millenieskiftet. Mörk hade den varit, dock. Blå, eller svart. Eller möjligen grå. Kanske japansk. Eller tysk.
Medan han står där och försöker minnas bilen, eller dess förare, hör han en bil bromsa in nere på Västra Kyrkogatan och strax därpå slår en bildörr igen. Han vänder sig om och får syn på Marie Wallius som kommer runt hörnet från kyrktrappan, med stora steg emot honom.
“Hej där!” Hon bromsar in de raska stegen när hon får syn på säcken vid gravstenen. “Du har inte rört något, va?” Nu låter hon minsann seriös på rösten och Eskil slappnar av, samtidigt som hon tar emot hans kram. Håret doftar av något fruktigt schampo, eller om det är hennes parfym.
“Nej, den är orörd. I varje fall av mig.” Marie böjer sig ner och tittar närmare på säcken. Eskil står snett bakom henne och kikar över hennes axel, men lika mycket på hennes hukande gestalt. Hon klär verkligen i polisuniform. “Den har nog inte legat där så länge…”
“Jaha, och varför tror du det?” Wallius har tagit fram en penna ur bröstfickan på uniformsjackan och petar försiktigt med den trubbiga änden på plastsäcken.
“Den är torr, och har inga löv på sig.” Marie vrider på huvudet mot honom och ler.
“Utmärkt, Watson!” Hon vänder blicken mot säcken igen och lyfter den försiktigt med pennskaftet. “Har du funderat på något mer?”
Eskil Banck går fram och hukar sig ner bredvid den unga poliskvinnan.
“Nja, alltså…” Han stirrar på säcken medan han fortsätter. “Den måste ha lagts där strax innan jag kom hit och fick syn på den.” Han nickar neråt hörnet av kyrkparksmuren. “Jag stod där nere, vid hörnet…” Marie vrider huvudet åt det hållet. Han redogör kort för promenaden upp från sjön, och hon nickar tankfullt åt hans berättelse. “Vad tror du det kan vara?” Marie vänder sig mot honom.
“Ja, inte är det kattungar i alla fall. Men det verkar ganska kompakt, och hyfsat tungt. Så jag vet inte. Kanske knark?” Hon tar fram en liten schweitzisk armékniv ur en läderbehållare på bältet i uniformen. “Vi får väl öppna och titta efter?”
“Behöver vi inte vänta på någon brottsplatsutredare eller nåt?”
“Det här är inte ‘CSI’, utan lilla Ulricehamn. Här finns bara ett tiotal poliser, så vi får fungera som både utredare, spanare och brottsplatsundersökare. I en och samma person.” Hon tar fram ett par blå plasthandskar ur en annan liten behållare i bältet, och ger den ena till honom, innan hon fäller ut det mindre knivbladet i fällkniven. “Ta på dig den här, så kan du hålla i säcken medan jag skär…” Handsken är lite för liten för hans hand, men han får på den tillräckligt för att inte kontaminera säcken med fingrarna.
Eskil tar försiktigt tag om säcken. Innehållet känns både kallt och hårt, men har en viss svikt, lite som när man håller i en öppnad PET-flaska. Wallius för knivbladets spets mot säcken, i höjd med den ena långsidan. Plasten stramar mot innehållet, och hon är noga med att lyfta i materialet med den handskklädda handen så att spetsen inte skadar innehållet.
Båda ryggar tillbaka och håller på att tappa balansen när snittet går isär och blottar innehållet. En stank som av härsken mat pyser ut ur säcken. Eskil registrerar något brunt, som delvis är klätt med gula björklöv och granbarr.
“Herregud!” flämtar Marie vid hans sida. “Det är en människa!”