Korsningen.
Den har blivit en vana.
Fadern, Sonen och den Heliga Anden.
Ett måste. Nej, mer än så. En livsnödvändighet.
Kepsen, kuken, plånkan och mobilen.
Jag kan inte göra något längre utan att korsa mig. Som nån jävla prälle. En påve i keps.
Kuken, plånkan och mobilen.
Vad fan håller jag på med? Varför?!
*
»Mamma, vad gör han?«
»Han korsar sig.«
»Va’ då, ›korsar‹«
»Han är en präst, och dom gör så. ›Fadern, Sonen och den Heliga Anden‹ säger dom när dom korsar sig.«
»Varför då?«
»Jag vet faktiskt inte, men dom är katoliker, och alla katoliker gör så. Det är väl för att påminna sig om vad dom tror på, antar jag.«
Jag var säkert inte mer än fyra fem år. Det var nån gudstjänst eller nåt som gick på TV. Jag hade genast satt igång att korsa mig, tills jag blev tillsagd att sluta. Efter flera dagar av korsningar i tid och otid sa mamma att jag inte fick hålla på så längre. Hon tyckte väl att det var hädiskt. Kanske var jag bara jävligt jobbig.
*
Jag kommer inte ens ut genom dörren! Hur länge har jag stått här? Fadern, Sonen, Heliga Anden. Fadern, Sonen, Heliga Anden. Fadern… Fan! Kepsen, kuken… Fan, fan, fan!!!
Jag stirrar på ytterdörren. På handtaget. På jacket i karmen. Blicken fladdrar över dörrytan. En solkig rand längst ned – torka skorna, torka skorna, torka skorna – låsvredet, låskåpan. Handtaget igen. Så nära. Svetten börjar sippra i pannan. Jag fryser. Kan inte förmå mig att sträcka fram handen och öppna. Istället korsning följd av en till. Helvete!
*
Det hade snabbt blivit som en rutin. Att korsa sig före. Före allt.
Först bara på lek. Sen varje morgon och kväll, och innan något viktigt, som ett prov, eller en tävling. Inget fel i det, varenda katolik gör ju så…
Och alltid i smyg. Aldrig så att någon såg. Korsningen var min grej. Bara min. Fadern, Sonen och den Heliga Anden. En hemlighet. Min hemlighet. Ingen annan skulle få veta. Inte jinxa det.
Jag såg fotbollsspelare göra det. Idrottare. Skådisar på film. The Father, The Son and the Holy Ghost. Nån effekt måste det ju ha – varför skulle man annars…?
Fadern, Sonen och den Heliga Anden.
»Kepsen, kuken, plånkan och mobilen!« Det var en kompis i sjuan som sa så. Han råkade se mig korsa före match. Vi skrattade. Kuken… Hahaha… Han sa att bara knäppgökar gjorde så. Kristna och sånt skit. »Farsan, sonen och det håliga spöket.« Hahaha…
Jag hade läst på om korsning i morsans uppslagsbok. Katolikerna gjorde det, men även ortodoxa. Och prästerna i Svenska kyrkan. Kallades för »avlatsbön«. In nomine Patris, et Filii et Spiritus Sancti. Hokus pokus filijokus! Men jag tror inte på sånt. Har ju inte ens konfirmerat mig.
Jag inbillade mig att saker och ting gick bättre om jag korsade mig innan. Automatiskt for fingrarna i korsrörelse framför mig, allt oftare. Jag vet inte när det blev för mycket. Vad är ›för mycket‹ förresten? Jag korsade mig flera gånger i rad för att ›vara säker‹. Först dubbel korsning. Sen tre, fyra. Ibland fem. En gång korsade jag mig tio gånger innan jag skrapade en lott. Vann inget ändå.
*
Fadern sonen heliga anden fadern sonen heliga anden fadern sonen…! FAN!!! Öppna dörren nån gång! Helvete!
En gång till bara, så… Kepsen, kuken… Fan. Fan, fan, fan! Handen rör sig snabbare och snabbare, samtidigt som jag rabblar. Som en jävla idiot står jag här, och kan inte komma utanför min egen lägenhet. Fast. Fast i min egen hjärna. Det är ju bara skit, det här med korsning. Kom igen nu! Skärp dig, för helvete!
Kepsen.
Telefonen ringer.
Kuken!
Vibrationer i fickan. Tappar bort mig. Famlar. Svarar.
»Hej! Ja, jag kommer. Ska bara… fixa en grej som… Jag är på väg!«
Så jävla lamt, ›fixa en grej‹! Kan inte ens erkänna.
Bara en gång till. Fadern, Sonen och den Heliga Anden.
*
Efter några år var det inte längre en vana – det blev ett tvång. Jag orkade inte längre hålla på att dölja mig för andra. Korsade överallt. De trodde väl jag blivit religiös eller nåt. Psyket nästa! Jag isolerade mig mer och mer.
Flyttade hemifrån till den här lägenheten. För att slippa alla frågor. Allas jävla blickar. Försökte ha flickvän. Gick sådär. Korsade mig på toa innan vi skulle ha sex. Mumlade ›Fadern Sonen…‹ när vi knullade. Ingen bra idé. Flickvän nummer två gick inte bättre. Sen gav jag upp… Nåt engångsligg, men inte mer.
Min kompis, han från matchen i sjuan, flyttade efter gymnasiet, och vi tappade kontakten. Orkade inte leta upp nya längre. Det var enklast så. Sen blev det film, porr och pizza. I månader, i flera år. Och korsning innan allt. Precis allt.
Mamma ringer ibland och undrar hur det är. ›Bra.‹ Vi säger inget mer.
*
Följer dörrytans ådring med blicken. Försöker hålla fast min hand. Hindra den från att korsa. Slår mig själv i ansiktet. Känner saltsmak i munnen. Något brister. Lossnar i mitt bröst. Jag faller ihop på knä vid ytterdörren, hulkande som nåt jävla barn. Handen försöker korsa, lever sitt eget liv. Faa-aaa-aan!
Dunkar sakta huvudet mot dörren. Kepsen trillar av.
Dunkar snabbare. Hårdare. Kepsen, kuken, plånkan…
»Hur är det? Hallå?«
Jag slutar tvärt. Blir stel. Knäpptyst. Inte ett ljud nu!
»Hallå? Mår du bra?«
Tig så att grannjäveln försvinner. Fadern, Sonen, Heliga Anden. Fadern, Sonen…
»Hallå? Ska jag ringa nån? Behöver du en ambulans?«
Jag behöver ett helt jävla dårhus!
»Nej… det var bara hunden, som…« Hunden?!
»Jaha… Om du är säker på att allt är okej?«
»Jadå, ingen fara. Men tack ändå.«
Min röst är skrämmande samlad och vänlig.
Fadern, Sonen, Heliga Anden. Fadern, Sonen…
»Okej, ja hejdå, då…«
Tyst igen. Jag vågar andas. Stötvis, men ändå. En pöl på hallmattan. En snorsträng förbinder oss. Blod, svett och tårar. Hahaha! ›Snor, svett…‹
Fadern, Sonen och den Helige Anden. Fadern, Sonen…
»Slutaaa!!!«
*
Jag lyckas kravla mig över hallgolvet bort till toaletten och lyfter mig upp till stående med hjälp av handfatet. Rummet svajar till. Jag ser för jävlig ut. Jag spolar iskallt vatten i kranen och sköljer ansiktet om och om igen. Känner yrseln när jag står framåtböjd. Tittar upp och ser handen göra en snabb rörelse upprepade gånger mellan mig och spegelbilden.
Fadern, Sonen och den Helige Anden.
Mobilen ringer igen. Den här gången är rörelsen mot fickan blixtsnabb.
»Vad!?«
»Eh… Ursäkta, men kommer du nån gång? Det börjar snart…«
»Ja, jag är på väg!«
»Är det nåt som har hänt? Vi missar…«
»Jag kommer för helvete!«
Jag kastar mobilen i badkaret så att skalet och batteriet lossar. Jag plockar upp delarna och försöker montera dem med skakiga händer.
Varför var jag så jävla otrevlig nyss? Allt håller på att skita sig! Jävla korsning. Helvetes jävla korsning!
*
Jag sprang på henne i söndags. Vi började prata. Gick i gymnasiet ihop.
Jag försökte först komma undan. Sa att jag hade bråttom och behövde rusa.
Men hon höll mig kvar.
Hennes ögon höll mig kvar.
Hennes leende höll mig fast.
Hennes röst höll mig lugn.
Minns inte riktigt vad som hände, men hon bad om mitt nummer.
Jag korsade mig inte på hela vägen hem. Inte framför porten. Inte i hissen, eller i hallen. Inte förrän jag skulle kissa. Men bara en gång. En enkel. Ingen dubbel. Bara en.
Det dröjde säkert tio minuter innan nästa korsning. Sen blev allt som vanligt igen. Fast ändå inte.
*
Fadern, Sonen och den Heliga Anden.
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag.
Kepsen, kuken, plånkan och mobilen.
Fredag. Hon bjöd mig på bio. Och jag är fast i lägenheten. Allting skiter sig. Helvete!
Fadern, Sonen…
Står i hallen igen. Framför dörren.
Hon skulle vänta vid hållplatsen. Och hon kanske inte är kvar. Allt för de här jävla korsningarna!
Allt skiter sig!
»Fuck it!«
Jag gör ett utfall och dörren öppnas.
Fuck, fuck, fuck!
Jag gör en enkel. En dubbel. En trippel. Kliver över tröskeln.
Sedan rusar jag ner för trapporna.