Anton och mormor är i lekparken. Mormor sitter på en bänk och tittar när Anton leker. Men han vill inte leka så mycket. Det är för varmt.
"Det är så varmt, mormor!" ropar han från gungorna.
"Men kom hit och sätt dig i skuggan då, dummer!" säger mormor och klappar på bänken bredvid sig. Anton springer genom sandlådan och sladdbromsar i gruset så att mormor får borsta av skorna. Han sätter sig bredvid henne på träbänken.
"Visst är det bättre här i skuggan, eller hur?" Mormor lägger armen om Anton och kramar honom intill sig, sådär som hon brukar göra. Anton känner mormors parfym när han pressas mot henne. Parfym och svett.
"Usch vad du luktar svett mormor!" säger han och rynkar på näsan.
"Vad säger du, unge!" svarar mormor och låtsas-blänger på honom.
Anton skrattar. Det gör mormor också. "Klart man svettas i den här värmen! Gör inte du det?"
Mormor pressar näsan mot Antons armhåla.
"Å, guud vad det luktar!" säger mormor med pipig röst, och ser ut som att hon ska svimma. Anton skrattar igen. Mormor är så rolig, tycker Anton.
"Ska vi köpa glass?" frågar mormor.
"Jaaa!" ropar Anton, och hoppar jämfota i gruset. "Kom mormor!" säger han och drar i mormors arm, så att hon också ställer sig upp.
"Spring före du, så kommer jag."
Framme vid glasskiosken är det en liten kö. Anton ställer sig bredvid kön för att titta på glasskylten. Hans favoritglass är slut, för den har ett rött kryss över sig. Men den bredvid, den största glassen, den verkar finnas kvar. Anton hoppas att mormor köper den åt honom.
"Nu får vi ställa oss i kön om vi ska få köpa någon glass." Mormor har kommit fram till kiosken och Anton pekar på den största glassen.
"Den vill jag ha, mormor!"
"Den stora? Orkar du verkligen den?" Mormor tittar låtsas-strängt på honom. Sen ler hon. "Tänk om du spricker?"
"Boom!" ropar Anton.
"Boom!" ropar mormor, och skrattar hon också. De andra i kön skrattar inte. De tittar däremot konstigt på Anton och mormor.
Snart är det deras tur. Mormor beställer den stora glassen till Anton, och en liten med choklad till sig. Och en kopp kaffe.
"Jag måste få kaffe, annars döör jag!" brukar mormor säga.
"Annars dööör jag!" härmar Anton då, och så skrattar de.
Sedan går de genom parken och äter glass. Mormor dricker kaffe varannan gång och varannan gång biter hon i glassen. Anton äter glass alla gångerna. Snart tar glassarna och kaffet slut.
"Varför är det så varmt, mormor?" undrar Anton, när de har kommit ut ur parken och går på vägen hem till mormor.
"Det här är väl inget!" säger mormor.
"Det är det visst!" säger Anton, men tittar på mormor. "Har det varit ännu varmare?"
"Klart det har!"
"Fick man äta glass då med?" frågar Anton.
"Jajamensan!" svarar mormor. "Myyycket glass!" Hon tittar ner på Anton. "Jag har faktiskt jobbat i en glasskiosk vid Medelhavet!"
"Vid Medelhavet!" Mormor har berättat för Anton om Medelhavet. Där är det alltid sommarväder och man kan bada varje dag, det vet Anton. Det har mormor sagt.
"Joho du. Jag jobbade där i 25 år."
"Såå länge!" Anton vet att 25 år är väldigt länge. "Då måste du ha ätit mycket glass." sa Anton med ivrig röst.
"Det kan du tro!" svarar mormor. "Jag var faktiskt glassexpert, kan man säga!"
"Var du?" svarar Anton, ännu mer förvånad.
"Jag kan allt om glassar." säger mormor och skrattar.
Anton hör hur det ringer i mormors mobil.
"Ja, det är Briink!" svarar mormor i telefonen.
"Det är Briiiink!" brukar Anton härma. Då låtsas-blänger mormor på honom. Sedan skrattar de.
"Hej, det är statsministern." säger rösten så högt att Anton hör. "Kan du komma med en gång. Vi har regeringskris!" Statsministern låter upprörd. " Vi måste ha tag på en glassexpert, fort!"
"Då har statsministern ringt helt rätt. Jag har sålt glass vid Medelhavet i 25 år!"
"Bra! Vi skickar en helikopter på en gång!" säger statsministern och lägger på.
Strax hör Anton smattret från en helikopter som landar på vägen. Mormor och Anton hoppar in, och så lyfter den igen. Anton ser hela stan under dem när han tittar ut.
"Tur att jag hade laddat mobilen, så att jag kunde svara!" ropar mormor.
"Ja, det var tur!" ropar Anton. Sen tittar han ut igen och ser att en fiskmås försöker flyga ikapp med helikoptern. Fast helikoptern är snabbare än fiskmåsen. Sen ser han den inte längre.
Istället ser han på de pyttesmå husen under helikoptern. Den flyger så högt! Anton håller mormor i handen. Lite för högt kanske...
Husen tar slut och sen blir det skog. Massor av skog! Och en och annan sjö. Anton orkar nästan inte titta på allt som åker förbi, och tänker istället på mormor, när hon säljer glass vid Medelhavet. En tjock farbror med mustascher och för små badbyxor köper tre jättestora glassar med topping. En sån skulle jag vilja ha, tänker Anton.
"Nu är vi framme!" säger mormor.
"Redan?" säger Anton lite besviket.
Mormor sätter nyckeln i låset till ytterdörren och de kliver in i den svala hallen.
När de sitter vid köksbordet med varsitt glas saft frågar Anton.
"Är du verkligen glassexpert, mormor? Har du jobbat vid Medelhavet?"
"Expert och expert…" mormor tar en slurk saft. "Medelhavet och Medelhavet…" Hon stryker Anton över håret. "Nja, kanske inte riktigt. Men jag har jobbat i glasskiosk, en sommar när jag var ung." Mormor pratar med tankfull röst. "Fast jag åt rätt mycket glass då, så lite expert är jag nog ändå!"
Mormor reser sig från stolen.
"Nej, vad tror du Anton. Är det något bra på TV än?"