Wennerström var också en av de få högt uppsatta svenska militärerna som kunde prata ryska. Officerarna var undersysselsatta och detta gjorde att Stig Wennerström som var flygofficer passade på att lära sig ryska. För detta fick han ett stipendium och fick åka till Moskva. Där träffade han Sergej Ivanovich som jobbade på GRU och han såg potential i Wennerström för att bli en spion.

Men varför blev han spion? Man vet inte riktigt varför och förmodligen var det bara en ren slump. Däremot så vet man att om planen om att förhindra spioneri innan det har skett hade funnits så hade han aldrig blivit spion. Sverige vid den tiden hade ingen stark underättelsekultur och hade inte heller en riktig säkerhetstjänst, den bestod av ungefär fyra personer vid avdelning hundra i Stockholm. De fokuserade mer på att avslöja spioner som redan haft tid till att lämna ut uppgifter snarare än att fokusera på att förhindra spioneri innan det skett.

Under sitt tidiga liv, främst under andra världskriget hade Stig Wennerström kontakt med både Nazityskland, Sovjetunionen och senare under kalla kriget, också med USA. Han arbetade under en tid i Washington och höll där oräkneliga bjudningar för anställda på säkerhetstjänsten och lyckades charma de flesta runtomkring honom. Han var nämligen väldigt bra på så kallat "small talk" alltså att mingla runt och samla ytliga kontakter.

Han var på flyguppvisning i Moskva. Man vet inte om han tog betalt av Tyskland när han gav dem information. Det kan ha varit så att det räckte för Wennerström att vara omtyckt av tyskarna eftersom att de hade väldigt hög status under kriget tills nederlaget.

Förmodligen kom han närmre ryska soldater efter hand som han umgicks med dem. Han svarade på deras frågor om flygfältet och helt plötsligt så fick han en sedelbunt instoppat i handen och då kunde han inte säga nej. Oftast så blev tyska spioner ryska spioner så småningom.

När det skandinaviska förbundet upprättades så gav Stig Wennerström information om det. Sovjetunionen hade ett system för spioner som gick ut på att man skulle enbart uppmuntra och motivera dem till att de gör det rätta och Wennerström trodde verkligen att han gjorde en insats till världsfreden. Han spionerade även åt amerikanerna och gav sig på att vara dubbelagent men han blev påkommen. I det ögonblicket trodde han att han sista stund var kommen men det tidigare nämnda systemet följde Sovjeterna och i stället för att döda honom så blev han uppmuntrad och motiverad. De sa till honom hur bra det var att han hade amerikanska kontakter och de fick en ännu mer lojal Stig Wennerström. De gav honom även fiktiva befodringar och medaljer för att stärka hans känsla av betydelse.

USA och Sverige får bättre kontakt och Stig Wennerström får åka till Washington och såklart så tar han tillfället i akt till att spionera ännu mer åt sovjeterna. Han får en ny sovjetisk kontakt i Washington.

Han börjar nu ta en massa foton och börjar alltså fotokopiera. Handskar börjar han ha på sig eftersom att han får blodiga händer av fotokopieringen. Diskussioner förs också mellan Wennerström och Sovjetunionen. Han vet precis hur mycket informationen är värd och de låter honom briljera i förhandlingar.

Ett stort utbyte finns mellan Sverige och USA och Sverige berättar vad de ser under sina flygspan över Sovjetunionen för USA. Denna information delges till sovjeterna via Wennerström och allt som Stigs kollega Bo Westin säger till honom delges också till Stigs kontakt. Den svenska DC 3:an skjuts ner och man vet fortfarande inte hur mycket Stig Wennerström hade med det att göra.

Wennerström helt enkelt information från USA till Sovjet mellan åren 1949-1957. Han levde societetsliv och knöt kontakter med täcknamnet "Örnen".

Ingen misstänkte honom. Bo Westin reagerade dock på att Stig hade frågat Bo om han ville följa med för att se på katapultstolar på en flygbas i USA. Eftersom att Westin kunde saker om katapultstolar så fick han följa med men Wennerström verkade inte ens vara intresserad utan han sparkade bara på några plåtbitar. Detta var väldigt märkligt tyckte Bo Westin men han tänkte inte så mycket mer på det.

År 1957 så åkte han tillbaka till Sverige och bosatte sig där.

Uppmärksamheten började komma på Stig Wennerström först när hans dotter stack iväg med sina fästman när de bara var tonåringar. Det var massa artiklar i tidningen om detta och därför började Bror Lindén läs mappen om Stig Wennerström. När han läste så insåg han att han visste alldeles för mycket och mer än vad han skulle veta om Sovjetunionen. Han borde därför ha haft något slags utbyte och Lindén undrade om han hade fått tillåtelse om att delge information till Sovjeterna för att få information i utbyte.

Man började kartlägga Wennerström och eftersom att hans tjänst tillät honom att ta emot sovjeter på sitt kontor så behövde han inte smyga någonstans vilket gjorde det svårare att bevisa. Han levde över sina tillgångar vilket man insåg ganska fort.

Hans pension närmade sig och han vill ha en tjänst som jobbade väldigt mycket med Sovjetunionen även fast det var lägre lön. Man anställde honom inte där dock utan han fick arbeta med utrikesfrågor i departementet istället och där kunde man se precis vad han tog ut för handlingar. Han ville ha uppgifter som han inte behövde i sitt arbete och hämtade till och med ut försvarets bok- och blankettsförråd.

Spaningarna höll på under flera år och hade telefonavlyssning men eftersom att man inte fick några bevis på att han var spion så var man tvungen att gå till åklagaren med jämna mellanrum för att förlänga utredningen.

Man insåg att man behövde ha en så kallad "Agent in place" och den personen blev Wennerströms städerska, fru Karin Rosén. Hon hade redan misstänkt Stig under lång tid och blev glad när Säpo kontaktade henne eftersom att hon inte hade vetat vem hon skulle kontakta.

En dag så ringde hon sin kontakt på Säpo och berättade att vinden hade öppnats i huset och blev då uppmanat att gå upp dit om hon vågade. Där hittade hon filmrullar. Man tog hand om filmrullarna och försökte framkalla dem samtidigt som man hade tagit in Stig Wennerström för förhör.

Säpo lyckades inte framkalla filmerna så man anlitade en man vid namn Sverre Calmbrandt som på tre och ett halvt dygn lyckades lista ut hur han skulle framkalla filmen. Först testade han ett tjugotal olika konventionella framkallningsmetoder men fick sedan börja använda rena kemikalier för att framkalla.

Stig Wennerström erkände att han hade jobbat åt Sovjetunionen i 15 år och att han hade informerat om allt om svenskt flygvapen. Tisdag 25 Juni fick hela Sverige och världen veta om Wennerströms spioneri.

När han satt i fängelset så begick han ett självmordsförsök genom att försöka ge sig själv en överdos.

Anledningen kan ha varit att han inte ville förlora sin pension eftersom att han därmed inte skulle kunna ge sin familj samma arv som de skulle fått i vanliga fall. Utredningen fördröjdes. Hustrun anklagades men hon släpptes efter att hon sa nej till att hon hade hjälpt till men förmodligen hade hon med saken att göra. Det är svårt att tänka sig att han skulle kunna vara spion i 15 år utan att hon hade märkt något. Påföljden blev livstids straffarbete.

En del av hans kollegor bjöd hem honom och försökte fråga varför han blev spion? När de hade frågat började Stig må illa och han ville inte prata om det. Man vet fortfarande inte om han var ensam spion eller ej. Information fortsatte läcka efter att han hade blivit dömd men om han hade haft en medarbetare så hade det varit en större risk för honom att bli upptäkt. När han skulle få tidsbestämt straff så fick han tjugo års fängelse. Han släpptes till sist år 1974 och dog år 2006.

Anders Sundelin försökte på 90-talet att göra en bok om Stig Wennerström eftersom att han trodde att arkiven skulle öppnas, vilket de inte gjorde utan det var en annan del av arkiven som öppnades. Han skrev en bok om Stig Wennerström med hjälp av andra källor som kom ut 1999.