"Grövre, och till sina konsekvenser allvarligare brott än de Enbom gjort sig skyldig till i målet torde icke i mannaminne ha förövats i vårt land."

- Werner Ryhninger, åklagare i Enbomsfallet (1 juli 1952)

I en tid då paranoian var vitt spridd i Sverige, en tid då spänningen mellan öst och väst var som störst, blåste en historia om en av Sveriges största spionmisstankar upp. Flertalet personer arresterades, på svaga grunder. Men, hur låg det egentligen till med Fritiof Enbom? Rysk spion på toppnivå eller helt enkelt en mytoman? Än idag är frågetecknen många och anhörigas liv för alltid förändrade. Gjorde Sveriges rättsväsende rätt i att arrestera flertalet människor baserat på en mans ord? Något som kanske inte var sant? Det här är historien om Enbomaffären.

Händelseförloppet

Julaftonskvällen 1951. Ett köksbord i Stockholm. Det är där spiralen om spionverksamhet tar sin början. Fritiof Enbom bor som inneboende hos paret Ludin och de avnjuter en julmiddag tillsammans. Det är då bomben släpps. Efter ett par drinkar berättar Enbom för paret att han är rysk spion och har under flera år läckt hemligstämplad information till Sovjetunionen.

Jan Ludin gick därefter med informationen Fritiof avslöjat till svenska polisen och han får under några veckors tid förse polisen med information kring Enboms aktiviteter. Den påstådda spionens dåvarande flickvän togs även hon in på förhör, och det hon berättar; att Fritiof har varit i kontakt med den Sovjetiska ambassaden, ledde till att han arresteras av säkerhetspolisen den 11 februari 1952. Den hittills tillgängliga informationen hamnar snabbt i mediernas klor och Enbomaffären blir en sensation. Man skriver om att han handlat i Sovjetunionens tjänst inte bara i Sverige utan även i bland annat Spanien, Norge och Finland. Det är även nu ryktena om att Enbom ska ha haft en hel grupp spioner under sig sprids, något som han själv bekräftar i förhören.

En kort tid därefter hade Enbom avslöjat en rad människor som han påstod ska ha varit till hans hjälp i framtagandet av informationen. Dessa arresterades, däribland banarbetaren Hugo Gjersvold och Enboms partikollega Fingal Larsson. Eftersom att kalla kriget var i sitt mittenskede reagerade staten direkt, och med hjärnhand. Intensiva förhör hölls med de som tagit in, där de utsattes för enorm mental ansträngning. "De körde med mig så jädrigt hårt att jag orkade knappast sitta på en stol." har Larsson senare berättat. "Då grät jag". Förhörsledarna ska ha hotat de misstänkta med att de aldrig någonsin skulle få se sina familjer igen och att de skulle spärras in på livstid, såvida de inte erkände att de varit inblandade i spioneriet.

Åklagaren i målet, Werner Ryhninger, fann under undersökningens gång flertalet hål i Enboms berättelser. Exempelvis så påstod han ha haft många uppdrag utomlands, bland annat genom att ha deltagit i Spanska inbördeskriget, ha kidnappat en finsk medarbetare och fört honom till Sovjetunionen, samt ha smugglat ritningar över atombomber genom Norge. Inget av detta kunde emellertid stämma, hävdade Ryhninger, eftersom Enbom inte hade något pass, vilket var vitalt för alla utlandsresor vid den tiden. En annan stor incident skulle också inträffa mitt under rättegångarna för Enbomaffären: ett svenskt plan, en DC3:a, sköts ned av Sovjetunionen, samt därefter även ett annat plan utskickat på ett påföljande sökuppdrag. Detta resulterade i att allmänhetens ilska mot Sovjetunionen kulminerade. Folksamlingar slöt upp vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm och en allmänt uppjagad stämning rådde. Det var under dessa förhållanden som rättegången hölls, och det finns utan tvekan fog för att påstå att denna folkopinion kan ha påverkat nämndemännen.

Många av de anklagade hade under de tuffa förhören erkänt till åtminstone delar av anklagelserna och dömdes därav till olika grader av straffarbete. Under hela deras liv skulle de själva, och sedan efterlevande, ta upp kampen om att rena deras namn. Enbom och Gjersvold dömdes till det hårdaste straffet: livstids straffarbete.

Efter att domarna fallit har spekulationer kring Enboms trovärdighet, vilket var det som i princip hela Ryhningers mål vilade på, tagits upp, inte minst av den anklagade Arthur Karlssons advokat. Detta ledde till överklaganden från båda sidorna. Fingal Larsson frikändes under en tid, men kort därefter överklagade Ryhninger och straff återinsattes eller höjdes för en del inblandade.

På 70-talet tas Enbomfallet upp igen. Folkopinionen är nu väldigt annorlunda än den på 50-talet och tre av de dömdas mål, Arthur Karlsson, Fingal Larsson och Hugo Gjersvold, tas upp ännu en gång. Hål på hål pekas ut i Enboms vittnesmål teorierna kring att han var mytoman kommer nu till ytan. Man ifrågasätter också värdet av den informationen han sägs ha läckt till Sovjetunionen. Men, inte heller denna gång skulle de dömda få sin upprättelse. Högsta domstolen nekar dem resningstillstånd. Både Fingal Larsson och Hugo Gjersvold skickade in flertalet resningsansökningar, och efter dem deras barn, men alla har resulterat i avslag. Fingal Larsson dog 1992 och Hugo Gjersvold 2002, men de hade båda, ända in i graven, kvar den tveksamma stämpeln som spion.

Sanning eller fantasier?

Fritiof Enbom och hans kumpaner dömdes. Rykten skamfilades för all framtid och de dömda fick stämplar som skulle förfölja dem till deras gravar, utan chans till upprättelse. Men frågan är om, Fritiof Enbom någonsin varit en rysk spion? Fanns det någonsin, som Sveriges dåvarande statsväsende ansåg, verkligen belägg för att döma dessa människor? Nutida experter menar på att det fanns belägg för att Enbom hade en psykisk störning, snarare än för ryskt spioneri. Var han endast en exceptionell mytoman? Dömdes oskyldiga människor, till följd av lögner och 50-talets spänning mellan öst och väst?

Hade en riktig rysk spion efter ett par drinkar, gladeligen berättat om hela sitt arbete för den sovjetiska staten sedan tio år tillbaka? Gladeligen berättat allt på förhören, visat bevis, angett sina medarbetare? Svaret är självfallet logiskt sett ett klart nej. Att han inte råkat försäga sig inför någon tidigare under alla år, när bekännelsen slutligen slank ur så lätt efter bara några drinkar- är i sammanhanget också mycket märkligt. En mytoman däremot, älskar att få reaktioner. Älskar uppståndelsen de skapar, oavsett om det de säger sant eller inte. Detta skulle kunna förklara Enboms beteende. Att först uppmana paret Ludin att vilja veta vem han "verkligen" var, bli arg när de inte trodde honom och sedan, när det slutligen gav reaktion, berätta ännu mer för polisen, stämmer väldigt bra in på hur en mytoman skulle ha agerat. Fingal Larssons dotter sa i en intervju att "det sällan var sanning som kom över hans läppar". När man även senare samarbete med Sovjetunionen har undersökt om Enbom hade kunnat vara en användbar spion - har man omedelbart fått svaret att hans personlighet gjorde honom oanvändbar. Detta är något som dessutom har intygats av sonen som sa att han "inte var en handlingens man", och bekanta uppfattade som en opålitlig, rent av sjaskig människa. Man hittade dock senare uppgifter att han faktiskt hade träffat sovjetiska män, att han förmodligen hade velat bli spion, men att han inte hade varit lämplig för uppgiften sådan som han var. Han hade på sin höjd varit en informatör av enklaste sort, men i fantasin blivit en fullfjädrad spion. Detta förstärks också av att det inte finns några dokument som beskriver hur Enbom blivit värvad - varken i Sverige eller i Sovjetunionen, numera Ryssland.

Enbom och de andra som föll offer för hans utpekande, dömdes ju också enbart på Enboms historier. Enbom var enligt anhöriga och bekanta en mycket bra berättare. Historierna var målande och detaljrika, och det räckte tydligen i 50-talets Sverige, i en tid då det kalla kriget strök som isande vind över folkets ryggar, för att dessa människor skulle utpekas som skyldiga. Man var rädda, och ville visa att man ansåg sig tillhöra väst - och därför slutade rättegången handla om de skyldiga, och blev istället en politisk rättegång som handlade om att krossa det kommunistiska partiet. Man svalde därför Enboms historier med hull och hår, men när man under senare decennier, i nya tider, kastade nytt ljus över Enbomaffären, insåg man att de var osannolika eller rent av omöjliga. Man hade också under rättegången valt att till exempel bortse ifrån det faktum att Enbom aldrig ägt ett pass - och därför inte hade kunnat vara i Spanien, inte kunde ha smugglat amerikanska bombhemligheter från Norge, och inte heller hade kunnat vara i Finland. Man ville så gärna sätta dit dessa människor på grund av deras politiska övertygelse, att man skickligt manövrerade bort stora delar information, som egentligen borde ha varit högst väsentlig för domarnas utgångar. Detta kan bevisas av att den enda av de utpekade som friades, var den enda som inte var kommunist. Något som också kan ha varit en bidragande faktor, var att Sveriges befolkning hade gripandet av Ernst Hilding Andersson, också för sovjetiskt spioneri, i färskt minne. Detta kan ha gjort att man omedvetet i större utsträckning utgick ifrån att även dessa anklagade skulle vara skyldiga.

De uppgifter Enbom angett som fällde banarbetaren Hugo Gjersvold, den gamla flickvännen Lilian Ceder med flera, var inte heller helt sanningsenliga. Visserligen fanns en gnutta sanning ibland, som i att han och Gjersvold haft många ingående samtal, bland annat diskuterat öst och väst, men dessa samtal förvandlades förmodligen, när de passerade genom Enboms fantasivärld, till storartade diskussioner och planer som aldrig ägt rum. Denna process förvärrades också av att de ofta diskuterade över ett glas brännvin. Det var dessa planer som han, kanske själv övertygad om de var sanna, berättade om på förhören och som slutligen fällde Gjersvold. Som tidigare nämnt pressades också de anklagade alldeles för hårt vid förhören och man var tvungna att hota den för att de skulle erkänna - och då erkände de kanske mest för att få återse sin familj och inte för att det var sant.

Går man igenom bevis efter bevis, sakligt på detta sätt, så ser man människor som lånat ut pengar till en biljett, känt honom som en god partikamrat, eller helt enkelt nämnt något i förbigående om de militära bunkrar och förråd som redan var allmänt kända i trakten kring Boden - och det borde ingen människa kunna bli dömd för. De föll helt enkelt offer för en man, som för att fly från vardagens tristess, hade övergått till att leva i en fantasivärld där han var sovjetisk spion, och drev sin egen liga av medarbetare, men där en vanlig människa borde ha sett en gammal flickvän, en bokhandlare, en arbetskamrat och en banarbetare från stationen. Argumenten borde ha varit hur lätta som helst att smula sönder, men det var det, i 50-talets uppjagade Sverige, ingen som varken ville eller gjorde. Sveriges största spionaffär genom tiderna - var med stor sannolikhet bluff, en komplott mot hela det svenska folket av en ända människa, Fritiof Enbom.

Dokumentär om Enbomaffären: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/108344