Det är mitt fel

Om jag bara visste det som en dag skulle ske. Det som en dag skulle ge ett nytt perspektiv på verkligheten, eller om man ens kan kalla de det, verkligheten. Är det på riktigt, är det på låtsas, jag vet inte, vet någon. Jag kollar mig om i det mörka rummet, jag känner hur mörkret trycker sig mot mig och hur luften blir tyngre för varje andetag. Jag vågar inte röra mig, vågar inte ta steget mot dörren. Man kan tro att jag är ute mitt i skogen i ett gammal övergivet hus men nej, jag står ensam i min lilla lägenhet mitt i stan. Det är mörkt ute, inte kolsvart men mörkt typ som en sen höstkväll. Jag räcker mig mot lampknappen och hastigt trycker jag på knappen, ingenting. Det är ljust men ingenting är skillnad.

Allt började med ett ljud, typ som en hög smäll ungefär som att någon skulle ha kastat en boll i golvet. Men jag tänkte inget om det, det var väl bara grannen ovanför som hade tappat något i golvet. Vad kan det ha tagit? 10 kanske 15 minuter innan samma smäll hördes igen, men denna gången ännu högre. En stark oro började bildas inom mig och jag visste att något stod på tok. Men feg som jag är rör jag mig inte ur fläcken. En modig och bra person hade kanske ringt polisen eller kanske ännu modigare, gått upp dit och kollat vad som händer. Men ack nej, det skulle jag aldrig våga. Jag stod där i kanske tio minuter efter den senaste smällen, helt knäpp tyst. Jag hör ingenting, det är som ett stilla mörker i mina öron. I denna stund så glömmer jag allt, brukar man höra dem? Eller brukar det vara tyst? Är det mitt fel? Vad fan är det som händer?

Rädslan för att det ska vara mitt fel hemsöker mig i dagar efteråt. Tänk om deras element exploderade, då var det säkert mitt fel för jag har ingen aning om hur man stänger av elementet i hallen, våra element är förmodligen sammankopplade. Eller så kanske jag råkade skicka upp någon dödlig gas genom ventilen i badrummet, inte vet jag vad det skulle vara men kanske från mitt hårspray? Eller kanske från den där gången min kompis rökte inne på toan. Man vet aldrig, gaserna kan ju ha samlas i ventilationen och när grannarna sedan har satt på den så sprider sig gaserna fast genom att den legat där ett tag så är dem förorenade. Det är säkert mitt fel, och om jag inte gjort något härifrån så kanske det är något jag sagt som skadat dem. Kanske, jag vet inte, men jag bad ju Mr.Hennian att inte ställa sina sopor utanför soptunnan utan att faktiskt slänga dem, tänk om han tog illa upp? Tänk om han skadade sin fru för det? Detta gör mig galen!

Jag sätter mig på soffan och stirra upp mot taket, paret Hennians vardagsrum. Inte ett ljud hörs. Jag känner hur denna stress känsla smyger sig på igen, det känns som om jag ska...som om jag kommer dö. För det är ju mitt fel? Det är ju mitt fel att paret Hennian har dött. Eller jag vet ju inte om dem dött men det förmodar jag. Jag kollar ut från fönstret ut mot innergården. Barnen leker fridfullt i parken och deras föräldrar sitter och avnjuter den sena oktober solen. En ung flicka sitter på en gunga svängandes med benen, en ung karl sätter sig på gungan bredvid, kemin mellan dem är så stark att man kan se den lysa genom deras ögon. Jag flyttar min blick upp mot taket igen, kanske borde jag gå upp dit? Men tänk om polisen hittar mina fingeravtryck då? Då kommer dem att ta mig, dem kommer tro att det är jag som mördat dem. Men om jag gör en plan så kommer jag inte vara lika utpekad. Jag ställer mig upp och tar mig till köket. Jag slår på tre koppar med kaffe och drar fram de torra munkarna jag köpte i fredags. Jag känner hur mina händer skakar, hur hela hjärnan går på högvarv. Detta känns inte bra alls.

Jag packar ihop fikat jag förberett för oss, jag lägger ner termosen med kaffet och matlådan med munkarna i en liten träkorg. Jag slänger på mig min kappa och beger mig upp till deras lägenhet. Flera gånger på vägen stannar jag i trappen och vänder. Men jag tar mig tillbaka för nu står jag här. Nu står jag framför deras dörr, händerna skakar som bara få och svettpärlorna rinner ned för min panna. Jag använder min muskelkraft för att lyfta på armen och knacka på. Jag hör ingenting, dem är döda, jag vet det,allt är mitt fel. Jag knackar igen, det är återigen tyst. Jag står vid dörren i kanske tre minuter tills jag ger upp. Jag vänder på klacken och är beredd på att gå ner till mitt krypin. Men precis när jag klivit ned på första trappsteget så hör jag hur dörren bakom mig öppnas. Snabbt vänder jag mig om och i dörrposten så står han, Mr.Hennian, då måste det alltså vara Mrs.Hennian som är död.

-Var det något du ville unga dam? Frågar Mr.Hennian

-Oj förlåt om jag störde er, men jag undrade bara om ni skulle vilja fika med mig? Säger jag med en skakig röst, om och om igen i mitt huvud skriker rösten “”SPRING SPRING HAN KOMMER MÖRDA DIG!”

-Absolut kom in! Svarar han

Sakta går jag upp för sista trappsteget och går in genom den tunga ytterdörren. Dörren smälls igen bakom mig. Mr.Hennian kliver in i köket och tar fram koppar, han nickar mot min korg “har du kaffe där i också?” frågar han, jag nickar. Jag tar av mig mina tofflor och hänger av mig min jacka. “Du kan gå och sätta dig i vardagsrummet så kommer vi snart.” säger han, men vem är vi? Han och kniven eller? Pulsen ökar och svetten börjar rinna ännu mer. Jag kollar mig omkring i vardagsrummet, inget tecken på att någon har mördats i alla fall. Mr.Hennian bär på två kaffekoppar och sätter sig bredvid mig, “ska vi inte ha tre? Tre koppar?” frågar jag honom med min alldeles för darriga röst, han skrattar till “nej det är okej, hon dricker inte kaffe” säger han, alltså måste han tala om en kniv, för vilken äldre dam där ute gillar inte kaffe. Hastigt ställer jag mig upp ur soffan, Mr.Hennian kollar upp på mig med en mystisk blick, men in från köket kommer en kvinna, Mrs.Hennian. “Oj vad trevligt, förlåt för att jag inte vill ha kaffe, men jag har aldrig tycks gilla det” säger hon. Jag känner hur hjärtat börjar lugna sig, “jag skulle bara fixa min kjol” säger jag så att dem inte skulle tycka det var konstigt att jag ställde mig upp.

-Så vad för dig hit idag då unga dam? Frågar Mrs.Hennian

-Jo jag hörde två ganska hårda smällar härifrån för några dagar sen, jag ville mest bara kolla om ni var okej?frågar jag medan jag tar en klunk av det kalla kaffet.

Både Mr och Mrs.Hennian börjar skratta.

-Men lilla gumman, vi satte precis upp en ny lampa och tydligen så gjorde han lite fel och dem ramlade, så vi satte upp den igen och den ramlade igen. Så om du kollar i taket så ser du ingen lampa, för vi gav upp!, säger Mrs.Hennian medan hon håller sin hand över min hand.

-Vad bra då, eller ja det är väl inge bra att er lampa ramlade men att ni inte är skadade!, svarar jag.

Paret kollar på varandra med en värmande blick, “det är ingen fara med oss!”, Det var alltså inte mitt fel, men tänk om det var mitt fel att deras lampa föll?

Moa Essenberg

Denna berättelse handlar om en kvinna som lever med grovt övertänkande vilket påverkar hela hennes liv. Här har ni då ett exempel på hur det låta i en övertänkares huvud när någonting händer.