Arkiv har stor betydelse för kulturarvet i hembygden, skriver artikelförfattarna

Statens arkiv måste vara tillgängliga

Tiotusentals människor har genom de lokala arkiven fått tillgång till hembygdens och den egna släktens historia. Detta är hotat när Riksarkivet nu har börjat flytta handlingar, skriver debattörer.

Den 6 maj kom besked från Riksarkivet om att flytta alla statliga arkivhandlingar från avdelningen i Östersund till det säkerhetsklassade jättearkiv som byggs i Härnösand. Hur en statlig myndighet väljer att organisera sig är för de flesta ingen ögonbrynshöjare – här gäller det dock något annat än ”bara” förlorade arbetstillfällen och minskad statlig service. Arkiven är, fastslår arkivlagen, en del av det nationella kulturarvet. Nu ser vi att tillgängligheten till detta arv är hotad.

Vi inom de svenska hembygds- och släktforskarrörelserna med samman­taget över 400 000 medlemmar företräder arkivens största brukargrupper och vet att det sannerligen handlar om just ett kulturarv att värna, förvalta, göra känt och bruka. Reaktionerna mot nedläggningen i Östersund har varit omfattande i Jämtland med omnejd. Opinionsmöten, uppvaktningar, riksdagsinterpellationer, forskarupprop, intensiv mediebevakning och folkliga ockupationer av arkivlokalerna hör till det man provat. Regionalt finns en politisk och samhällelig samsyn kring arkivets betydelse – för kulturarvet, för personlig och kollektiv identitet, för all slags forskning och i slutänden också för möjligheterna till regional utveckling.

Vi på riksplanet har följt utvecklingen i Jämtland med oro, särskilt som den interna diskussionen inom Riksarkivet går i riktning mot ytterligare nedläggningar under åren fram­över. Det kan innebära att de statliga arkiven framöver koncentreras till endast tre ställen i landet: Härnösand, Täby och Lund.

Även om vi har många lokala och regionala arkiv för kommuner, företag och föreningar är Riksarkivet den stora aktören på området, med ett mångfacetterat material som speglar det svenska samhällets framväxt från medeltiden och framåt. Det är på grundval av bevarade dokument vår akademiskt förankrade historieskrivning kommit till. Genom att dokumenten gjorts praktiskt tillgängliga kan numer tiotusentals människor idogt ägna sig åt att undersöka den egna bygdens eller släktens göranden och låtanden. Böcker, utställningar, hemsidor och annat skapas och underhålls genom tillgång till arkiven: det svenska kulturarvet blir därmed använt, och känt.

Visst finns det idag mycket som digitaliserats och kan nås utan besök vid en arkivinstitution och det har också varit ett argument för flytten från Östersund. Vet man att endast cirka 5 procent av det statliga materialet verkligen är tillgängligt digitalt, efter ett omfattande skanningsarbete som pågått sedan 1990-talet, upplever man dock det argumentet som falskt. Den fysiska tillgången, i närområdet, fortsätter att ha stor betydelse för all slags forskning. Östersundsarkivet är det, sett till befolkningsunderlaget, mest välbesökta statliga arkivet i landet.

Vi har all respekt för Riksarkivet som expertmyndighet men upplever att samma respekt gentemot myndigheten inte finns på politisk nivå. Redan 2019 lämnades den statliga arkivutredningen, som bland mycket annat visade på behovet av en ny arkivlagstiftning i ett samhälle med nya behov (den nuvarande lagen är från 1991). I utredningen betonades kulturarvs­frågorna och att arkiven inte bara i ord utan också i handling – genom att ges rimliga ekonomiska resurser – skulle kunna agera publikt på motsvarande sätt som de nationella och regionala museerna. Utredningen har ännu inte lagts till grund för proposition vilket visar bristen på intresse för arkivsektorn från regeringens sida.

När Riksarkivet i höstas framförde att man ville slippa skrivningar i regleringsbrevet som pekade ut var i landet dess olika avdelningar skulle vara placerade sa man bara ja och amen från Kulturdepartementets sida. Riksarkivet fick göra som man ville med geografin, utan politisk styrning – och dessutom med ett budgetanslag som över tid fortsätter att gå kräftgång. Den politiska nonchalansen (oavsett partifärg) inom arkiv­området är anmärkningsvärd. Ett regionalt nät av statliga arkiv är lika viktigt för det svenska kulturarvet – för forskningen, för vår identitet – som regionala länsmuseer.

Satsningar på såväl beredskap (11 miljoner i tilläggsanslag för det ändamålet i vårbudgeten) som en fortsatt digitalisering är bra. Det löser dock inte situationen i Östersund, eller på andra ställen i landet där nedläggningar/arkivflyttar nu hotar.

Vi från arkivens största brukargrupper vill veta hur kulturministern och regeringen värderar det skriftliga kulturarvet i Sverige. Vad planerar man att göra för att bibehålla en decentraliserad modell på det statliga arkiv­området? Vilka resurser är man från politiskt håll beredd att ge för en rimlig framtid för Riksarkivet och säkra svenska folkets tillgång till vår gemen­samma historia?

Anna-Karin Andersson/ Ordförande Sveriges Hembygdsförbund

Viktoria Jonasson/ Ordförande Sveriges Släktforskarförbund