patagonien2004

Punta Arenas är den enda stora staden i södra delen av Chile, med ca 100 000 invånare.

Vi blev kvar där första natten och tog sedan bussen upp till Puerto Natales, en resa på långa ödsliga raksträckor som tog ca tre timmar. När vi kom dit gick vi till turistinnformationen och fick veta att våra internet-bokning av övernattning i nationalparken hade gått fel. Men vi hade otrolig tur och kunde pussla ihop tre nätter på rätt vandrarhem (refugio) i omvänd ordning.

Puerto Natales är en liten stad, en gång i tiden uppbyggd kring industrier men idag dominerad av turism. Med sitt skyddade läge långt inne i en fjord är det också en viktig hamn. Den enda mellan Chiloé och Punta Arenas.

Andra natten tilbringade vi på Nancys pensionat, där vi också lämnade delar av packningen. Bussen upp till nationalparken Torres del Paine tog 2-3 timmar till, och när vi kom fram var det strålande solsken. Vilken lycka! Det blåser visserligen konstant men vi fick ändå stanna och byta om till lite lättare kläder, typ shorts och flanellskjorta.

Parkens vandrarhem, som kallas refugios, håller hög klass. De drivs av två olika organisationer. Båda erbjuder helpension, vilket innebär att man får en sängplats med madress och sovsäck när man kommer fram. Till kvällen serveras en trerätters middag, och på morgonen får man frukost och en liten påse med lunch att bära med sig. Det enda vi behövde bära med oss var kläder, kamera och lite godis.

Första dagen gick vi bara en bit upp i dalgången mot bergen som givit parken dess namn. Till höger om floden, alldeles där skogsområdet börjar, anar man det ljusgröna taket på Refugio Chileno, det vandrarhem där vi bokat första natten.

På måndag morgon, bara fyra dagar efter avresan från Sverige, var det dags för en av resans absoluta höjdpunkter. Vi packade så lätt vi vågade, vilket innebar att vi tog med en hel del varma kläder och regnställ, och började vandringen uppåt. Samma tur med vädret som dagen innan, rejäl blåst men blå himmel i stort sett hela tiden. I början gick stigen längs med vattnet, i skuggan av den täta fjällboken. Efter halvannan timme svängde den av uppåt vänster och på slutet var det ren blockterräng någon halvtimme.

Efter tre timmars vandring var det bara sista krönet kvar, sedan kom belöningen. Jag kunde inte låta bli att ge ifrån mig ett rejält tjuta av hänförelse, vilket höll på att skrämma slag på ett par vandrare som låg i lä bakom ett stenblock strax bredvid och njöt av utsikten.

Här sitter jag och håller i mig (det blåste något oerhört) vid den glaciärsjö som ligger i en sänka mitt i blockterrängen.

Och bakom sjön tronar de tre tornen upp sig, Torres del Paine. Det sägs att Paine är ett gammalt indianuttryck för "blåaktig", men riktigt säkert är det tydligen inte. Det ser disigt ut på bild på grund av allt damm och vaten som vinden river upp, men det var faktiskt helt underbart och riktigt mäktigt!

På tisdagen var det lite mer blandat väder ochvi tog en lugn promenad ner igen. Det var kul att studera växter och blommor. Mycket känner man igen från Sverige, även om storleken kan skilja en del, men annat ser helt annorlunda ut. Efter några slöa timmar kom vi ner igen till området där vi startade dagen innan. Där ligger ett lyxigt hotell, men en knapp kilometer därifrån finns också ett billigare vandrarhem, Refugio Torres del Paine, där vi tillbringade natten. Tyvärr i sällskap med två snarkande italienskor.

På onsdagen åkte vi vidare med en av bussarna som trafikerar vägen söder om parken och som ingår i inträdesavgiften. Bussen stannade på et par platser för att man skulle kunna gå av och fotografera. Här tar Monica kort på det parkens andra kända profil, Cuernos del Paine (Paines horn). Det fascinerande är färgsättningen. Nertill är berget mörkt, i mitten kommer ett brett ljusgrått parti och toppen är nästan svart.

Här är samma berg från en något annan vinkel, där man också bättre ser varför de liknas vid horn. Det här var också slutet på vår bussresa för dagen.

Några hundra meter från utsiktplatsen ligger parkens största vattenfall, Salto Grande. En knapp kilometer nedanför fallet avgår en båt som tog oss uppför en sjö och lite närmare nästa etappmål. Båtarna ingår dock inte i parkavgiften utan kostar en slant.

Sista delen av onsdagens etapp gick faktiskt till fots (tro det eller ej) en dryg halvmil längs östra sidan av sjön Lago Grey. I norra ändan av sjön mynnar en enorm glaciär ut, vilket gör att man kan se isberg guppa omkring i sjön. Det var en klart udda syn att se isberg mitt i en fjällsjö.

Refugio Grey ligger fantastiskt vackert, inbäddad mellan träden vid stranden av denna sjö. Går man en kvart norrut står man på en udde med utsikt över glaciären. Det man ser är den sydliga utlöpan av ett glaciärområde som enligt böckerna är den tredje största landtäckande ismassan i världen (efter Antarktis och Grönland).

Sista dagen i parken tog vi det lugnt med vandarandet och åkte istället en lite dyrare båttur på Lago Grey.

Båten gick ända fram till glaciärens kant och tuffade runt där någon halvtimme. Sedan for vi ner till södra änden, och på vägen blev vi för första gången under resan serverade Chiles nationaldrink - Pisco Sour. Naturligtvis kyld med äkta glaciäris.

Åker man runt i chilenska Patagonien är det några vilda djurarter man ganska säkert får se. Här en guanaco, som är en av de fyra sorternas lamadjur som finns i Sydamerika. Ett annat djur vi såg, men inte fick med på bild, var deras strutsfågel ñandu.

Efter denna underbara fjällvandring var det dags att åka tillbaks söderut. Vi stannade en dag till i Puerto Natales, bland annat för att se milodongrottan. En gång i tiden var sydamerika åtskilt från nordamerika. På den södra delen fanns inga stora rovdjur, vilket gjorde att de landlevande gräsätarna blev stora och långsamma. Den största var milodonen, en typ av sengångare som gick omkring och betade på träden. Detta kan man läsa mycket mer om i Bruce Chatwins underbara bok I Patagonien.

I grottan har man hittat både benknotor och skinnbitar av milodon, men tyvärr var de ett enkelt byte för rovdjuren som vandrade in från nordamerika och dog därför ut för 10 000 år sedan. Försåvitt inte legenderna stämmer som säger att ensamma människor ute på vandring i trakten har sprungit på enstaka milodoner ända in på 1900-talet.

Innan vi lämnade Puerto Natales hann vi också med vårt första kyrkogårdsbesök. Det är något speciellt med gravar och begravningar i katolska länder när man är uppvuxen i landet lagom.

När vi kom ner till Punta Arenas var planen att ta en färja över till Eldslandet. Som synes är det ingen lång sträcka över Magellans sund.

Vi gav oss av på morgonkvisten, men när vi köpt biljett och satt på båten fick vi besked om att turen blev inställd pga en annalkande storm. Så istället åkte vi tillbaks in till stan och hyrde en bil, extrautrustad med skyddsplåt under magen och plexiglas framför lyktorna. Turen gick först norrut och sedan österut längs med Magellans sund. Den första timmen mötte vi säkert ett dussin bilar, nästa timme var det kanske två.

Drygt halvvägs till bilfärjan stannade vi till vid Estancia San Gregorio, där det ligger tre rostiga vrak av gamla båtar.

Efter en kort fotosession fortsatte vi förbi färjeläget till nationalparken Pali Aike i den allra ostligaste delen av Chilenska Patagonien, på gränsen till Argentina.

Pale Aike är ett låglänt vulkaniskt landskap, där kratrarna utgör små kullar med en höjd på kanske 100 meter. Det är också hemvisten för en vildkatt liknande vårt lodjur. Här sitter M på kanten av den mest kända kratern, djävulens gap.

Vildkatten är skygg och höll sig utom synhåll för våra nyfikna blickar. Däremot fick vi se en halvtam solande räv när vi stannade till och pratade med den 20-årige partskötaren på väg ut. Han träffade i genomsnitt tre människor om dagen, så lite besökare har nationalparken, så han hade ägnat tiden åt att mata och bli vän en vild räv.

Till slut tog vi färjan över Magellans sund över och satte äntligen foten (eller rättare fötterna) på Eldslandet, Tierra del Fuego. det hann bli mörkt innan vi hann fram till den största chilenska staden, Porvenir. När vi gick ut för att äta klockan elva på kvällen hamnade vi på en riktigt absurd tillsätllning, nämligen midnatts-karaoke på Club Croata. De spelade till och med ABBA när de hörde att vi kom från Sverige, men vi vågade oss aldrig upp på scenen.

Vår vita hyrbil står strax bakom det här lilla lammet som vi hittade utanför pensionatet på morgonen. (Vi skulle komma att stifta närmare bekantskap med fårskötseln nästa dag, men då hade tyvärr betterierna i kameran lagt av.)

Och Eldslandet blev faktiskt inte expoaterat främst för sina betesmarker. Nej, de första nybyggarna var guldgrävare. Det finns några guldförande vattendrag i närheten av Porvenir, och det finns faktiskt fortfarande människor som mutar in ett avsnitt och livnär sig som guldgrävare.

Jag köpte en liten flaska lokal whiskey som muta, men det närmaste vi kom en äkta guldgrävare var denna bosättning, där allt från tunnor till skottkärror hade angripits av rosten.

Vi fick alltså dricka upp vår whiskey själva (nej, inte samtidigt som vi körde bil) och åka vidare längs Bahia Util, den oanvändbara bukten. Den fick sitt namn efter att engelsmännen försökt anlägga en hamn, men upptäckt att det inte fanns en enda lämplig plats i hela bukten. Det hindrade dem inte att anlägga den första estancian, Caleta Josefina. Tyvärr dog många av de första invånarna av olika umbäranden, drunknade på havet eller sköts ihjäl av infödingar. Kyrkogården med sina tiotal gravar är idag utnämt till nationalmonument.

Tyvärr finns inga bilder från följande dag, då vi bland annat besökte en fårklippning, rastade i Cerro Sombrero, tog färjan tillbaks till fastlandet och tittade på pingviner vid Seno Otway.

Medan vi fortfarande hade bilen passade vi nästa dag på att göra en utflykt till ett naturreservat alldeles väster om Punta Arenas.

Här växte lavar på trädgrenarna som fick till och med mitt semesterskägg att blekna i jämförelse.

Sista dagen i Patagonien ägnade vi åt att shoppa halsdukar, stickade sockor och vykort. Och naturligtvis även åt att dricka kaffe och ta sötsaker på stadens caféer, och att fotografera det lokala växt- och djurlivet.

Från Patagonien bar det sedan vidare norrut, till Chiloé.