Mina funderingar
Ett och annat
Jag är född i Härnösand. Om du vet vad "åslappe" , "kuse", "kangero" och "lägda" betyder, då är du nog från samma trakt. Min mamma var kontorist från Härnösand, min pappa var från Stockholm och radiotelegrafist, bl.a. vid radiostationen på Hemsön, närmare bestämt Nordanö. Där bodde vi före min skolålder i en stuga bredvid kommissarie Hellman med fru. Hos dem hade jag en egen leklåda i köket.
Annars kan jag som skilsmässobarn inte minnas någon direkt lycklig barndom. Jag var sanatoriebarn också under en tid. Min bästa tid var nog hos morfars i Bjärtrå och som sommarbarn på bondgård i Värmland. Skollovskollo i Nederede, Stöde, satte också sina spår. Jag fick flytta många gånger till nya platser och nya skolor: Hemsön, Härnösand, Ormsjö, Sundsvall, Örnsköldsvik, Bollnäs. Universitetsstudier blev i Uppsala.
Som vuxen ville jag ha min egen familj i en trygg miljö med barnen växande upp på en plats. Så det fick bli Fagersta.
----------------------------------
Fysikämnet på gymnasiet har fått ett oförtjänt dåligt rykte ("inga experiment fungerar..."). Demonstrationer och experiment har alltid roat mig och varit min grund i undervisningen. Kräver föreberedelser och åter förberedelser! Viktigt för mig har också varit att ett experiment eller en demonstration ska göras med finess, dvs snyggt och estetiskt: ordning och reda på bordet, sladdar åt samma håll ... Då först är jag nöjd. Att gå till några skåp, plocka fram materiel och tro att allt ska fungera en halvtimma senare inför klass, det kan man glömma. Att bo på annan ort och undervisa i fysik skulle därför inte passa mig. Man måste vara beredd på att avsätta en halv lördag eller söndag för att förbereda nästa veckas experiment. En anledning att jag stannade kvar i Fagersta var att fysikinstitutionen vid skolan var så välutrustad redan när jag kom dit. Det fanns avancerad materiel och mer sådan införskaffades allteftersom. Det är inte många landsortsskolor som kan mäta på gamma- och röntgenspektra och elektrondiffraktion!
Jag har under 35 års undervisande aldrig haft mer än fem minuters cykelväg till jobbet. Livskvalitet i en liten stad, Fagersta!
----------------------------------
Att beskriva en arbetsplats under trettiofem år kan vara knepigt. Förändringar sker stegvis och man anpassar sig trots nymodigheter och ökande byråkrati. Brinellskolan i Fagersta är det gymnasium som betjänar staden och kommunerna däromkring. Min undervisning i fysik och matematik gällde främst naturvetare och tekniker. Experimentalfysiker som jag är hade jag en fråga när jag kom till skolan första gången: Har ni en laser? Ja, man hade laser, vilket möjliggör avancerade experiment med ljus. Nu inga konstigheter, men detta var 1971! En stor anledning till att jag blev kvar till pensioneringen 2005 var den rika experimentella utrustning som skolan hade och som vi löpande kunde komplettera med ny materiel, den modernaste som fanns att få. Det var eldsjälen och adjunkten Olle Wallström som tidigt hade insett vikten av god undervisningsmateriel på detta landsortsgymnasium.
Olle måtte ha haft en del oro inför min ankomst: en trettioårig pojkspoling in på hans arbetsområde, dessutom som lektor! Vårt första möte kom att ta en annan riktning. Efter min laserfråga kom denna: "Finns det någon orkesterförening här?" Jovisst, Olle spelade altfiol där och han drog mig genast med till spelövningarna. Isen var bruten och vi hade ett utmärkt samarbete tills dess han gick i pension. Hedersmannen Olle avled våren 2023, nära nittionio år gammal.. Han var nyfiken på teknik och klar i tanken in i det sista. Jag var med vid hans begravning. Han betydde mycket för mig. Frid över hans minne!
----------------------------------------------
Att sitta i orkester är en underbar form av samarbete för att forma en enhet. Jag har sedan tonåren spelat i orkesterförening praktiskt taget alltid. För det mesta har det varit i andra fiolen, ofta som stämledare på hyfsad amatörnivå. Jag föredrar en ackompanjerande stämma, där man får fylla ut vid sidan av melodistämman. När man sedan hör musik i radio så känner man sig förflyttad in i orkestern, det må gälla en Beethovensymfoni, Schumanns pianokonsert, Lars-Erik Larssons vintersaga eller George Gershwins Rhapsody in blue. Beträffande det sist nämnda verket så var solisten Jan Johansson. Han var i sin hemstad Söderhamn 1960 och spelade med oss i orkesterföreningen. Jag gjorde militärtjänst där då.
I mindre ensembler och med sångare improviserar jag gärna. Men jag har märkt att många melodibärare är ovana med en sekunderande stämma intill och lätt tappar sin egen. Så jag får vara försiktig därvidlag. På spelmansstämmor är det inga problem, där finns inga noter. De som spelar melodi har den oftast i ryggmärgen och fingrarna.