Alexander Mork

Dokumentärproducent, undersökande berättare och grundare av Good Thinking Company samt skapare av podcasten Dissonans.

Jag har alltid haft svårt för det övertydliga. Det uppenbara. Berättelser som är lite för välpaketerade för att vara helt sanna. Min pappa Alf var reklamguru, en legend inom den svenska reklambranschen, och det var han som lärde mig att berätta. Jag växte upp med diskussioner kring middagsbordet om hur berättelser formas och hur människor övertygas. Min pappa var extremt frispråkig; det fanns stunder då han gick långt över gränsen till det vågade, dit där allt filter skalas bort och lämnar tillvaron helt blottad. Mamma brukade ofta sparka honom på benet under bordet av oro för att det skulle bli bråk med middagsgäster. Men precis när stämningen var som mest laddad kom skratten, det där speciella skrattet som både befriar och bryter spänningen. Från honom lärde jag mig att inte vara rädd för det obekväma. Han kunde förklara hur människor tolkar information. Hur samma händelse kan beskrivas på olika sätt och leda till helt olika slutsatser. Hur berättelser formas. Hur människor övertygas. Och framför allt: att man måste våga utmana den färdiga fasaden för att nå fram till det som är på riktigt. Han lärde mig att berättelser inte är neutrala. Att någon alltid har valt vad som syns och vad som inte syns. Kanske är det därför jag har fastnat för gamla utredningar. När jag hittar en historia som inte riktigt går ihop blir jag vetgirig på ett sätt som är svårt att stänga av. Den typen av granskning kräver något av dig. Ju djupare du går, desto svårare blir det att förklara varför en detalj spelar roll för den som inte läst allt. Till slut är det enklast att fatta alla beslut själv. Inte för att man vill. Utan för att materialet kräver det. Det har också blivit en metod i sig. Samma händelse gås igenom gång på gång, i läsningen, i manuset, i inspelningen, i klippet. Ur olika vinklar, vid olika tidpunkter. Och ibland, efter ett tag, faller något i bitar. En tidsangivelse som inte stämmer. En berättelse som inte kan vara sann. Det är i det ögonblicket arbetet börjar på allvar. En polisutredning har en hierarki. Information filtreras uppåt, beslut fattas om vad som ska prioriteras och vad som läggs åt sidan. Någon bestämmer vad som är relevant innan allt ens är läst. Det är förståeligt, det är så organisationer fungerar. Men det är också hur spår försvinner. Utan den hierarkin finns ingen som bestämmer att något är irrelevant. Varje detalj kan prövas. Varje alternativ kan följas tills det antingen håller eller brister. Det är en långsammare process. Men det är också där friheten finns.