Trygghet för mina elever

Då var det dags igen att göra ett blogginlägg. Den här gången tänkte komma tillbaka och skriva om ledarskap, trygghet och studiero. De tre orden är ledord för mig i min lärargärning. Jag har haft turen att i nästan alla mina år som lärare fått jobba med samma grupp från de de börjar årskurs ett till de slutar trean och ska vidare till mellanstadiet. Under mina år på Junibacken har jag fått följa mina klasser så. Jag har också haft turen att få jobba ihop med samma kollega. Det gör att man lär känna varandra och tänker “lika” de flesta gånger. Eleverna behöver inte heller fundera. De vet att de får samma svar från oss båda. Jag känner mig priviligerad över att få ha det så här. Att få samma klass i tre år göra att man blir att känna varandra väldigt bra och jag kan se på mina elever om de har en bra dag eller inte. Självklart tar det ett tag innan man kommer dit. För att få bra relationer som sedan leder till ett tillåtande klassrumsklimat är inget man fixar på en eftermiddag. Men när man sedan är där flyter allt på så mycket lättare.


John Steinberg skriver om det här i sin bok “Lärarskicklighet” som är en omarbetad version av “Världens bästa fröken”. Han ställer sig frågan. Hur tänker och gör skickliga pedagoger? Han menar att svaret på frågan vad de bästa lärarna gör rätt är kort och gott följande: De håller en god balans mellan kärlek och struktur. 

Kärleken står för relationer, engagemang och att de ger varje elev känslan av att, min lärare vill mig väl. Det är grundläggande för ett gott samarbete med barn, ungdomar och vuxna.  Han säger att struktur står för organisation, didaktik och ledarskap. Pedagogyrket är ett ledarskapsyrke.


Mycket av det här har jag tagit fasta på när jag har format mina grupper. Jag vill ju gärna vara världens bästa fröken. Men det är en konst i sig att få ihop 25 elever med lika många olika förutsättningar att lära. Alla 25 ska ha samma rätt att nå så långt de kan i sin kunskapsutveckling. Jag har aldrig varit en pedagog som har stått och skrikit i mitt klassrum. Mina elever ska vet hur de beter sig i klassrummet. Hur gör man då för att man ska komma dit? I mitt fall handlar det om respekt för varandra. Jag är noga med se varje elev varje morgon. Det betyder att vi alltid hälsar på varandra i dörren. Jag är tittar varje barn i ögonen så att de ska veta att jag sett dem idag. Jag får då en känsla av hur barnens morgon varit. Jag kan krama lite extra eller trycka till handen och så vet barnet att jag vet.  


När man kliver in i klassrummet har lektionen börjat. Då ska det också vara tyst i klassrummet. Alltid en kort genomgång av dagen med hjälp av bildstöd på tavlan. Sedan frågar jag om det är någon som vill berätta något. Just den här delen har vi jobbat stenhårt med från början. Alltid låtit den som räckt upp handen få prata. Bara markerat för den som pratar rakt ut med att sätta upp handen. Fungerar inte det går jag eller min kollega fram och ställer sig brevid bänken. Kanske behövs det att man lägger en hand på axeln. Just det att visa att jag bryr mig att eleven måste visa respekt för sin klasskamrat. Jag har lärt mig att kärlek utan struktur, inte brukar fungera så bra. Inte heller struktur utan kärlek fungerar så bra. Dessa två måste hamna hand i hand med varandra. När de har gjort det uppstår det respekt med kärlek. Självklart handlar det om hur du är som person men för mig har det här sättet att tänka fungerat jättebra genom åren. Genom att arbeta så här har jag genom åren format mina grupper och fått trygghet och studiero i klassrummet. Det har också gjort att jag blivit den självklara pedagogiska ledaren.


Litteraturtips



Alla skrivna av John Steinberg


Ina Segerström

Junibackens skola