Elevledda utvecklingssamtal
Hem > Presentation > Catarina Segerström Junibackens skola > Elevledda utvecklingssamtal
Jag ska skriva om när jag och min kollega Ulrika Wiklander började med elevledda utvecklingssamtal.
Vi hade en årskurs etta när vi bestämde oss för att börja med elevledda utvecklingssamtal. De elever som var våra pilotelever går i dag i årskurs ett på gymnasiet, så det är ett tag sedan vi började. Att ha elevledda samtal var något nytt för oss båda. Vi hade som alla andra pedagoger i många år haft traditionsenliga samtal med elever och vårdnadshavare. Med traditionsenliga samtal menar jag samtal där jag som pedagog berättar för vårdnadshavarna hur det går för deras barn i skolan. Eleven sitter med och lyssnar men får inte bidra med speciellt mycket. Möjligtvis får de svara på frågan om de trivs i skolan.
Det här kände vi som ett förlegat sätt att ha samtal på. Vi hade läst mycket om Göran Svanelid och hans teori om ”The Big Five”. Vi tyckte att det här med förmågor var spännande och intressant. Vi började prata förmågor med våra elever och insåg snart att de var väldigt duktiga att sätta in sin kunskap i de olika förmågorna. De förvånade oss dagligen med att tala om i vilka förmågor vi berört under skoldagen. Vi hade i vårt klassrum en kunskapsvägg som vi använde flitigt. Vi var ofta framme vid kunskapsväggen och pekade på vad vi lärt oss och varför vi lärt oss. Det var när vi började inse att eleverna trots sin unga ålder var nyfikna och kunde sätta ord på sin kunskap som vi började fundera i banorna att låta eleverna själva hålla i sina utvecklingssamtal. Vi ville
Sagt och gjort vi hade bestämt oss, men nu behövde vi också chefens okej för att köra igång. Vi berättade för vår rektor om våra tankar och funderingar och fick klartecken att börja. Vi förstod att om vårt projekt skulle falla bra ut var det vår uppgift att se till att våra elever var så bra förbereda de bara kunde. Själva förberedelserna inför samtalen var inget ”quick fix”, men så lärorikt både för oss som pedagoger och våra elever. Vår uppgift blev nu att vara ”coacher” och ge dem självförtroendet att tro på sig själva och känna sig bekväma med att hålla i sitt eget samtal.
Vi bestämde tillsammans med våra elever hur samtalet skulle genomföras. De fick själva ta fram det material de skulle visa och berätta om. Vi hade gjort en liten lathund med hjälp av bilder som de hade med sig under samtalet. Vi tränade tillsamman på samtalen. Så var det då äntligen dags att genomföra samtalen. Jag måste erkänna att det var lite nervöst inför första samtalet men det visade sig vara helt obefogat. Den känslan som infann sig när eleverna satt sig och hälsade sina föräldrar välkomna till samtalet, den känslan var helt underbar. Att se föräldrarnas förvåning, att se hur de också växte in i rollen som aktiva föräldrar som ställde frågor till sina barn, att se så stolta elever och föräldrar när de gick därifrån var helt obeskrivligt. Eleverna fick så fin respons från sina föräldrar. De tyckte att deras barn var jätteduktiga att berätta och visa vad de lärt sig under sitt första år i skolan. Föräldrarna fick också se sina barns kunskapsutveckling från det barnen började i ettan till samtalet på våren i ettan. Vi, jag och Ulrika, fick också positiv kritik från föräldrarna. Många sa att de aldrig fått veta så mycket om vad deras barn kunde och hur barnens kunskapsutveckling såg ut, som de fick under dessa samtal. Vi kände att vi nått vårt mål med vårt projekt. Att se hur våra elever ägde sin egen kunskap och också kunde förmedla den till sina föräldrar var en fantastisk känsla. Jag och Ulrika var så nöjda och stolta coacher.
Att starta upp elevledda utvecklingssamtal är det bästa jag gjort. Idag skulle något annat än elevledda samtal vara otänkbart för mig. När vi satt igång var vi bland de första som hade det i kommunen. Vi hade besök från många olika skolor och vi hade också pedagogiska caféer om vårt arbete med att starta upp elevledda utvecklingssamtal.
Ina Segerström
Junibackens skola