"Vad gör jag nu?"

Då var det dags för andra blogginlägget och jag har funderat ett tag på vad jag ska skriva om. Det känns som att det är i dessa inläggen man borde skriva om det man brinner för i sin undervisning, eller en situation i klassrummet som har gått väldigt, väldigt bra. Men faktum är att många gånger går det inte särskilt bra, det går faktiskt “rakt åt skogen”. Frågan man måste ställa sig då är: -  “Vad gör jag nu?”.  

Hur ska man gå vidare med sin undervisning när man upplever att resultatet blir katastrof? Helst vill man bara gräva ned huvudet i sanden och hoppas på att det går över. Kanske är det flera än jag som känner igen sig och kommer ihåg situationer där tanken, planen och målet bakom undervisningen, absolut inte har stämt överens med det slutgiltiga resultatet. För min del är det inte ens länge sedan jag upplevde detta. 

I min klass skulle vi börja med addition och subtraktion med uppställning och växling. Planen var lagd för hur vi skulle jobba med temat och målet var självklart att hela gruppen skulle vara uppställningsmästare när vi var klara. Men när perioden var över och det var dags att kolla av barnens kunskaper, så hade allt annat än det jag hade tänkt hänt. Barnen blandade ihop när de skulle använda addition eller subtraktion, hur man skulle göra med minnessiffran och många växlade alltid, om det behövdes eller ej.

 När dagen var slut satte jag mig ned bakom min arbetsplats och proklamerade gråtfärdig till min kollega att jag var världens sämsta lärare. Vad var det som hade gått så snett? När slutade min plan att fungera? Hur kunde jag ha missat att de inte hade förstått? Det är just de dagarna man är extra tacksam för sina fina kollegor. Råden och tipsen som jag fick var många, och bästa tipset var att eleverna behövde få återkopplingen mer direkt. På det sättet kunde man som lärare lättare och oftare stämma av hur eleverna låg till.

Klassen och jag började om igen med andra sätt att jobba på. Återkopplingen behövde komma direkt utan att eleverna behövde vänta. Eleverna fick inplastade kort där man använde whiteboard-penna och gjorde en och en uppställningsuppgift i taget från tavlan. De vände på kortet när de hade löst uppgiften och fick omedelbar respons från mig  om det var rätt eller fel, och även vart felet befann sig. Förstod de inte själva vad som hade blivit fel så kunde de räcka upp handen och få hjälp av en annan vuxen. I tillägg använde vi i klassen flera andra olika vinklar och ingångar till temat, där eleverna direkt kunde se om de hade gjort rätt, bland annat Matematikportalen i Gleerups med filmer och tillhörande uppgifter. Sedan genomförde klassen samma prov med samma uppgifter igen. När proven var rättade fick eleverna jämföra proven, uppgift mot uppgift. Känslan man fick när leenden dök upp i ansikten på eleverna när de upptäckte att de hade fått flera rätt, och kanske även hunnit med flera uppgifter, var god. Jag tror vi alla var lika stolta över att se hur bra det kunde gå till slut, till trots för en så dålig start.

I boken “Förstelärare - en handbok” av Per Kornhall kan man läsa om formativ bedömning, återkoppling och det som kallas för learning study. När jag läste de olika kapitlen i boken så fick jag mig en tankeställare. Det var ju just detta som jag inte hade varit tillräckligt duktig på i min undervisning och som jag behövde förbättra. I framtiden behöver jag tänka mer igenom: När och hur ska jag ge mina elever återkoppling? Vad för sorts återkoppling kommer att fungera bäst i det här tillfället? Finns det någon som jag jobbar med som kan ge mig goda tips till hur jag kan göra min undervisning bättre? 

Jag hoppas på att genom att dela med mig av mina misslyckanden, så kan jag bidra till att andra också tänker igenom sin undervisning och sina arbetssätt. Kanske är mina frågor till mig själv frågor som andra kan ställa sig själva också? Kanske finns det flera som mig, som inte nyttjar sina kollegors erfarenhet och kunskaper så bra som man kan?