Att samtala om matematik

Det tycks som att matematik är det ämne som oftast framkallar kommentarer av typen “jag har alltid haft svårt för matte”, såväl hos elever som vuxna . Hur ofta har du hört motsvarande kommentarer om t. ex. läsning eller biologi?  Och ja, visst är matematik en utmaning för vissa elever. Taluppfattning, val av metod, rimlighetsbedömning för att inte tala om hantering av räknehäftet!

Många elever behöver det där extra stödet i matematik; en extra genomgång, repetition, hjälp att sätta ord på problemen och att välja räknemetod, t. ex. Det är då lätt att de “duktiga” eleverna glöms bort lite, får klara sig själva. Och det gör de, om man med “duktig” menar den som fattar snabbt, jobbar självständigt och blir snabbt klara. Det är i alla fall vad elever själva ofta menar med att vara “duktig”. Inte sällan är dessa elever klara redan innan majoriteten ens kommit igång och behöver då utvecklande utmaningar av god kvalitet.

MEN… jag ser att dessa elever inte sällan möter en annan utmaning; att samtala om matematik. Har du också elever som brukar undra om man verkligen måste arbeta tillsammans eller “prata matte”? De som föredrar att “jobba själv” och tycker att gemensamt arbete blir tråkigt? Som kanske till och med sitter och “smygräknar” under samtalets gång. “När ska vi börja jobba?” Det har i alla fall jag mött. Dessa elever är dessutom också ganska passiva under samtalets gång.
Frågan är hur vi hanterar detta dilemma på bästa sätt.

Bilden är skapad med AI-modellen Dall-e

Kursplanens kriterier för bedömning av kunskaper och betygskriterierna är tydliga på denna punkt: genomgående från åk 1 till 9 ska eleverna kunna föra och följa matematiska resonemang, ställa och besvara frågor, bemöta påståenden med matematiska argument samt samtala om tillvägagångssätt på ett ändamålsenligt sätt. Eleven ska dessutom förstå och kunna använda matematiska begrepp samt beskriva sambandet mellan dessa. För att nå de högre bedömningarna/betygen ska dessa förmågor vara väl utvecklade. Oavsett vilket läromedel du använder i matematik betonas sannolikt också vikten av samtalet och samarbetet i ämnet.

När det kommer till “kunskapande” vet vi att man lär sig bäst i samarbete med andra. Att kunna sätta ord på sin kunskap, omsätta denna i nya sammanhang och förklara för andra anses också vara kännetecken på djupare kunskap av god kvalitet - förtrogenhet. Ur ett metakognitivt perspektiv är dessutom målet att eleven själv ska förstå varför han/hon ska arbeta med uppgiften och hur detta bidrar till det egna lärandet. 

Nu är det ju onekligen ganska svårt att diskutera och resonera enbart med sig själv.

Vår utmaning blir alltså att skapa tillfällen att samtala och samarbeta kring matematik som känns angelägna, engagerar och motiverar i stället för att upplevas som tråkigt slöseri med tid för de “duktiga” eleverna. Här finns många aspekter att ta ställning till. Ska samtalet ske i storgrupp under lärarens ledning? Är grupparbeten rätt väg och hur säkrar jag i så fall upp att samtalet håller en god kvalitet? Ska eleverna arbeta i nivågrupperade konstellationer; kunskapsmässigt homogena eller heterogena grupperingar? Ska eleverna lära, och lära av, varandra? Ska elever rent av få leda samtalet under lärarens överseende? Finns trix och knep som kan fungera som motivator även för den som föredrar att arbeta på egen hand? Och - inte minst- hur tonar man ner tävlingsmomentet som är viktigt för många av de “duktiga” eleverna? 

Jag har absolut inga färdiga svar - och det finns sannolikt ingen universalmetod som fungerar för alla. Men jag tror att detta är en aspekt på matematikundervisningen som förtjänar lite extra fokus,inte minst för att höja elevernas resultat. Jag tror att det gemensamma samtalet under lärarens ledning är ovärderligt men också att jag som lärare måste kunna förklara och beskriva varför detta är viktigt, ge det ett värde. Ett samtal i matematik måste också ge utrymme för alla elever oavsett var på kunskapsstegen man befinner sig. Att lyfta den som kommit långt, såväl som den som just förstod, är viktigt liksom att markera värdet av att vara delaktig, snarare än att snabbt kunna leverera ett korrekt svar. Ett roligt, spännande eller klurigt upplägg bidrar förstås också. Att se till att även de “duktiga” eleverna hela tiden har nya utmaningar att sätta tänderna i minskar kanske också tävlingsinslaget; att bli klar först. Ett mål blir att träna eleverna att se gruppen som en tillgång och sin egen roll som viktig.

Det finns mycket att fundera över kring detta - och kanske delge varandra.

• Hur utmanar du dina elever i matematik?

• Hur får du dina elever att förstå vikten av att resonera och diskutera kring matematiska begrepp, metoder och problem?

• Hur skapar du samtalstillfällen och samarbetsformer som blir utvecklande och intressanta för alla elever?