Jag hade ganska långtgående planer på att låta mitt första blogginlägg handla om tillkortakommanden, då menar jag mina egna. Sen tänkte jag om lite. Det jag menar är att visst har jag framgångsfaktorer i min undervisning men jag har nog lärt mig mest på det som kanske inte fungerat så som jag trodde det skulle göra. Ingen grupp är ju den andra lik och ”man lär så länge man har elever”. Vi pedagoger har lite olika undervisningsvillkor men för mig har det mest handlat om att följa eleverna i tre år, åk 4 – 6. 

Under de år jag arbetat som lärare har inriktningen på hur vi pedagoger ska undervisa varierat, läroplaner har förändrats och betyg har tillkommit från åk 6. Det jag tycker är tydligt är att nästan vilket sätt som helst fungerar OM jag som pedagog känner att jag kan ta det till mig och göra det till mitt eget. Jag har alltid tyckt att mitt yrke är ett yrke i ständig förändring där jag hela tiden får utvecklas, både pedagogiskt och genom alla möten med elever, kollegor och vårdnadshavare.

Hur lär sig elever på bästa sätt? Ja, tänk den som visste det. Hur många gånger har man inte som pedagog stått och tittat ut över sin klass och funderat över hur man ska lösa inlärningen för eleverna, med alla olika behov som finns, på bästa sätt. Många kloka forskare och professorer har tittat på skolan utifrån olika perspektiv. Helen Timperley forskade på det professionella lärandet, hur vi utvecklar det på bästa sätt, hur vi kompetensutvecklar oss utifrån elevernas behov med få och tydliga mål i samklang med det kollegiala lärandet och rektor som pedagogisk ledare. Dylan Wiliam forskar bland annat kring formativ bedömning. Vart ska eleven? Var är eleven nu? Hur tar sig eleven vidare? John Hattie forskar kring synligt lärande. Den gemensamma synen på deras forskning är synen på lärandet. Att eleverna behöver tydliga mål och syften. Vi som pedagoger ska lära eleverna inlärningsstrategier men också ta till vara på deras strategier. Arbeta aktivt med kamratbedömning. Att eleverna förstår att den kunskapen de får kan de ha användning av i sin vardag, att de får ett sammanhang.

Precis som jag skrev tidigare så gäller det att de olika strategierna jag använder är mina egna. Naturligtvis utifrån vetenskaplig och beprövad grund men det måste fungera för mig och framför allt för mina elever. Storlek på elevgrupp, lokaler och ekonomi kan jag inte påverka utan det gäller att få till inlärningen på bästa sätt utifrån de förutsättningar som finns. Svårigheterna är att en elev vill ha tyst, en annan behöver röra sig, en tredje vill ingenting och den fjärde känner förväntan inför ämnet. Vi känner alla till dilemmat. Hur ska vi tillgodose allas olika behov? Jag försöker, vid varje undervisningstillfälle, att få med så många sinnen som möjligt. Det jag tycker visar sig mer och mer är att jag behöver modellera väldigt mycket. Texter, oavsett ämne, behöver vi arbeta med tillsammans flera gånger. Jag brukar “pratläsa” texten eller så lyssnar vi på den inlästa texten tillsammans med små stopp för att prata om det vi läst. Att låta eleverna jobba i par och bli som lärresurser för varandra är också ett sätt. Ibland får eleverna bli experter på olika områden och sen berätta för varandra i små grupper. Prov har vi ibland haft parvis där de får resonera sig fram till svaret. Digitala läromedel är bra och det öppnar upp för många möjligheter men det är viktigt att fortsätta med diskussioner, träna kamratbedömning, skriva, gemensamma texter, labba, utmana, överraska, ja listan kan göras hur lång som helst. Det viktiga är att vi hela tiden försöker, utmanar, utvecklar, gör om när det blir fel.