Malte, en av mina elever i årskurs 9, och jag hade en diskussion under en av mina lektioner häromveckan. I grund och botten handlade diskussionen om hans ovilja att lämna in sin mobiltelefon, men vi hamnade i ett läge där Malte uttryckte en viss olustkänsla mot en av de andra lärarna. Den här läraren är ny för mina elever, och Malte sa bland annat att han inte gillar att hon lägger handen på honom eller står för nära. Jag började inse vad det rörde sig om och frågade Malte om det inte egentligen handlar om att han inte känner den här läraren bra nog för att vara bekväm med att hon rör vid honom, och då höll han med mig och sa direkt att det inte hade gjort något om jag, eller en annan av lärarna, la handen på honom. Visst finns det elever som absolut inte gillar att man rör dem, men Malte är inte en av dem, och han förstod att den här nya läraren egentligen bara vill visa sitt stöd, och att han behöver ge henne en chans. 

Det här exemplet med Malte, som givetvis heter något annat egentligen, känns nog lite som “stating the obvious” för många, men tänker alla så? Är det självklart för alla att man inte bara ångar på direkt med eleverna, även fast man är ny för dem? Kanske försöker man vara rolig och skoja, kanske försöker man sätta sig i respekt direkt, eller kanske tror man att lösningen är att prata med dem på “deras nivå”. Jag skulle säga att inget av det fungerar, allt handlar om att först och främst skapa en relation. 

Jag brukar få höra att jag sällan får problem med eleverna när det handlar om relationer, att det sällan är stökigt i mitt klassrum, och att jag är populär bland eleverna. Att vara populär bland eleverna är absolut inte samma sak som att vara deras kompis eller att alltid vara snäll, oftast gillar eleverna bäst den lärare som har tydliga gränser, men ändå lyssnar och förstår. På skolverket finns en hel text som handlar om relationer mellan lärare och elever, och där fastnade jag för följande utdrag: “En (...) studie undersökte vad som utmärker förtroendefulla relationer mellan lärare och elever. Där framgår att elever får förtroende för lärare som bryr sig om dem, lyssnar på dem och sätter adekvata gränser i relationer till dem”  (https://www.skolverket.se/skolutveckling/inspiration-och-stod-i-arbetet/stod-i-arbetet/koll-pa-studiero/tillitsfulla-relationer-mellan-larare-och-elever-ar-viktigt-for-studiero). 

Jag har två handfasta tips till den som tycker att det är svårt att skapa bra relationer till eleverna:

1. Var ALLTID en medmänniska, ALDRIG en kompis!

Lyssna på eleverna, svara och säg att du förstår vad de säger (det betyder inte att du måste hålla med). Detta kommer leda till att de kommer att lyssna på dig och kunna förstå vad DU säger. Jag brukar tänka att det en främling kan be mig om kan absolut mina elever be mig om, som att räcka dem en penna eller hämta en bok. Det finns ingen poäng med att hela tiden sätta sig över eleverna, och det är stor skillnad på vanlig medmänsklighet och “curling” (som så många lärare är så rädda för). Du ska dock aldrig bli deras kompis, du ska inte vara deras kurator, och du ska inte prata med dem om alltför privata saker. Det finns andra vuxna som ska sköta de bitarna, du ska vara deras lärare!

2. Prata inte med eleverna på deras nivå, prata på din!

Att försöka skapa relation med eleverna genom att sänka sig till deras nivå fungerar inte! Om du försöker hänga med i deras fritidsintressen, kompisgäng, pojk-/flickvänner och mode så är risken väldigt stor att eleverna också kommer att se dig som en kompis. Du kommer att fastna i en fälla där de räknar med att du ska vara “kompissnäll”, låta dem sluta tidigare, få ha kvar mobilen på lektionen eller vad det nu kan vara. Det blir ingen bra relation när det är du som ska vara ledaren i klassrummet! Prata med eleverna utifrån ett vuxenperspektiv, gör skillnad på vad som är rätt och fel, och ta avstånd till att diskutera deras eller ditt privatliv. 

Som avslutning vill jag slå ett slag för lågaffektivt bemötande! Det kan inte sägas nog ofta att det inte hjälper att man skriker, varken åt eleverna eller åt någon annan. Jag skriker ALDRIG, och blir heller aldrig arg på mina elever. Även när de fyllt 15 år är de barn och behöver vägledning. Ibland hör jag lärare som säger att de tycker att lågaffektivt bemötande är bra, men att det inte fungerar på alla elever. Det stämmer inte, det fungerar absolut på alla, och oftast är det de elever som man inte tror att det fungerar på som behöver det som mest! 

Om du lyssnar, sätter gränser och har ett lågaffektivt bemötande, då kommer du att komma långt i relationen till dina elever!

Diskussionsfrågor:

1. Hur når du framgång i ett ha en bra relation till dina elever?

2. Är en bra relation till eleverna viktigt för att du ska ha ett bra ledarskap i klassrummet?

Tina Nylund

Lorensberga skola 7-9