Hur gör vi egentligen för att ALLA elever i skolan ska må bra, nå så långt som möjligt, både kunskapsmässigt och socialt? Det är vårt uppdrag men skolans organisation passar inte alla elever. Hur stärker vi de elever som är i behov av särskilt stöd på olika sätt, på rätt sätt? De är många, de är olika personligheter med olika behov. Hur ska vi lyckas bemöta alla dem på bästa tänkbara sätt? Få dem alla att må bra? Hur lång tid får vi på oss att lyckas? Handlar det om att de ska ske omedelbart, om en vecka, om en månad eller om flera år? När det gäller måendet skulle jag vilja påstå att det är omedelbart.

Så viktiga och så svåra frågor. Här önskar jag att jag kunde skriva ett facit, ett rätt svar på alla dessa frågor. Tänk om det fanns ett enkelt så här gör man! Visst, det finns mycket tips att tillgå, metoder att använda, men det är ändå inte så enkelt alla gånger.

Det som sker under barns skoltid, de upplevelser de får bär de med sig in i framtiden, in i vuxenlivet. En vill att det ska bli fyllt av bra, positiva upplevelser. Vi kan nog själva ge exempel på saker vi bär med oss från vår egen skoltid, både positiva och negativa.

Jag vet att vi inte lyckats, inte med alla. Det vet jag. Såklart kan det finnas omständigheter runtomkring också. Jag vet också att vi faktiskt gör mycket bra, vi har såklart en hel del kunskaper kring detta. Olika beroende på person, erfarenhet och intresse. Sedan har vi även mycket vi måste förhålla oss till. Vi har de resurser vi har. Vi har de lokaler, den personal, det material vi har. Olika förutsättningar på olika ställen har vi också. Vi vet att anpassningar som görs för elever med speciella behov är anpassningar som alla elever mår bra av.

Jag har i bagaget med mig möten med vårdnadshavare där vi bestämt olika saker. En snabb ogenomtänkt tanke kastas ut som förslag. Naturligtvis för att förbättra för eleven. Problemet är att jag då i det tysta undrat för mig själv hur sjutton vi ska kunna genomföra det praktiskt. Jag vet att jag inte är ensam om detta. Det låter bra, men kan vi ens få till det i praktiken? Hur blir det om vi misslyckas? Usch för dessa tankar. Jag har blivit bättre med tiden på att försöka förklara vad det är tänkbart att vi kan genomföra och inte, utan att känna mig som en dålig lärare. Egentligen vill en så mycket.

Vi kämpar på dagarna i skolan med eleverna, målen är de som jag skrev i första meningen. Vårdnadshavarna kämpar all övrig tid. Skolans miljö och hemmet skiljer sig väldigt mycket åt, men vi kämpar, även om det är med olika saker. Det som händer hemma påverkar skolan, det som händer i skolan påverkar hemmet. När samarbetet mellan skolan och hemmet fungerar har vi de bästa förutsättningarna. Det är viktigt att försöka förstå varandra, hur det kan vara i skolan, hur det kan vara hemma…

Det är inte helt enkelt att vara lärare och inte förälder heller alla gånger. Som att behöva bråka i ett par timmar för att ens få barnet att komma igång med läxan, få upp och iväg dem i tid på morgonen (helst med en bra frukost i magen också) eller komma ihåg den där matsäcken till friluftsdagen (som barnet kanske inte vill vara med på). Lugna barnet som är jättenervös inför läxförhöret eller den muntliga redovisningen. Motivera barnet som inte tycker skolan är så viktig, det är roligare att spela eller vara med kompisar.

Ordet utmaning kan ha både en positiv och en negativ klang. Ibland kan utmaningar kännas motiverande och framåtdrivande. Ibland kan de kännas lite väl utmanande, en vet inte hur man ska räcka till. Barn med speciella behov kan absolut vara en utmaning.

Vi har alla samma mål, både personal i skolan och som vårdnadshavare i hemmet. Att det ska gå bra i livet för barnet/eleven.

Något jag tycker är väldigt dåligt är att skolan gång på gång låter barn med de mest speciella behoven misslyckas. Stadiebyten är extra känsliga för dessa elever, det är väldigt mycket som förändras, hela deras vardag kommer i gungning. Tryggheten rubbas. Då borde vi se till att lägga extra resurser vid dessa övergångar, så eleven succesivt vänjer sig vid allt det nya och alla nya personer de ska bygga relation med. En personal de är van vid, kanske en resursperson den haft, borde få följa med vid övergången och finnas där för eleven den första tiden för att så småningom jobba sig bort från eleven som klarar sig mer på egen hand eller tillsammans med ny personal. Istället gör vi precis tvärtom, tar bort elevens stöd av resursperson och testar för att få se hur det går. Har vi inte lärt oss att detta sätt inte brukar bli bra? Man ger på detta sätt eleven större förutsättningar att misslyckas och får skolan att bli ngt mer negativt igen.  Varför gör vi då om detta fel hela tiden? Jo, för det kostar pengar… Önskvärt vore att det fanns en stabil grupp med tillsvidareanställda, duktiga, utbildade resurspersoner som har ett mer gemensamt samarbete, där man får möjlighet att samverka med varandra för att tillsammans skapa bättre förutsättningar för våra elever med speciella behov.

Våra barn är framtiden, hur kan vi bli ännu bättre på att arbeta för att ge ALLA en bra framtid? Hur kan vi fortsätta förändra oss själva och skolan, för det är VI och inte barnet som först måste ändra på sig, inte barnet, barnet ska utvecklas. Vi vet att barn med speciella behov ofta har väldigt speciella förmågor som är väldigt värdefulla. Jag vet att stora företag har fått upp ögonen på dessa förmågor, exempelvis Microsoft, IBM och Dell som NPF-anpassar sina anställningsintervjuer och lokaler. Jag tror vi måste tänka större, inte bara tänka på att det räcker med att utbilda personal inom området. Det börjar kanske bli dags att titta över fler saker som gamla rutiner, lokaler, material mm. Det kommer kosta en del, men min önskan är att skolan blir mer NPF-anpassad. Mer rättvis kanske man kan kalla det. Det är väl det som är skolans värdegrund!

Källa: https://www.svd.se/ge-personer-med-npf-chansen-i-arbetslivet

Maria Södergren

Lorensberga skola F-6