Digitalitet - jag vet

6 oktober 2021

Av: Linda Ekström Lind

Idag har vi haft ett studiepass kring digital multimodal undervisning för cirka 30 av våra kollegor på gymnasiet i Linköping. Lärare från fyra av våra kommunala skolor deltog. Tyvärr fick mötet av olika anledningar hållas på distans även denna gång, vilket var trist då det hade varit så kul att få träffa alla på riktigt efter denna långa tid av restriktioner, meetmöten och begränsade kommunikationsmöjligheter. Vår upplevelse är dock att det ändå gick bra och vi hoppas att även deltagarna tycker det. Talande var att frustrationen, som vi kände när vi skulle planera vår intervention, också genomsyrade reaktionen hos våra åhörare, nämligen att GDPR begränsar oss mer än vad vi ofta är medvetna om. Detta motsäger helt klart regeringens ambition att Sverige ska bli bäst i världen på digitalisering. Positivt är dock att det finns lagliga lösningar och vi hoppas att vi visat på de möjligheter som ändå finns och att vi väckt intresse för att börja/fortsätta arbeta multimodalt. En av våra slutsatser är att detta arbetssätt genererar mervärden både för elever och lärare och ett av dem är kreativitet som i sin tur många gånger ger ett lustfyllt lärande. Vi har också kommit fram till att intertextualiteten faller sig mer naturlig när vi arbetar med de vidgade digitala textvärldarna, vilket är roligt då intertextualitet ofta upplevs som svårt.

Nu tar vi kunskaperna och frågorna vi fick med oss inför nästa presentation, som vi ska hålla på Linköpings universitet vecka 44.

27 april 2021

Av: Lena Landkvist

Den klassiska På spåret-frågan: Vart är vi på väg? känns väldigt aktuell i vårt projekt just nu. Men till skillnad från i TV-programmet finns inget färdigt svar på frågan att leta efter, utan vi skapar själva svaret utifrån hur vi väljer att lägga upp resrutten.

Under ULF-projektets gång har jag hela tiden tänkt att ”det vi gör nu är det roligaste vi gjort hittills”. Det har varit nya utmaningar hela tiden, med läsande, diskuterande och skrivande. Just nu är vi mitt uppe i vårt analysarbete utifrån de interventioner och observationer vi genomfört i våra klassrum och jag tänker återigen: ”det här är det roligaste vi gjort hittills!”. Men någon “walk in the park” är det sannerligen inte...

Resultatet av arbetet ska bli en metodbok med fem olika kapitel, där olika aspekter av våra resultat ska presenteras. Det känns väldigt spännande och kul, men det är också en stor utmaning, med otroligt många trådar som ska vävas samman till en helhet. Ingen sitter inne med svaret på vad det ska bli, det finns inget facit, utan vi trevar oss fram tillsammans, provar olika tankar och möjligheter, förkastar, tänker nytt igen, vänder och vrider på tankar och ord. Och det är just det som är så spännande! En sådan här process kräver flexibilitet, ödmjukhet och prestigelöshet av sina deltagare, och jag har mer än en gång tänkt att det är tur att vi inte har någon bulldozer i gruppen 😊

Utmaningarna är alltså många. Vi är sju personer i forskningsgruppen, som alla har en egen bild av vad det ska bli i slutänden av vårt bokprojekt. Det betyder att vi måste kunna kompromissa, men helst utan varje person behöver ge avkall på alltför mycket. Vi ska helst ha en någorlunda jämn stilnivå på det vi skriver, trots att vi ansvarar för ett kapitel var, men utan att för den skull tappa det personliga uttrycket. Det gäller att hela tiden vara medveten om vad de andra skriver, för att hålla en röd tråd genom boken, men samtidigt undvika att trampa in på varandras områden för mycket, så att texten tyngs av upprepningar… För att få fason på den röda tråden har Anna och Linnéa skapat en mall, så att de olika kapitlen får ett liknande upplägg, trots författarnas olikheter i övrigt. Det känns som en bra väg att gå, då likheter i strukturen kan kompensera för olikheter i andra avseenden. Att vi är olika är annars en av gruppens stora styrkor, eftersom det innebär att vi är bra på och kan bidra med olika saker. Det är ovärderligt att kunna få hjälp av de andra att granska det man tänkt och skrivit, och på så sätt själv se det med nya ögon.

Frågan kvarstår: Vart är vi på väg? Jag vågar mig inte på att dra i nödbromsen och gissa ännu, men det ska bli väldigt spännande att se vilken slutdestinationen blir!

December 2020

Av: Susanna Kellgren Lundberg & Linda Ekström Lind

Sanna (som ska få besök av Linda):

Det är Corona-tider. Det är så uppenbart tydligt och det har blivit alltför tydligt genom att ingen kan observera mig under min intervention. Det är lite trist. Eleverna har väntat sig att någon ska komma. Jag har lyckats skaka fram en lärarstudent som tittat på dem - men de vill ju ha en “forskare”. När teamet får höra detta så erbjuder sig Linda att observera på distans genom ett Meet-möte. Jag tackar så för det och vi börjar planera kort för hur det kan gå till. Jag stressar vidare genom vardagen och dagen innan för jag ett litet “pling” av Linda där hon undrar om vi ska slå slag i saken. Och givetvis ska vi det! Jag skapar snabbt ett Meet-möte och säger att hon är så välkommen dagen efter klockan 13.30. Hon ska få bli runtburen av mig och se vad eleverna hittar på. Tror jag. Man vet liksom aldrig innan.

Så kommer dagen. Jag startar upp datorn och där är hon. Eleverna kommer in i klassrummet och jag vänder på skärmen och eleverna tittar på den och blir lite skrämda när de upptäcker att personen på skärmen faktiskt tittar tillbaka på dem och kan prata med dem. Det är inte bara en film. De vet inte om de ska våga gå fram och prata med den där personen. Vem är hon? Vad vill hon?

Linda:

Jag sitter och väntar i Meet på att klassen och Sanna ska komma in i rutan och helt plötsligt är de bara där. Sanna har valt en strand som bakgrund så jag har lite svårt att se eleverna och även den vita tavlan när jag står vänd åt det hållet. Några elever kommer fram och presenterar sig. De är lite blyga, men artiga. Sanna börjar lektionen och pratar med klassen. Jag hör henne, men inte dem. Några röster kommer igenom, men jag förstår ganska bra vad de pratar om utifrån Sannas frågor, svar och nya frågor. Jag sitter där i min burk och väntar och så plötsligt lyfter Sanna upp mig och bär mig genom skolans korridorer. Vi ska tydligen till biblioteket. Jag ser väggar, skåp, en och annan elev, en dörr som öppnas, en bibliotekarie (tror jag) som vinkar och säger några ord. Jag svarar där jag sitter i min burk och känner mig mer avskärmad från tillvaron än vanligt.

Sanna:

Jag har en snabb genomgång med eleverna och repeterar det vi ska göra under lektionen. De ska fortsätta med sina bloggar och i dag ska de även göra en vlogg. Eleverna har god koll så vi packar ihop och går ut från salen. Jag bär runt på Linda och har lite svårt att veta om jag ska hålla henne vänd mot mig eller vänd mot korridoren. Jag väljer korridoren. En del elever går förbi och blir lätt skrämda när de märker att jag bär på en livs levande människa där på skärmen. Lärare öppnar dörrar och alla hälsar vänligt. När vi väl är inne i biblioteket så går eleverna in i sina grupprum och jag placerar Linda på en bänk inne hos en grupp som jag vet är trevlig. Direkt när jag står där så kommer en elev om jag vill ha hjälp. Jag försöker placera Linda där hon vill vara och sedan måste jag snabbt iväg till nästa grupp.

Linda i det första grupprummet:

Sanna ställer ned mig på ett bord (tror jag). Jag ser inga elever och ber henne flytta mig. Bara det liksom: att inte kunna placera sig och orientera sig i rummet själv när man på något vis ska interagera med, eller i alla fall observera, elever. Hon ändrar lite på placeringen och nu ser jag två elever och så hör jag en tredje. Jag ser en vägg, en tavla, skymtar två datorer. Två pojkar sneglar lite skeptiskt på mig emellanåt och jag försöker se lite uppmuntrande ut (osäkert om jag lyckas), men de börjar i vilket fall prata om uppgiften de ska utföra. Ibland kommer Sanna in och pratar med dem och jag lyssnar, fotar och försöker följa med i det de gör. Det märks att de är medvetna om att jag är där, närvarande men ändå frånvarande på samma gång. Efter en stund kommer Sanna och hämtar mig och tar mig vidare till ett nytt grupprum och en ny grupp.

Sanna:

De har uppenbara problem i det andra grupprummet med att föra över filmen från en mobil till datorn. Jag vill att de ska klara det själva så jag låter dem försöka ett par gånger. Under tiden går jag över till det andra rummet för att se om de är bekväma med att Linda är där. De ser ganska nöjda ut, men något stela i jämförelse med hur de brukar vara. Sedan går jag över till det andra rummet igen. De är väldigt irriterade på att filmen inte går att föra över. Jag erbjuder en gosse att gå över till ett annat grupprum där jag vet att de haft lite av samma problem. Samtidigt hämtar jag Linda så hon kan få följa processen och om de hittar en lösning.

Linda i det andra grupprummet:

Här ställs jag på ett nytt bord (som jag antar) och jag försöker se lite trevlig ut där på skärmen. Jag är på mute men vinkar lite glatt. Eleverna vinkar tillbaka och fortsätter sedan med sin diskussion. De har tekniska problem och har tillkallat “en teknisk support” dvs. en mer tekniskt kunnig elev som ska hjälpa till. Även här sneglas det mot mig emellanåt. De undrar väl vad det är för märklig människa som på ett vis är närvarande i rummet och på ett vis inte. Kanske kan jag uppfattas lite som Sauron i Sagan om ringen? Ni vet det där ögat som ser och hör allt? Hoppas inte ändå, för jag är ju rätt fredlig. Jag sitter bara där och dumglor och försöker höra vad de säger och uppfatta vad de gör. Övervakade är de i vilket fall och det märks att de är lite medvetna om det. När de ska spela in sin inspelning ställer de exempelvis sin dator “bredvid mig” så att jag, precis som deras egna, dator kan se deras arbete. Min “datorkollega” filmar medan jag tittar och lyssnar och manuellt försöker anteckna vad som händer. Troligen dokumenterar min “datorkollega” det hela mer träffsäkert, men jag är nog ändå lite mer analytisk vill jag tro. Där sitter jag och betraktar, skriver, fotar och försöker samla material som vi kan använda oss av.

Sanna som springer runt mellan grupprum:

De verkar inte finna någon lösning på problemet på “filmöverförandet” så jag går in i grupprummet där Linda är och be eleverna att arbeta vidare. De får fråga en annan elev i ett annat grupprum senare om en lösning. Jag vet att den eleven är teknisk. Dessutom verkar alla samlas i det lilla lilla grupprummet och jag vill att de håller ett visst smittavstånd. Jag föser tillbaka alla elever till sina rum och ser att gruppen i rummet börjar planera för att filma. Jag tipsar dem om att testköra filmningen först så att det inte bli fel och de kommer känna sig besvikna. Eleverna är trevliga och tackar för tipset. Sedan går jag vidare till de andra grupperna.

Lindas reflektion:

Metaperspektivet är tydligt: jag betraktar irl men är ändå helt klart begränsad av mina materiella förutsättningar. Jag är instängd i en burk, i en dator med en skärm som blir min ruta till den verklighet som eleverna befinner sig i. Jag är i en annan verklighet, i en annan skola, ett annat klassrum som är tomt och tyst. Det är en distans mellan mig och eleverna jag ska observera och jag känner inte samma lukter som de, jag hör inte samma ljud och känner inte av samma atmosfär. Hos mig är det lite kallt i det tomma klassrummet. Hos dem ser det varmare ut, men jag vet inte om det stämmer. Vi befinner oss i samma tid, men inte riktigt i samma rum. På ett sätt delar vi ett gemensamt rum och en gemensam kontext, men ändå inte. Det finns en skärm emellan oss rent fysiskt och kanske även lite mentalt? Jag tänker att det är tur att jag vant mig vid detta faktum under vårens distansundervisning. Annars hade nog detta varit ännu svårare och än mer obekant för mig. Nu fick jag dock se och prova digitaliteten på en helt ny nivå: Lärare i rutan som inte aktivt agerar, pratar och instruerar, utan en lärare som passivt deltar med muteknappen på och bara ser och lyssnar utan att ingripa (även om jag ibland är lockad av att hjälpa till med vissa problem som uppstår) - ja, det är ju också en lärare. Eller förlåt - en forskare.

Sanna (som springer vidare mellan grupprummen):

Jag går tillbaka till Linda i grupprummet och hon meddelar att hon måste avsluta. Jag hoppas att hon har sett något. Själv har jag bara sett glimtar i min förvirrade tillvaro. Det har varit som en sådan där revy där alla springer ut och in och slår i dörrar. Jag har försökt att observera samtidigt som jag ska bedriva någon form av lektion. Det går sådär. Och när Linda har stängt ner så går jag in till en tredje grupp och de undrar lite försynt var den där forskaren är, för de ville gärna visa henne sitt arbete. Jag får dåligt samvete och försöker förklara. De ser glada ut ändå. När jag går in till den första gruppen som haft Linda på besök frågar de viskande (varför viskar de?): “vem var hon på datorn? Var hon läkare?” Jag svarar med ett skratt att “nej, hon var lärare och forskare”. Då lugnar de sig lite. Sedan säger en av gossarna: “jag måste ändå säga att vi var väldigt seriösa och ansträngde oss. Man kanske ska ha en observatör för att vara lite seriös”. Ja, kanske det. Jag kan i vilket fall INTE rekommendera att vara lärare och forskare på en och samma gång. Möjligen i någon komisk julrevy.

November 2020

Av Linda Ekström-Lind

Det är november och löven viner runt skolornas knutar. Eleverna vill kura i korridorerna och är inte alls pigga lärarnas envisa vädrande. Korridorerna och salarna är lika trånga som alltid och det är svårt att hålla avstånd och följa restriktionerna, även om vi försöker så gott det går. Vi spritar, drar isär bänkar, anordnar matsalar i aulafoajer och försöker hålla modet uppe så gott det går. Samtidigt viner nyheterna om den ökade smittspridningen minst lika envist som novemberblåsten runt knutarna, över huvudet på vissa och mer i öronhöjd på andra. Allt fler elever är hemma antingen på grund av att anhöriga insjuknat eller för att de själva har symtom. De parallella verksamheterna återupptas. Folkhälsomyndigheten skärper sina restriktioner. Rektorer uppmuntrar lärarna att utbilda ettorna, som inte upplevt vårens distansstudier, i Meet och chat. Allt fler elever bär munskydd. Rektorer uppmuntrar lärarna att hålla möte via Meet. Det eskalerar och det pratas om den eventuella skolstängningen som lurar runt knuten: vissa lärare och elever fasar för den, andra önskar den nu när det ändå visat sig komma en andra våg.

Mitt i detta pågår vår studie, som bygger på lektionsbesök. Jag vill gärna att besöken fortgår så länge som skolorna är öppna, men jag förstår också att det inte går. Så få möten som möjligt såklart, även om det känns lite absurt i en värld där man dagligen träffar flera hundra personer. Universitetet beslutar att de lärare som jobbar på samma skola får besöka varandra, men att vi andra får ställa in eller hitta nya lösningar: kanske kan vi försöka observera via digitala verktyg? Det skulle i så fall nästan bli metadigitalt, vilket i och för sig är lite spännande, men det blir svårt med alla sinnesintryck. Återigen har vår studie begränsats av covid-19! Det är ett envist litet virus som ställer till det på många olika plan, även om vårt projekt så klart är en bagatell i det stora sammanhanget. I de artiklar vi skrivit används metaforerna trojansk häst och svart svan för att beskriva infiltrationen och det oförutsedda. Dessa känns passande även nu. En eventuellt stängning är visserligen inte lika oförutsedd som i våras, men viruset fortsätter att infiltrera vår värld och söndra våra system och våra planer. Men det är bara att gilla läget och kämpa på och jag tackar ändå vår lyckliga stjärna i att många av oss ändå hunnit få något besök. Vi har redan hunnit inhämta material att grunda studien på och jag tror att det kommer räcka för vår analys. Dessutom kan det faktiskt bli spännande med det metadigitala perspektivet, om det blir av. Kanske blir det intressanta jämförelser som kan tillföra nya perspektiv?

Oktober 2020

Av: Lena Landkvist

Vårt projekt är på väg in i en intensiv fas där observationer av undervisning ska genomföras. För undertecknad har det inneburit att jag den här veckan haft besök en dag av två av de andra i forskningsgruppen, för att dagen efter själv ikläda mig forskarrollen och göra ett besök på en annan skola.

”Är du nervös?” frågar min kollega på morgonen den dagen jag ska ha observatörer i mitt klassrum. Är jag det? Nej, egentligen inte. Däremot är jag väldigt väl förberedd, eftersom jag är rädd att glömma något viktigt i den allmänna stressen. Det är måndag, den veckodag jag har absolut flest lektioner och knappt några raster däremellan. Förbereder det sista på lunchen, samtidigt som jag äter en macka i tre tuggor – men jag hinner! Jag ska introducera den multimodala uppgiften som klassen ska jobba med under några veckor, och det blir (för) mycket prat från min sida. Samtidigt vet jag att om jag inte gör genomgången noggrant får jag tjugo frågor om hur de ska göra, så det är som att välja mellan pest och kolera. Jag väljer pest, och förklarar noga från början. I slutänden känns det som att jag ändå valde rätt, eftersom de kommer igång med arbetet i sina grupper direkt och verkar ha koll på läget. I början tänker jag på att observatörerna antecknar, och funderar lite på vad de skriver egentligen, men ganska snart släpper jag det och fokuserar bara på det jag ska göra. När lektionen är slut känner jag mig lättad att allt flöt på och att jag kom ihåg det mesta av det jag skulle göra. Jag hinner dock inte reflektera så mycket över detta just då, för tio minuter senare börjar nästa lektion...

Dagen efter ska jag själv vara observatör, vilket känns spännande men svårt. Vi har haft genomgång kring observation som forskningsmetod, vilket väckt många tankar kring forskarrollen, men jag känner mig ändå osäker på hur det rent praktiskt ska gå till. Vad av allt som händer i klassrummet ska jag välja ut att anteckna? Inte ens om jag kunde stenografera skulle jag kunna få med allt, eftersom det händer så många saker samtidigt! Tänker att det väl är som med mycket annat, att det inte finns ett ”rätt” sätt att göra, men det känns ändå lite läskigt. Inser att jag måste göra ett val, och väljer då att lyssna på en och samma grupp under hela arbetspasset. Eftersom jag aldrig gjort en observation förut vill jag prova att få en helhetsbild av gruppens arbete. Det ger mig också chansen att i ögonvrån studera hur Anna, som är van att göra observationer, går till väga.

Eleverna ska analysera en novell med hjälp av olika analysverktyg och skriva ett blogginlägg om ett av dem, med koppling till novellen. Till detta ska de sedan lägga någon multimodalitet, t ex en bild eller en sång, som de tycker passar till texten. Det känns som en kul och bra uppgift, med tanke på att vi har kreativitet och multimodalitet i fokus för forskningen. Eleverna i “min” grupp sätter igång med uppgiften, även om de har en ganska lång startsträcka innan de är igång på allvar. Det jätteintressant att lyssna på dem och titta på vad de gör och vilka roller de har i gruppen. Jag skriver så att pennan glöder, men det händer ju så mycket hela tiden att jag ändå inte hinner med! Det är imponerande med vilken självklarhet eleverna hanterar de digitala verktygen – de jobbar i delade dokument och tipsar varandra både om tekniska lösningar och om förbättringar av texten. Jag tänker att det är som en ständigt pågående kamratrespons, live. En elev verkar ha ett högt förtroendekapital hos de andra, och blir lyssnad på även när hen har fel. Jag får tvinga mig själv att inte inta lärarrollen och ingripa… När jag kommer hem renskriver och bearbetar jag anteckningarna och försöker få någon slags struktur på dem. Det är verkligen svårt! Hur jag än gör tycker jag att det vill bli en berättande text, mer än strukturerade iakttagelser.

Det har varit en intensiv, men rolig och intressant, vecka. Om några veckor är det dags för nya observationer – jag kanske borde satsa på en stenografikurs?!

September 2020

Av: Susanna Kellgren Lundberg

Vårt projekt har blivit så uppmärksammat att SVT vill komma och besöka oss när vi har ett av våra möten. Den här gången är vi i Motala.

Vi sitter som vanligt och diskuterar hur vi ska kunna digitalisera undervisning på lämpligt sätt och så är de plötsligt där. De filmar och fotograferar och det är ju som det är. Och sedan kommer då frågan: kan vi intervjua några av er enskilt?

Det blir lite tyst först. För att snabba på processen väljer de att peka ut några av oss och det blir Hannes, Cornelia och Susanna som ska få svara på några frågor om hur vi upplevt distansundervisningen under våren. Vi ställer alla upp för vi är ju här för att göra det vi ska göra. Ska vi intervjuas - då intervjuas vi. Ska vi fundera på undervisning - ja, då gör vi det med.

Jag (Susanna) har faktiskt suttit i en tv-soffa en gång. Inslaget var på 5 minuter men jag fick sitta i sminket i 30 minuter innan. Kläder var noga utvalda och ”reklamfria”. Jag fick då en fin frukost och var servad som en riktig kändis. Jag hade noga tänkt ut hur jag skulle uttrycka mig. Men för inte så länge sedan såg jag Elisabet Nihlfors (initiativtagare till ULF) filmas under en föreläsning och när värden sedan bad deltagarna att titta på filmen och ”tänka i frågan igen” så svarade Elisabet: ”nej, det där med film… det är så jobbigt att se och höra sig själv”. Så klok hon är Elisabet. För det är lite annorlunda när man blir intervjuad efter att ha stått i ösregn i väntan på skjuts. Det är annorlunda när svaren inte är helt genomtänkta. Och oavsett tillfälle är det alltid som att lyssna på sig själv talandes i en hink när man lyssnar på hur man lät. Men man överlever. Fast allt riktigt bra jag sade blev bortklippt (tror jag så här i efterhand). Allt jag tänkte säga hann jag inte säga även om jag står för det som sades. Men livet går vidare. De andra lät och såg så bra ut så jag är ju i efterhand nöjd. Förutom med mitt hår, rösten och det jag sa… ja, ni fattar. Fick jag verkligen med hur viktigt det är med den där kontakten med eleverna som distansundervisning på något sätt filtreras bort även om distansundervisning kan finnas med som ett komplement om det behövs.

Men du Hannes. DU blev ju så bra. Hur kände och känner du gällande intervjun?

Var det något som inte kom med som du ville ha sagt?

På mitt jobb så fick jag faktiskt en del uppskattande kommentarer. Men inte känner jag mig som någon kändis direkt.

Vad fick du för respons Hannes?

Texten uppdateras inom kort...

Här kan du också läsa och se det inslag som Susanna pratar om på SVT Öst om hur lärare upplever distansundervisningen: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/sa-upplever-larare-distansundervisning

September 2020

Av: SVT Öst

"Den nedstängda gymnasieskolan under pandemin har satt lärares digitala kompetens på prov och det är något som forskarna Linnéa Stenliden och Anna Martin Bylund har studerat närmare" (Gelin, 2020)

Så skriver SVT Östs reporter om det inslag om de stora utmaningar om distansundervisning medförs som spelats in av forskarna Linnéa Stenliden och Anna Martín Bylund. Ta del av hela inslaget i både text- och videoform via länken: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/stora-utmaningar-med-distansundervisning

September 2020

Av: Susanna Kellgren Lundberg

Susanna har tagit fram ett inslag där hon sammanfattat projektmötet från den 4 september 2020 dels i ljudform, men också i videoform. Dessa kan du ta del av här:

Sammanfattningen som ljudklipp

Sammanfattningen som video

Augusti 2020

Av: Lena Landkvist

Höstterminens första ULF-möte den 21 augusti var *trumvirvel* ett fysiskt möte i Norrköping! Så skönt att slippa sitta timme ut och timme in vid datorskärmen och istället kunna föra ett normalt samtal…

Nu är det den 4 september och vi träffas återigen ”på riktigt”, denna gång i Motala. Medan vi väntar på Anna och Linnea småpratar vi lite om hur det är ute på skolorna, så här alldeles i början av terminen. Många har det stressigt, och vi konstaterar att alla uppmaningar om att hålla avstånd mest är tomma ord i skolans värld. Hur håller man avstånd i en korridor där flera klasser måste uppehålla sig samtidigt, eller i ett klassrum med 30 elever? Så vi gör som vi brukar, kör på och hoppas på det bästa…

Till dagens möte har vi haft i uppgift att konstruera en arbetsuppgift som ska uppmuntra till multimodalitet och kreativitet hos eleverna. Efter mycket diskuterande är det nu detta som är i fokus i forskningsprojektets syfte, vilket känns inspirerande och kul. Det är tydligt att de lärare som jobbar på gymnasiet är mycket mer tidsstyrda än vi på högstadiet, då deras kurs Svenska 1 bara pågår under ett år. Jag är glad att jag jobbar på högstadiet, där vi har tre år på oss och inte behöver känna oss lika jagade. En fråga som vi alla brottas med, är hur man får till en multimodal och kreativ uppgift, som samtidigt ger det betygsunderlag vi alla är beroende av? Att kunskapskraven här inte är till så stor hjälp är snarast en underdrift. När vi presenterar våra uppgifter visar det sig att vi är flera som tänkt i liknande banor, och tagit bloggar och andra social medier som utgångspunkt.

Två av våra IT-strateger är med på dagens möte. De har tidigare varit lite osäkra på vilken deras roll i projektet egentligen är, men den här dagen behöver de inte tvivla, för vad skulle vi göra utan dem?? Vi får en genomgång av några olika verktyg som kan vara användbara, t ex ljudinspelare och fotoredigeringsprogram. Det som flest går igång på är dock, lite otippat, det gamla hederliga Power Point/Googles presentationsprogram, som visar sig innehålla fler funktioner än ens de mer tekniskt insatta i gruppen vet om. Exempelvis får vi den revolutionerande insikten att formatet kan ändras efter önskemål: *ny trumvirvel* man måste inte ha dokumentet som ett liggande A4!! Dessutom kan man förutom text och bilder lägga in både ljud och film. Om jag kommer att lyckas med allt detta får framtiden utvisa – uppgiften till nästa gång är att själv prova… Det är då man är glad att ha en kollega som är hälften så gammal och kan dubbelt så mycket 😊

En bit in i mötet dyker ett reportageteam från SVT upp. De håller på med ett inslag om vårens distansundervisning och har redan intervjuat Linnea och Anna. Nu ska de ta lite kompletterande filmbilder från mötet och även intervjua några av oss. Visst är det kul att de är intresserade av det vi håller på med, men själv har jag aldrig haft någon längtan efter att synas i TV, snarare tvärtom. Försöker med strutsmetoden och låtsas att de inte finns - det går så där… Jag konstaterar lättat att jag i alla fall slipper bli intervjuad, alltid något!

Till nästa gång ska planeringarna finslipas och en del praktiska detaljer lösas. Sedan är det snart dags för de som är först ut att sjösätta projektet med eleverna. Spännande!

Augusti 2020

Av: Hannes Stenmark

Ja, vad tråkigt allt blev med Covid-19. En av veckans alla höjdpunkter, träffarna, fick ske via länk. Inte för att det inte fungerade, men jag blev ju inte lärare för att jag är folkskygg. Man mår ju bra av att träffa människor, skratta och bara njuta en liten stund i andra kloka människors närhet. Men det fick ändå bli verkligheten under vårterminen 2020.

Våren gick och vi kom väl under senare delen av sommaren fram till att vi kanske ändå skulle försöka få till fysiska träffar under hösten. Så… Sagt och gjort! Vi bokade in ett möte i Norrköping, då vi äntligen, för första gången sedan någon gång i Mars, skulle ha ett fysiskt möte.

Vad hände då? Jo, jag fick symptom och var därför tvungen att medverka via länk. Det fungerade ju ändå helt ok under våren, men här var det något helt annat. Jag såg hur de andra skämtade, jag såg hur de snaskade på sitt fika och drack av sitt nybryggda kaffe eller lagom uppvärmda te. Tillsammans. Själv satt jag vid mitt skrivbord, på en hård och knarrande trästol med mitt pulverkaffe, eftersom kaffebryggaren sedan ett par dagar bryggt sin sista kopp.

Och jag hörde ingenting!

Jag försökte urskilja en mening, en fras eller till och med ett ord ur det burkiga sorlet som datormicken lyckades fånga upp. Jag låtsades skratta när jag såg att de andra skrattade till. Sen var vi helt plötsligt framme vid mötets sista mening: “Vad roligt det har varit att äntligen ses igen!”, tätt följt av det där burkiga sorlet som jag tidigare nämnde.

“Mm…”, svarade jag och det burkiga sorlet återvände.

Den här gången lyckades jag dock urskilja ett par välmenande skratt. Vi sa hejdå och jag loggade ut från datorn, satte mig i soffan och tog en sista sipp ur mitt nu ljumma pulverkaffe.

Jag hoppas att vi kan ses på riktigt nästa gång. Då ska jag dricka gott (läs godare) kaffe och äta en macka, med de andra deltagarna.

Juni 2020

Av: Linda Ekström Lind

Den 17 juni strålar solen utanför fönstret och för många av oss är det läsårets sista arbetsdag. Den välförtjänta semestern väntar otåligt på oss där ute, men innan vi hänger oss åt den ska vi avnjuta en heldag med ULF-deltagarna och alla är på plats via Zoom. Tyvärr kan vi inte ses ute i sommargrönskan, eftersom krisen fortfarande är påtaglig så vi får nöja oss med skärmen även denna gång. Även genom rutan kan jag tydligt se att många ser trötta ut, trötta men glada och positiva.

Vi börjar med en återkoppling gällande artikelskrivandet och Linnéa delger den fantastiska nyheten att vår första artikel nu blivit förpublicerad. Vår trojanska häst är färdigskriven och har visat sig intressera flera. Så skoj! När coronaviruset under våren 2020 satte utbildningssystemets tid och rum ur spel, och förändrade det i grunden, valde vi att ställa om vårt fokus till att uppmärksamma den skolomställning som skedde inom gymnasieskolan. Vi samlade material och fick underlag till två artiklar. De har gått under arbetsnamnen ”Den svarta svanen” och ”Den trojanska hästen” och nu fick vi alltså veta att ”Den trojanska hästen”, som egentligen heter ”Lärares digitala kompetens före, under och efter covid-19”, blivit förpublicerad! Det var ju en oväntad, men också en fantastiskt rolig, överraskning. Tänk att det kunde gå så fort! Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Vi påbörjade skrivprocessen i mitten av april och lagom till terminsavslutningen är en artikel redan färdigskriven och utgiven. Bra jobbat av oss, men särskilt av Anna och Linnéa som i hög grad styrt skutan framåt. För många av oss är detta vår första publicerade artikel, vilket så klart är jättestort för oss.

Den andra artikeln ska omarbetas till engelska för att kunna publiceras i internationella tidskrifter. Tydligen finns tidskrifter som skapar temanummer kopplat till coronakrisen och kanske kan vår ”svarta svan” vara intressant där? Några deltagare tog på sig att hjälpa till med översättningen. Sedan finns det även en plan att eventuellt jobba om just den artikeln till en populärvetenskaplig version på svenska.

Anja besökte också vårt digitala möte för att höra hur projektet fortskridit under terminen och ett viss fokus las på vår tilltänkta blogg. Det har varit en del turer kring hur denna blogg ska se ut och var den ska publiceras och Anja hade inte riktigt fått några besked, trots att hon jobbat på det. Även detta visade sig dock lösa sig under dagen då en av våra duktiga IT-strateger under lunchpausen skapade en sida, som universitetet sedan godkände. Så inom loppet av några timmar hade vi också en blogg att skryta med. Bra jobbat, Gustaf! Nu börjar vårt projekt kunna spridas till fler: dels via bloggen och dels via vår första artikel. Det känns jätteroligt! På något vis känns det som om vårt projekt nu verkligen finns på riktigt.

Nu väntar en sommarledighet, men jag ser med spänning fram emot hösten och vårt fortsatta arbete med projektet. Vi ska i höst återgå till vår ursprungsplan och vi har börjat skissa på vår forskningsfråga, men det får vi berätta mer om i ett annat blogginlägg.

Maj 2020

Av: Cornelia Wilhelmsson

Våren rusar förbi i viruspandemi-tempo. Syrénerna blommar - doftar sommarlov inom räckhåll, betygen ska sättas och två artiklar ska färdigställas. Jag sitter och rättar ämnesprov som ersatt NP tillsammans med två kollegor och inser att jag är 10 minuter sen till onlinemötet med ULF-gruppen och loggar in i Google Meet med andan i halsen. En annan av mina artikel-skrivande kollegor är också sen då det uppkommit krissituation på vederbörandes skola. Jag loggar in i dokumentet, och över onlinemötet diskuterar vi olika teman under avsnittet “tidigare forskning”. Vi behöver strukturera om texten, och vi försöker göra den mer visuell genom att markera avsnitt med olika färger. Vi bestämmer oss för att ta ett längre möte kommande fredag, då vi är lediga eftersom det är Krist Himmelsfärdsdag (eller, egentligen är det ju klämdag).

Att skriva tillsammans med olika scheman är inte det lättaste uppdraget. Vi försöker skapa olika ansvarsområden, och fredag morgon bestämmer vi att vi låter varandra ha en förutbestämd tid då vi är själva i dokumentet för att arbeta ostört, för att sedan låta de andra ansluta. Delade dokument är en fantastisk resurs, men ibland vill man helt enkelt “äga” texten själv.

Det är intressant att se texten växa fram på skärmen, utan att veta riktigt när och var de andra skribenterna arbetar. Jag sitter vid mitt skrivbord, med en kopp kaffe bredvid mig och ser mina kollegor på den spruckna mobilskärmen.

Maj 2020

Av: Linda Ekström Lind

När vi väl valt att bryta med ursprungsplanen för vår studie och ställa om till att skriva artiklar om den rådande skolsituationen, våren 2020, gick allting fort och plötsligt var artikelskrivandet igång. Från ett möte till ett annat hade vi övergått från planering till skrivprocess. Det kändes spännande och kul, men det innebar även intensivt arbete i en för lärare redan hektisk period.

Vi började med att skriva event på olika teman, precis som Lena beskrivit i sitt blogginlägg. Dessa sammanställdes och vi identifierade ett antal teman som gick att utläsa utifrån våra ögonblicksbeskrivningar av skolverksamheten: en förändrad lärar- och elevroll, en förändrad undervisningspraktik och nya strukturella förutsättningar. Anna och Linnéa konstaterade att vi hade material för två artiklar och de letade fram lämpliga tidskrifter i vilka våra texter skulle kunna publiceras. Sedan skapades grundstrukturen för de två artiklarna där den ena textens problematik kunde beskrivas som “en svart svan”, d.v.s. en oförutsedd händelse som inträffar och som ger stor inverkan på kontexten och tenderar att skapa kaos i sammanhanget. Den andra artikelns tematik hade de beskrivit som “en trojansk häst”, det vill säga något utomstående som smyger sig in, som infiltrerar, bryter upp och kanske förstör och förgör. Som svensklärare fullkomligt älskar jag metaforer och gick genast igång på dem! Den svarta svanen, känns ju helt klart som en fungerande metafor för pandemin i stort där ett litet, litet osynligt virus sprider sig som en löpeld över världen och skapar kaos på alla samhällets nivåer. Den fungerar även för vår studie där den svarta svanen nästlat sig in i vårt utbildningssystem och förändrat det över en natt. Vad händer då med utbildningspraktiker, lärarna och eleverna? Vad händer i vårt kaotiska nu och hur hanterar vi det? Den trojanska hästen associerar jag direkt till berättelsen om Iliaden, såklart, svensklärare som jag är, men jag tänker även på hur de gamla grekernas list idag används inom den virtuella världen där trojaner osedda kan smyga sig in i våra datorer. Den bilden passar också väldigt bra för att beskriva både samhällsläget i stort och situationen inom skolans värld: en trojan i form av ett virus, sätter undervisningens tid och rum ur spel. Vad händer då och vad kan vi lära oss av det? Digitaliseringsprocessen hade påbörjats redan innan krisen, men nu blev plötsligt hela gymnasieskolan digital över en natt. Vad kommer hända med den erfarenheten framöver? På vilket sätt har trojanen söndrat och möjliggjort att nya strukturer och former byggs upp?

Nåväl. Nu ska jag inte fastna i metaforernas värld, även om jag gärna uppehåller mig där. Våra event var grunden för indelningen av artiklarna då några tydligt beskrev en förändrad undervisningspraktik och hur digital undervisning och lärarnas digitala kompetens kan beskrivas och utvecklas. Här kunde vi tänka kring vad lärares digitala kompetens är, och i ännu högre mån kan bli. Digital kompetens är plötsligt en naturlig del av lärares yrkeskompetens. Hur förändrar det framtidens lärarroll och undervisningspraktik? Den andra artikelns event beskriver istället den kaotiska situation vi befann oss i vid omställningen till distansundervisningen. Som över en natt stängdes landets gymnasieskolor. I vår kommun var en studiedag, sedan innan lämpligen inplanerad, och på en dag fick de lärare som var på plats vissa instruktioner kring de digitala verktygen. Personligen hade jag hosta då och vågade inte vistas i skolans lokaler så jag fick påbörja arbetet helt på egen hand. För mig blev det därför tydligt hur den unika fysiska och digitala kontexten över en natt förändrades och att jag var tämligen utlämnad åt mig själv och några välvilliga kollegor. Det handlade om här och nu. NU. Det handlar den andra texten om.

Linnéa och Anna, som är mer vana vid artikelskrivande, lade som sagt upp ramarna och de började skriva på inledningen, metodavsnittet etc. De började även analysera våra event och kopplade på relevanta begrepp och teorier. Vi lärare fick i arbete att söka källor samt att sammanfatta källor som vi fått tilldelade. Jag och Lena fick fördela arbetet och sedan började vi alla sammanfatta i ett delat dokument. Dessa sammanfattningar låg sedan till grund för kapitlen “Tidigare forskning” i båda kapitlen. Det gällde att välja ut relevanta uppgifter för vår forskning samt att slimma texten så mycket som möjligt: nominaliseringar, förtätning och precision. Under processens gång tillkom nya texter som kunde anses relevanta för vår studie.

Vi delades sedan in i två grupper: tre som skrev forskningsöversikten på den ena artikeln och två som skrev om forskningen kopplad till den andra. Vi skrev på de artiklar i vilka våra event inte fanns med. Därmed har alla deltagare skrivit på båda artiklarna. Det var jättekul att få en utmaning, som svensklärare. Jag är van att skriva och arbeta med språk och har skrivit akademiskt innan, men för min del var det nytt att skriva för en vetenskaplig artikel så jag fick den utmaning jag behöver efter många år i yrket. Det var dessutom en utmaning att skriva tillsammans. Mitt kontrollbehov fick läggas åt sidan så gott det gick och jag upptäckte att det var riktigt kul att samarbeta runt texten. Säkert underlättade det att min medskribent skriver bra. Annars hade rättningsreflexen säkert satt in. Den sitter liksom i ryggmärgen och språkpolisen är svår att hålla i schack, men denna gång gick det fint.

Deadline för ett första utkast sattes till 15 maj och då fick vi återkoppling av Linnéa. En del omarbetning krävdes och vi strukturerade om, omformulerade igen och igen, hade dialog med våra medskribenter och Linneá, strukturerade om igen, omformulerade, slipade lite till, ändrade ord, funderade på ordval, la till referenser, hittade fler referenser som skulle infogas, omformulerade igen. Idogt arbetade vi oss fram med kapitlet medan majvädret, som tur var, inte riktigt lockade till utomhusvistelse. När jag nu skriver detta blogginlägg känner jag mig nöjd för tillfället och inväntar, antingen ytterligare återkoppling och mer bearbetning, eller deadline som är klockan 13 den 27 maj. Då ska artikeln vara någorlunda klar. Sedan har vi en eftermiddag och en förmiddag på oss att läsa båda artiklarna med kritiska ögon inför vårt cyberspacemöte den 28 maj. Efter det vet jag inte vad som händer, men jag ser med spänd förväntan fram emot det.

April 2020

Av: Hannes Stenmark

En möjlighet i pandemin?

Ja, ska man se det som en möjlighet eller som en tragedi? Det känns som att det är en kombination detta med coronavirusets inverkan på samhället. Å ena sidan är det hemskt med alla dödstal och våra småföretagare och arbetstagare som blir av med sitt företag eller jobb. Å andra sidan är det ju en stor möjlighet för oss digitaliseringsnördar som, i realtid, får följa det som sker inom skolan. Jag själv jobbar på högstadiet och har under våren fått erfara den semi-distansundervisning som förts på högstadiet.

Videomöten – Hiss eller diss?

Det är helt klart intressant att få se sitt forskningsområde växa fram och samtidigt använda sig av det som gymnasieungdomar och gymnasielärare använder sig av dagligen, nämligen videosamtal. Det där är inte heller lätt. Det är både krävande och 100% jobbigt att inte träffa dessa lärare och forskare i det 3-dimensionella rummet. Ibland strular tekniken och då får man vara kreativ. Jag och Cornelia valde att fortsätta vårt gemensamma arbete via instagram istället. Det är ju krångligt det där med olika upphandlingar som kommunerna har valt. Men instagram fungerar ju också bra.

April 2020

Av: Lena Landkvist

Vi har bytt kurs i projektet och bestämt oss för att ta den pågående pandemin som utgångspunkt för vårt arbete. Det ska bli två artiklar med lite olika vinkling på vad som händer med undervisningen när tid och rum upplöses, vilket känns angeläget och spännande. Vi får i uppgift att diskutera med våra kollegor på skolorna om hur de upplever situationen. På högstadiet ligger vi i startgroparna för att klara en stängning med efterföljande distansundervisning. Det råder en stor osäkerhet, då vi inte vet om, eller i så fall när, en sådan stängning skulle kunna bli aktuell. Lärarkåren på min skola är nog ganska representativ, med vissa lärare som sedan länge jobbar med digitala verktyg i undervisningen, medan andra sjunger pappret och pennans lov. De flesta, som jag själv, befinner sig någonstans däremellan. Någon verklig erfarenhet av distansundervisning är det dock ingen av oss som har, så vi har en studiedag och flera eftermiddagar då vi drillas i vilka möjligheter som finns med detta. Allt för att vara beredda ifall att…

Till vårt ULF-möte den 24 april får vi i uppdrag att utifrån våra observationer skriva ”event”. För mig är ett event någon typ av tillställning - jag har aldrig hört talas om event i sådana här sammanhang och känner mig lite lätt bakom flötet, tills en av de andra lärarna säger de förlösande orden: ”Vad är ett event?” Det visar sig vara en ögonblicksbild från verksamheten, som beskrivs på ett personligt sätt. Jag känner lättat att jag är på banan igen, och börjar fundera på vad jag skulle kunna bidra med. De deltagande gymnasielärarna har vid det här laget en viss erfarenhet av distansundervisning, vilket jag inte har. Jag börjar fundera lite mer på en idé jag fått om att kontrastera den nya situationen, som gymnasielärarna beskriver, mot den ”gamla vanliga”, som jag själv fortfarande verkar i. Innan jag hinner ångra mig mailar jag min idé till Linnea och Anna, som uppmuntrar mig att ta mig an den uppgiften.

Jag väljer en lektion jag nyss haft, som känns ganska typisk för högstadietillvaron, och börjar återskapa den ur minnet. Att skriva event visar sig vara lite som att skriva dagbok, något jag inte gjort sedan tonåren. Under skrivandet slås jag både av hur roligt det är att sätta ord på det man gör och av hur mycket olika saker man faktiskt gör under en lektion, utan att ens tänka på det! Jag skriver utan filter precis som det var, och tänker efteråt att texten behöver anonymiseras om den skulle vara aktuell för att hamna i tryck, men känner mig ändå ganska nöjd med att ha gjort en ny erfarenhet.

Via vår gemensamma mapp på google drive kan jag sedan ta del av de andras event, vilka visar sig innehålla många intressanta iakttagelser av väldigt olika slag. Det är elever som deltar i lektioner liggandes i sängen eller sittandes på pizzeria. Det är lärare som upplever sig prata ut i tomma intet och inte vet om/hur det som sägs tas emot av eleverna därute, och andra lärare som beskriver hur de jobbar tre- eller fyrdubbelt för att få tillvaron att gå ihop. Jag tänker att det känns helt rätt att projektet tagit den här riktningen, när verkligheten ser ut som den gör och allt hastigt ställts på sin spets.

Mars 2020

Av: Linda Ekström Lind

Det viner runt knutarna på Anders Ljungstedts gymnasium den 28 februari när vi ses för att presentera de fördjupningar vi gjort gällande de områden, kopplade till digitaliseringen av svenskämnet, som vi identifierat i kursplanerna: källkritik och informationssökning, kreativitet, multimodalitet och läsningens didaktik. En av deltagarna redogör för en elevintervju hen gjort kring lärares digitala kompetens och arbetssätt. Studien är gjord innan oss andra med tanke på att hen under veckan som kommer ska åka på ett utbyte till ett av Europas länder, med några av sina elever. Vi skojar om corona, som än så länge mest är en farhåga som florerar i medierna. Vi skojar om att hen inte får dra på sig smittan nu, när hen ska ut och resa. Vi tar inte corona på särskilt stort allvar. Vi tänker som de flesta vid den här tidpunkten att detta nog mest är något som medierna blåst upp. Viruset har visserligen nått Italien och det verkar eskalera och några är sjuka även i Sverige, men tidigare pandemier har inte fått särskilt stor effekt på oss uppe i Norden så varför skulle denna få det? Nej, vi fokuserar på vårt arbete och presenterar våra fem områden. Vi bestämmer oss för att nästa gång skapa en intervjuguide inför de elevintervjuer vi förväntas göra framöver. Vi ska också tillfråga deltagare, samla in samtyckesblanketter och formulera förslag på intervjufrågor till nästa träff. Öppna frågor, inte slutna. Det ska bli kul att få påbörja undersökningen och genomföra ett moment “på riktigt”.

Den 12 mars ses vi i Norrköping. Deltagaren, som varit på utbyte är sjukanmäld, men vi vet inte varför. Situationen har under dessa veckor utvecklats till något helt annat. Sjukdomen har nått Sverige och i medierna skrivs det om att skolorna eventuellt kan tvingas stänga inom en snar framtid. Vi fortsätter ändå att planera inför elevintervjuerna vi ska göra ute på våra respektive skolor, har vissa förhoppning om att samtidigt hinna med nationella proven, och är samtidigt medvetna om att vi inte ens vet om skolorna kommer vara öppna eller ej. Lite oroliga för vår kollega är vi ju dessutom. Vi jobbar på med vår intervjuguide, som blir en sorts sammanställning och strukturering av de frågor vi samlat på oss inför träffen. Det tar längre tid än väntat och träffen avslutas med en kortare genomgång av intervjun som metod samt en presentation av Linnéas VISE-projekt.

Dagen efter, den 13 mars, berättar vår sjukanmälde kollega, via mejl att hen har bekräftats vara coronasmittad och insjuknad i covid-19 och nu ska befinna sig i karantän de närmsta veckorna. Veckan efter övergår gymnasieskolan till distansundervisning. Vi har en studiedag på oss att ställa om. Grundskolorna är öppna som vanligt, men elever och personal med sjukdomssymtom ska stanna hemma. Trots gymnasieskolornas övergång till distansstudier följer vi vår plan och genomför de planerade elevintervjuerna, transkriberar dem och delar i vår gemensamma mapp. Många intressanta tankar framkommer och det är roligt att läsa igenom de andras transkriptioner.

Den 27 mars kan vi på grund av de rådande omständigheterna inte ses i Motala, som planerat, utan mötet sker istället via Zoom och kallas “Träff 6- Cyberspace”. Linnéa och Anna har uppmanats att arbeta hemifrån, medan lärarna fortfarande jobbar på sina arbetsplatser: högstadielärarna har undervisning i stort sett som vanligt, förutom att de jobbar gånger fyra som de uttrycker det, då de nu ska undervisa elever som är på plats i klassrummet samtidigt som de ska täcka upp för sjukanmälda kollegor och handleda elever som arbetar hemifrån eller behöver ta igen moment de missat på grund av sjukdom. Gymnasielärarna ska befinna sig i skolans lokaler, trots att eleverna arbetar på distans. Vi samtalar en stund om situationen, går sedan igenom transkriptionerna och finner teman och intressanta infallsvinklar. Vi ska försöka hitta det mest intressanta och angelägna problemområdena och fundera kring hur dessa kan forma vårt syfte och våra forskningsfrågor. Tanken är att forskningsfrågorna ska vara formulerade den 2 april och att vi då ska börja designa den övergripande studien samt pilotstudien, som ska ske någon gång mellan 24 april och 28 maj. Till nästa träff är det tänkt att vi ska skapa lektionsplaneringen och interventionen och runt den 8 maj förväntas Anna och Linnéa besöka de olika skolorna.

Så kommer det dock inte att bli. Redan i slutet av mötet bestämmer vi oss nämligen för att ställa om vår studie efter den rådande situationen. Coronakrisen och nedstängningen av gymnasieskolan har gett oss en digitalisering på heltid och även inom grundskolan har man i viss mån behövt titta på olika digitala lösningar för att klara den befintliga situationen. Vi har en unik situation att studera distansundervisning inom svenskämnet och vi vill ta tillfället i akt. Vi bestämmer oss för att dokumentera, samt samla in dokumentation från våra kollegor ute på skolorna, fram till nästa möte. Hur upplevs situationen? Hur tänker lärarna och hur arbetar de? Vilka problem stöter de på och vilka lösningar finner de? Frågorna är många. Vi är glada för att vår kollega, som insjuknat i covid-19 och fortfarande befinner sig isolerad, är tillräckligt frisk för att kunna delta i arbetet. Hen ger oss dessutom ett unikt tillfälle att få ett inifrånperspektiv inte bara gällande sjukdomen, utan även gällande hur skolan, elever och föräldrar hanterat hens insjuknande samt hur allt praktiskt hanterats. Vi är så glada att hen är så pigg ändå!

Den 2 april skulle mötet varit i Linköping, men vi ses återigen via Zoom. Vi har bestämt oss för att skriva en artikel kring den aktuella situationen, vilken kan ligga till grund för den huvudstudie som förväntas återupptas i höst. Nu har vi fokus på den rådande situationen och ska försöka ta oss an vad som egentligen händer när ett virus löser upp skolan i tid och rum. Inom gymnasieskolan är alla elever på distans och inom grundskolan har de fortsatt några elever på plats och några på distans. Vi vill skapa empiriska exempel som visar de förändringar som uppstår när de digitala arbetssätten används. Hur förändras lärarrollen och elevrollen? Hur förändras undervisningen och vilka förändringar sker gällande arbetsmiljö och inställning? Vilka strukturella aspekter finns och hur påverkar de lärarnas vardag, undervisningen och elevernas lärande? Vi läser igenom allas dokumentationer för att hitta “det som glöder” utifrån våra kategorier. Utifrån detta uppmanas sedan lärarna att skriva så kallade “events” utifrån olika fenomen. Anna och Linnea fördelar dessa event så att vi får skriva om olika saker. Eventen ska vara klara och delade i mappen den 17 april.

Februari 2020

Av: Cornelia Wilhelmsson

Efter den första träffen är jag upprymd och spänd på att få fortsätta arbeta tillsammans med forskargruppen, men ämnet “digitalisering i svenskämnet” känns oändligt och ju mer vi diskuterar, desto fler infallsvinklar öppnas. Jag går vilse på Norrköpings campus, men lyckas till sist göra entré med andan i halsen. Lyckligtvis är jag inte ensam om att ha svårt att navigera bland byggnaderna, och jag tänker att det blir bättre nästa gång vi är i Norrköping och träffas. Tyvärr kommer jag inte sätta min fot på Norrköpings campus igen under våren, men det kan ni läsa mer om i nästa inlägg.

Under mötets gång diskuterar vi TPACK-modellen och vad det innebär i svensk skola, vi har också förberett oss genom att läsa tre olika texter och själva reflektera över frågorna:

1) Vad är digitalisering inom ramen för svenskämnet?

2) Vilka krav ställer svenskämnet på lärares digitala kompetens?

3) Vilka utmaningar, kopplat till digitalisering, möter ni i ert arbete?

Vi delar upp oss i olika grupper och arbetar med att göra en tematisk analys i mindre grupper, och lyfta tankar kopplade till frågeställningarna. Vi sammanställer sedan tankarna gemensamt, och Linnéa och Anna kopplar ihop och sammanför våra funderingar i olika kategorier. Ämnet känns fortfarande väldigt stort, men man kan se hur olika små öar av intressanta aspekter nu samlats på whiteboard-tavlan.

Nästa steg i avsmalningen av ämnet är att ta kunskaperna från mötet och analysera svenskämnets kursplaner i gymnasie- och grundskola, koppla det till TPACK-modellen och försöka att hitta teman som går igen, och när vi träffen därefter ses i Motala upplever jag att vi börjar hitta någonting som kan vara det avsmalnade ämnet. Vi utgår ifrån olika teman vi identifierat (bland annat källkritik, läsande och kreativitet kopplat till digitalisering). Vi bestämmer oss för att genomföra fokusintervjuer med elever för att identifiera deras upplevelser av svensklärares digitala kompetens inom samtliga teman.

Att ses på olika skolor är intressant och inspirerande. Ibland känner jag att det i forskningsfrågan är lite svårt att hitta gemensamma nämnare mellan gymnasieskolan och grundskola, vilket även ska visa sig bli ytterligare större kontrast senare under våren. Samtidigt är det väldigt intressant och nyttigt att se på vilka olika sätt vår kompetens kanske skiljer sig, eller är mer lika än vi tror.

Januari 2020

Av: Susanna Kellgren Lundberg

Så kom första mötet. Jag skulle nu få träffa deltagarna i ett projekt som jag blivit tillfrågad om av skolledningen på min arbetsplats om jag ville delta i det. Jag svarade ja direkt. Några riktlinjer presenterades för mig av enhetschefen, men jag var mest nyfiken på deltagarna och forskarna. Jag hade precis avslutat ett liknande projekt med forskare och medforskande kollegor - men nu! Nu skulle jag för första gången få arbeta med svensklärare! Och IKT-samordnare som skulle kunna hjälpa till med tekniken. Nog för att man kan lite om teknik, men språket är trots allt mitt fokus. Och jag skulle alltså få delta i ett projekt där de andra skulle kunna utmana mig både språkligt och inom forskningsområdet. Den digitala tekniken skulle förstås bli det mest utmanande men det skulle få sig en lösning som ingen hade väntat sig.

Det som alltid är så intressant med forskare är att man alltid tror att de ska vara lite mästrande eftersom de ju faktiskt har läst och arbetat långt mer än andra. Men nästan varenda forskare jag har träffat är faktiskt väldigt trevlig och ödmjuk. Och lucky me! Precis så var det den här gången också. Anna och Linnéa var pålästa, trevliga och strukturerade! Det bådade gott. Och de andra deltagarna från andra skolor (Linda, Cornelia, Hannes och Lena) både från gymnasiet och grundskolan, verkade också trevliga om än väldigt unga några av dem. Hur är det möjligt att jag har blivit så gammal? Och naturligtvis har de yngre låååångt mer koll på detta med digitalisering än vad jag har men jag brukar försöka tänka att desto mer kan de lära mig. Och IKT-ansvariga (Hannes och Pia - Gustaf deltog inte den här gången) verkade också ha koll på sina bitar. Anja Thorsten, övergripande ansvarig, var med och inledde och sedan var vi i gång med att diskutera projektets struktur och lite vad vi trodde och tänkte om det och hur vi tänkte att vår undervisning borde eller kunde digitaliseras. Så efter det mötet kändes det helt klart lovande för det kändes som om vi var lite på samma plats. Jag låg inte efter på något sätt i någon form av digitaliserad undervisning - och jag skulle sannerligen inte göra det längre fram heller...

September 2019
Av: Anna Martín-Bylund

Det är fortfarande sommar i luften när jag reser från Campus Norrköping till utbildningskontoret i Linköping för att träffa Anja Thorsten som är projektledare för ULF vid Linköpings universitet. Med på mötet är också enhetschefer, utvecklings- och IKT-strateger från Linköpings och Motala kommun, där man velat rikta projektet mot att handla om digitalisering i utbildning. Det är en generell inriktning och en prioritering som kommunerna velat göra, bland annat utifrån innehållet i den nationella digitaliseringsstrategin för skolväsendet som man arbetar aktivt med på bred front. Min kollega Linnéa Stenliden, som är specialist på just digitalisering i utbildning och hur olika teknologiska lösningar påverkar undervisningen, är utsedd att ansvara för projektet. Hon kan dock inte vara med idag och jag täcker upp för henne.

Dagens möte handlar om att konkret precisera både skolform, ämnesinriktning och vilket problem eller vilka utmaningar som just detta projekt ytterligare kan tänkas styras mot, inom det enorma område som paraplybegreppet ”digitalisering” täcker in. Det känns spännande att det verkar finnas flera olika möjliga vägar att gå, men det är också en utmaning att hitta fram till något konkret i detta läge. ULF handlar ju om att utveckla former för praktiknära forskning och en förutsättning är att forskningens problem och frågeställningar formuleras utifrån verksamma lärares vardag i en levande undervisningspraktik. Det är inga lärare med på dagens möte och det märks.

Samtidigt måste vissa generella beslut först fattas, för att vi ska veta vilka lärare som kan och ska rekryteras till projektet. Anja leder mötet med bravur. Diskussionerna går åt lite olika håll men landar så småningom i tre olika, något mer konkretiserade förslag, alla med inriktning mot högstadiet och/eller gymnasiet, för kommunerna att ytterligare reflektera kring och ta ställning till. Vid ett senare möte fattas ett beslut om att rikta in projektet mot lärares digitala kompetens inom ramen för svenskämnet. En god idé, eftersom svenska är ett kärnämne och dessutom kan sägas ingå på lite olika sätt i många andra ämnen. Det fungerar väl med ambitionen och önskemålen att skapa bredd och generaliserbara forskningsresultat. Jag ler lite inombords när detta beslut fattas och inte bara för att mycket av min tidigare forskning handlar om just språk, litteracitet och kommunikation. Jag tänker också tillbaka på alla de trevliga, ambitiösa och kompetenta kollegor jag hade under de år jag själv arbetade som språklärare på gymnasiet. Det finns potential att få arbeta med intressanta deltagare i projektet! Svensklärare kan dessutom skriva, något som vi ska komma att bli väldigt tacksamma för i projektet lite senare, men långt tidigare än vi först trodde.

Så börjar de respektive kommunerna arbetet med att rekrytera lämpliga lärare för medverkan i projektet, en process som Anja, Linnéa och jag inte kan påverka så mycket. Namn efter namn trillar in. Cornelia, Hannes, Lena, Susanna och Linda. Tre lärare i svenska från högstadiet och två från gymnasiet. Med förväntan ser vi fram emot att de ska ansluta till projektgruppen. Vi kommer inte vidare utan dem.

Sommarvindarna är långt borta när jag sätter mig på bussen mot Linköping och Campus Valla i januari. Nu börjar det, på riktigt. Lite pirrigt är det. Några timmar senare tar Linnéa och jag bussen tillbaka till Norrköping. Nöjda. Det här kan bli bra.