Till Mors Minne

Min Mor Elisabeth!

Elisabeth har varit en fantastisk Mor som stöttat mig och funnits där när saker har varit väldigt svårt i livet.

Hon hade en värme och en humor som få.

Dock hennes sista tid i livet plågades hon av sjukdom.

Hon föddes den 6e juni 1938 och dog här hemma i Finja den 5/9/2020 vid 14 tiden. Hon somnade in fridfullt med ett leende på läpparna och hon slipper nu ha ont och hennes ande är fri.

Jag och min Mor stod varandra väldigt nära då saker i livet har svetsat oss samman starkt och att förstå att Mor inte är här är tungt att bära men jag vet att hon har det bra på andra sidan.

Det blev en fin begravning som hölls i Tyringe kyrka och urnan sattes i familjegraven här i Finja.

Mors memoarer!

Sålde liljekonvalj och pingstliljor!

Min barndom och uppväxt.

Jag föddes den 6 juni 1938. Jag var yngst bland 6 syskon, Allan född 28/3 1918, Göte född 23/12 1919, Svea född 24/9 1921, Evy född 2/8 1926 och Ester född 11/5 1929.Vi bodde i Vankiva Hejnad. Några minnen från tiden fram till sommaren 1942 då vi flyttade till Svartingstorp.

När jag var 2 år var jag tillsammans med Evy hos Svante på Tysborg. Jag kan se det framför mig som om det hade hänt igår. Vi är i ett litet rum, det är ganska skumt.

Svante säger: Nu ska Evy stanna här så du får gå själv hem. Jag kommer ihåg hur rädd jag blev. Jag tänkte på den mörka granskogen jag skulle gå igenom . Det var väl ca 3 km att gå. Sen den dagen var jag livrädd för alla karlar. Jag gallskrek så fort jag såg en främmande karl. Detta fortsatte ända tills jag började skolan. Mor har berättat att när jag skulle börja skolan så var vi där på en åhörardag. Prästen Vedeby var där och han hade sin son med sig som var lika gammal som jag, alltså var vi 6 år. Denne lille påg går fram och tar mig om halsen, och mor trodde att jag skulle börja skrika. Men det gjorde jag inte, han var ju mindre än mej.

Ett annat minne är att Ester hade lekstuga ovanpå hönshuset. En dag drog hon upp en dyna där, hon skulle sova där. Jag ville också vara med men det fick jag inte.

Vi brukade dela tidning med Agda och Edvin Berlin. Jag brukade gå och lämna tidningen till dem. En dag när jag skulle gå dit var det någon sorts maskin på åkern som jag skulle förbi. Jag vet inte vad det var, men jag vågade inte gå. Det fanns ett stengärde vid vägen och jag tänkte att "jag lägger tidningen bakom en sten så tror mor att jag varit och lämnat den" Jag förstod också att jag måste vänta en stund innan jag gick in igen.

Rätt som det var kommer Evy med långa steg och frågar varför jag stod där på vägen. De hade stått och tittat i fönstret och sett att jag inte kom fram på vägen. Där jag hade gömt tidningen kunde de inte se mig inifrån huset. Sen följde Evy med mig och lämnade tidningen.

Vi hade en torvmosse där Ester och jag brukade leka. Vi gjorde bollar av torven, och det var roligt att springa barfota i gyttjan, så det "tröd opp emellan tärna".

En sommar var Ester med Ludvig och körde in hö. Det åska och ösregna, Jag stod ute vid vägen när de kom med hölasset, Ester satt i höet och skratta, alldeles dyngsur.

En gång kom det en massa militärer marscherande förbi på vägen. Jag stod inne i farstun och sa: Gobbedi-gobbedi-gobbedi. Det var Ester som hade lockat mig till det.

En minnesbild har jag från Fritz Anderssons. våra andra grannar. De hade en dotter som hette Elsa, hon var i samma ålder som Ester. Så var det Totte, som egentligen var dotterson men som växte upp där. Det fanns en jordkällare på gården Det var Ester, Elsa, Totte och jag. Jag ser Elsa stå vid jordkällaren hon hade flätor i håret, Totte höll i flätorna och hade en dolk i handen och höll dolken över halsen på Elsa.

Elsa dog när hon var 16 år. Hon hade ett födelsemärke på ryggen som började växa. När hon dog skrev min bror Göte denna dikt:

ELSA

Jag ser en rad av bilar

som kommer vägen fram

och solens strålar silar

på vägens makadamm.

I första bilen se, där står

en kista vit som snö

en flicka dog i unga år

säg varför fick hon dö?

Säg, varför fick hon dö så ung

blott sexton hon hon var

Hon var så glad, hon ofta sjöng

och ingen sorg hon bar.

Hon var så lycklig med sin värld

tills sjukdom henne tog

och hennes moder var så sorgsen

när hennes enda flicka dog.

Sommaren 1942 flyttade vi till Svartingstorp. Mor och far hade köpt ett litet småbruk på 10 tunnland , det låg väl skyddat i skogen. John Olsson körde flyttlassen med häst och vagn. Jag minns att Ester stod i ett rum vid ett runt bord och böla. Hon sa till mej: Du kan väl fråga om vi får åka med på lasset. Jag minns inte om jag frågade eller om vi fick åka med då, de körde ju mer än en gång. Men jag kommer ihåg när jag åkte med på sista lasset. Vi hade våra 2 katter också med då, Kajsa och Petter. Huset var rött med en grön veranda. En stor lönn stod mitt på gården.

När vi hade bott där ca 3 veckor dog far. Han hade TBC, och jag minns att han ofta blödde näsblod. Annars har jag inte mycket minne av far, han var mycket på sanatorium.Jag kommer ihåg att han gick med käpp. Vi hade en soffa som stod ute på gården, En gång satt far på den, och jag fråga honom vad lycka var. Vi hade en grammofonskiva som hette "Lyckan kommer, lyckan går". Det var väl därför jag undrade vad lyckan var. Jag kan inte minnas att far gav något svar. Jo, en sak kommer jag ihåg om far från tiden vi bodde i Hejnaden. Han lade en grammofonskiva i spisen så den blev mjuk, sedan gjorde han en skål av den.

Våra 2 katter blev sjuka ganska snart. De hade fått vara på loftet, och där hade förra ägarna lagt ut råttgift. Morbror Herman kom och sköt katterna. Jag minns att jag såg det. Katterna fick en skål mat ute på åkern. Herman sköt och katterna slog en kullerbytta upp i luften.

Vi fick en ny källing av John Olsson, Den var svanslös. Den fick gå upp på loftet och på morgonen låg den död. Så gick det med flera katter innan råttgiftet var slut.

MIN STYVFAR.

Mor gifte om sig med Adolf Jönsson. Han var 20 år äldre än mor. Han tyckte inte om barn och han var inte snäll mot djur. Jag minns att han sparkade efter katterna, de var alltid rädda när de såg honom. Han brukade slänga sin hatt in bland hönsen om de hade kommit på en plats där de inte skulle vara.

Jag hatade honom. Han fyllde år den 1:e mars, och en gång hade jag plockat en sorts växt som växte på stenmuren. Det var små blad som satt på en stjälk. Mor hade satt dem i en äggkopp. Jag minns att jag sa till mor att hon skulle fråga om jag fick kalla honom för "far" Han sa att det fick jag, men ALDRIG att jag gjorde det.

Han var ibland borta och arbetade. Mor kunde många gamla visor och hon tyckte om att sjunga. Jag lärde många texter utantill av skillingtryck. När vi var ensamma hemma brukade vi sjunga och spela grammofon samtidigt som mor virkade dukar eller klippte matt-trasor. Jag höll alltid utkik genom fönstret och så fort jag såg Jönsson komma, så blev det tyst med sången.

Gubben fick igen på slutet

VÅRA GRANNAR.

Gustav och Emma Lund. Dottern Edit bodde också hemma. När jag gick i skolan så hämtade vi posten i affären i Hörlinge. Ibland hämtade jag Lunds post också..

Nu hade Lunds en tupp som var ilsken. Många gånger hade han sprungit efter mej när jag gick därförbi. Edit kom med kvasten och skrek: Tockablarr!! och slog efter honom med sopkvasten. En gång var tocken efter mej ända bort till vår åker. Jag hade en skolväska med axelrem, Jag rog väskan och svängde den runt mej, och jag träffade tocken så jag trodde han skulle dö. Men han blev bara vimmelkantig, sen sprang han hem igen.

Edit skaffade också hund som skulle vakta. Den första hunden var en New Foundland som hette Björn. Den var snäll som ett lamm. Den hade de inte så länge. Sedan köpte de en schäfer som hette Joppi. Det var en ilsken en. Han stod kedjad vid uthusdörren och Emma var ute och hötte mot den med käppen när jag kom där. Sedan gjorde de av med den också och köpte Daina, nr 1:s schäfer. Hon var snäll, henne hade jag träffat många gånger när jag var hos Lisbet på nr 1.

Jag minns särskilt en gång jag hade hämtat Lunds post och de var inte hemma när jag kom. Boningshuset låg liksom lite nergrävt i backen, så man fick gå nerför två trappsteg till dörren. När jag kom till trappan så hoppade Daina upp. Jag hade inte sett att hon var bunden vid ytterdörren. Jag var ju inte rädd för henne så jag gick ner för trappan och knackade på dörren, men ingen var hemma. Dörren var öppen in till farstun och jag lade posten där inne. När jag vände mig om och skulle gå så kommer tocken fram mot trappan. Han går i sick-sack och sprätter lite här och där. Daina stod stilla nedanför trappan tills tocken var på översta trappsteget. Då for hon upp och fick tag i stjärten på tocken och ett par fjädrar lossnade. Tocken skrek och flaxade bort till hönsgården, och jag skyndade mig att komma därifrån.

Gubben Lund brukade säga: Min käring är född på sin namnsdag.

Emma fyllde år den 28 december, "Menlösa barns dag"

Niklassons. Henning och Ingeborg, barnen Uno, Arle, Ulla och Siv. Siv var 1 år äldre än mej, sedan var det 1 eller 2 år mellan de andra i stigande ålder. Siv minns jag inte mycket av, bara att hon och Ulla var hos mig. jag tror på min födelsedag, det måste ha varit när jag fyllde 5 år. Jag hade en liten dockservis som vi drack saft ur, och det var sommar. Siv omkom vid en olycka strax före jul, jag tror det var 1943. Hon ramlade i en balja med skållhett vatten och fick så svåra skador att hon dog.

Tilda Månsson, Alma Karlsson, Birger Persson. Tilda och Alma var systrar, Birger var Tildas son, "Per Måns Birger" kallad. Alma bodde i ena ändan av huset, Tilda och Birger i andra. De hade helt omodernt. inte ens elektriskt hade de.

Tilda var född 14 april 1871,död i maj 1950, Alma 20 juni 1881, Birger 28 mars 1906

Tilda och Alma var inte alltid sams. Alma pratade ibland om att "hon skulle flytta sin änne ner till Murar-Pärens björkedunge".

Varje månad när pensionen kom så traskade Alma till Hässleholm och satte in pengarna på banken. Hon gick hela vägen, det kostade pengar att åka buss! Hon hade alltid en regnkappa som var smårutig i vitt och svart.

SKOLAN!

Jag gick i Hörlinge skola, en så kallad B-skola. Första och andra klass kallades för småskolan och hade gemensam skolsal och lärarinna. Hon hette Ida Andersson. Storskolan var klasserna tre, fyra fem och sex. De hade samma skolsal. tredje och fjärde kallades "lägre" och femte och sjätte kallades "högre". Läraren hette John Persson-

Skolan började tjugo minuter över åtta varje dag. I småskolan slutade vi klockan tolv tisdagar och torsdagar. Måndag onsdag och fredag gick vi till vid tre-tiden. Lördag var från tjugo över åtta till tolv.

Varje skoldag började med morgonbön. Vi läste "Fader vår" och sjöng en psalm. När det var middagsrast lästes bordsbön både före och efter rasten, och när skolan slutade för dagen lästes "Välsignelsen".

Fader vår.

Fader vår, som är i himmelen

Helgat varde ditt namn

Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden

Giv oss idag vårt dagliga bröd

Och förlåt oss våra skulder

Så som ock vi förlåta dem oss skyldiga äro

Och inled oss icke i frestelse

Utan fräls oss ifrån ondo

Ty riket är ditt

Och makten och härligheten

I evighet

Amen.

Bordsbön.

I Jesu namn till bords vi gå

Välsigna Gud den mat vi få.

Amen.

Välsignelse.

Herren välsigne oss och bevare oss.

Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid.

I Guds Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Amen.

I första klass var vi fyra barn, jag, Lisbet Andersson, Lars Torkelsson, Uno Jansson.

Vi hade ibland något som hette "skurlov". Då var vi lediga från skolan en dag för att skolan skulle städas ordentligt. När jag gick i första klass tänkte jag att skurlov var väl inget som angick mig, så jag sa väl inget om det hemma, utan traskade till skolan som vanligt på morgonen. När jag kom dit var dörren låst, så jag gick runt skolan till lärarinnans dörr och knackade på. Både hon och läraren bodde ju i skolan. "Dörren är inte öppen" sa jag när lärarinnan öppnade. "Nej, du har ju skurlov idag, så du får gå hem igen" sa hon. Men hon tyckte nog synd om mig, för hon gick in och tog en kaka till mig.

Min syster Svea bodde i Finja. Vi var hos henne på födelsekalas. John Olsson och Hilma var också där. Rätt vad det var kom John och sa "det smäller så förskräckligt". Vi gick ut och hörde då att det small som skott åt Hörlinge till. Så såg vi också svart rök som bolmade. Det var hjälmen i Hörlinge som brann,

Hjälmen var en stor hög lada som de förvarade hö och halm i till korna.

Det var Uno Jansson och några andra som hade lekt med tändstickor i halmen.

Lisbeth bodde på Nummer 1.

Ibland gick jag en annan väg hem från skolan .

På vägen genom mossen fanns det en bäck som brukade vara full med vatten. Så frös det till is och på våren när det började töa, tyckte vi det var väldigt roligt att plocka upp isbitar ur bäcken. De kunde se ut som riktiga konstverk, och i vår fantasi blev det till både möbler och annat. Jag kommer ihåg en isbit jag fick upp. Den såg ut precis som en byrå med en spegel ovanpå som var så vackert utsirad. Tänk om man hade kunnat bevara dessa isstycken. .

Mor berättar om sitt vuxna liv, mig som barn och fars beteende.

(Rutger = mitt gamla namn jag hade fram tills jag blev myndig.)

Rutger föddes 18/2 1975 kl 20.50 en tisdag. Han vägde 3960 g och var 53 cm lång.

Han hade stora fötter sa barnmorskan.

1981. Veckan före midsommar.

Jag skulle ha semester 3 veckor med början precis efter midsommar. Jag kommer hem från jobbet på torsdagkvällen efter att ha hämtat Rutger hos dagmamman Ingrid Malmström. När vi kommer in i köket sitter Knut och en fyllekompis som hette Rudolfsson med 2 tomma 75:or på bordet. Rudolfsson var vaktmästare på Hantverksgatan 8. Knut säger till Rutger; Du din lille jävel du ska inte tro att du ska va hemma i 3 veckor. Rutger blir rädd, börjar gråta, kissar på sig, springer ut i hallen och bort till spegeln och slår knytnävarna i den. Den går inte sönder. Jag tänker att vi måste komma ut härifrån. Hade jag börjat bråka hade vi inte kommit ut. Jag säger till Knut: Jag går in på Kvantum och handlar för vi har ingen potatis till middag. och jag tar Rutger med mig. Vi gick ut och skyndade oss till bilen och körde direkt ner till Ingrid Malmström igen.

Jag talade om vad som hänt därhemma. Ingrid sa att vi skulle komma in. Hon ringde till Ragnar Andersson som var 1:e socialsekreterare på socialkontoret. Han bodde i Bjärnum och han körde då till Ingrid. Han sade att Rutger skulle stanna kvar hos Ingrid över natten och att jag skulle bo på hotell Göingehov över natten.

Han sade att han skulle köra till min lägenhet och se om Knut var kvar där. Jag sa till honom att han skulle vara försiktig eftersom Knut hade skjutvapen. Han hade vid flera tillfällen sagt att han skulle göra något som skulle stå på första sidan i Norra Skåne. Han hatade alla på socialkontoret. Ragnar körde förbi huset där vi bodde men han försökte inte att gå in. Jag åkte då med i bilen. Jag talade om att Knut hade haft hallucinationer när han varit i Stockholm och hälsat på sin bror några månader tidigare. Han påstod att han hade vaknat på natten och sett en lång luden arm med klor på som skulle klösa honom i ansiktet Knuts bror Kjell som hade bott i Stockholm några år i samma hus som deras bror Håkan, som nu Knut varit och hälsat på, sade också att han sett samma syner.

Jag sade till Ragnar att jag trodde att Knut var psykiskt sjuk. Ragnar sade att man kan inte så lätt säga om någon är psykiskt sjuk, men att Knut absolut inte borde få vara i närheten av barn.

Det var släckt i lägenheten på tredje Avenyen 5 A, och Ragnar körde mig nu till Hotell Göingehov där jag fick ett rum för natten.

På fredagmorgonen skulle jag gå till jobbet. Jag visste ju inte om Knut var på stan så jag ringde till Ingrid för att höra om hon hört av honom. Där var upptaget. Jag ringde hem och där var också upptaget, så då sprang jag till jobbet. Efter en stund ringde telefonen och när jag

svarade var det Knut som röt: Var har du varit i natt? Du har förstås varit hos finnen.

Jag hade fått hyra en stuga långt ute i skogen av Olle Aronsson, som då var socialnämnden ordf. Det var en jaktstuga som låg i skogen, ingen riktig väg gick dit, man fick köra genom en kohage där det gick kvigor och tjurar. Men vi kunde ju gömma oss där. Rutger och jag. Vi skulle vara där på semestern, så jag måste ju hem och hämta lite saker att ta med. Detta måste jag göra på fredagen, så jag ringde till polisen och sa att jag måste hem och hämta saker i lägenheten men jag vågade inte gå dit själv. De förstod det och jag gick till polisstationen och tre poliser följde med till lägenheten. Jag hade gömt min egen bil nere på Statena.

När vi kom in i trapphuset på 3:e avenyen 5 a låg det blodiga papper där. Jag öppnade dörren till lägenheten och gick in i hallen, Då kom Knut inifrån rummet med groggglas i handen och sa: Jaså, du kommer nu. Just då steg poliserna fram bakom dörren och Knut hoppade till. Knut sa: Har du poliser med dej?.

En av poliserna sa: Det är väl inte så konstigt att hon inte vågar gå hit själv så som du bär dej åt..

När jag kom ut i sovrummet så var innersta glasrutan i balkongdörren sönderslagen. Det var väl den Knut hade skurit sig på och sedan torkat blodet med papper och slängt ute i trapphuset. Poliserna och Knut gick in i rummet och jag plockade ihop sängkläder grytor och porslin och annat som jag behövde ha med mig. Sedan packade poliserna in det i polisbillen och vi körde ner till Stattena där jag hade min bil och lastade över det i den. Sedan hämtade jag Rutger hos Ingrid och vi körde till stugan.

Ester och Olle var nere från Stockholm och vi bestämde att Rutger och jag skulle följa med dem upp en vecka. Jag behövde hem till lägenheten och hämta lite mer kläder . Jag ringde till polisen och de skulle hjälpa mig. Jag lämnade Rutger hos Ulla och Paul. När jag kom till lägenheten var inte Knut där. Det såg hemskt ut i lägenheten, Ölburkar, fimpar och disk överallt. På parkettgolvet i rummet var ett brännmärke som precis passade efter strykjärnet. Jag skyndade mig att plocka ihop det jag behövde, och sedan låste jag dörren med sjutillhållaren. Den hade aldrig Knut fått någon nyckel till. så nu kunde han inte komma in i lägenheten mer. Rutger och jag åkte till Stockholm och hade trevligt.

1980. Den 1:e oktober 1980 flyttade jag från Stobygatan till 3:e Avenyen 5 A. Jag och Knut skulle skiljas, vi hade betänketid av minst 6 månader eftersom Rutger var liten. Inga och Rolf hjälpte mej att köra möblerna. Knut ville inte att vi skulle skiljas, så jag fick övertala honom att det bara var på papperet vi skulle vara skilda. Han sa att om jag lämnade honom skulle jag inte få en lugn stund så länge jag levde. Det var bråk med grannar och hyresvärd Bäck för jämt. Många turer i hyresnämnden och hot om vräkning. Bäck hade erbjudit mig att överta hyreskontraktet, men som han sa så hade ju inte Knut kommit därifrån då. Jag orkade inte med allt bråk längre, och jag fick lägenheten på 3:e Avenyen.

Strax efter att jag flyttat dit dog Knuts faster Hanna, som han hade vuxit upp hos. Han tyckte att vi skulle ta till begravningen tillsammans, och att han kunde få sova på soffan i min lägenhet natten innan begravningen. Dumt nog gick jag med på det. Han tjatade till sig en nyckel till dörren, han skulle ut något ärende och måste ju ha nyckel för att kunna komma in igen. Vi var på begravningen, han var deppig och grät och jag tyckte väl lite synd om honom så han fick stanna någon dag. Sedan när jag ville ha nyckeln tillbaka och att han skulle tillbaka till lägenheten på Stobygatan sa han att jag skulle hålla käften och låta honom vara ifred. Sedan blev han vräkt från Stobygatan och fick en lägenhet på Ljungdala.

Jag hjälpte honom att flytta till Ljungdala. Jag hjälpte till med möbler och jag satte upp gardiner. Han hade en hel del skjutvapen som han ville att jag skulle ta till min lägenhet för han ville inte ha dem på Ljungdala för risken för inbrott. Jag tog vapnen med till min lägenhet.

En gång i månaden skulle han träffa Rutger i min lägenhet tillsammans med socialsekreterare Hans Fristedt. Det fungerade till en början. På sommaren -81 fråga jag Knut en gång om han ville följa med till havet och bada. Det var istället för en träff i min lägenhet. Jo, det ville han. Vi körde kl 8 på morgonen. Vi körde till Skummeslöv. Rutger tyckte det var roligt. Jag hade tagit kaffe och smörgåsar med till oss alla tre. Knut och Rutger var ute i vattnet mycket. Vid ett tillfälle kom Knut och sa att det hade varit en Schäferhund som så när hade bitit Rutger, men Knut hade gått dit där hunden var. Framåt eftermiddagen fick Knut frossa, han skyllde det på solen. Efter detta var inte Hans Fristedt pigg på att ställa upp, han tyckte att jag hade brutit avtalet, och att vi fick ordna det själva. Men han ställde upp några gånger till.

Under sommaren gjorde sig Rutger bekant med grannen som bodde vägg i vägg. Det var en dansk,som hette Sven. Han hade bott på tredje våningen innan men flyttade nu ner till första. Han höll på att måla och tapetsera i lägenheten när jag och Rutger kom i trappan en gång. Rutger sprang in i hans lägenhet och ville titta. Jag försökte hindra honom, men Sven sa att jag skulle låta honom titta. De blev goda vänner och Rutger tog Sven med in till oss och bjöd på kaffe. Vi blev bekanta och drack kaffe hos varandra ibland. En gång bjöd han oss på en biltur till glasbruket i Strömsnäsbruk. En gång kom vi att prata om Knut. Sven visste om att han var en bråkstake och han sa att om jag behövde hjälp någon gång så skulle jag säga till.

Han sa: Vi är många här i huset som gärna hjälper till att slänga ut honom.

I Svens gamla lägenhet på 3:e våningen hade en jugoslav flyttat in. Han hette Safet. En gång ringde han på hos oss och ville låna telefonen, han hade tappat sin nyckel. En annan gång kom han och ville låna lite kaffe. Jag sa att jag kunde bjuda på en kopp och det gjorde jag.

Nu var det tid för en träff för Knut med Rutger. Knut hade fått kontakt med en äldre dam som bodde i Tormestorp, som varit bekant till Knuts föräldrar. Damen hett Valborg och var Jehovas vittne. En dotter till henne var också med. De kom en kväll tillsammans med Knut hem till Rutger och mej. Vi satt och drack kaffe när det ringde på dörren. Då går Knut och öppnar och där stod Safet med en paket kaffe som han ville lämna. Jag bjöd in honom att dricka kaffe med oss. Efteråt sa Knut att "det var några jävla typer jag umgicks med."

Efter några månader flyttade Sven från Hässleholm, och Safet flyttade ner på 1:a våningen.

Rutger var väldigt förtjust i Safet, han tyckte om barn och gav Rutger mycket uppmuntran. Han brukade kalla Rutger för Einstein 2. Vi umgicks en hel del med Safet, bl.a. delade vi på Norra Skåne. Men Safet drack också en del. Han och Knut blev också bekanta och Knut kom ibland in till Safet.

Safet bodde på en gård utanför Halmstad tillsamman med en kvinna. En kväll var Knut hos Safet och de bestämde sig för att åka till gården. Det var mitt i veckan. De ville att jag skulle köra dem, och det gjorde jag. Det var meningen att Safet och Knut skulle vara där ett par dagar, men när vi kom dit så ville inte Safet att Knut skulle stanna där. Safets sambo var inte där, hon bodde i Varberg under veckorna. Knut var full och låg och kröp i jordgubbslandet och spydde. Knut hade tidigare sagt att han skulle se till att Safet blev invalid och fick sitta i rullstol, så jag blev på sätt och vis lättad när Knut skulle åka med hem igen.

Rutger hade sovit under färden dit och han fick ligga och sova den tiden vi var där också. Jag var däremot ganska trött, så jag ringde till jobbet och sa att jag inte kunde jobba den dagen. Jag skjutsade Knut ner till Ljungdala och sen körde jag och Rutger hem, och jag lade mig att sova. Jag drog ur telefonjacket. Sedan fick jag veta att Knut hade försökt att ringa mig, och när jag då inte svarade hade han ringt till Hans Fristedt och sagt att jag hade kört tillbaka till Halmstad igen.

Berättat av Elisabeth "Isa" Westergren.

Publicerat online av Mikael "Smirre" Westergren (sonen)

efter Mors bortgång.