På svenska

Hedersmedlem i vår släktförening Veikko Ruonala har undersökt vår släkt sedan 1980 och då väckte han en tanke på ett större möte av släkten. Han frågade också om min åsikt och jag minns, att jag svarade någonting sådant, att det skulle vara trevligt att träffa släktingar, som man har hört talas mycket om men har inte någonsin sett, för att inte tala om dem vars existens man inte ens har vetat om. Veikkos tanke mognade tills år 1995 satte han i gång och efter ett års förbedelser släktens första möte ägde rum år 1996 i Församlingscentern i Simo. Detta möte blev också ett grundläggande möte av släktföreningen. Det följande mötet ägde rum år 2002 i Saarenotta i Kemi med över 60 deltagare. Det tredje mötet på samma ställe år 2005 var ganska blygsamt; det fanns bara 14 närvarande. Då verkade det som om hela verksamheten dör. Men år 2008 hade vi i Wanha Pappila i Simo glädjefullt över 40 deltagare

Släkföreningens stadgar har godkänts och föreningen har registrerats 13.3.2006

Som bakgrundsinformation Vilho Ruonalas tal på våra förfäders grav år 1996.

“Till minne av våra förfäder

Vi står på platsen, som döljer tidigare generationer, också våra förfäder. Vår generation kallar personer, som vilar under denna häll, Gamle far och Gamla mor.

Simo socken var deras livsmiljö. De föddes här, växte upp och levde sitt aktivt liv och här fick de sin sista viloplats.

Gamle fars barndomshem var beläget bara några kilometer härifrån. Hans föräldrar ägde en liten gård, som Gamle far köpte hälften av. Han byggde en bostad och hela sitt hushåll på samma gård. För den tiden levde man ännu till stor del av självhushållning. Småbruk, boskapsskötsel – 4-5 kor och som bäst 2 hästar - samt fiske kunde inte försörja den växande familjen. Han var tvungen att skaffa extra inkomster och arbeta utanför hemmet; i skogsarbete, i flottning och vid sågverket. Socknens största arbetsgivare var Kallio sågverket, som var beläget på en ö ca 3 km västerut härifrån. Där arbetade Gamle far på vintern och på sommaren också. Därifrån skaffade han bl.a. byggnadsmaterial för en ladugård.

Gamla mor arbetade också vid Kallio sågverket. Troligen träffades de där och detta ledde till frieri och äktenskap. De fick tolv barn, varav endast ett ännu är bland oss. Äldre tiders livsvillkor var hårda. Våra förfäder föddes och växte upp bara några år efter de stora hungeråren. Nödår plågade upprepande även därefter. Följden var undernäring, farsoter och andra sjukdomar. Hälsovård var outvecklad och insjukning kunde vara ödesdiger. Våra förfäder förlorade fyra barn under skolålder. Sorgen var inte okänd för familjen.

De fick också uppleva ekonomiska förluster. En höstnatt ett brand förstörde spannmålmagasinet helt och hållet. Utom spannmål förstördes också andra livsmedel och en del av familjens kläder. Några år senare, också på hösten, brann rian och förmodligen en del av spannmålsskörden. Före vintern förlusterna måste ha varit tunga när livet även annars var stramt.

Personliga minnen av Gamle far är knappa, då han dog redan 1932 vid 57 års alder. Minneskunskap av honom har bara Alli; min generation levde då sina barndomsår. Jag vet, att han var flitig, ärlig, nykter och sedan sin ungdom troende.

Av Gamla mor har vi mera minnen. Hon var liten och mörk. Hennes steg var snabba, också under sin ålderdom. Man kunde ana, att hon sölade inte i sina sysslor. Hon hade gott om kavathet, som tålade inte motstånd när hon visste, att hon hade rätt. Också Gamla mor var troende. Hennes tro visades mera i hennes gärningar än i tal. Hennes grundkaraktär var ljus och glad, hon skrattade lätt. Rättvisa, varm attityd mot medmänniskor och blygsamhet var utmärkande för henne. Den senare visades bl.a. så, att hon och Gamle far fick inte kallas “mummu” och “pappa”, vilka i orten var de mest använda namnen för farfar och morfar; de ansåg dem för lyxiga.

Livet under deras tid var oavbrutet strävande från tidig morgon till sen kväll. Gamle far gjorde småbrukets utomhusarbeten, arbetade också utanför hemmet, fiskade i mellantider, även på vintern tillverkade och reparerade slädar, kärror, seltyg och andra i hushållet nödvändiga föremål.

Gamla mor tog hand om den stora familjen och boskapen, hjälpte I utomhusarbeten och på kvällen vårdade kläder, span, stockade och vävade.

När man vet deras livs hårdhet och alla motgångar, man måste fråga hur har de orkat? Det kan finnas ingen annan förklaring än uthållighet, flitighet, höga moraliska värden och tron på den Högstas vilja.

För sin del skapade de den sociala grunden, som vi har kunnat bygga vårt liv på. När vi tänker pä deras liv och vardagliga kamp mot vår egen måttstock, kan vi inte annat än beundra dem. Respekt för deras minne.”

Kauko Ruonala