Med en suck såg han upp mot tronsalen, salen där en tom tron stod. Dagarna hade blivit månader och snart hade ett år gått. Det hörde inte till seden att en tron stod tom så länge utan anledning. Med ytterligare en suck slängde han yxan över axeln och började vandra mot det hus som nyligen blivit hans hem. I många år hade han levt på gården, tjänat under de mången stormän som regerat men aldrig hade han varit den som andra tjänade. Ingen krona bar han, inte heller ville han sitta på tronen men ändå var han den med rätten att bestämma.

Värmen från elden slog emot honom när han klev in, kylan och snön hade inte varit barmhärtig denna vinter. Ändå kunde han inte låta bli att vara tacksam, den djupa snön var allt som höll tillbaka de oroligheter som pyrde i landet. Det dunkade bakom pannbenet då han tänkte på det. Vem som skulle bära jarlakronan och vem denna profet var. Han skakade på huvudet och vägrade tänka på det. Istället gick han fram till den sovande gestalten vid elden. Hennes ansikte var begravt i armarna och hennes andetag långsamma. Hon var klädd i rustning efter att ha tränat med en ny hird. Det vred sig i magen då han såg de många ärr hon bar och det tomma stopet framför henne. Ovissheten i vad som komma skall var något de båda fruktade.

Han tog sin frus stop och fyllde det. Framtiden skulle vila tung på vem som än satt på tronen. Sarkastiskt skålande han tyst för sig själv:

” Länge leve storman Roland.”


Profeten kallar hon sig, hon som skall leda Nordanil in i en ny tid där gudarna skall styra landet. Men är hon verkligen utvald av gudarna eller är det ett spel för att få mer makt? Det ryktas att hennes steg styrt henne till Fearanns borg. Borgen där en mäktig jarl regerade men vars styre nu är i spillror efter hans plötsliga bortgång. Efter sig lämnade han en dotter, redo att ta till strid för att behålla kronan trots att lagen säger att det inte är hennes rätt. Det är till denna dotter som profeten vandrat. Vindarna viskar att profeten har fått sin kraft av gudarna själv och att hon kan sätta jarladottern på tronen.

Ett år har gått sedan mystiska runor dök upp i skogarna och på människor runt Rungårda. Ulvhednarunan och runan för undergång. Vilka krafter dessa runor besitter är det få som vet. Men en sak är säker, cirkeln runt gården har aldrig varit starkare och vikten av att runorna hänger kvar är stor. Något har hänt på gården och de som bor där har börjat se saker. Det som tidigare gömts i mörker börjar komma fram. Ur rot och sten har oknytten vandrat och tar nu plats i vardagen. Särskilt vid offerlunden är de aktiva, som om de, precis som människorna, kunde känna att något låg i görningen. Att den kraft som omgav världen var extra stark just där.

Tack vare att offerlunden tros ha fått mer kraft börjar Rungårda nu bli en fristad för de som vill utöva offer eller religion, ja inte soldyrkare förstås. Så länge stormannatronen står tom finns ingen motvilja till detta från gårdens agerande storman Roland.

Profeten ryktas anlända till gården. Skall det firas eller ska hon betraktas med vaksamhet?

Oroligheter sprider sig bland odalerna, nätterna har blivit allt mörkare. Rungårda verkar befinna sig mitt i stormens öga och gårdarna runt i kring skyddas inte från det mörker som cirkeln drar till sig. Ska man fly in i cirkeln eller ska man stålsätta sig för vad det nu än är som komma skall?

Traditionsenligt för odaler skall fest hållas, eller i alla fall ett möte. Man måste besluta vad man ska göra och vem som ska leda. Den agerande stormannen håller enbart gården stående, men inget ledarskap finns. Det är nog dags att ta sitt öde i sina egna händer. Band ska knytas, band skall brytas.

Vem skall stå och vem skall falla?

Välkomna att uppleva ett lajv med glädje och sorg, jarlar och trälar, gudar och gudinnor, mjöd, sång och intriger.