Skrivet 25 maj 2026
Rehab, vård och habilitering för alla barn och ungdomar i Region Östergötland har medvetet raderats ur vårduppdraget för en utpekad grupp barn. Resonemanget bakom visar en anmärkningsvärd okunskap om hur samhället faktiskt fungerar för de barn som vården nu har lämnat i sticket högst medvetet. Det är skillnad på barn och barn. Det blir allt tydligare för de östgötska familjer som drabbas.
Köläget till BUP har länge varit ett ständigt inslag i våra lokala medier, oavsett politiskt styre. Men det som sällan diskuteras är vad som väntar när du väl når fram i kön. Att vara tyst om det är ohederligt, eftersom det skapar falska förväntningar.
Föds du med en hjärna som fungerar annorlunda är sannolikheten stor att även dina barn gör det. Det vi kallar NPF omfattar ett brett spektrum av ärftliga neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som påverkar uppmärksamhet, impulskontroll, aktivitetsnivå, socialt samspel, inlärning, minne, språk och motorik. Det innebär en sårbarhet i olika livssituationer – och skolstarten är en av de mest kritiska. Men behoven är inte alltid lätta att upptäcka. Funktion och förmåga varierar över dygn och vecka, och uttrycken skiljer sig åt beroende på ålder, kön och personlighet. Diagnosmanualerna ligger efter, särskilt när det gäller flickor.
Skola och vård behöver möta barn med NPF-profil med kunskap och tvärprofessionell kompetens för att kunna se ADHD, autism, Tourettes, DLD/språkstörning, dyslexi och dyskalkyli – men också förstå kopplingarna till trotssyndrom, PDA, ARFID, överrörlighet och bindvävsproblematik (EDS/HSD), OCD, dysautonoma tillstånd (POTS, MCAS) och autoimmuna NPF-tillstånd som PANS/PANDAS. Och då har vi inte ens berört den psykiska ohälsa som riskerar att följa i spåren, trötthetssyndrom och smärtproblematik.
Trots detta har vård och habilitering för barn över 7 år utan intellektuell funktionsnedsättning organisatoriskt lagts på BUP. Problemet är att de team som tidigare arbetade kring dessa barn är fullkomligt utraderade. Kvar finns en medicinsk kärna – läkare och sjuksköterskor – medan habiliteringen reducerats till generella gruppinsatser riktade främst till föräldrar. För ett barn utan samtidig psykisk sjukdom återstår i praktiken medicinering och uppmaningen att skolan ska erbjuda anpassningar. Den enda jämlikheten i detta är att stödet för föräldrar är lika otillräckligt. Självstyrda digitala utbildningar är inte en rimlig vård för den här målgruppen. Det säger sig självt om du har den minsta inblick i vad NPF kan innebära.
När regionen fokuserar på psykiatriska diagnoser – BUP:s kärnuppdrag – utestängs en växande grupp barn från sin rätt till vård och habilitering. Vi kommer aldrig att komma till rätta med vårdköerna om vi inte tar tag i detta. Socialstyrelsen har riktlinjer, och det finns nationella vård- och insatsprogram för ADHD, men Region Östergötland hävdar att skolan ska lösa stödet genom särskilt stöd och anpassningar – utan att säkerställa att skolan faktiskt har förutsättningar att göra det. Skollagen är lätt att hänvisa till, men var tog Hälso- och sjukvårdslagen vägen?
Ett barn tillbringar 15–20 procent av sin vakna tid i skolan. Resten av tiden är vårdnadshavarens ansvar – men det är inte rimligt att vi ska agera vikarier för ett helt vårdteam bara för att regionen har sparat bort det som fanns kvar. Vi skickas runt i en evighetskarusell som till slut belastar vården ännu mer: barn och familjer blir sjuka eller sjukare. Det är bara en fråga om när och hur komplext det blir. Vilket vårdteam ska vara redo då?
Efter att ha stått i BUP-kön blev jag förskräckt över hur lite som fanns kvar när vi väl kom fram. En onlinekurs om ADHD. Lite arbetsterapeutiskt tänk i vardagen. Ingen hänsyn till barnets ålder, funktionsnivå, diagnos eller mognad. Det var som att få glasögon för närsynthet när du egentligen är långsynt. Och klagar du? Så ska du vara tacksam för att du ens får ett par glasögon.
Region Östergötland bygger upp en regional skuld där ett slaktat vårduppdrag ger ett tillfälligt plus i kassan medan människors privatekonomi blöder. Det är ett högt spel med unga människors liv och hälsa. Antalet självmord bland unga flickor ökar. Deras skolresultat sjunker. Samtidigt talas det om beredskap – men hur rustad är regionen egentligen? Konsekvenserna av detta kommer att slå hårt mot varje kommunbudget i länet: skolgång, måluppfyllelse, ökade behov av skolsociala team, närvarokoordinatorer, förstärkta elevhälsoteam, övergångtstal, fler platser på IM och allt annat som kommunstyrelser tvingas hantera när regionen kliver av sin del av samhällskontraktet.
Och det värsta av allt. Politikerna bakom detta vågar inte ens prata om vilka konsekvenser besluten får. De bara tiger.
110 dagar kvar till valet.
Källor:
Nationella vård- och insatsprogram: ADHD
Nationell utvärdering av regioners tillämpning av Socialstyrelsens riktlinjer gällande vård vid ADHD och autism <- BUP Östergötland har ej svarat på denna.
Riksförbundet Attention om NPF
Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (SPSM)
Undrar så om jag ens kan förvänta mig något svar? Detta skickades till deltagande chefer, hela ansvariga nämnden den 22 mars men det jag fått är en bekräftelse på att de mottagit mitt mail. Jag cc:ade även oppositionen, Attention Östergötland, Byrån mot Diskriminering och Funktionsrätt Linköping.
Deltog gjorde Anna F Söderström, förälder i Linköpings kommun och centrumcheferna för Psykiatricentrum Therése Johansson och Barn och kvinnocentrum Helen Lövborg från RÖ.
Svar RÖ: Rehabilitering ingår inte i BUP:s uppdrag. Deras habiliterande insatser riktas främst till föräldrarna genom generella föräldrautbildningar, inte individanpassat stöd till barnet i första skedet.
Min följdfråga: BUP:s fokus på att barnet själv ska rapportera mående och bedöma sina funktioner i relation till mående, sömn, ätande, oro, ångest. Jag tog upp ICF-modellen (Sven Bölte, forskning på KI) som exempel på en modell för kartläggning av funktion.
Svar RÖ: Habilitering och rehabilitering ligger på flera olika organisationer, och regionen behöver bli bättre på samordningen. Skolan har ett eget ansvar, men är svåra att nå och information sprids inte till alla led. ICF‑perspektivet hanteras främst av yrkesgrupper som arbetsterapeuter, fysioterapeuter och logopeder – professioner som inte ingår i regionens vårdutbud. När BUP bedömer funktion utgår de därför främst från hur det psykiatriska tillståndet påverkar barnet.
Reflektion efteråt: Professionerna som nämns är just de som varslats bort. Kompetensen försvinner helt i vissa sammanhang – därav min upplevda verklighet att mycket i barnens vårdkedja enligt riktlinjerna kring NPF fattas. Jag efterfrågade professioner som saknas helt och som skulle behövas i arbetet med problematisk skolfrånvaro och annan skolsamverkan: t ex specialpedagoger, logopeder, arbetsterapeut.
Svar RÖ: Specialpedagoger och andra professioner har funnits tidigare, men togs bort i omställningen för att ge samma förutsättningar oavsett bostadsort. Dessa yrkesroller ingår inte längre i regionens vårduppdrag utan anses vara skolans ansvar. Vi tog på oss för mycket innan. Där det fanns i regionens regi togs det bort.
Min reflektion: Detta gör att RÖ inte kan följa Socialstyrelsens riktlinjer för vård av barn och unga med autism och ADHD, inte heller följa Logopedförbundets riktlinjer kring dyslexiutredningar eller Vård- och omsorgsplanering för ADHD enligt SKR.
Svar RÖ: Samverkan är viktig, och vården samverkar oftast bättre med socialtjänsten än med skolan. Regionen arbetar med att införa en ny samverkansstruktur inspirerad av Kronobarnsmodellen. Det finns behov som RÖ ännu inte möter, och arbetet med att förbättra förutsättningarna tar tid. BUP ska delta i SIP-möten men gör det inte alltid. Alla parter kan initiera SIP, men i Linköping känner få till att även skolan kan ta initiativ.
Kommentar från mig: I vårt fall initierades SIP av soc, men vården dök inte upp. Först var anledningen att ingen kunde barnets situation tillräckligt, sen var det krav från chefshåll att inte prioritera att skicka någon när ordinarie kontakt inte kunde. Detta riskerar att försena alla andra insatser, som behöver input från vården för att lägga sig på rätt nivå utan att barnets hälsa försämras.
Eftersom utvärderingen av Socialstyrelsens riktlinjer kring vård för barn och unga med adhd och autism precis blev klar, frågade jag även om det var känt varför BUP Östergötland inte svarat på enkäten.
Svar RÖ: Det är oklart varför BUP Östergötland inte svarade på Socialstyrelsens enkät. BUP använder huvudsakligen riktlinjer som rör psykiska sjukdomar. Regionen använder en kunskapsstyrningsorganisation som successivt för in nationella riktlinjer från både SKR och Socialstyrelsen i verksamheten. Jönköping, Kalmar och Östergötland bidrar med sina respektive kontexter, vilket enligt regionen ska säkerställa att riktlinjerna omsätts i en jämlik vård baserad på både erfarenhet och nationella krav.
Följdkommentar från mig: Riktlinjerna jag trodde gällde utgör en del av min föräldrautbildning från BUP – NPF är i fokus i utbildningarna men ej i vården vi fått. Mycket material som används i de digitala utbildningarna kommer från andra regioner och det blir tydligt hur extremt olika det ser ut över landet. Återigen stärker det känslan av ett glapp mellan det vi lär oss – och det som finns tillgängligt. Förväntningar krockar med faktisk leverans.
Svar RÖ: Ni kanske söker lösningar på fel vårdnivå. Riktlinjer tas fram nationellt utan hänsyn till RÖ:s specifika förutsättningar, och regionen måste avgöra vilka som behöver specialiserad psykiatri och vilka som behöver annat stöd. Om det uppstår glapp har regionen ansvar att täppa till det. Det kommunala självstyret påverkar också hur stödet ser ut och bidrar till upplevelsen av ojämlikhet även i en och samma region.
Samtidigt betonas att BUP upplevs som underdimensionerat utifrån den kritik som ges, medan regionen själva ser att mycket BUP-vård faktiskt produceras. Kommunala och primärvårdsinsatser måste räknas in för att förstå helheten. Regionen lyfter att god samverkan är avgörande och att kommun- och regiondirektören nu vill arbeta mer gemensamt – men att detta behöver nå hela organisationen, inte bara chefsnivån.
Kommentar: Om vi är i fel vårdnivå och letar efter hjälp – varför får vi inte hjälp att hitta rätt efter mer än två år? Det som signaleras i praktiken till mig som invånare är att barn ställs mot varandra i konkurrensen om den lilla vård som finns, där den med mest uttalad psykiatrisk ohälsa prioriteras. Det finns inget utrymme i BUP:s uppdrag att ta in andra perspektiv än det rent psykiatriska, eftersom dessa inte finns med i riktlinjerna som styr BUP.
Konsekvensen blir att barn måste bli sjukare för att få hjälp, vilket i regel leder till mer komplex problematik som blir ännu dyrare att få bukt med om alla ansvariga parter sätter sig och räknar på det över tid. Det är inte fråga om jämlik vård i mina ögon, men vi verkar också ha olika syn på om det uppdrag RÖ har fått verkligen följer rådande lagar.
Svar RÖ: Ojämlikheten beror delvis på att kommunerna erbjuder olika mycket stöd. Det kommunala självstyret påverkar. Vissa har byggt upp fungerande strukturer, andra inte – och det märks för regionen på central nivå beroende på vilka kommuner som hör av sig i de här frågorna.
Min kommentar är då: Det är vi familjer runt barnen plågsamt medvetna om. Vi pratar med varandra, över hela landet om detta nödläge. Det är ett extremt rättsosäkert läge i Sverige just nu för oss.
Jag frågade om pengarna som ska användas för att korta köerna. Det låter som strategiskt valfläsk i mina luttrade öron och syns just nu på debattsidorna i Corren och NT.
Svar RÖ: Det är en tillfällig insats. Vi gör det som uppdraget säger. 100 miljoner ska användas som köavvecklingspeng. De kan inte användas för att anställa personal.
Min sista kommentar: Om samverkan fungerade på riktigt skulle vårdköerna till BUP minska och tidiga insatser möjliggöras för alla barn, oavsett sårbarhetsfaktorer. Det vore en samhällsekonomisk vinst som alla borde kunna ställa sig bakom, oavsett politisk färg.
Jag representerar minst 16 ytterligare familjer från Linköping, Norrköping, Mjölby och Finspång. En familj har redan valt att flytta till en annan region eftersom det har varit så svårt att få hjälp i Östergötland. Flera befinner sig – eller har befunnit sig – i allvarliga krislägen på grund av den stress som bristande stöd orsakar både barn och familj.
Vi befinner oss alla i den blinda fläck som uppstår när ingen tar ansvar för det växande glappet i den samverkan som enligt lag ska fungera mellan skola, vård och socialtjänst. Ingen aktör tar ett samlat ansvar, och det drabbar våra barn orimligt hårt. Det handlar om sårbara barn med risk för försämrad funktionsnivå både fysiskt och psykiskt, minskade möjligheter till skolgång på sina villkor och en ökad risk för psykisk ohälsa eller andra sjukdomar när rätt stöd uteblir. Situationen blir snabbt en onödigt komplex och svårforcerad mix för oss föräldrar att försöka reda ut.
Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart att utestänga dessa barn från vård- och omsorgsinsatser för både kropp och själ, enbart för att de inte ryms inom nuvarande psykiatriska riktlinjer och därför faller utanför det vårduppdrag som RÖ arbetar efter. I mina ögon är detta inget annat än diskriminering av barn med funktionsnedsättningar.
Det strider dessutom direkt mot Hälso- och sjukvårdslagens krav på att förebygga ohälsa. RÖ hänvisar i stället till Skollagen för att motivera besparingsbeslut – att alla barn ska ha rätt till särskilt stöd oavsett diagnos – samtidigt som kommunerna skär ner på elevhälsoteamens resurser. Detta står i sin tur i konflikt med Skollagens skrivning att barnets individuella förutsättningar ska vara vägledande vid exempelvis utredningar av läs- och skrivsvårigheter, inte styras av regionens uppsägningar av logopeder. Orden om skolan som en hälsofrämjande miljö gäller inte längre i praktiken när de tidiga insatser som krävs uteblir.
RÖ har, utifrån ett snävt kostnadsperspektiv, skalat ner BUP:s uppdrag till ett minimum. De tvärprofessionella team som för våra barn är helt avgörande – och som motsvarar habiliteringens arbetssätt för yngre barn – finns inte längre. Detta lämnar oss familjer i systemets glapp utan tillgång till den vård, rehabilitering och habilitering som behövs.
Våra barn utgör därmed en högriskgrupp för försämrad funktionsförmåga, samsjuklighet, kroniska tillstånd, problematisk skolfrånvaro och psykisk ohälsa – eftersom ingen hjälp finns att få när regionen omorganiserar sig utan att säkerställa att någon annan tar över de uppgifter som faller bort ur deras uppdrag.
Kanske är det så att de 855 miljonerna i buffert är avsedda att täcka kostnaderna framöver – till exempel för den utslitna, oavlönade “vikariepool” som utgörs av vårdnadshavare som, på bekostnad av både hälsa och ekonomi, försöker ersätta det stöd samhället egentligen ska tillhandahålla.
Hälsningar
Anna och 16 familjer till."
Kommentar: Kanske läge för ett nytt Medborgarförslag, men till regionen?
Måndag 6 april 2026: "Vi tog på oss för mycket i det tidigare vårduppdraget"
Region Östergötland ägnar sig åt indirekt diskriminering genom att utesluta en väldigt specifik grupp av barn och ungdomar över 7 år genom att hänvisa till formuleringen av sitt vårduppdrag.
"Vi tog på oss för mycket i det tidigare vårduppdraget." Resultatet blev att undanta medicinska professioner från senaste varslet och därmed tappa den praktiska möjligheten att jobba i tvärprofessionella team kring barn över 7 år utan IF med NPF som inte har någon psykisk sjukdom. Detta trots att det är till just BUP dessa barn remitteras. Det står i deras instruktion. Men så länge de följer riktlinjerna för psykiska sjukdomar kommer de aldrig att kunna hjälpa de barn som hamnar hos dem.
Jag fick verkligen bekräfta det jag anat ett tag. Ingen anser sig vara direkt ansvarig för att erbjuda vård, rehabilitering eller habilitering utifrån det individuella barnets behov. Om någon kan förklara varför regionen kan ägna sig åt juridisk cherrypicking ("vi följer lagen om god ekonomisk hushållning som en bibel") när det passar, men så totalt ignorerar andra lagbrott de dagligen begår: Hälso- och sjukvårdslagen: God vård och behovsstyrd vård 5 kap. 1 § HSL, Barnkonventionen artikel 3: Barnets bästa i främsta rummet, artikel 24: Rätt till bästa möjliga hälsa och så indirekt diskriminering, Diskrimineringslagen (2008:567)
Det sjuka i kråksången är troligen att så länge uppdraget är formulerat som det är, så anser flera inblandade att inga lagbrott begås. Så var det ju i kontakten med Patientnämnden, när jag insåg att de har gjort rätt enligt sitt uppdrag. Inte utifrån barnets bästa. Det skiter systemet fullständigt i. De bryr sig just nu mest om att hitta en ny samverkansmodell, istället för att följa den som de inte får att funka (de uteblir helt från SIP-möten) och anordnar temadagar om psykisk ohälsa där ett av seminarierna handlar om "glädjen i att hjälpa andra som volontär". Jag ska tydligen vara GLAD att jag behöver jobba gratis åt regionen och kommunen?