solen
dec23
Har solen någonsin lyst så starkt?
Inte visste jag att den kunde vara så varm.
Den som är så långt bort.
Men nu känner jag den invid min kind.
Tack du sköna sol!
min morgon
mar24
Min morgon kastar färger över himlen.
Och en vacker visa viskas av vinden.
Om att natten aldrig fanns och hur vi alla är i en och samma stora dans.
Vars steg vi sällan samtidigt tar och hur ofta dem ur takt var.
Det var endast av ett par sanna slag, från en annan puls,
Från ett annat bröst som vi hör vår sanna röst.
höstlöv
sep24
Stå still, för världen är stillsam.
Jag vet att ömkan finns för den som vill.
Andas därtill, och för dig nu i lugnet fram.
Se, smutsen är något önskar man sig till.
Stå still, och åt löven blåsa dig förbi.
Det är vindens vackra svala röst.
Men låt luften blåsa upp dina lungor först.
Den hjälper ditt trötta trötta bröst.
Längtad är du, du mörka höst.
stillaståendes
jan26
Du vet känslan i benen när man stått stilla ett långt tag.
Hur känslan, konstigt nog, både växer och domnar.
För jag som länge stått så stilla, vet inte av marken under mig längre.
Inte heller nerven som får en att lyfta från den.
Jag funderar ofta på hur det en gång var, jag tänker på alla de steg man tog.
Jag tänker mycket på mossa och ibland tänker jag även på hur det var att gå på grus.
De vassa toppar som knastrade mot undersidan av mina fötter.
Ryckandes med varje topp i arm som kropp.
En brännande sensation som värmde allt mer för var steg.
Man valde att lämna sina skor för att känna något under sig.
Kanske är det gruset som gör gräset och mossan mjuk.
Det jag fruktar mest i mitt stillsamma tillstånd är kanske att inte känna något alls.
Kanske bör jag sluta tänka på varför jag står just där jag står och på faktumet att jag står.
Kanske räcker det med att röra försiktigt på tårna för att få blodet att åter strömma till.
Kanske räcker det med att jag lyfter på en häl.
Kanske räcker min all min vilja till för att lämna detta stillsamma palats.
ung
maj23
Formbar i formlös värld.
Den störas ej av vår anda.
För i den fria vinden vi så vildsinnt, så sturskt andas.
knoppar
jun24
Som knopp vet man varken formen på sitt blad,
eller att man en dag kommer ramla och falla av.
Sväva ner och aldrig mer sin gren få se.
Väl på marken inse sitt liv som passé.
tala med mig om lugnet
mar26
Jag är intresserad av att vara intresserad av det som intresserar.
Så tala med mig om allt som är vackert.
Tala med mig om lugnet.
Dröm dig inte i förtvivlan.
Tro och tvivel, hand i hand går. Så stå!
Mycket kommer komma men inte kommer mycket komma samtidigt.
fägring
mar25
Blyhimmel likt pärlor faller ner.
Betrakta varje pärla för allt liv de ger.
Långt kommen från de vida vackra blå.
Men när kommer min blomstrande vita vår?
För med lust vi smultron, ser fägring stor.
Vi vill höra alla stora ord.
Vi tackar dig för krokus moder jord
eken
nov23
Beundra bör man den mäktiga eken.
Inte för sin vackra krona eller bastanta stam.
Jag avundar de rötter som så dolt vrider sig i djupet.
Med dem står eken stolt i hård vind.
Själv tycks jag nu infinna mig i det lugn,
som kan väntas lämnas av våldsam storm.
Jag kan inte längre stanna i min trygga vrå.
Så när vinden åter tar, vill jag som den mäktiga eken,
ha rötter som får mig att stå kvar.
blåa fanor gula
aug24
I vindsögat stränga blick sträcker sig fanan, med rak mast i rygg.
Kastandes ur vindens syn leker den i klara färger.
promenaden
jun24
Jag går med fingrarna längs hennes arm.
Och jag tror att hon finner det trivsamt i min barm.
Inte bara för att jag är där och håller henne varm,
men för att jag kan gå men inte henne lämna.
pissevisan
aug24
Farväl du vackra guld!
Men låt mig dock säga ett par lämnande ord.
Frukta ej det kalla gräset som i vinden så tacksamt bugar för din värme.
Frukta ej spindlarna eller dess flerbenta vänner som inte känner törst i din oas.
Farväl du vackra guld!