Sverige och Spanien

Åter startsidan 🏛️

HISTORISKA FÖRBINDELSER MELLAN EUROPAS PERIFERIER

Ambassadör Tomas Bertelman

Anförande vid Europiska Kulturkommitténs årsmöte den 12 april 1999

Allra först vill jag tacka Herr Ordförande för inbjudan att komma hit och på detta angenäma sätt få dela några tankar om förbindelserna mellan Sverige och Spanien det senare ett land, i vilket jag har haft det stora nöjet att vara Sveriges ambassadör sedan fyra år tillbaka, ungefär lika länge som Sverige varit medlem av Europeiska Unionen.

Lite tillspetsat kanske man kan säga att Europeiska unionen bidrar till att man som regeringens representant i Spanien får ett snävare perspektiv än tidigare. Visserligen är väldigt många fler personer i Stockholm intresserade av spanska åsikter och positioner än förr, men det som efterfrågas är mest konkret och kortsiktigt, och ska helst vara relevant för mötet i Bryssel i nästa vecka, som t.ex. budgetfrågor, glesbygdsstöd, mjölkkvoter eller banantullar. Och det är sådana ärenden som numera kräver huvuddelen av ambassadens arbete. Spanien är fortfarande ett oändligt fascinerande och inspirerande och mångfacetterat land, men detta är sällan ett relevant förhållande för den vardagliga svenska statsnyttan. Antalet direkta möten mellan svenska och spanska representanter har ökat dramatiskt under de senaste åren, men kunskapen och förståelsen har knappast ökat i motsvarande mån.

Denna relativa okunskap är förstås något som gäller på ömse håll, och den är av gammalt datum. Nyfikenheten har för all del alltid präglats av ett visst mått av asymmetri, såtillvida att svenskar varit mer intresserade av Spanien än tvärtom. Ändå tror jag inte att det är för djärvt att säga att den relativa okunskapen i Sverige om Spanien är minst lika stor som den som gäller i den andra riktningen. Med relativ okunskap menar jag då det förhållandet att närmare tio procent av Sveriges befolkning besöker Spanien varje år, huvudsakligen för att på ort och ställe magasinera soltimmar, och de flesta gör det utan något egentligt intresse för det okända land som börjar strax bortom badstränderna. Jag vore den siste att moralisera över detta. Men om vi nu till dessa ytliga turistbesök lägger en helt ny kontaktyta som består av tekniska och byråkratiska mellanhavanden i Bryssel, också den präglad av tidsbrist, snävt fokus och flyktiga bekantskaper, ja då ökar i själva verket behovet av att tränga lite mer på djupet, också när det gäller våra egna tidigare kontakter med varandra.

För det intressanta är att Sverige och Spanien faktiskt har haft en del med varandra att göra genom historien, i tider som går långt bortom dagens massturism och EU-agendor. Att gräva i detta kan ha en viss politiskt betydelse, också för den europeiska integrationen, om det kan bidra till att intressera fler svenskar och flera spanjorer för de direkta banden mellan kontinentens periferier. Europa byggs ju inte bara genom impulser från centrum till periferi, utan också genom att periferierna interagerar.

Detta vari alla fall den tanke jag hade, när jag kom till Madrid bara några månader efter Sveriges entré i Europeiska unionen. Mina första kontakter i Madrid med några spanska historiker bekräftade intrycket att våra bilaterala förbindelser utgjorde ett tämligen oplöjt fält, men också, vilket var glädjande, att just Sveriges EU-medlemskap gjorde detta fält till ett mycket mera intressant forskningsområde i Spanien än tidigare. jag hade sedan den stora turen att få kontakt med professor emeritus Magnus Mörner, nestor i den svenska latinamerikaforskningen och en internationell auktoritet på området. Också de spanska historiker jag träffat visade samma intresse, och för tre år sedan samlades på residenset i Madrid ett tjugotal historiker från båda länderna, och med stöd av den spanska kulturministern har ett fem-årigt samarbetsprogram satts igång för perioden 1996–2000. I Sverige är Magnus Mörner den vetenskaplige koordinatorn med stöd av en samordningskommitté som representerar fem svenska universitet, och i Madrid är det avdelningen för modern historia vid Complutense universitetet som svarar för den vetenskapliga samordningen. I Madrid är en svensk-spansk kulturstiftelse som heter "Fundación Berndt Wistedt" organisatör av projektet. Totalt förutses ett tiotal symposier eller konferenser om olika avsnitt av vår gemensamma historia.

Men, meningen var inte att jag i kväll skulle ge en verksamhets-beskrivning utan att tala om den s.k. substansen. Allra först en kommentar till rubriken om förbindelser mellan Europas periferier. Det är en enkel och slagkraftig bild, men den bör nog användas med viss försiktighet. Spanjorer tycker nog ibland att de inte är riktigt lika perifera som vi själva. Och det är klart: blickar man ut över det mediterrana hav som på antiken betecknade den kända världens mitt, så är det lättare att känna sig mer central än kollegorna från det som redan av Vergilius kallades för Ultima Thule. Men samtidigt har ju åtskilligt i både geografin och historien bidragit till att spanjorerna också känt sig perifera, och de använder ofta detta uttryck om sig själva.

Trots att vi alltså ligger i var sin ända av en SV-NO diagonal i Europa, och trots att avståndet från Stockholm till Madrid är större än till Tunis och lika långt som till Tbilisi i Georgien, så har den svenska och den spanska periferin haft förvånansvärt mycket att göra med varandra. Det är i alla fall vad jag skall försöka visa genom några nedslag i historien, med början i Medeltiden, åtminstone om vi i Europaintegrationens namn tillämpar samma medeltidsbegrepp i båda länderna.

Man får väl börja med att konstatera att både Spanien och Sverige på den tiden var ganska relativa begrepp, i själva verket inte mycket mindre fiktiva än den bästa skildringen av ett tidigt spansk-svenskt möte. Jag tänker förstås på Tostes son från Kullen, som ju enligt krönikören Frans G. Bengtsson <<efter fem dagars god seglats från Bretagnes udde» nådde fram till Ramiros rike, som hette Leon. Efter god plundring där tillfångatas Röde Orm och blir först slavroddare och sedan palatsvakt åt härskaren Almansur i Córdoba. På hemvägen rövar Orm och Toke med sig den största klockan i den Helige Jakobs katedral i Santiago, en klocka som de på hemvägen skänker till Harald Blåtand i julagåva.

Skrönor säger ni! Men också enligt mera seriösa bedömare inträffade de första i krönikorna nämnda vikingaräderna längs Galiciens och Andalusiens kuster på 840-talet. Rangar Lodbroks söner jagades bort från Asturiens kuster av kungen Ordoño ungefär 20 år senare, och därefter drog de ini Medelhavet till Balearerna och härjade som de första Mallorca-resenärerna på den nordafrikanska kusten i tre år, och på hemvägen tog de den baskiske kungen tillfånga i Pamplona. I slutet av 900-talet tilltog plundringstågen, och enligt krönikan rövade en norrman vid namn Sigurd Digre från Isle of Man faktiskt bort en av Sankt Jacobs klockor, för övrigt ungefär samtidigt som Almansurs män tog en annan av klockorna med sig söderut.

Så där höll det på med det som vi kan kalla tidiga spansk-svenska, eller åtminstone iberisk-nordiska kontakter, till dess att kristendomen segrat i den mörka nord. Färderna upphörde dock inte med katolska kyrkans ankomst. Räderna fortsatte, men de fick en ny inriktning. De nya nordiska trosfränderna deltog på de kristnas sida i korstågen till sjöss, och på vägen till det Heliga Landet bekämpade man de arabiska fästena längs den iberiska kusten. En av de mest kända expeditionerna var norrmannen Sigurd Magnussons. Han lämnade Bergen 1107 med 60 skepp, och efter att ha tillbragt en vinter i Galicien nära La Coruña plundrade han den portugisiska kusten på väg till Medelhavet. I Gibraltar sund besegrade han en muslimsk flotta och ägnade sig därefter att angripa Ibiza, Formentera och Menorca som vari arabernas händer. Så småningom framkommen till Det Heliga Landet deltog Sigurd i expeditionen för Sidons befrielse och återvände sedan landvägen via Konstantinopel. Med Skandinaviens omvändelse till kristendomen blev Galicien ett slags väntrum för nordmännen på väg till det Heliga Landet, konstaterar en spansk historiker. Blandningen av korsfarare och pirat var de naturligtvis inte ensamma om. Tillsammans med flamländare deltog nordiska sjöfarare t.eX. i Lissabons befrielse från araberna 1147.

Jag vet inte vad källkritiken har att säga om detaljerna i alla dessa uppgifter. Men jagtycker att tanken på kontinuitet i resandet är fascinerande. Det var inte fråga om enstaka vikingaexpeditjoner, utan de sträcker sig över ett par århundraden, och sjöfartenavbröts inte med kristendomens införande, utan den bytte skepnad. Man kan knappast säga att vikingafärderna har satt några större spår på den iberiska halvön. Några studier har dock visat att sagan om Sigurd Fafnesbane finns illustrerad tillsammans med vikingaornamentik på en romansk kyrkport i Navarra. Det kan finnas fler. Det finns en vacker vikingaask i kyrkan La Colegíata de San Isidro i León. Och i åtminstone en by i Galicien firar man Varje år en vikingafest ungefär som man firar kampen mellan morer och kristna i spanska städer längs medelhavskusten.

Det gick inte många decennier mellan de f.d. vikingarnas deltagande i Lissabons befrielse 1147 och den första kända svenska pilgrimsfärden till Santiago de Compostela år 1180. Därmed är vi inne på en annan viktig sida av de medeltida kontakterna mellan Sverige och Spanien. När Jakobs kyrka byggdes i Stockholm i början av 1300-talet, inte långt härifrån, var den uppkallad efter den Helige Jakob och man kan utgå ifrån att den var en naturlig samlingspunkt för de svenska pilgrimsfärderna till det kristenhetens centrum i Västeuropa som katedralen i Santiago de Compostela utgjorde. Att Gustav Vasa sedan lät riva kyrkan för att den inte skulle utnyttjas i danska angrepp på Stockholm, och att den nuvarande är från 1600-talet, det är en annan sak, men namnet består.

Några kända svenska namn på vägen till Santiago är stormansdottern Ingrid, som grundade Skänninge nunnekloster, den heliga Birgittas båda föräldrar, Birger Persson och hans hustru Ingeborg, den Heliga Birgitta själv naturligtvis och hennes man. De färdades alla till lands och ofta till fots, men många senare skandinaviska pilgrimer tog sjövägen via Tyskland, Flandern eller England. Dessa vallfarter väntar fortfarande på forskning, och nästa år skall det inom ramen för det historikersamarbete jagnämnde hållas ett seminarium om de medeltida pilgrimsfärderna från Skandinavien, givetvis ordnat av just universitetet i Santiago de Compostela.

Sveriges kristnande gav också upphov till spanska besök i norr och till en viss närvaro här. Det gällde i första hand medlemmar i dominikanerorden, som ju hade sitt centrum i Spanien, och som i början av 1200-talet anlade ett första kloster i Sigtuna och därefter i ett tiotal andra svenska städer. I Stockholm byggdes ett dominikanerkloster vid Svartmannagatan på 1300-talet, och där vet man att spanska munkar verkade. Den mest kände av dessa var den Heliga Birgittas biktfader, som hette Alfonso, och som följde med henne på pilgrimsfärderna, bl.a. till Santiago de Compostela, och nedtecknade hennes uppenbarelser. Dominikanerna utövade ett starkt inflytande på svensk undervisning och bildning under medeltiden, eftersom klostren tjänade både som gymnasium och universitet. Hur starkt det spanska inslaget detta inflytande var går inte att säga, men det fanns naturligtvis.

Det finns också en annan företeelse i de medeltida förbindelserna mellan Sverige och Spanien som sträcker sig ända in i den moderna historien, och det är traditionen om västgoternas svenska ursprung. Det västgotiska riket hade ju inte varat så länge på den iberiska halvön när det föll samman nästan av sig självt som en följd av arabernas angrepp över Gibraltar sund 711. Men under den långa kampen mot morerna som sedan följde spelade minnet av goterna en viktig roll. Bilden av ett heroiskt, enat västgotiskt rike idealiserades och gav under århundraden inspiration och styrka åt de kristna -och givetvis legitimitet åt återeröxrarnas anspråk. Att den kristna kampe; mot inkräktarna i själva verket inte var sentydig, och att den endast fördes sporadiskt ändrade inte detta. Den kände spanske historikern Menéndez-Pidal säger t.e> om den tidiga spanska litteraturen att <<de;genljöd av gotiska sånger>>. Myten om degotiska ursprunget fyllde alltså en vikt i funktion, och den fortsatte att omhulda som litterär tradition långt efter Spanien enande ända fram till slutet av 1600-tale' Och till traditionen hörde givetvis goterna skandinaviska härstamning, enligt dragen historikerjordanes verk från femhuradratalet.

På motsvarande sätt hjälpte långt senare odlandet av det gotiska ursprunget till att stärka den nya svenska stormaktens självkänsla. Ibland förstärkte de båda intressena varandra, även om det spanska intresset på 1600-talet förlorat de politiska övertonerna. Olaus Magnus lästes t.eX. av den spanske författaren Torquemada som i sin tur inspirerade Cervantes skildring av  Norden (i Persival och Sigismund). Det är en fascinerande tanke att det gotiska ursprunget på dessa olika sätt har tjänat som etnisk myt under nästan 100 år. Den svenska diplomaten Johan Gabriel Sparfvenfeldt besökte Spanien 1689-1690 för att under nästan ett år söka samla ihop skriftliga belägg för västgotiska ursprung. Han fann inte så mycket skriftligt material, men själva traditionen befanns synnerligen levande. Sparfvenfeldt rapporterade hem att alla han talade med var övertygade om att Spanien härstammade från goterna och därmed från Sverige. Det finns för övrigt en festlig episod så sent som från 1789, då Gustav III förklarade för den gästande venezolanske frihetskämpen Miranda, att folk från Dalarna och folk från Asturien kunde förstå varandras språk, vilket visade deras gemensamma ursprung.

Men ibland kunde de båda ländernas anspråk på att vara goternas arvtagare ställas emot varandra. Ingmar Söhrman, som inom kort kommer ut med en bok om den gotiska traditionen, berättar en lustig episod från kyrkokonsiliet i Basel 1434, där engelsmän och spanjorer trätte om vem som var finast. Spanjorerna åberopade som argument sitt gotiska ursprung, vilket ledde till svenska invändningar. Den svenske biskopen krävde en bättre placering med movering att han representerade den verklige otiske kungen. Till detta svarade spanjoarna att de var de främsta, ty de härstamiade från de goter som vågat utvandra, ch de hade därför mer mod och prestigen de som stannat kvar. Att konsiliet gav panjorerna rätt kan möjligtvis vara en taneställare i dagens invandrings -och tiflyttningsdebatter.

Från Medeltidens kontakter via mer eller iindre enstaka víkingar, korsfarare, pilgriier och munkar ändrar givetvis förbindelerna karaktär i samband med att Spanien ch Sverige konsolideras som nationalstaar, Spanien lite tidigare, Sverige lite senare, ien i stort sett vid nya tidens början. Båda igår nu i ett system av bättre organiserade ionarkier med längre räckvidd och större örmåga att interagera.

Man får nog säga att förutsättningarna för Sveriges och Spaniens förbindelser inte vare allra gynnsammaste med hänsyn till att tidens främsta motsättning gällde reformationen och motreformationen som kom att dominera eller ens prägla de bilaterala förbindelserna. För Gustav Vasas del kan det ha varit besvårligare att årkefienden Kristian II hade gift sig med Kejsar Karl den V:s syster redan 1515, dvs. långt innan Gustav Vasa själv tågade in i Stockholm. Karl den V, som var barnbarn till Ferdinand och Isabella, var en bra svåger att ha om man låg i fejd med sina grannar. Han hårskade som bekant över så mycket att han kallades universalmonark. Spanien var alltså bara en liten del av hans rike, även om han blev spansk kung innan han blev kejsare och det var till Spanien han drog sig tillbaka på sin ålders höst, och det var den spanska tronen som hans son Filip H fick ärva.

I det åktenskapskontrakt som Kristian H skrev med sin blivande drottning stod det bl.a. att hennes bror kejsaren skulle bli arvinge till de nordiska rikena, inklusive Sverige, om kung Kristian dog utan manliga arvingar. Så skedde faktiskt också, och Gustav Vasa tog de kejserliga anspråken på tillräckligt mycket allvar för att ingå en motallians med den franske kungen Frans I (Ragny 1542). Karl V hade för många fiender och för mycket annat att hålla reda på för att på allvar för egen räkning söka vinna Sveriges krona. Men under Dacke-upp-roret mot Gustav Vasa försökte han att få sin systerson, kurfursten av Pfalz, insatt i sitt ställe på Sveriges tron. Kejsaren t.o.m. skriver ett brev till Nils Dacke och argumenterar med hjälp av vad då kan man fråga sig. ]o, naturligtvis argumentet om det gemensamma gotiska ursprunget. "Sumus et nos de gente Gothorum" skrev kejsaren över jordens största rike till Nils Dacke i Småland, möjligen i tron att Gustav Vasa hade avlidit under upproret. Nils Dacke tackade dock nej till erbjudandet i sin tur i tron att han kunde lita på den uppgörelse han nått med Gustav Vasa.

Inte förrän 1550 biläggs tvisten om kejsarfamiljens krav på den svenska tronen, och då avtalas samtidigt om frihandel mellan länderna. Gustav Vasa sökte ju från första början utvidga den viktiga salthandeln, och det spanska avtalet blev ett viktigt komplement till den tidigare inledda salthandeln med Portugal.

Under resten av 1500-talet kan man kanske säga att svensk-spanska förbindelser i huvudsak gick ut på att reglera handels -och sjöfartsintressen. Ibland förekom givetvis motsättningar. Sverige tyckte inte om att få sina saltfartyg kapade, och inte heller uppskattade man i Stockholm att spanjorer tillsammans med bl.a. holländare bedrev direkt handel med Ryssland i Östersjön och därmed hjälpte huvudrivalen i öster att växa sig stark.

När det holländska upproret mot Spanien börjat på 1560-talet blev spanjorerna småningom intresserade av möjligheten att få svenskt stöd. Filip II sände 1578 en ambassad till Johan III:s hov i detta syfte. Sändebudet, som hette Fransisco d”Eraso, hade i uppdrag att se om det gick att utverka svensk hjälp med en flotta på 30-40 fartyg, med bemanning och trupp, för insats mot holländarna. Därtill ville Filip II förstås veta hur mycket det låg bakom de hoppingivande nyheterna om attjohan III börjat hysa katolska sympatier.

Ett svenskt motkrav för att ställa upp med en flottstyrka blev att i så fall få upprätta en svensk marinbas i Friesland. Det spanska sändebudet hade många fantasifulla idéer, som nog inte alltid var förankrade i Madrid. Bl.a. föreslog han att svenska och spanska trupper gemensamt skulle besätta Helsingör och Helsingborg, för att på så sätt stänga ute holländarna från Östersjön. Av allt detta blev intet, och inte heller kom det något ut av Filip II påstådda planer att ta Älvsborgs fästning för att därifrån bättre kunna bekriga England och Holland och skära av deras Östersjöhandel. Huvudskälet till att dessa planer rann uti sanden var, förutom kanskeen viss brist på realism, brist på pengar. Filip II hade helt enkelt alltför många andra kostsamma engagemang. Trots de enormamängderna silver från Latinamerika gick ju Spanien under den här perioden ett antal gånger i statskonkurs.

Det spanska intresset att få se en katolik igen på Sveriges tron bestod förstås, men det tog sig såvitt bekant inte uttryck i något stöd till Sigismund under dennes kamp mot ständerna och hertig Karl. Men väl hemkommen till Polen, och avsatt från den svenska tronen, skickade Sigismund ett sändebud som hette Erik Falk till Filip III med begäran om hjälp mot Sverige, och en överenskommelse ingicks om att Spanien skulle uppbringa svenska fartyg som påträffades i spanska vatten. Avtalet tycks dock inte ha lett till några flera ingripanden.

Fram till tiden för Sveriges inträde i det 30-åriga kriget kan man nog säga att Sverige och Spanien endast sporadiskt -och kanske just perifert berörde varandras intressen. Visst förekom Sverige i Spaniens kalkyler beträffande de större sammanhangen och tvärtom men respektive lands tunga intressen var riktade åt olika håll, och de samarbetstrevare som gjordes saknade nog en solid grund av verklig intressegemenskap.

Med det trettioåriga kriget förändrades givetvis detta klimat av vad man kanske skulle kunna kalla för "ljummen distans". För första gången konfronterade länderna Sverige och Spanien varandra direkt i militära sammandrabbningar. Med Sveriges nyvunna ställning på kontinenten blev den svenska politiken också av mycket större betydelse för viktiga spanska intressen, inte minst beträffande det för Spanien avgörande förhållandet till Frankrike och Portugal.

Konfrontationen under det 30-åriga kriget skall ändå inte överdrivas. I de många drabbningarna kom svenskar och spanjorer att ställas mot varandra blott ett fåtal gånger. Det mest berömda slaget är det vid Nördlingen 1634. Det var Sveriges värsta förlust, och Spaniens och habsburgarnas främsta seger. Det svenska debaclet brukar tillskrivas misstag till följd av rivaliteten mellan de två svenska fältherrarna Hertig Bernhard (av Sachsen- Weimar) och Gustav Horn. På den spanska sidan ses väl segern naturligt nog mer som ett resultat av överlägsen spansk skicklighet under ledning av den spanske prinsen Fernando. Vi får väl helt enkelt acceptera att spanjorer uttalar det för dem komplicerade namnet Nördlingen med samma stolthet som vi uttalar Narva eller Breitenfeldt. Men det är kanske betecknande att av de ca 25 000 soldaterna som deltog på den protestantiska sidan, varav hälften för övrigt stupade, fanns inte ett enda svenskt regemente utan bara några mindre enheter.

Militärt var Nördlingen alltså en stor spansk seger men det politiska resultatet var mer tvivelaktigt, ty det bidrog starkt till att Frankrike året därpå inträdde i kriget, vilket säkert inte var meningen. Detta resulterade i det särskilda spansk-franska krig som fortsatte i 24 år, till den så kallade Pyrenéer freden, då de habsburgska hegemonianspråken i Europa definitivt begravdes.

Trots den av kriget och religionsstriderna givna antagonismen mellan Sverige och Spanien under denna tid, fanns det också element som nyanserade motsättningarna och höll oförsonligheten borta. Kung Gustav Adolf utpekades visserligen som en ny Attila, eller monstret från Stockholm, och hans död 1632 firades i Madrid med stora festligheter och fyrverkerier. Men samtidigt fanns det i de spanska kommentarerna ett element av motvillig beundran som också hade med den gotiska myten att göra. Den store poeten och satirikern Fransisco de Quevedo skrev t.ex. om kungen "att han kämpade som en hjälte... och förlorade slaget för sin djärvhets skull... och han miste sin själ som den kättare han var. Ärorikt skall hans eftermäle vara, men icke gott, ty skälen för hans krigföring var icke rättfärdiga"

Det är också anmärkningsvärt att Sverige och Spanien, som alltså ledde motsatta sidor i kriget, själva formellt aldrig befann sig i krigstillstånd med varandra. Vid fredsförhandlingarna i Münster och Osnabrück visade det sig att en av de svenska förhandlarna och det spanska sändebudet snabbt fann varandra och blev personligen goda vänner till de franska representanternas förvåning och missnöje. De två, Schering Rosenhane och Diego Saavedra Fajardo, var båda diplomater, statslärde och författare som delade många synpunkter på hur ett land borde styras. Rosenhane och Saavedra Fajardo fann varandra förstås också i traditionen om det gemensamma gotiska ursprunget. Ett av Fajardos mest berömda verk heter för övrigt "Corona gótica, castellana y austríaca".

Därmed är vi inne på Sveriges och Spaniens förhållande vid 1600-talets mitt, efter det trettioåriga krigets slut, och det är ett av de intressantaste kapitlen i den här historien. Mycket känd för eftervärlden, och inte bara pga. Greta Garbo-filmen, är den skicklige spanske ambassadören i Stockholm Pimentel, och hans roll i förberedandet av Drottning Kristinas abdikation. Det är också välkänt hur Kristina, när hon lämnade Stockholm, stod under den spanske kungen Filip IV:s beskydd. Men innan saker och ting gått dithän, hade ett mer långsiktigt omtänkande ägt rum i Madrid beträffande Spaniens strategiska intressen i norr efter Westphaliska freden.

Det fanns flera motiv för vad som blev en ganska spektakulär omorientering i riktning mot en ny vänskap med det ledande protestantiska landet. Spanien behövde Sveriges neutraliteti det krig som alltjämt pågick mot Frankrike. Återupptagande av handeln hade för Spaniens del ett politiskt motiv, nämligen att minska värdet av och på sikt undergräva Sveriges goda förbindelser med Portugal. Vänskapen med Sverige skulle slutligen utgöra en återförsäkring i norr mot Nederländerna, som trots freden i Münster förblev Spaniens huvudmotståndare.

För svensk del var närmandet till Spanien mer en fråga om ekonomiska intressen. I första hand gällde det att återuppta den

direkta handeln som avbrutits 1631, när Sverige gick in i kriget. Av handelsskäl, dvs. i första hand av hänsyn till den livsviktiga saltimporten, hade Sverige blivit det första land som erkände Portugal efter hertigen av Braganzas uppror mot Spanien 1640. I Stockholm insåg man dock efter ett tag att handeln med Portugal inte alls hade samma långsiktiga utvecklingsmöjligheter som handeln med Spanien.

Genom att skicka ett svenskt sändebud som hette Mathias Palbitski till Madrid 1651 lyckades Sverige utverka att fri handel åter-upptogs, beslagtagna skepp släpptes och en del svenska krigsfångar från Nördlingen frigavs.

Året därpå, 1652, svarade den spanske kungen Filip IV med att skicka artillerigeneralen från Flandern, Don Antonio Pimentel, till Stockholm. Pimentel vann snabbt en unik ställning hos Drottning Kristina. Hela hans korrespondens med Madrid under åren i Stockholm finns tillgängliga, även i svensk översättning, utgiven av Nils Berencreutz i början av 60-talet. Den ger en ovärderlig inblick inte bara i svensk-spanska mellanhavanden utan också i den svenska politiken vid denna tid. Dessvärre hinner vi inte här mer än att konstatera att dessa år 1652-54 utgör den historiska höjdpunkten av svenskt-spanskt samarbete, åtminstone före Europeiska Unionen en höjdpunkt som samtidigt har något av parentes över sig, en habsburgsk parentes som den kallats. Sveriges traditionelle huvudallierade på kontinenten har ju varit habsburgarnas huvudmotståndare Frankrike.

Det är intressant att Frankrike tycks ha tagit det svensk-spanska närmandet med viss ro. Medan Pimentel och Filip IV var angelägna om att framstå som beskyddare av Kristinas abdikation, var det franska sändebudet angeläget om att framstå som motståndare till abdikationen. Spanien samlade poäng i Rom, och Frankrike samlade poäng i Stockholm, skulle man kunna säga.

Drottning Kristina behövde förvisso det spanska stödet under abdikationen och den närmaste tiden därefter, men hon tröttnade tämligen snart på Pimentels sällskap i exilen. Väl anländ till Rom återupptog hon kontakterna med Frankrike och Mazarin. Hon måste ha gjort Filip IV mycket besviken, när det framkom att hon med fransk hjälp sökte bli drottning över Neapel, dvs. över en del av det spanska riket och på sin tidigare välgörares bekostnad. ]ag vet inte om forskningen är helt överens på denna punkt, men det verkar som Kristinas Neapel-ambitioner låg bakom den så omtalade och spektakulära avrättningen av den italienske markisen Monaldesco som hon lät genomföra i Fontainebleau-slottet 1657. Orsaken skulle vara att Monaldesco hade röjt hennes planer beträffande Neapel för spanjorerna, som vidtog motåtgärder.

Drottning Kristinas närmande till Spanien må ha varit en «habsburgsk parentes» i svensk utrikespolitik. Men det är en parentes som avsatt bestående minnen bl.a. i form av Sebastien Bourdons berömda ryttarporträtt av den svenska drottningen, ett porträtt som hon sände till Filip den IV och som numera hänger i en särskild "Drottning Kristina-sal" i Pradomuseet. Velazquez fick i uppdrag att göra ett porträtt av Felipe IV, vilket var ämnat som gengåva, men det blev aldrig avsänt utan hänger kvar på Prado-muséet. När museets "Drottning Kristina-sal" invigdes för drygt två år sedan, mötte de två monarkerna varandra åter genom dessa berömda porträtt.

Efter denna intensiva parentes under första hälften av 1650-talet återgick de politiska förbindelserna mellan Sverige och Spanien till att bli, får man väl säga, sporadiska och utan större intensitet. Men man möttes faktiskt igen i en allians mot Ludvig den XIV, den sk trippelalliansen 1668. Frankrike förblev det habsburgska Spaniens främste motståndare, och det kostade den spanska diplomatin närmare en halv miljon riksdaler i subsidier för att få med Sverige, som för övrigt rått snart drog sig ur denna allians för atti stället sluta ett förbund med Ludvig XIV och England.

Det år nog ingen överdrift att hävda att de svensk-spanska förbindelserna i mycket varit en funktion av de båda ländernas respektive förbindelser med just Frankrike. Med bourboner regerande också i Madrid efter spanska tronföljdskriget var Frankrike och Spanien allierade under hela l700-talet, och någon självständig roll för Sveriges del spelade Spanien knappast. Efter den franska revolutionen blev situationen något annorlunda igen. Spanien kom t.eX. att spela en viss roll i försöken att medla under Gustav III:s ryska krig, åtminstone före Svensksund. Den spanske kungen Karl IV hade också en roll som möjlig allierad i Gustav III:s drömmar om att samla Europas furstar för att återinsätta bourbonerna på Frankrikes tron. Efter freden med Ryssland 1790 sökte Gustav Ill bilda en ny allians i detta syfte, och det spanska sändebudet i Stockholm försökte förmå Madrid att gå med på de subsidier som skulle bli nödvändiga. Sommaren 1791 vistades Gustav III hos det franska exilhovet i Aachen, och därifrån skrev han bl.a. till Karl IV med förslag om en allians för att invadera Frankrike. Det är väl svårt att veta hur allvarligt menade Gustavs förslag och planer var. I alla händelser ingick detta projekt bland de många diplomatiska bollar som han ständigt höll i luften. Men i Madrid hade man inga pengar att betala en svensk insats med, och man var nog också inriktad på en försiktigare politik visavi Frankrike än Gustav III. Medan de politiska samarbete stävarna mellan Sverige och Spanien ofta hade något efemärt över sig, fanns det istället stadigt växande förutsättningar för ekonomiska förbindelser och periodvis för en riktigt blomstrande handel. Holländarna hade fram till mitten av 1600-talet fraktat mer-parten av den svenska saltimporten och den tidvis mycket stora svenska kopparexporten. Under andra hälften av 1600-talet började alltmer av den växande handeln med järn, trä och tjära gå på nya större svenska fartyg, som kom att kallas för just spanien farare. Det var inte fråga om de subsidier som skulle bli nödvändiga. Sommaren 1791 vistades Gustav III hos det franska exilhovet i Aachen, och därifrån skrev han bl.a. till Karl IV med förslag om en allians för att invadera Frankrike. Det är väl svårt att veta hur allvarligt menade Gustavs förslag och planer var. I alla händelser ingick detta projekt bland de många diplomatiska bollar som han ständigt höll i luften. Men i Madrid hade man inga pengar att betala en svensk insats med, och man var nog också inriktad på en försiktigare politik visavi Frankrike än Gustav III.

Medan de politiska samarbetstrevarna mellan Sverige och Spanien ofta hade något efemärt över sig, fanns det istället stadigt växande förutsättningar för ekonomiska förbindelser och periodvis för en riktigt blomstrande handel. Holländarna hade fram till mitten av 1600-talet fraktat merparten av den svenska saltimporten och den tidvis mycket stora svenska kopparexporten. Under andra hälften av 1600-talet började alltmer av den växande handeln med järn, trä och tjära gå på nya större svenska fartyg, som kom att kallas för just spanienfarare. Det var inte fråga om någon bestämd typ av skepp, utan en beteckning som gällde generellt om större fartyg som seglade på utlandet. Det säger kanske något om spanienhandelns dåtida betydelse.

På 1700-talet utvecklade ostindiska kompaniet en mycket omfattande handel på Cádiz. Kineserna i Kanton var inte intresserade av europeiska varor, blott av spanska silverpiastrar från Latinamerika, och dessa förvärvade de svenska ostindiefararna genom att sälja järn, trä och tjära i Cadiz. Under nästan tre kvarts sekel 1732 till 1806 angjorde inte mindre än 132 svenska expeditioner på detta sätt Cádiz, och sammanlagt förvärvade de 16 miljoner silverpiastrar, en mängd som anmärkningsvärt nog är av samma storleksordning som det holländska eller brittiska ostindiekompaniet införskaffade under motsvarande tid.

Denna omfattande handel medförde förstås en svensk närvaro i Cádíz, och det fanns under hela denna tid en svensk konsul på plats. Den mest namnkunnige var en person som hette Jacob Bellman och var Carl Michaels farbror. En viktig uppgift för dåtidens konsuler var att förhandla loss fartyg som tagits av barbareskstaternas pirater. År 1760 hade t.ex. konsul Bellman till uppgift att få loss inte mindre en sju svenska kaptener och besättningar som satt fångna i Marocko. 1700-talet medförde i Spanien liksom i Sverige ett uppsving för vetenskap och bildning, och det ledde också till intressanta kontakter mellan länderna. Mest välkända är Linnés kontakter med den samtida spanske botanikern Celestino Mutis, med vilken Linné korresponderade så länge han levde. Linné sände ju ut sina lärljungar över hela världen, och till Spanien skickade han en av sina mest begåvade elever, Pehr Löfling. Löfling tillbragte två år med att studera den spanska floran. Därefter deltog han i en spansk forskarexpedition till Latinamerika och omkom efter en kort tid i Venezuela. Linné gav postumt ut Löflings spanska och venezolanska flora under namnet Hispanicum. Och Linné själv står staty på en central plats i Madrids botaniska trädgård, inte långt från Drottning Kristina-salen i Pradomuseet.

Men vetenskapliga kontakter förekom också på andra områden än botaniken, inte minst inom mineralogi och bergsbruk. Den store uppsalakemisten Torbern Bergman hade hos sig flera spanska forskare, bl.a. den kände Elhuyard, som bidrog till upptäckten av Wolfram. Och två svenskar hade faktiskt koncession att bryta kopparmalm i Andalusien under första hälften av 1700-talet i ett område med det inte helt okända namnet Río Tinto. Och åtskilliga svenska fortifikationsofficerare reste runt och studerade spanska försvarsanläggningar.

I Napoleonkrigen och i deras spår förlorade Spanien Latinamerika, och Sverige förlorade Finland. Det finns en episod under den svåraste tiden 1808, under vårt krig med Ryssland och under Spaniens kamp mot Napoleons invasion, som belyser historiens rikedom på paradoxer och ironier. Marskalk Bernadotte var efter freden i Tilsit placerad som Napoleons guvernör i Hamburg. Tidigt i mars 1808, bara två veckor efter det att ryssarna gått över gränsen till Finland, fick Bernadotte order om att hålla sig beredd att när som helst gå till anfall mot Sverige via Danmark. Bernadotte disponerade en fransk armékår och därtill två spanska divisioner på sammanlagt 14 000 man under befäl av Marqués de la Romana. Dessa spanska styrkor placerades på Själland för att när som helst kunna slå till mot Skåne. Men verkställighetsordern dröjde från Napoleon. I stället började nyheter om Napoleons övergrepp på Spanien nå de spanska trupperna på Själland och Fyn. Dessa gjorde myteri mot Bernadotte, och med hjälp av engelska fartyg skeppades de iväg till Spanien, innan Bernadotte hann slå ned upproret. Men alla spanska soldater kom inte med de engelska skeppen, och för att undkomma Bernadotte och kunna förena sig med motståndskampen i Spanien, skeppade sig de kvarvarande spanska regementena över till Skåne och Halland, och tågade landvägen till Göteborg där de blev hämtade. De lär för övrigt ha blivit artigt bemötta. Sverige hade väl under finska kriget annat att tänka på. Denna spanska transitering torde ha varit den sista invasionen av den svenska västkusten. Den bidrog alltså både till att minska risken för ett franskt angrepp på Sverige, och till att kasta ut de franska styrkorna ur Spanien, för Marqués de la Romanas vältränade soldater spelade en viktig roll i det spanska motståndet. Återigen en svensk-spansk kontakt som har Frankrike som en slags gemensam nämnare, alltså...

Under resten av 1800-talet utvecklades de båda länderna som vi vet i helt olika riktningar. Medan Sverige sökte att inom landets gränser vinna Finland åter genom en målinriktad ekonomisk utveckling, led Spanien fortsatt av en mångfald inre motsättningar som tog sig uttryck i flera inbördeskrig, de sk Carlistkrigen, och en lång rad kupper och mot kupper. De politiska kontakterna mellan länderna var begränsade. Oskar II gjorde under en resa i Frankrike ett kort besök i norra Spanien 1899. Det var efter det stora spanska nederlaget och förlusten av Cuba 1898, och Spanien levde i en slags kollektiv depression. Att Oscar H utropade Viva España när han beträdde spansk mark livade upp sinnena. Den store poeten Ruben Darío, som lär ha beundrat Oskar II för att denne själv översatt det spanska nationaleposet El Cid till svenska, skrev med anledning av besöket en dikt som heter Till Kung Oskar, och i vilken man finner den melodiösa strofen Al sol de medianoche Que a los reinos boreales el patrio viento lleve otra rosa de sangre y de luz españolas; pues sobre la sublime hermandad de las olas, al brotar tu palabra, un saludo le envía al sol de medianoche el sol de mediodíal»

I hemgjord översättning skulle de sista raderna bli: När Dina ord bröt fram en hälsning sänder till midnattssolens strand middagssolens länder»

Det läter bättre pä spanska, och det är i alla händelser en strof som gärna läter sig citeras i diverse högtidstal. I övrigt finns inte mycket att tillägga. Handeln fortsatte att växa, och räknat som andel av den totala utrikeshandeln nådde den sin höjdpunkt under 1920-talet och första hälften av 30-talet. Dä svarade den svenska exporten till Spanien faktiskt för en större andel än idag -EU till trots. Hälften av alla trävaror som Spanien importerade kom från Sverige. Men politiskt spelade länderna knappast någon roll för varandra under denna period. Eller som en spansk minister i Stockholm skrev hem under mellankrigstiden: förbindelserna är utmärkta, ty några sådana finns inte.

Desto större betydelse fick Spanien i den svenska politiken under inbördeskriget 1936-39. Det gällde på flera plan. Inbördeskriget hade ju ett starkt genomslagi opinionen i alla europeiska länder, liksom i litteraturen och konsten. Från Sverige for som bekant 500 frivilliga, i strid med den svenska lagstiftr1ing som antagits i enlighet med Londonövernskommelsens non-interventionsprincip. De flesta frivilliga var arbetare och sjömän. Åtskilliga kända svenska författare skrev böcker om kriget, men endast en svensk författare deltog själv som frivillig, nämligen Peder Sjögren. Han skildrade kriget med alla dess komplikationer i sin debutbok, Bar Barbar. Den svenske konstnären och författaren Torsten Jovinge dog under oklara omständigheter i Sevilla alldeles i början av kriget. Hans dagbok från Spanien finns också publicerad. Mer än en tredjedel av de svenska frivilliga omkom i kriget. Spanska inbördeskriget är därmed den väpnade konflikt som krävt flest svenska liv sedan finska kriget 1808-9. Skulpturen La Mano på Katarinavägen minner om detta.

För den svenska regeringen innebar det starka engagemanget till stöd för de spanska republikanerna en del besvärliga problem. Socialdemokratiska partiet hade en ganska reserverad syn på det spanska socialistpartiet, och Per Albin Hansson var uttalat skeptisk till den folkfrontspolitik som praktiserades i Frankrike och Spanien. I det svenska valet l936 hade ju socialdemokrater och kommunister bekämpat varandra.

De Spanien-kom-mittéer som hösten 1936 började växa fram över hela landet samlade alla vänsterkrafter, och de blev på sätt och vis ett forum för den breda samling som kommunisterna -men inte socialdemokratern ville ha Spanien-kommittéerna som alltså blev en slags ersättningsfolkfront, samlade för övrigt in mer pengar per capita i Sverige än i något annat europeiskt land.

Georg Branting, som var det ledande namnet på den socialdemokratiska vänsterflygeln blev Spanien-kom- mittéernas ledare, och Branting angrep regeringen för undfallenhet när det gällde non- interventionsavtalet och förbud mot frivilliga. Samtidigt hade Richard Sandler som utrikesminister en mycket nyanserad syn på de båda sidornas agerande i kriget. Han hade en god bild av hur övergrepp begicks på båda håll och av hur regeringssidan blev alltmer beroende av Moskvakommunisterna. Parallellt med det starka opinionstrycket i Sverige utspelades på det svenska residenset i Madrid en helt annat sida av de svensk-spanska förbindelserna under inbördeskriget. I Madrid, där regeringen satt, förekom omfattande avrättningar av politiska motståndare, och många medborgare med nationalistiska sympatier sökte sin tillflykt till de utländska beskickningarna. På en del latinamerikanska ambassader fanns tusentals asylflyktingar. I det svenska residensets representationsvåning fanns totalt 174 personer. Efter långa förhandlingar evakuerades flertalet av dem 1938 via Valencia, men åtskilliga militärer satt kvar i residenset till krigets slut 1939. jag har själv träffat flera Madridbor som berättat hur deras fäder räddats till livet på svenska residenset.

För Per Albin Hanssons regering blev dessa flyktingar ytterligare en källa till kritik från kommunister och radikalare delar av det egna partiet. Samtidigt tryckte exportiddustrin på från andra hållet. De ekonomiska intressena i Spanien var verkligt betydande, och Exportföreningen bildade redan 1936 sin egen Spanienkommitté för att värna om våra marknadsandelar och investeringar. Den stora frågan var när och hur nationalisternas regering i Burgos skulle erkännas. Svenska regeringen var klämd och kanske också något splittrad mellan de radikala Spanienaktivisterna och näringslivets ekonomiska krav. Följden blev att ett svenskt beslut dröjde. Som sista land i Västeuropa tog vi upp förbindelser med Burgos-regeringen i november 1938, fyra månader före Madrids fall. Därmed är vi framme vid tiden efter andra världskriget, och den får anses sortera under det historiska närminnet. Det får räcka med att peka på Sveriges långvarigt svala relationer till general Franco, med vilken vi dock bedrev fortsatt god handel, och på svenskarna som massturismens pionjärer i Spanien, den svenska socialdemokratins omfattande stöd till de spanska socialisterna och till Felipe González personligen på 70 -och 80- talen och sist men inte minst på de nära och goda förbindelserna mellan våra båda kungahus.

Och med ett djärvt kliv når vi sedan det som kanske ursprungligen motiverat denna historiska betraktelse, nämligen Sverige och Spanien som medlemmar i den familj som heter Europeiska Unionen, en familj där själva livsluften heter förhandlingar. Spanien hade varit medlem i tio år när vi blev medlemmar 1995, och vi hade all anledning att se på Spanien som en äldre och erfarnare storebror, och inte minst som en tuff förhandlare med imponerande skicklighet.

Det är nog ingen överdrift att säga att Spanien haft betydligt lättare än Sverige att finna sig till rätta inom EU. Spanien är problemet, Europa är lösningen, skrev den berömde filosofen Ortega y Gasset i början av seklet. «Sverige har lösningen, Europa är vårt problem tycks många EU-kritiker fortfarande gå omkring och tycka i fosterlandet. Bakgrunden till Spaniens kommunitära sinnelag är inte bara omfattande ekonomiska nettoflöden. Det är framför allt en lång historia av påtvingat utanförskap i förhållande till Europa. Det svenska utanförskapet har av oss själva sällan upplevts som sådant, eftersom det varit självvalt. Vi är alltjämt våra förflutna framgångars fånge.

I det stora förhandlingspaket som nu har manglats fram i EU under beteckningen Agenda 2000 bryts många slags intressen nettobetalare och nettomottagare, avreglerare och frihandlare mot protektionister och reglerare, utvidgare och fördjupare, små och stora länder, rika och fattiga, sydintressen och nordintressen. Man kan inte bortse ifrån att Sverige och Spanien i många av de här dimensionerna närmar sig den gemensamma diskussionen från ganska olika utgångspunkter. Därmed inte sagt att vi skulle ha svårare än andra medlemsstater att till slut bli överens, bara att olika intressen och traditioner är något som har många förklaringar och som man skall vara medveten om. Och till denna medvetenhet bör också räknas, anser jag, insikten att även om vi som andra må tycka olika i en del frågor, är vi ingalunda några nykomlingar inför varandra vid detta förhandlingsbord. Vi har tvärtom haft en hel del med varandra att göra av och till under tusen år. Här finns med andra ord något att vårda och en spännande historia att berätta. Den bidrar förhoppningsvis också till den europeiska integrationen.

Tack för ordet.

Seeráge

Spanien

Historiska förbindelser mellan

Europas períferier

Anförande av ambassadör

Tomas Bertelman vid Europeiska Kulturkommittens årsmöte den 12 april 1999