Ă ter startsidan đïž
Ambassadör Tomas Bertelman
Anförande vid Europiska Kulturkommitténs Ärsmöte den 12 april 1999
Allra först vill jag tacka Herr Ordförande för inbjudan att komma hit och pÄ detta angenÀma sÀtt fÄ dela nÄgra tankar om förbindelserna mellan Sverige och Spanien det senare ett land, i vilket jag har haft det stora nöjet att vara Sveriges ambassadör sedan fyra Är tillbaka, ungefÀr lika lÀnge som Sverige varit medlem av Europeiska Unionen.
Lite tillspetsat kanske man kan sÀga att Europeiska unionen bidrar till att man som regeringens representant i Spanien fÄr ett snÀvare perspektiv Àn tidigare. Visserligen Àr vÀldigt mÄnga fler personer i Stockholm intresserade av spanska Äsikter och positioner Àn förr, men det som efterfrÄgas Àr mest konkret och kortsiktigt, och ska helst vara relevant för mötet i Bryssel i nÀsta vecka, som t.ex. budgetfrÄgor, glesbygdsstöd, mjölkkvoter eller banantullar. Och det Àr sÄdana Àrenden som numera krÀver huvuddelen av ambassadens arbete. Spanien Àr fortfarande ett oÀndligt fascinerande och inspirerande och mÄngfacetterat land, men detta Àr sÀllan ett relevant förhÄllande för den vardagliga svenska statsnyttan. Antalet direkta möten mellan svenska och spanska representanter har ökat dramatiskt under de senaste Ären, men kunskapen och förstÄelsen har knappast ökat i motsvarande mÄn.
Denna relativa okunskap Ă€r förstĂ„s nĂ„got som gĂ€ller pĂ„ ömse hĂ„ll, och den Ă€r av gammalt datum. NyïŹkenheten har för all del alltid prĂ€glats av ett visst mĂ„tt av asymmetri, sĂ„tillvida att svenskar varit mer intresserade av Spanien Ă€n tvĂ€rtom. ĂndĂ„ tror jag inte att det Ă€r för djĂ€rvt att sĂ€ga att den relativa okunskapen i Sverige om Spanien Ă€r minst lika stor som den som gĂ€ller i den andra riktningen. Med relativ okunskap menar jag dĂ„ det förhĂ„llandet att nĂ€rmare tio procent av Sveriges befolkning besöker Spanien varje Ă„r, huvudsakligen för att pĂ„ ort och stĂ€lle magasinera soltimmar, och de flesta gör det utan nĂ„got egentligt intresse för det okĂ€nda land som börjar strax bortom badstrĂ€nderna. Jag vore den siste att moralisera över detta. Men om vi nu till dessa ytliga turistbesök lĂ€gger en helt ny kontaktyta som bestĂ„r av tekniska och byrĂ„kratiska mellanhavanden i Bryssel, ocksĂ„ den prĂ€glad av tidsbrist, snĂ€vt fokus och flyktiga bekantskaper, ja dĂ„ ökar i sjĂ€lva verket behovet av att trĂ€nga lite mer pĂ„ djupet, ocksĂ„ nĂ€r det gĂ€ller vĂ„ra egna tidigare kontakter med varandra.
För det intressanta Àr att Sverige och Spanien faktiskt har haft en del med varandra att göra genom historien, i tider som gÄr lÄngt bortom dagens massturism och EU-agendor. Att grÀva i detta kan ha en viss politiskt betydelse, ocksÄ för den europeiska integrationen, om det kan bidra till att intressera fler svenskar och flera spanjorer för de direkta banden mellan kontinentens periferier. Europa byggs ju inte bara genom impulser frÄn centrum till periferi, utan ocksÄ genom att periferierna interagerar.
Detta vari alla fall den tanke jag hade, nĂ€r jag kom till Madrid bara nĂ„gra mĂ„nader efter Sveriges entrĂ© i Europeiska unionen. Mina första kontakter i Madrid med nĂ„gra spanska historiker bekrĂ€ftade intrycket att vĂ„ra bilaterala förbindelser utgjorde ett tĂ€mligen oplöjt fĂ€lt, men ocksĂ„, vilket var glĂ€djande, att just Sveriges EU-medlemskap gjorde detta fĂ€lt till ett mycket mera intressant forskningsomrĂ„de i Spanien Ă€n tidigare. jag hade sedan den stora turen att fĂ„ kontakt med professor emeritus Magnus Mörner, nestor i den svenska latinamerikaforskningen och en internationell auktoritet pĂ„ omrĂ„det. OcksĂ„ de spanska historiker jag trĂ€ffat visade samma intresse, och för tre Ă„r sedan samlades pĂ„ residenset i Madrid ett tjugotal historiker frĂ„n bĂ„da lĂ€nderna, och med stöd av den spanska kulturministern har ett fem-Ă„rigt samarbetsprogram satts igĂ„ng för perioden 1996â2000. I Sverige Ă€r Magnus Mörner den vetenskaplige koordinatorn med stöd av en samordningskommittĂ© som representerar fem svenska universitet, och i Madrid Ă€r det avdelningen för modern historia vid Complutense universitetet som svarar för den vetenskapliga samordningen. I Madrid Ă€r en svensk-spansk kulturstiftelse som heter "FundaciĂłn Berndt Wistedt" organisatör av projektet. Totalt förutses ett tiotal symposier eller konferenser om olika avsnitt av vĂ„r gemensamma historia.
Men, meningen var inte att jag i kvÀll skulle ge en verksamhets-beskrivning utan att tala om den s.k. substansen. Allra först en kommentar till rubriken om förbindelser mellan Europas periferier. Det Àr en enkel och slagkraftig bild, men den bör nog anvÀndas med viss försiktighet. Spanjorer tycker nog ibland att de inte Àr riktigt lika perifera som vi sjÀlva. Och det Àr klart: blickar man ut över det mediterrana hav som pÄ antiken betecknade den kÀnda vÀrldens mitt, sÄ Àr det lÀttare att kÀnna sig mer central Àn kollegorna frÄn det som redan av Vergilius kallades för Ultima Thule. Men samtidigt har ju Ätskilligt i bÄde geografin och historien bidragit till att spanjorerna ocksÄ kÀnt sig perifera, och de anvÀnder ofta detta uttryck om sig sjÀlva.
Trots att vi alltsÄ ligger i var sin Ànda av en SV-NO diagonal i Europa, och trots att avstÄndet frÄn Stockholm till Madrid Àr större Àn till Tunis och lika lÄngt som till Tbilisi i Georgien, sÄ har den svenska och den spanska periferin haft förvÄnansvÀrt mycket att göra med varandra. Det Àr i alla fall vad jag skall försöka visa genom nÄgra nedslag i historien, med början i Medeltiden, Ätminstone om vi i Europaintegrationens namn tillÀmpar samma medeltidsbegrepp i bÄda lÀnderna.
Man fÄr vÀl börja med att konstatera att bÄde Spanien och Sverige pÄ den tiden var ganska relativa begrepp, i sjÀlva verket inte mycket mindre fiktiva Àn den bÀsta skildringen av ett tidigt spansk-svenskt möte. Jag tÀnker förstÄs pÄ Tostes son frÄn Kullen, som ju enligt krönikören Frans G. Bengtsson <<efter fem dagars god seglats frÄn Bretagnes udde» nÄdde fram till Ramiros rike, som hette Leon. Efter god plundring dÀr tillfÄngatas Röde Orm och blir först slavroddare och sedan palatsvakt Ät hÀrskaren Almansur i Córdoba. PÄ hemvÀgen rövar Orm och Toke med sig den största klockan i den Helige Jakobs katedral i Santiago, en klocka som de pÄ hemvÀgen skÀnker till Harald BlÄtand i julagÄva.
Skrönor sÀger ni! Men ocksÄ enligt mera seriösa bedömare intrÀffade de första i krönikorna nÀmnda vikingarÀderna lÀngs Galiciens och Andalusiens kuster pÄ 840-talet. Rangar Lodbroks söner jagades bort frÄn Asturiens kuster av kungen Ordoño ungefÀr 20 Är senare, och dÀrefter drog de ini Medelhavet till Balearerna och hÀrjade som de första Mallorca-resenÀrerna pÄ den nordafrikanska kusten i tre Är, och pÄ hemvÀgen tog de den baskiske kungen tillfÄnga i Pamplona. I slutet av 900-talet tilltog plundringstÄgen, och enligt krönikan rövade en norrman vid namn Sigurd Digre frÄn Isle of Man faktiskt bort en av Sankt Jacobs klockor, för övrigt ungefÀr samtidigt som Almansurs mÀn tog en annan av klockorna med sig söderut.
SĂ„ dĂ€r höll det pĂ„ med det som vi kan kalla tidiga spansk-svenska, eller Ă„tminstone iberisk-nordiska kontakter, till dess att kristendomen segrat i den mörka nord. FĂ€rderna upphörde dock inte med katolska kyrkans ankomst. RĂ€derna fortsatte, men de ïŹck en ny inriktning. De nya nordiska trosfrĂ€nderna deltog pĂ„ de kristnas sida i korstĂ„gen till sjöss, och pĂ„ vĂ€gen till det Heliga Landet bekĂ€mpade man de arabiska fĂ€stena lĂ€ngs den iberiska kusten. En av de mest kĂ€nda expeditionerna var norrmannen Sigurd Magnussons. Han lĂ€mnade Bergen 1107 med 60 skepp, och efter att ha tillbragt en vinter i Galicien nĂ€ra La Coruña plundrade han den portugisiska kusten pĂ„ vĂ€g till Medelhavet. I Gibraltar sund besegrade han en muslimsk flotta och Ă€gnade sig dĂ€refter att angripa Ibiza, Formentera och Menorca som vari arabernas hĂ€nder. SĂ„ smĂ„ningom framkommen till Det Heliga Landet deltog Sigurd i expeditionen för Sidons befrielse och Ă„tervĂ€nde sedan landvĂ€gen via Konstantinopel. Med Skandinaviens omvĂ€ndelse till kristendomen blev Galicien ett slags vĂ€ntrum för nordmĂ€nnen pĂ„ vĂ€g till det Heliga Landet, konstaterar en spansk historiker. Blandningen av korsfarare och pirat var de naturligtvis inte ensamma om. Tillsammans med flamlĂ€ndare deltog nordiska sjöfarare t.eX. i Lissabons befrielse frĂ„n araberna 1147.
Jag vet inte vad kĂ€llkritiken har att sĂ€ga om detaljerna i alla dessa uppgifter. Men jagtycker att tanken pĂ„ kontinuitet i resandet Ă€r fascinerande. Det var inte frĂ„ga om enstaka vikingaexpeditjoner, utan de strĂ€cker sig över ett par Ă„rhundraden, och sjöfartenavbröts inte med kristendomens införande, utan den bytte skepnad. Man kan knappast sĂ€ga att vikingafĂ€rderna har satt nĂ„gra större spĂ„r pĂ„ den iberiska halvön. NĂ„gra studier har dock visat att sagan om Sigurd Fafnesbane finns illustrerad tillsammans med vikingaornamentik pĂ„ en romansk kyrkport i Navarra. Det kan finnas fler. Det finns en vacker vikingaask i kyrkan La ColegĂata de San Isidro i LeĂłn. Och i Ă„tminstone en by i Galicien firar man Varje Ă„r en vikingafest ungefĂ€r som man firar kampen mellan morer och kristna i spanska stĂ€der lĂ€ngs medelhavskusten.
Det gick inte mÄnga decennier mellan de f.d. vikingarnas deltagande i Lissabons befrielse 1147 och den första kÀnda svenska pilgrimsfÀrden till Santiago de Compostela Är 1180. DÀrmed Àr vi inne pÄ en annan viktig sida av de medeltida kontakterna mellan Sverige och Spanien. NÀr Jakobs kyrka byggdes i Stockholm i början av 1300-talet, inte lÄngt hÀrifrÄn, var den uppkallad efter den Helige Jakob och man kan utgÄ ifrÄn att den var en naturlig samlingspunkt för de svenska pilgrimsfÀrderna till det kristenhetens centrum i VÀsteuropa som katedralen i Santiago de Compostela utgjorde. Att Gustav Vasa sedan lÀt riva kyrkan för att den inte skulle utnyttjas i danska angrepp pÄ Stockholm, och att den nuvarande Àr frÄn 1600-talet, det Àr en annan sak, men namnet bestÄr.
NÄgra kÀnda svenska namn pÄ vÀgen till Santiago Àr stormansdottern Ingrid, som grundade SkÀnninge nunnekloster, den heliga Birgittas bÄda förÀldrar, Birger Persson och hans hustru Ingeborg, den Heliga Birgitta sjÀlv naturligtvis och hennes man. De fÀrdades alla till lands och ofta till fots, men mÄnga senare skandinaviska pilgrimer tog sjövÀgen via Tyskland, Flandern eller England. Dessa vallfarter vÀntar fortfarande pÄ forskning, och nÀsta Är skall det inom ramen för det historikersamarbete jagnÀmnde hÄllas ett seminarium om de medeltida pilgrimsfÀrderna frÄn Skandinavien, givetvis ordnat av just universitetet i Santiago de Compostela.
Sveriges kristnande gav ocksÄ upphov till spanska besök i norr och till en viss nÀrvaro hÀr. Det gÀllde i första hand medlemmar i dominikanerorden, som ju hade sitt centrum i Spanien, och som i början av 1200-talet anlade ett första kloster i Sigtuna och dÀrefter i ett tiotal andra svenska stÀder. I Stockholm byggdes ett dominikanerkloster vid Svartmannagatan pÄ 1300-talet, och dÀr vet man att spanska munkar verkade. Den mest kÀnde av dessa var den Heliga Birgittas biktfader, som hette Alfonso, och som följde med henne pÄ pilgrimsfÀrderna, bl.a. till Santiago de Compostela, och nedtecknade hennes uppenbarelser. Dominikanerna utövade ett starkt inflytande pÄ svensk undervisning och bildning under medeltiden, eftersom klostren tjÀnade bÄde som gymnasium och universitet. Hur starkt det spanska inslaget detta inflytande var gÄr inte att sÀga, men det fanns naturligtvis.
Det finns ocksÄ en annan företeelse i de medeltida förbindelserna mellan Sverige och Spanien som strÀcker sig Ànda in i den moderna historien, och det Àr traditionen om vÀstgoternas svenska ursprung. Det vÀstgotiska riket hade ju inte varat sÄ lÀnge pÄ den iberiska halvön nÀr det föll samman nÀstan av sig sjÀlvt som en följd av arabernas angrepp över Gibraltar sund 711. Men under den lÄnga kampen mot morerna som sedan följde spelade minnet av goterna en viktig roll. Bilden av ett heroiskt, enat vÀstgotiskt rike idealiserades och gav under Ärhundraden inspiration och styrka Ät de kristna -och givetvis legitimitet Ät Ätereröxrarnas ansprÄk. Att den kristna kampe; mot inkrÀktarna i sjÀlva verket inte var sentydig, och att den endast fördes sporadiskt Àndrade inte detta. Den kÀnde spanske historikern Menéndez-Pidal sÀger t.e> om den tidiga spanska litteraturen att <<de;genljöd av gotiska sÄnger>>. Myten om degotiska ursprunget fyllde alltsÄ en vikt i funktion, och den fortsatte att omhulda som litterÀr tradition lÄngt efter Spanien enande Ànda fram till slutet av 1600-tale' Och till traditionen hörde givetvis goterna skandinaviska hÀrstamning, enligt dragen historikerjordanes verk frÄn femhuradratalet.
PÄ motsvarande sÀtt hjÀlpte lÄngt senare odlandet av det gotiska ursprunget till att stÀrka den nya svenska stormaktens sjÀlvkÀnsla. Ibland förstÀrkte de bÄda intressena varandra, Àven om det spanska intresset pÄ 1600-talet förlorat de politiska övertonerna. Olaus Magnus lÀstes t.eX. av den spanske författaren Torquemada som i sin tur inspirerade Cervantes skildring av Norden (i Persival och Sigismund). Det Àr en fascinerande tanke att det gotiska ursprunget pÄ dessa olika sÀtt har tjÀnat som etnisk myt under nÀstan 100 Är. Den svenska diplomaten Johan Gabriel Sparfvenfeldt besökte Spanien 1689-1690 för att under nÀstan ett Är söka samla ihop skriftliga belÀgg för vÀstgotiska ursprung. Han fann inte sÄ mycket skriftligt material, men sjÀlva traditionen befanns synnerligen levande. Sparfvenfeldt rapporterade hem att alla han talade med var övertygade om att Spanien hÀrstammade frÄn goterna och dÀrmed frÄn Sverige. Det finns för övrigt en festlig episod sÄ sent som frÄn 1789, dÄ Gustav III förklarade för den gÀstande venezolanske frihetskÀmpen Miranda, att folk frÄn Dalarna och folk frÄn Asturien kunde förstÄ varandras sprÄk, vilket visade deras gemensamma ursprung.
Men ibland kunde de bĂ„da lĂ€ndernas ansprĂ„k pĂ„ att vara goternas arvtagare stĂ€llas emot varandra. Ingmar Söhrman, som inom kort kommer ut med en bok om den gotiska traditionen, berĂ€ttar en lustig episod frĂ„n kyrkokonsiliet i Basel 1434, dĂ€r engelsmĂ€n och spanjorer trĂ€tte om vem som var finast. Spanjorerna Ă„beropade som argument sitt gotiska ursprung, vilket ledde till svenska invĂ€ndningar. Den svenske biskopen krĂ€vde en bĂ€ttre placering med movering att han representerade den verklige otiske kungen. Till detta svarade spanjoarna att de var de frĂ€msta, ty de hĂ€rstamiade frĂ„n de goter som vĂ„gat utvandra, ch de hade dĂ€rför mer mod och prestigen de som stannat kvar. Att konsiliet gav panjorerna rĂ€tt kan möjligtvis vara en tanestĂ€llare i dagens invandrings -och tiïŹyttningsdebatter.
FrĂ„n Medeltidens kontakter via mer eller iindre enstaka vĂkingar, korsfarare, pilgriier och munkar Ă€ndrar givetvis förbindelerna karaktĂ€r i samband med att Spanien ch Sverige konsolideras som nationalstaar, Spanien lite tidigare, Sverige lite senare, ien i stort sett vid nya tidens början. BĂ„da igĂ„r nu i ett system av bĂ€ttre organiserade ionarkier med lĂ€ngre rĂ€ckvidd och större örmĂ„ga att interagera.
Man fĂ„r nog sĂ€ga att förutsĂ€ttningarna för Sveriges och Spaniens förbindelser inte vare allra gynnsammaste med hĂ€nsyn till att tidens frĂ€msta motsĂ€ttning gĂ€llde reformationen och motreformationen som kom att dominera eller ens prĂ€gla de bilaterala förbindelserna. För Gustav Vasas del kan det ha varit besvĂ„rligare att Ă„rkeïŹenden Kristian II hade gift sig med Kejsar Karl den V:s syster redan 1515, dvs. lĂ„ngt innan Gustav Vasa sjĂ€lv tĂ„gade in i Stockholm. Karl den V, som var barnbarn till Ferdinand och Isabella, var en bra svĂ„ger att ha om man lĂ„g i fejd med sina grannar. Han hĂ„rskade som bekant över sĂ„ mycket att han kallades universalmonark. Spanien var alltsĂ„ bara en liten del av hans rike, Ă€ven om han blev spansk kung innan han blev kejsare och det var till Spanien han drog sig tillbaka pĂ„ sin Ă„lders höst, och det var den spanska tronen som hans son Filip H fick Ă€rva.
I det Äktenskapskontrakt som Kristian H skrev med sin blivande drottning stod det bl.a. att hennes bror kejsaren skulle bli arvinge till de nordiska rikena, inklusive Sverige, om kung Kristian dog utan manliga arvingar. SÄ skedde faktiskt ocksÄ, och Gustav Vasa tog de kejserliga ansprÄken pÄ tillrÀckligt mycket allvar för att ingÄ en motallians med den franske kungen Frans I (Ragny 1542). Karl V hade för mÄnga fiender och för mycket annat att hÄlla reda pÄ för att pÄ allvar för egen rÀkning söka vinna Sveriges krona. Men under Dacke-upp-roret mot Gustav Vasa försökte han att fÄ sin systerson, kurfursten av Pfalz, insatt i sitt stÀlle pÄ Sveriges tron. Kejsaren t.o.m. skriver ett brev till Nils Dacke och argumenterar med hjÀlp av vad dÄ kan man frÄga sig. ]o, naturligtvis argumentet om det gemensamma gotiska ursprunget. "Sumus et nos de gente Gothorum" skrev kejsaren över jordens största rike till Nils Dacke i SmÄland, möjligen i tron att Gustav Vasa hade avlidit under upproret. Nils Dacke tackade dock nej till erbjudandet i sin tur i tron att han kunde lita pÄ den uppgörelse han nÄtt med Gustav Vasa.
Inte förrÀn 1550 bilÀggs tvisten om kejsarfamiljens krav pÄ den svenska tronen, och dÄ avtalas samtidigt om frihandel mellan lÀnderna. Gustav Vasa sökte ju frÄn första början utvidga den viktiga salthandeln, och det spanska avtalet blev ett viktigt komplement till den tidigare inledda salthandeln med Portugal.
Under resten av 1500-talet kan man kanske sĂ€ga att svensk-spanska förbindelser i huvudsak gick ut pĂ„ att reglera handels -och sjöfartsintressen. Ibland förekom givetvis motsĂ€ttningar. Sverige tyckte inte om att fĂ„ sina saltfartyg kapade, och inte heller uppskattade man i Stockholm att spanjorer tillsammans med bl.a. hollĂ€ndare bedrev direkt handel med Ryssland i Ăstersjön och dĂ€rmed hjĂ€lpte huvudrivalen i öster att vĂ€xa sig stark.
NĂ€r det hollĂ€ndska upproret mot Spanien börjat pĂ„ 1560-talet blev spanjorerna smĂ„ningom intresserade av möjligheten att fĂ„ svenskt stöd. Filip II sĂ€nde 1578 en ambassad till Johan III:s hov i detta syfte. SĂ€ndebudet, som hette Fransisco dâEraso, hade i uppdrag att se om det gick att utverka svensk hjĂ€lp med en flotta pĂ„ 30-40 fartyg, med bemanning och trupp, för insats mot hollĂ€ndarna. DĂ€rtill ville Filip II förstĂ„s veta hur mycket det lĂ„g bakom de hoppingivande nyheterna om attjohan III börjat hysa katolska sympatier.
Ett svenskt motkrav för att stĂ€lla upp med en flottstyrka blev att i sĂ„ fall fĂ„ upprĂ€tta en svensk marinbas i Friesland. Det spanska sĂ€ndebudet hade mĂ„nga fantasifulla idĂ©er, som nog inte alltid var förankrade i Madrid. Bl.a. föreslog han att svenska och spanska trupper gemensamt skulle besĂ€tta Helsingör och Helsingborg, för att pĂ„ sĂ„ sĂ€tt stĂ€nga ute hollĂ€ndarna frĂ„n Ăstersjön. Av allt detta blev intet, och inte heller kom det nĂ„got ut av Filip II pĂ„stĂ„dda planer att ta Ălvsborgs fĂ€stning för att dĂ€rifrĂ„n bĂ€ttre kunna bekriga England och Holland och skĂ€ra av deras Ăstersjöhandel. HuvudskĂ€let till att dessa planer rann uti sanden var, förutom kanskeen viss brist pĂ„ realism, brist pĂ„ pengar. Filip II hade helt enkelt alltför mĂ„nga andra kostsamma engagemang. Trots de enormamĂ€ngderna silver frĂ„n Latinamerika gick ju Spanien under den hĂ€r perioden ett antal gĂ„nger i statskonkurs.
Det spanska intresset att fĂ„ se en katolik igen pĂ„ Sveriges tron bestod förstĂ„s, men det tog sig sĂ„vitt bekant inte uttryck i nĂ„got stöd till Sigismund under dennes kamp mot stĂ€nderna och hertig Karl. Men vĂ€l hemkommen till Polen, och avsatt frĂ„n den svenska tronen, skickade Sigismund ett sĂ€ndebud som hette Erik Falk till Filip III med begĂ€ran om hjĂ€lp mot Sverige, och en överenskommelse ingicks om att Spanien skulle uppbringa svenska fartyg som pĂ„trĂ€ffades i spanska vatten. Avtalet tycks dock inte ha lett till nĂ„gra ïŹera ingripanden.
Fram till tiden för Sveriges intrÀde i det 30-Äriga kriget kan man nog sÀga att Sverige och Spanien endast sporadiskt -och kanske just perifert berörde varandras intressen. Visst förekom Sverige i Spaniens kalkyler betrÀffande de större sammanhangen och tvÀrtom men respektive lands tunga intressen var riktade Ät olika hÄll, och de samarbetstrevare som gjordes saknade nog en solid grund av verklig intressegemenskap.
Med det trettioÄriga kriget förÀndrades givetvis detta klimat av vad man kanske skulle kunna kalla för "ljummen distans". För första gÄngen konfronterade lÀnderna Sverige och Spanien varandra direkt i militÀra sammandrabbningar. Med Sveriges nyvunna stÀllning pÄ kontinenten blev den svenska politiken ocksÄ av mycket större betydelse för viktiga spanska intressen, inte minst betrÀffande det för Spanien avgörande förhÄllandet till Frankrike och Portugal.
Konfrontationen under det 30-Äriga kriget skall ÀndÄ inte överdrivas. I de mÄnga drabbningarna kom svenskar och spanjorer att stÀllas mot varandra blott ett fÄtal gÄnger. Det mest berömda slaget Àr det vid Nördlingen 1634. Det var Sveriges vÀrsta förlust, och Spaniens och habsburgarnas frÀmsta seger. Det svenska debaclet brukar tillskrivas misstag till följd av rivaliteten mellan de tvÄ svenska fÀltherrarna Hertig Bernhard (av Sachsen- Weimar) och Gustav Horn. PÄ den spanska sidan ses vÀl segern naturligt nog mer som ett resultat av överlÀgsen spansk skicklighet under ledning av den spanske prinsen Fernando. Vi fÄr vÀl helt enkelt acceptera att spanjorer uttalar det för dem komplicerade namnet Nördlingen med samma stolthet som vi uttalar Narva eller Breitenfeldt. Men det Àr kanske betecknande att av de ca 25 000 soldaterna som deltog pÄ den protestantiska sidan, varav hÀlften för övrigt stupade, fanns inte ett enda svenskt regemente utan bara nÄgra mindre enheter.
MilitÀrt var Nördlingen alltsÄ en stor spansk seger men det politiska resultatet var mer tvivelaktigt, ty det bidrog starkt till att Frankrike Äret dÀrpÄ intrÀdde i kriget, vilket sÀkert inte var meningen. Detta resulterade i det sÀrskilda spansk-franska krig som fortsatte i 24 Är, till den sÄ kallade Pyrenéer freden, dÄ de habsburgska hegemoniansprÄken i Europa definitivt begravdes.
Trots den av kriget och religionsstriderna givna antagonismen mellan Sverige och Spanien under denna tid, fanns det ocksĂ„ element som nyanserade motsĂ€ttningarna och höll oförsonligheten borta. Kung Gustav Adolf utpekades visserligen som en ny Attila, eller monstret frĂ„n Stockholm, och hans död 1632 firades i Madrid med stora festligheter och fyrverkerier. Men samtidigt fanns det i de spanska kommentarerna ett element av motvillig beundran som ocksĂ„ hade med den gotiska myten att göra. Den store poeten och satirikern Fransisco de Quevedo skrev t.ex. om kungen "att han kĂ€mpade som en hjĂ€lte... och förlorade slaget för sin djĂ€rvhets skull... och han miste sin sjĂ€l som den kĂ€ttare han var. Ărorikt skall hans eftermĂ€le vara, men icke gott, ty skĂ€len för hans krigföring var icke rĂ€ttfĂ€rdiga"
Det Ă€r ocksĂ„ anmĂ€rkningsvĂ€rt att Sverige och Spanien, som alltsĂ„ ledde motsatta sidor i kriget, sjĂ€lva formellt aldrig befann sig i krigstillstĂ„nd med varandra. Vid fredsförhandlingarna i MĂŒnster och OsnabrĂŒck visade det sig att en av de svenska förhandlarna och det spanska sĂ€ndebudet snabbt fann varandra och blev personligen goda vĂ€nner till de franska representanternas förvĂ„ning och missnöje. De tvĂ„, Schering Rosenhane och Diego Saavedra Fajardo, var bĂ„da diplomater, statslĂ€rde och författare som delade mĂ„nga synpunkter pĂ„ hur ett land borde styras. Rosenhane och Saavedra Fajardo fann varandra förstĂ„s ocksĂ„ i traditionen om det gemensamma gotiska ursprunget. Ett av Fajardos mest berömda verk heter för övrigt "Corona gĂłtica, castellana y austrĂaca".
DÀrmed Àr vi inne pÄ Sveriges och Spaniens förhÄllande vid 1600-talets mitt, efter det trettioÄriga krigets slut, och det Àr ett av de intressantaste kapitlen i den hÀr historien. Mycket kÀnd för eftervÀrlden, och inte bara pga. Greta Garbo-filmen, Àr den skicklige spanske ambassadören i Stockholm Pimentel, och hans roll i förberedandet av Drottning Kristinas abdikation. Det Àr ocksÄ vÀlkÀnt hur Kristina, nÀr hon lÀmnade Stockholm, stod under den spanske kungen Filip IV:s beskydd. Men innan saker och ting gÄtt dithÀn, hade ett mer lÄngsiktigt omtÀnkande Àgt rum i Madrid betrÀffande Spaniens strategiska intressen i norr efter Westphaliska freden.
Det fanns flera motiv för vad som blev en ganska spektakulĂ€r omorientering i riktning mot en ny vĂ€nskap med det ledande protestantiska landet. Spanien behövde Sveriges neutraliteti det krig som alltjĂ€mt pĂ„gick mot Frankrike. Ă terupptagande av handeln hade för Spaniens del ett politiskt motiv, nĂ€mligen att minska vĂ€rdet av och pĂ„ sikt undergrĂ€va Sveriges goda förbindelser med Portugal. VĂ€nskapen med Sverige skulle slutligen utgöra en Ă„terförsĂ€kring i norr mot NederlĂ€nderna, som trots freden i MĂŒnster förblev Spaniens huvudmotstĂ„ndare.
För svensk del var nÀrmandet till Spanien mer en frÄga om ekonomiska intressen. I första hand gÀllde det att Äteruppta den
direkta handeln som avbrutits 1631, nÀr Sverige gick in i kriget. Av handelsskÀl, dvs. i första hand av hÀnsyn till den livsviktiga saltimporten, hade Sverige blivit det första land som erkÀnde Portugal efter hertigen av Braganzas uppror mot Spanien 1640. I Stockholm insÄg man dock efter ett tag att handeln med Portugal inte alls hade samma lÄngsiktiga utvecklingsmöjligheter som handeln med Spanien.
Genom att skicka ett svenskt sÀndebud som hette Mathias Palbitski till Madrid 1651 lyckades Sverige utverka att fri handel Äter-upptogs, beslagtagna skepp slÀpptes och en del svenska krigsfÄngar frÄn Nördlingen frigavs.
Ă ret dĂ€rpĂ„, 1652, svarade den spanske kungen Filip IV med att skicka artillerigeneralen frĂ„n Flandern, Don Antonio Pimentel, till Stockholm. Pimentel vann snabbt en unik stĂ€llning hos Drottning Kristina. Hela hans korrespondens med Madrid under Ă„ren i Stockholm ïŹnns tillgĂ€ngliga, Ă€ven i svensk översĂ€ttning, utgiven av Nils Berencreutz i början av 60-talet. Den ger en ovĂ€rderlig inblick inte bara i svensk-spanska mellanhavanden utan ocksĂ„ i den svenska politiken vid denna tid. DessvĂ€rre hinner vi inte hĂ€r mer Ă€n att konstatera att dessa Ă„r 1652-54 utgör den historiska höjdpunkten av svenskt-spanskt samarbete, Ă„tminstone före Europeiska Unionen en höjdpunkt som samtidigt har nĂ„got av parentes över sig, en habsburgsk parentes som den kallats. Sveriges traditionelle huvudallierade pĂ„ kontinenten har ju varit habsburgarnas huvudmotstĂ„ndare Frankrike.
Det Àr intressant att Frankrike tycks ha tagit det svensk-spanska nÀrmandet med viss ro. Medan Pimentel och Filip IV var angelÀgna om att framstÄ som beskyddare av Kristinas abdikation, var det franska sÀndebudet angelÀget om att framstÄ som motstÄndare till abdikationen. Spanien samlade poÀng i Rom, och Frankrike samlade poÀng i Stockholm, skulle man kunna sÀga.
Drottning Kristina behövde förvisso det spanska stödet under abdikationen och den nÀrmaste tiden dÀrefter, men hon tröttnade tÀmligen snart pÄ Pimentels sÀllskap i exilen. VÀl anlÀnd till Rom Äterupptog hon kontakterna med Frankrike och Mazarin. Hon mÄste ha gjort Filip IV mycket besviken, nÀr det framkom att hon med fransk hjÀlp sökte bli drottning över Neapel, dvs. över en del av det spanska riket och pÄ sin tidigare vÀlgörares bekostnad. ]ag vet inte om forskningen Àr helt överens pÄ denna punkt, men det verkar som Kristinas Neapel-ambitioner lÄg bakom den sÄ omtalade och spektakulÀra avrÀttningen av den italienske markisen Monaldesco som hon lÀt genomföra i Fontainebleau-slottet 1657. Orsaken skulle vara att Monaldesco hade röjt hennes planer betrÀffande Neapel för spanjorerna, som vidtog motÄtgÀrder.
Drottning Kristinas nÀrmande till Spanien mÄ ha varit en «habsburgsk parentes» i svensk utrikespolitik. Men det Àr en parentes som avsatt bestÄende minnen bl.a. i form av Sebastien Bourdons berömda ryttarportrÀtt av den svenska drottningen, ett portrÀtt som hon sÀnde till Filip den IV och som numera hÀnger i en sÀrskild "Drottning Kristina-sal" i Pradomuseet. Velazquez fick i uppdrag att göra ett portrÀtt av Felipe IV, vilket var Àmnat som gengÄva, men det blev aldrig avsÀnt utan hÀnger kvar pÄ Prado-muséet. NÀr museets "Drottning Kristina-sal" invigdes för drygt tvÄ Är sedan, mötte de tvÄ monarkerna varandra Äter genom dessa berömda portrÀtt.
Efter denna intensiva parentes under första hÀlften av 1650-talet Ätergick de politiska förbindelserna mellan Sverige och Spanien till att bli, fÄr man vÀl sÀga, sporadiska och utan större intensitet. Men man möttes faktiskt igen i en allians mot Ludvig den XIV, den sk trippelalliansen 1668. Frankrike förblev det habsburgska Spaniens frÀmste motstÄndare, och det kostade den spanska diplomatin nÀrmare en halv miljon riksdaler i subsidier för att fÄ med Sverige, som för övrigt rÄtt snart drog sig ur denna allians för atti stÀllet sluta ett förbund med Ludvig XIV och England.
Det Är nog ingen överdrift att hÀvda att de svensk-spanska förbindelserna i mycket varit en funktion av de bÄda lÀndernas respektive förbindelser med just Frankrike. Med bourboner regerande ocksÄ i Madrid efter spanska tronföljdskriget var Frankrike och Spanien allierade under hela l700-talet, och nÄgon sjÀlvstÀndig roll för Sveriges del spelade Spanien knappast. Efter den franska revolutionen blev situationen nÄgot annorlunda igen. Spanien kom t.eX. att spela en viss roll i försöken att medla under Gustav III:s ryska krig, Ätminstone före Svensksund. Den spanske kungen Karl IV hade ocksÄ en roll som möjlig allierad i Gustav III:s drömmar om att samla Europas furstar för att ÄterinsÀtta bourbonerna pÄ Frankrikes tron. Efter freden med Ryssland 1790 sökte Gustav Ill bilda en ny allians i detta syfte, och det spanska sÀndebudet i Stockholm försökte förmÄ Madrid att gÄ med pÄ de subsidier som skulle bli nödvÀndiga. Sommaren 1791 vistades Gustav III hos det franska exilhovet i Aachen, och dÀrifrÄn skrev han bl.a. till Karl IV med förslag om en allians för att invadera Frankrike. Det Àr vÀl svÄrt att veta hur allvarligt menade Gustavs förslag och planer var. I alla hÀndelser ingick detta projekt bland de mÄnga diplomatiska bollar som han stÀndigt höll i luften. Men i Madrid hade man inga pengar att betala en svensk insats med, och man var nog ocksÄ inriktad pÄ en försiktigare politik visavi Frankrike Àn Gustav III. Medan de politiska samarbete stÀvarna mellan Sverige och Spanien ofta hade nÄgot efemÀrt över sig, fanns det istÀllet stadigt vÀxande förutsÀttningar för ekonomiska förbindelser och periodvis för en riktigt blomstrande handel. HollÀndarna hade fram till mitten av 1600-talet fraktat mer-parten av den svenska saltimporten och den tidvis mycket stora svenska kopparexporten. Under andra hÀlften av 1600-talet började alltmer av den vÀxande handeln med jÀrn, trÀ och tjÀra gÄ pÄ nya större svenska fartyg, som kom att kallas för just spanien farare. Det var inte frÄga om de subsidier som skulle bli nödvÀndiga. Sommaren 1791 vistades Gustav III hos det franska exilhovet i Aachen, och dÀrifrÄn skrev han bl.a. till Karl IV med förslag om en allians för att invadera Frankrike. Det Àr vÀl svÄrt att veta hur allvarligt menade Gustavs förslag och planer var. I alla hÀndelser ingick detta projekt bland de mÄnga diplomatiska bollar som han stÀndigt höll i luften. Men i Madrid hade man inga pengar att betala en svensk insats med, och man var nog ocksÄ inriktad pÄ en försiktigare politik visavi Frankrike Àn Gustav III.
Medan de politiska samarbetstrevarna mellan Sverige och Spanien ofta hade nÄgot efemÀrt över sig, fanns det istÀllet stadigt vÀxande förutsÀttningar för ekonomiska förbindelser och periodvis för en riktigt blomstrande handel. HollÀndarna hade fram till mitten av 1600-talet fraktat merparten av den svenska saltimporten och den tidvis mycket stora svenska kopparexporten. Under andra hÀlften av 1600-talet började alltmer av den vÀxande handeln med jÀrn, trÀ och tjÀra gÄ pÄ nya större svenska fartyg, som kom att kallas för just spanienfarare. Det var inte frÄga om nÄgon bestÀmd typ av skepp, utan en beteckning som gÀllde generellt om större fartyg som seglade pÄ utlandet. Det sÀger kanske nÄgot om spanienhandelns dÄtida betydelse.
PÄ 1700-talet utvecklade ostindiska kompaniet en mycket omfattande handel pÄ Cådiz. Kineserna i Kanton var inte intresserade av europeiska varor, blott av spanska silverpiastrar frÄn Latinamerika, och dessa förvÀrvade de svenska ostindiefararna genom att sÀlja jÀrn, trÀ och tjÀra i Cadiz. Under nÀstan tre kvarts sekel 1732 till 1806 angjorde inte mindre Àn 132 svenska expeditioner pÄ detta sÀtt Cådiz, och sammanlagt förvÀrvade de 16 miljoner silverpiastrar, en mÀngd som anmÀrkningsvÀrt nog Àr av samma storleksordning som det hollÀndska eller brittiska ostindiekompaniet införskaffade under motsvarande tid.
Denna omfattande handel medförde förstĂ„s en svensk nĂ€rvaro i CĂĄdĂz, och det fanns under hela denna tid en svensk konsul pĂ„ plats. Den mest namnkunnige var en person som hette Jacob Bellman och var Carl Michaels farbror. En viktig uppgift för dĂ„tidens konsuler var att förhandla loss fartyg som tagits av barbareskstaternas pirater. Ă r 1760 hade t.ex. konsul Bellman till uppgift att fĂ„ loss inte mindre en sju svenska kaptener och besĂ€ttningar som satt fĂ„ngna i Marocko. 1700-talet medförde i Spanien liksom i Sverige ett uppsving för vetenskap och bildning, och det ledde ocksĂ„ till intressanta kontakter mellan lĂ€nderna. Mest vĂ€lkĂ€nda Ă€r LinnĂ©s kontakter med den samtida spanske botanikern Celestino Mutis, med vilken LinnĂ© korresponderade sĂ„ lĂ€nge han levde. LinnĂ© sĂ€nde ju ut sina lĂ€rljungar över hela vĂ€rlden, och till Spanien skickade han en av sina mest begĂ„vade elever, Pehr LöïŹing. Löfling tillbragte tvĂ„ Ă„r med att studera den spanska floran. DĂ€refter deltog han i en spansk forskarexpedition till Latinamerika och omkom efter en kort tid i Venezuela. LinnĂ© gav postumt ut Löflings spanska och venezolanska flora under namnet Hispanicum. Och LinnĂ© sjĂ€lv stĂ„r staty pĂ„ en central plats i Madrids botaniska trĂ€dgĂ„rd, inte lĂ„ngt frĂ„n Drottning Kristina-salen i Pradomuseet.
Â
Men vetenskapliga kontakter förekom ocksĂ„ pĂ„ andra omrĂ„den Ă€n botaniken, inte minst inom mineralogi och bergsbruk. Den store uppsalakemisten Torbern Bergman hade hos sig flera spanska forskare, bl.a. den kĂ€nde Elhuyard, som bidrog till upptĂ€ckten av Wolfram. Och tvĂ„ svenskar hade faktiskt koncession att bryta kopparmalm i Andalusien under första hĂ€lften av 1700-talet i ett omrĂ„de med det inte helt okĂ€nda namnet RĂo Tinto. Och Ă„tskilliga svenska fortifikationsofficerare reste runt och studerade spanska försvarsanlĂ€ggningar.
I Napoleonkrigen och i deras spÄr förlorade Spanien Latinamerika, och Sverige förlorade Finland. Det finns en episod under den svÄraste tiden 1808, under vÄrt krig med Ryssland och under Spaniens kamp mot Napoleons invasion, som belyser historiens rikedom pÄ paradoxer och ironier. Marskalk Bernadotte var efter freden i Tilsit placerad som Napoleons guvernör i Hamburg. Tidigt i mars 1808, bara tvÄ veckor efter det att ryssarna gÄtt över grÀnsen till Finland, fick Bernadotte order om att hÄlla sig beredd att nÀr som helst gÄ till anfall mot Sverige via Danmark. Bernadotte disponerade en fransk armékÄr och dÀrtill tvÄ spanska divisioner pÄ sammanlagt 14 000 man under befÀl av Marqués de la Romana. Dessa spanska styrkor placerades pÄ SjÀlland för att nÀr som helst kunna slÄ till mot SkÄne. Men verkstÀllighetsordern dröjde frÄn Napoleon. I stÀllet började nyheter om Napoleons övergrepp pÄ Spanien nÄ de spanska trupperna pÄ SjÀlland och Fyn. Dessa gjorde myteri mot Bernadotte, och med hjÀlp av engelska fartyg skeppades de ivÀg till Spanien, innan Bernadotte hann slÄ ned upproret. Men alla spanska soldater kom inte med de engelska skeppen, och för att undkomma Bernadotte och kunna förena sig med motstÄndskampen i Spanien, skeppade sig de kvarvarande spanska regementena över till SkÄne och Halland, och tÄgade landvÀgen till Göteborg dÀr de blev hÀmtade. De lÀr för övrigt ha blivit artigt bemötta. Sverige hade vÀl under finska kriget annat att tÀnka pÄ. Denna spanska transitering torde ha varit den sista invasionen av den svenska vÀstkusten. Den bidrog alltsÄ bÄde till att minska risken för ett franskt angrepp pÄ Sverige, och till att kasta ut de franska styrkorna ur Spanien, för Marqués de la Romanas vÀltrÀnade soldater spelade en viktig roll i det spanska motstÄndet. à terigen en svensk-spansk kontakt som har Frankrike som en slags gemensam nÀmnare, alltsÄ...
Under resten av 1800-talet utvecklades de bĂ„da lĂ€nderna som vi vet i helt olika riktningar. Medan Sverige sökte att inom landets grĂ€nser vinna Finland Ă„ter genom en mĂ„linriktad ekonomisk utveckling, led Spanien fortsatt av en mĂ„ngfald inre motsĂ€ttningar som tog sig uttryck i flera inbördeskrig, de sk Carlistkrigen, och en lĂ„ng rad kupper och mot kupper. De politiska kontakterna mellan lĂ€nderna var begrĂ€nsade. Oskar II gjorde under en resa i Frankrike ett kort besök i norra Spanien 1899. Det var efter det stora spanska nederlaget och förlusten av Cuba 1898, och Spanien levde i en slags kollektiv depression. Att Oscar H utropade Viva España nĂ€r han betrĂ€dde spansk mark livade upp sinnena. Den store poeten Ruben DarĂo, som lĂ€r ha beundrat Oskar II för att denne sjĂ€lv översatt det spanska nationaleposet El Cid till svenska, skrev med anledning av besöket en dikt som heter Till Kung Oskar, och i vilken man finner den melodiösa strofen Al sol de medianoche Que a los reinos boreales el patrio viento lleve otra rosa de sangre y de luz españolas; pues sobre la sublime hermandad de las olas, al brotar tu palabra, un saludo le envĂa al sol de medianoche el sol de mediodĂal»
I hemgjord översÀttning skulle de sista raderna bli: NÀr Dina ord bröt fram en hÀlsning sÀnder till midnattssolens strand middagssolens lÀnder»
Det lÀter bÀttre pÀ spanska, och det Àr i alla hÀndelser en strof som gÀrna lÀter sig citeras i diverse högtidstal. I övrigt finns inte mycket att tillÀgga. Handeln fortsatte att vÀxa, och rÀknat som andel av den totala utrikeshandeln nÄdde den sin höjdpunkt under 1920-talet och första hÀlften av 30-talet. DÀ svarade den svenska exporten till Spanien faktiskt för en större andel Àn idag -EU till trots. HÀlften av alla trÀvaror som Spanien importerade kom frÄn Sverige. Men politiskt spelade lÀnderna knappast nÄgon roll för varandra under denna period. Eller som en spansk minister i Stockholm skrev hem under mellankrigstiden: förbindelserna Àr utmÀrkta, ty nÄgra sÄdana finns inte.
Desto större betydelse fick Spanien i den svenska politiken under inbördeskriget 1936-39. Det gĂ€llde pĂ„ ïŹera plan. Inbördeskriget hade ju ett starkt genomslagi opinionen i alla europeiska lĂ€nder, liksom i litteraturen och konsten. FrĂ„n Sverige for som bekant 500 frivilliga, i strid med den svenska lagstiftr1ing som antagits i enlighet med Londonövernskommelsens non-interventionsprincip. De flesta frivilliga var arbetare och sjömĂ€n. Ă tskilliga kĂ€nda svenska författare skrev böcker om kriget, men endast en svensk författare deltog sjĂ€lv som frivillig, nĂ€mligen Peder Sjögren. Han skildrade kriget med alla dess komplikationer i sin debutbok, Bar Barbar. Den svenske konstnĂ€ren och författaren Torsten Jovinge dog under oklara omstĂ€ndigheter i Sevilla alldeles i början av kriget. Hans dagbok frĂ„n Spanien finns ocksĂ„ publicerad. Mer Ă€n en tredjedel av de svenska frivilliga omkom i kriget. Spanska inbördeskriget Ă€r dĂ€rmed den vĂ€pnade konflikt som krĂ€vt flest svenska liv sedan finska kriget 1808-9. Skulpturen La Mano pĂ„ KatarinavĂ€gen minner om detta.
För den svenska regeringen innebar det starka engagemanget till stöd för de spanska republikanerna en del besvÀrliga problem. Socialdemokratiska partiet hade en ganska reserverad syn pÄ det spanska socialistpartiet, och Per Albin Hansson var uttalat skeptisk till den folkfrontspolitik som praktiserades i Frankrike och Spanien. I det svenska valet l936 hade ju socialdemokrater och kommunister bekÀmpat varandra.
De Spanien-kom-mittéer som hösten 1936 började vÀxa fram över hela landet samlade alla vÀnsterkrafter, och de blev pÄ sÀtt och vis ett forum för den breda samling som kommunisterna -men inte socialdemokratern ville ha Spanien-kommittéerna som alltsÄ blev en slags ersÀttningsfolkfront, samlade för övrigt in mer pengar per capita i Sverige Àn i nÄgot annat europeiskt land.
Georg Branting, som var det ledande namnet pÄ den socialdemokratiska vÀnsterflygeln blev Spanien-kom- mittéernas ledare, och Branting angrep regeringen för undfallenhet nÀr det gÀllde non- interventionsavtalet och förbud mot frivilliga. Samtidigt hade Richard Sandler som utrikesminister en mycket nyanserad syn pÄ de bÄda sidornas agerande i kriget. Han hade en god bild av hur övergrepp begicks pÄ bÄda hÄll och av hur regeringssidan blev alltmer beroende av Moskvakommunisterna. Parallellt med det starka opinionstrycket i Sverige utspelades pÄ det svenska residenset i Madrid en helt annat sida av de svensk-spanska förbindelserna under inbördeskriget. I Madrid, dÀr regeringen satt, förekom omfattande avrÀttningar av politiska motstÄndare, och mÄnga medborgare med nationalistiska sympatier sökte sin tillflykt till de utlÀndska beskickningarna. PÄ en del latinamerikanska ambassader fanns tusentals asylflyktingar. I det svenska residensets representationsvÄning fanns totalt 174 personer. Efter lÄnga förhandlingar evakuerades flertalet av dem 1938 via Valencia, men Ätskilliga militÀrer satt kvar i residenset till krigets slut 1939. jag har sjÀlv trÀffat flera Madridbor som berÀttat hur deras fÀder rÀddats till livet pÄ svenska residenset.
För Per Albin Hanssons regering blev dessa flyktingar ytterligare en kÀlla till kritik frÄn kommunister och radikalare delar av det egna partiet. Samtidigt tryckte exportiddustrin pÄ frÄn andra hÄllet. De ekonomiska intressena i Spanien var verkligt betydande, och Exportföreningen bildade redan 1936 sin egen Spanienkommitté för att vÀrna om vÄra marknadsandelar och investeringar. Den stora frÄgan var nÀr och hur nationalisternas regering i Burgos skulle erkÀnnas. Svenska regeringen var klÀmd och kanske ocksÄ nÄgot splittrad mellan de radikala Spanienaktivisterna och nÀringslivets ekonomiska krav. Följden blev att ett svenskt beslut dröjde. Som sista land i VÀsteuropa tog vi upp förbindelser med Burgos-regeringen i november 1938, fyra mÄnader före Madrids fall. DÀrmed Àr vi framme vid tiden efter andra vÀrldskriget, och den fÄr anses sortera under det historiska nÀrminnet. Det fÄr rÀcka med att peka pÄ Sveriges lÄngvarigt svala relationer till general Franco, med vilken vi dock bedrev fortsatt god handel, och pÄ svenskarna som massturismens pionjÀrer i Spanien, den svenska socialdemokratins omfattande stöd till de spanska socialisterna och till Felipe Gonzålez personligen pÄ 70 -och 80- talen och sist men inte minst pÄ de nÀra och goda förbindelserna mellan vÄra bÄda kungahus.
Och med ett djÀrvt kliv nÄr vi sedan det som kanske ursprungligen motiverat denna historiska betraktelse, nÀmligen Sverige och Spanien som medlemmar i den familj som heter Europeiska Unionen, en familj dÀr sjÀlva livsluften heter förhandlingar. Spanien hade varit medlem i tio Är nÀr vi blev medlemmar 1995, och vi hade all anledning att se pÄ Spanien som en Àldre och erfarnare storebror, och inte minst som en tuff förhandlare med imponerande skicklighet.
Det Àr nog ingen överdrift att sÀga att Spanien haft betydligt lÀttare Àn Sverige att finna sig till rÀtta inom EU. Spanien Àr problemet, Europa Àr lösningen, skrev den berömde filosofen Ortega y Gasset i början av seklet. «Sverige har lösningen, Europa Àr vÄrt problem tycks mÄnga EU-kritiker fortfarande gÄ omkring och tycka i fosterlandet. Bakgrunden till Spaniens kommunitÀra sinnelag Àr inte bara omfattande ekonomiska nettoflöden. Det Àr framför allt en lÄng historia av pÄtvingat utanförskap i förhÄllande till Europa. Det svenska utanförskapet har av oss sjÀlva sÀllan upplevts som sÄdant, eftersom det varit sjÀlvvalt. Vi Àr alltjÀmt vÄra förflutna framgÄngars fÄnge.
I det stora förhandlingspaket som nu har manglats fram i EU under beteckningen Agenda 2000 bryts mÄnga slags intressen nettobetalare och nettomottagare, avreglerare och frihandlare mot protektionister och reglerare, utvidgare och fördjupare, smÄ och stora lÀnder, rika och fattiga, sydintressen och nordintressen. Man kan inte bortse ifrÄn att Sverige och Spanien i mÄnga av de hÀr dimensionerna nÀrmar sig den gemensamma diskussionen frÄn ganska olika utgÄngspunkter. DÀrmed inte sagt att vi skulle ha svÄrare Àn andra medlemsstater att till slut bli överens, bara att olika intressen och traditioner Àr nÄgot som har mÄnga förklaringar och som man skall vara medveten om. Och till denna medvetenhet bör ocksÄ rÀknas, anser jag, insikten att Àven om vi som andra mÄ tycka olika i en del frÄgor, Àr vi ingalunda nÄgra nykomlingar inför varandra vid detta förhandlingsbord. Vi har tvÀrtom haft en hel del med varandra att göra av och till under tusen Är. HÀr finns med andra ord nÄgot att vÄrda och en spÀnnande historia att berÀtta. Den bidrar förhoppningsvis ocksÄ till den europeiska integrationen.
Tack för ordet.
Â
SeerĂĄge
Spanien
Historiska förbindelser mellan
Europas perĂferier
Anförande av ambassadör
Tomas Bertelman vid Europeiska Kulturkommittens Ärsmöte den 12 april 1999