Torbjörn Tännsjö och dödsstraffet

Recension 

Torbjörn Tännsjö är professor i praktisk filosofi, författare och samhällsdebattör. Han är en kontroversiell och utmanande filosof som ofta tvingar oss att ta ställning i moraliska frågor. 

I sin nyutkomna bok med den provocerande titeln Du skall understundom dräpa (2001) tar han bl.a. upp ämnen som mord, självmord, dödshjälp, abort och det som den här granskningen tar upp - dödsstraffet (s. 100-116). 

- - - - - - - 

När man lyssnar på Tännsjö får man lätt intrycket att han är en man med bestämda åsikter. Och detta bekräftas också ganska tydligt i den bok han har skrivit. Fast när frågan om dödsstraffet dyker upp så uppenbarar sig plötsligt en lite trevande Tännsjö, vilket vi kommer att se av följande granskning. 

I inledningen till kapitlet om dödsstraff skriver Tännsjö helt riktigt: "Det är emellertid inte så lätt att finna ett principiellt försvar för ett generellt fördömande av dödsstraff." 

Sedan filosoferar han kring dödsstraffet utifrån tre synsätt: 

- utifrån det pragmatiska

- utifrån läran om livets helgd 

- utifrån begreppet rätten till liv. 

Det är viktigt att veta att Tännsjö själv, i alla de ämnen han filosoferar kring i sin bok, ger klart företräde åt det pragmatiska synsättet framför de andra två. Så är han också känd för att vara anhängare av just utilitarismen (en filosofisk riktning vars ideal kan sägas vara 'största möjliga lycka åt största möjliga antal'). 

Dödsstraffet och det pragmatiska synsättet 

Utifrån det pragmatiska synsättet försöker Tännsjö till en början se fördelar med dödsstraffet. Han kan t.ex. skriva: 

"Men antag för ett ögonblick att dödsstraff för mord verkligen vore det bästa sättet att avskräcka människor från att döda varandra på ett godtyckligt sätt. Vi skulle då, med stöd i det pragmatiska synsättet, ha utomordentligt goda skäl att hålla oss med dödsstraff." 

Och han fortsätter: 

"Vi ska inte heller glömma att dödsstraffet, om det fungerar överlägset avskräckande, medför att vissa människor, som i annat fall skulle ha blivit mördade, undgår detta öde." 

"Om dödsstraff avskräckte människor från att bli mördare och från att mörda [skulle vi] alla få leva i större trygghet." 

Tännsjö avvisar därefter Amnestys argument om att dödsstraffet skulle vara "grymt och inhumant". Tännsjö anser tvärtom att dödsstraff så som det tillämpas i USA idag (med injektionssprutor) är mer humant, och han skriver: 

"I ett avseende får mördaren alltså en mer human död än vad som kommer att vederfaras de flesta av oss!" 

Sedan fortsätter Tännsjö och nämner om undersökningar sammanställda av Amnesty, och en undersökning av FN och nämner t.o.m. en gammal undersökning av den kungliga brittiska dödsstraffskommissionen (1949-1953). Samtliga uttalar sig negativt om att dödsstraffet skulle vara bevisligen unikt avskräckande. 

Tännsjö verkar tro på dessa undersökningar och skriver att det "inte finns några goda skäl att tro att dödsstraff verkligen avskräcker bättre än andra former av straff." 

"Det finns inga statistiska skäl att tro att dödsstraffet är en överlägset verksam metod då det gäller att avskräcka från mord, det finns visst stöd för uppfattningen att dödsstraff fungerar sämre än stränga fängelsestraff." 

Men här förtjänar Tännsjö stark kritik. Ty Tännsjö nämner överhuvudtaget inte i sin bok att det finns vetenskapliga undersökningar som ger stöd för uppfattningen om dödsstraffets unikt avskräckande effekt. Och förmodligen hann det inte heller i tid komma till Tännsjös kännedom att den mest omfattande vetenskapliga undersökningen i USA kring detta ämne, som publicerades i januari 2001, ger ett odelat stöd för att dödsstraffet har stark avskräckande effekt (se kapitel 4 i min bok där det även ges en länk till denna undersökning). 

Den vetenskapliga forskningen kring detta har alltså kommit fram till delade resultat. Tyvärr nämner Tännsjö endast den del av forskningen som kommit fram till negativa slutsatser avseende frågan om dödsstraffet har en unikt avskräckande effekt. Tännsjö har därmed mycket tunt på fötterna när han påstår att det inte finns "goda skäl att tro att dödsstraff verkligen avskräcker bättre än andra former av straff". 

Sedan för Tännsjö ett alltför teoretiskt resonemang om hur potentiella mördare borde resonera och tänka (s. 106-107). Detta bör inte tas på alltför stort allvar eftersom det lätt går att finna alternativa teoretiska resonemang. 

En sak behöver dock kommenteras. På sidan 107 skriver Tännsjö om hur han tror att brottslingar skulle reagera om det var så att dödsstraff skulle komma att utdömas "generöst". Då menar han att brottslingar skulle "tillgripa vilka medel som helst", och att brottslingen inte skulle tveka att "utan vidare ta gisslan och meja ned oskyldiga människor som kommer i [sin] väg." 

Det är sant att så skulle kunna ske. Men bara om brottslingen redan hade begått brott som med största säkerhet skulle leda till dödsstraff. Alla andra brottslingar som inte hade dödsstraff att vänta, och det är det stora flertalet, dvs rånare, våldtäktsmän, misshandlare osv, skulle tvärtom göra allt för att undvika blodspillan; undvika att ta gisslan, undvika meja ner oskyldiga, undvika att skjuta mot efterföljande poliser, osv, eftersom de ju då verkligen skulle kunna riskera just dödsstraff! 

Hade t.ex. polismännen i Malexander verkligen blivit kallblodigt mördade om de flyende rånarna visste att de då skulle få dödsstraff?

 I realiteten är det lätt att se att det blir tvärtom mot vad Tännsjö befarar. De flesta brottslingar skulle avstå från att "tillgripa vilka medel som helst" vid t.ex. ett flyktförsök om de visste att dödsstraff då hotade. 

Se även Kap 3, Del 2, Punkt 2 i min bok där jag lite mer utförligt tar upp detta. 

Dödsstraffet och läran om livets helgd 

Tännsjö skriver: "Vad läran om livets helgd … säger är att det är det oskyldiga livet, ja i själva verket endast det oskyldiga människolivet, som är heligt." 

Och eftersom t.ex. mördare är skyldiga skulle därmed dödsstraffet kunna rättfärdigas utifrån detta synsätt, enligt Tännsjö. Tännsjö skriver vidare att man inte tar läran om livets helgd på allvar om människor som begått mord undgår att straffas med döden. 

Tännsjö skriver att oskyldiga visserligen kan komma att avrättas men att det ju inte sker uppsåtligen och "med tanke på det goda vi vinner med systemet (de flesta mördare får vad de förtjänar) är det försvarligt att inrätta det." (s. 110.) 

När Tännsjö nämner lex talionis, dvs öga för öga principen, skriver han helt riktigt:

"Man kan väl säga att det [dödsstraffet] utgör det yttersta uttrycket för allvaret i tanken att oskyldigt människoliv verkligen är heligt." 

I sin slutsats om läran om livets helgd skriver Tännsjö att de som är anhängare av läran om livets helgd har "skäl att acceptera ett system med dödsstraff. Det är svårt att se att man har tagit läran om livets helgd på fullt allvar, med mindre än att man är beredd att vedergälla mord med dödsstraff." 

Tännsjö ser vissa problem utifrån detta synsätt, framför allt detta att oskyldiga kan komma att avrättas, men skriver ändå: "men läran om livets helgd är ändå förenlig med att vi inrättar ett system där mord straffas med döden." 

I kapitlet Dödande i krig där han resonerar kring kriget i förhållande till livets helgd kommer han även där in på dödsstraffet och skriver (s. 122): 

"En mera rimlig tanke är väl att avsiktligt och direkt dödande bara är acceptabelt då det drabbar individer, som genom sitt eget handlande förverkat sin rätt till liv och gjort sig förtjänta av dödsstraff." 

Utifrån detta resonemang konstaterar sedan Tännsjö att synsättet om livets helgd i vad gäller krig (vilket också kan tillämpas på dödsstraff) rimligen betyder att "det är rätt att döda i självförsvar. Angriparna har förverkat sin rätt till liv. De förtjänar att dödas." 

Och Tännsjö fortsätter att jämföra dödande i krig med dödsstraffet: 

"Här återkommer tankegångar från diskussionen som fördes i ett tidigare kapitel om dödsstraff. Till sist är också dödande i krig en fråga om skuld. En angripare är inte längre oskyldig, och åtnjuter därmed inte moraliskt skydd till sitt liv. Tvärtom, en angripare kan faktiskt förtjäna att dödas. Angriparen har, på samma sätt som mördaren, genom sitt angrepp gjort sig förtjänt av döden." (s. 123.) 

Dödsstraffet och rätten till liv 

Detta är nog det märkligaste stycket i hela Tännsjös bok. Tännsjö menar här att rättighetsläran, så som han tolkar den, förbjuder inte bara dödsstraff utan varje form av straff för den som begått mord. 

Han skriver: "Jag har svårt att se att rättighetsläran ger utrymme för dödsstraff, ja det är svårt att se att den alls ger utrymme för straff, om ett mord verkligen har kommit till stånd." 

Rättighetsläran har enligt Tännsjö "den paradoxala inställningen att, då brottet (mordet) väl ägt rum och inget brottsoffer längre finns och kan gottgöras, vi ska låta brottslingen löpa." 

Att det förhåller sig så beror, enligt Tännsjö, på att "rättighetsetiken kännetecknas i sin syn på brott och straff av att den vill se brottsoffret kompenserat av förövaren." 

Och vid mord är alltså ingen kompensation till brottsoffret möjlig varför mördaren måste gå fri, enligt Tännsjö. 

Som en följd av detta förmår inte heller en sådan rättighetslära skapa någon slags avskräckning för potentiella mördare, något som Tännsjö tycker utgör "en allvarlig komplikation med rättighetsläran." (s. 113.) 

Denna "rätt till liv" lära som Tännsjö redogör för innebär alltså att vi kan straffa alla slags brottslingar men inte mördare eftersom döda brottsoffer inte på något sätt kan gottgöras. Detta är förstås absurt på många sätt. Bl.a. skulle det leda till att misshandlaren och våldtäktsmannen skulle tjäna oerhört mycket på att alltid också mörda sina offer. 

Om det alltså är en riktig tolkning som Tännsjö ger av rättighetsläran att mördaren måste bli straffri, så blir förstås "rätt till liv" läran omöjlig att ens ha som tänkbart rättesnöre vad beträffar dödsstraffet.

 - - - - - - - 

I sin slutsats (s. 114-116) skriver Tännsjö att varken det pragmatiska synsättet eller synsättet om livets helgd "tycks ge stöd åt något principiellt avståndstagande från dödsstraff." 

Tännsjö menar att även det pragmatiska synsättet skulle godta dödsstraff "om det var möjligt att visa att dödsstraffet är överlägset stränga fängelsestraff, då det gäller att avskräcka från mord." 

Men Tännsjö tror inte att det förhåller sig så. Därför måste "nog" anhängare av det pragmatiska synsättet ta avstånd från dödsstraff, enligt Tännsjö. 

Vad gäller det andra synsättet om livets helgd så ger det stöd för dödsstraff, enligt Tännsjö. Och denna slutsats borde vara av särskilt intresse för t.ex. kristna och andra religiösa, som gärna talar om livets värde och helighet. 

Det är bara det tredje synsättet, rätten till liv, som mer kategoriskt motsätter sig dödsstraff, enligt Tännsjö. Men det synsättet innebär samtidigt att varje form av straff för mord förkastas, enligt Tännsjö. Och det skulle då betyda att vi överhuvudtaget inte kan åberopa rättighetsläran i vår bedömning av dödsstraffet, för det finns väl knappast någon som anser att mördare ska få vara utan straff? 

Vad gäller det tredje synsättet, rätten till liv, så behöver här tilläggas att när FN:s allmänna förklaring (1948) och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (1950) författades ansåg inte de inblandade länderna (utom med få undantag) att "rätten till liv" utesluter dödsstraff (se utläggning om detta i min bok - Appendix I). Dessa stora internationella dokument kan alltså sägas stå för en annan tolkning av rätten till liv än Tännsjös.

 - - - - - - - 

I det tionde kapitlet (s. 140) sammanfattar Tännsjö vad han kommit fram till. Där skriver han: 

"Beträffande dödsstraff är det kanske inte glasklart vad slags slutsatser man kan dra från de respektive lärorna." 

Men Tännsjö menar, med reservation, att den pragmatiska synen ger stöd för ett fördömande av dödsstraff. 

Läran om livets helgd, i sin mest rimliga form, ger stöd för dödsstraff. Tännsjö: "Det är svårt att se att man verkligen tar livets helgd på allvar, om man inte är beredd att vedergälla mord med dödsstraff." 

Tännsjö menar dock att man även bör vara öppen för att denna lära kan tolkas så att den förbjuder dödsstraff, fast det skulle bli "moraliskt besynnerligt" enligt Tännsjö och läran skulle då även bli "alltför blödig". 

Läran om rätten till liv anser Tännsjö kategoriskt förkastar dödsstraff. Men också detta finner Tännsjö vara moraliskt besynnerligt och skriver därför: 

"Kan vi spara människoliv genom att utdöma dödsstraff, och kan vi bespara vissa människor det trista öde det innebär att bli mördare, genom att tillämpa dödsstraff, bör vi göra det." 

Tännsjö anser att läran om rätten till liv är "orimligt förbjudande i sitt principiella avvisande av dödsstraff." (s. 141.) 

I sitt slutkonstaterande skriver Tännsjö: 

"Bruket av dödsstraff är nog förkastligt, men kunde man avskräcka potentiella mördare genom att tillämpa dödsstraff borde man göra det." 

- - - - - - - 

Slutkommentarer: Detta "nog" i Tännsjös slutkonstaterande beror på att han inte tror på att dödsstraffet har en starkare avskräckande effekt än fängelse. Det betyder att Tännsjö, om han i morgon skulle finna skäl att tro att dödsstraffet faktiskt hade en starkare avskräckande effekt än fängelse, då skulle han skriva i sitt slutkonstaterande: Bruket av dödsstraff är nog inte förkastligt, för kan man avskräcka potentiella mördare genom att tillämpa dödsstraff bör man göra det. 

Genast väcks då några frågor till liv: Har Tännsjö verkligen haft tillgång till allt värdefullt material vad gäller dödsstraffet och dess avskräckande effekt? Eller har också han blivit ett offer för Amnestys ensidiga propagandamaskineri? Känner Tännsjö till de undersökningar som t.ex. redovisas i kapitel 4 i min bok? Har han tagit del av den senaste undersökningen i USA, den största någonsin, som ger starkt stöd för dödsstraffets unikt avskräckande effekt? Inget tyder egentligen på det eftersom Tännsjö i sin bok konstigt nog bara nämner om undersökningar som talar emot. Har med andra ord Tännsjö tagit ställning utan att ha varit tillräckligt informerad? 

Det som kanske ändå förvånar allra mest är att Tännsjö överhuvudtaget inte resonerar kring frågan om vilka konsekvenser det får för ett samhälle när grova våldsverkare återfaller i brott. Här finns ju dessutom mycket fakta och statistik att tillgå. Att sedan filosofera över dessa återfall och jämföra det med ett system med avrättningar borde vara synnerligen intressant för en utilitarist som utgår från det pragmatiska synsättet. Ty om alternativen till dödsstraff innebär att oskyldiga medborgare i större utsträckning drabbas borde nog en klocka ringa hos varje anhängare av det pragmatiska synsättet. Men om detta har Tännsjö märkligt nog inget att säga. (Se närmare utläggning om detta i Kapitel 2, Argument 15 i min bok.) 

Slutligen är det intressant att Tännsjö inte fäller några moraliska omdömen om dödsstraffet utan grundar sig helt på den utilitarism som han är känd anhängare av. Det betyder att det är det stora flertalets lycka som mest intresserar Tännsjö medan allt annat är underordnat. Därför kan Tännsjö skriva: 

"Dödsstraff är inte som sådant grymt eller inhumant (inte grymmare eller mer inhumant än livstids fängelsestraff). Dödsstraff är inte i någon absolut mening moraliskt förkastligt. Om det kunde visas att dödsstraff verkligen var överlägset andra strafformer, då det gällde att avskräcka från mord, skulle den pragmatiska synen på dödande ge oss goda skäl att noga överväga om dödsstraff ändå inte borde återinföras. Det skulle i så fall inte bara rädda potentiella mordoffers liv. Det skulle öka allas vår trygghet till liv och lem. Det skulle också rädda människor (potentiella mördare) från det stigma det innebär att bli just – mördare." (s. 108.)

yesdeathpenalty