Dödsstraffet - ett försvar

Dödsstraffet - ett försvar

KAPITEL 5 

Sida 1 (3) 

DÖDSSTRAFF OCH BIBELN 

 

Inledning 

Dödsstraffet är en kriminalpolitisk, filosofisk (se fotnot 1), humanistisk och social fråga. Dessa olika aspekter har redan på olika sätt berörts. 

Men dödsstraffet är också en religiös fråga.(Se fotnot 2) Det är helt naturligt att dödsstraffet har religiösa anknytningspunkter eftersom ämnet handlar om moral, brott (synd), liv och död. Det tangerar existentiella frågor och faller inom ramen för det som på fackspråk kallas den naturrättsliga ideologin, i motsats till den rättspositivistiska (ganska slutna) idévärlden. 

Två världsreligioner utgår från Bibeln. Judendomen utgår från Gamla testamentet och kristendomen från både Gamla och Nya testamentet i Bibeln. 

Hur man än ser på Bibeln så utgör den ett betydelsefullt kulturdokument som har påverkat och fortfarande påverkar en stor del av världen. Varje tid och varje kultur har haft sitt sätt att se på brott och straff. Under en tid kan de styrande anse att en stöld av en liten obetydlig sak är så ont att det förtjänar döden. Under en annan tid kan de styrande anse att seriemördare som torterat människor till döds måste behandlas med vård och omsorg. 

Det är inte vist att hävda att just vår tid och vår kultur skulle vara den mest upplysta, humana och slutgiltiga. Om femtio år kan helt andra värderingar råda och kanske man då kommer att rodna över Västeuropas s.k. "humana" syn av i dag. 

För dem som i tro omfattar en skriftreligion skapas andra förutsättningar. För dem kommer heliga skrifter - om de respekteras och efterföljs - att bilda en stomme som håller oavsett tidsandans nyckfulla skiftningar. 

Kristendomen är en skriftreligion.(Se fotnot 3) Den bygger på Bibelns skrifter i Gamla och Nya testamentet. För de kristna som vill ta Bibeln på allvar - vilket är den klassiska inställningen - så blir det inte särskilt svårt att se vad Bibelns budskap i ämnet dödsstraff blir.(Se fotnot 4) Här följer en kortare exposé av vad Bibeln säger i ämnet. 

 

GAMLA TESTAMENTET OCH DÖDSSTRAFF 

Som inledning bör sägas att Gamla testamentet var Jesu och apostlarnas och de första kristnas enda heliga skrift. Det var Gamla testamentet man läste, studerade, sjöng ifrån och trodde på. Den kristna kyrkan har aldrig övergett Gamla testamentet. 

Mycket i Gamla testamentet har ingen relevans för den kristna kyrkan i dag (Kol 2:16-17, Hebr 9-10), men kyrkan har alltid lärt att det överallt i Gamla testamentet finns gudomliga principer som har en evigt gällande karaktär. Guds väsen, hans tankar och planer, kommer vi alltid att kunna finna också i Gamla testamentet. Kristus själv har för evigt sanktionerat Gamla testamentet genom att säga "Skriften kan inte göras om intet", Joh 10:35. 

"öga för öga, tand för tand ... " (2 Mos 21:23-25) 

Detta är ett av många bibliska uttryck och formuleringar som ännu i vår tid är levande. Eftersom orden gärna missbrukas i dag är det viktigt att känna till vad orden betydde i sitt ursprungliga sammanhang i Bibeln. Någon personlig vendetta är det inte fråga om. Det handlar inte om att enskilda individer ska kunna gå hämndens ärende. Formuleringen är insatt i ett rättssammanhang där domaren verkar (2 Mos 21). 

Bibel 2000 skriver i not till 2 Mos 21:23: "Regeln gällde inte det personliga förhållandet människor emellan utan de straff som en domstol skulle utmäta. Avsikten var snarast att hindra otyglat hämndbegär, jfr t.ex. 1 Mos 4:23." Ibland tolkades formuleringen bokstavligt, 3 Mos 24:20f, men ibland utdömdes t.ex. böter för den som orsakat kroppsskada, 2 Mos 21:18-19, 27. 

"Öga för öga" principen kan ses som en juridisk tillämpning av "den gyllene regeln" (Matt 7:12): "Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem." Båda principerna utgår från att vi människor är lika och ska behandla varandra på ett jämlikt och rättvist sätt. Om vi gör en medmänniska ont bejakar vi samtidigt - enligt andan i dessa principer - att andra (dvs rättsstaten) får göra detsamma mot oss. "Öga för öga" innebär också ett skydd för den skyldige, som inte ska behöva vara rädd att få lida mer än vad han själv orsakat. "Öga för öga" sätter därmed en gräns för vedergällningens omfattning. 

Principen innebär att straffpåföljden ska motsvara det som offret fått lida. Det handlar om att en rättvis kompensation, påföljd, ska utdelas. Med andra ord sa man på Bibelns tid "öga för öga" när vi i dag om samma sak säger rättvisa eller vedergällning. 

Och vedergällning är en princip som går som en röd tråd genom Bibeln. Vi finner det i Gamla testamentet i t.ex. uttrycket "öga för öga", i Nya testamentet (Rom 13:4, Apg 25:11), och i himlen (Upp 6:10, 19:2). 

"Ty Herren är en hämndens Gud, han vedergäller till fullo." Jer 51:56 

Den princip som ligger i orden "öga för öga" har alltid funnits inbakad i varje lands rättssystem, mer eller mindre. Bibelns "öga för öga" princip lägger en grund för dödsstraffet. Grundregeln blir att liv måste med liv betalas. Det bibliska uttrycket "liv för liv" (2 Mos 21:23) betyder ofta dödsstraff, men inte alltid (4 mos 35:22-25). 

 

Brott som i Gamla testamentet förtjänade döden 

Enligt 4 Mos 35:31 finns det brott som "förtjänar döden". I Gamla testamentet är det följande brott som förtjänar dödsstraff: 

1. Mord (1 Mos 9:6, 2 Mos 21:12, 4 Mos 35:16-21). 

2. Misshandel av far eller mor (2 Mos 21:15). 

3. Uttal av förbannelser över ens föräldrar (2 Mos 21:17). 

4. Trotsiga, upproriska och olydiga barn (5 Mos 21:18-21). 

5. Hädelse mot Gud (3 Mos 24:14-16, 23). 

6. Sabbatsbrott (2 Mos 31:14, 4 Mos 15:32-36). 

7. Utövande av svartkonst (2 Mos 22:18). 

8. Att spå och syssla med andebesvärjelse (3 Mos 20:27). 

9. Religiösa människor som vilseleder till avfall (5 Mos 13:1-5, 18:20). 

10. Äktenskapsbrott och otukt (3 Mos 20:10-12, 5 Mos 22:22). 

11. Om en kvinna har samlag innan äktenskapet (5 Mos 22:20-21). 

12. Samlag mellan två där den ene är trolovad (5 Mos 22:23-24). 

13. En dotter till en präst som lever som prostituerad (3 Mos 21:9). 

14. Våldtäkt av en trolovad (5 Mos 22:25). 

15. Samlag med djur (2 Mos 22:19). 

16. Avgudadyrkan (2 Mos 22:20, 3 Mos 20:1-5, 5 Mos 17:2-7). 

17. Incest (3 Mos 20:11-12, 14, 19-21). 

18. Homosex (3 Mos 20:13). 

19. Kidnappning (2 Mos 21:16). 

20. Att vittna falskt i domstol (5 Mos 19:16, 19). 

21. Domstolstrots (5 Mos 17:8-13). 

Avrättningssätten i Gamla testamentet kunde vara stening, bränning, svärd, spjut eller pil (3 Mos 20:27, 21:9, 2 Mos 19:13, 32:27, 4 Mos 25:7-8). 

Naturligtvis är det ingen som hävdar att varje tid och varje land måste införa dödsstraff för exakt de brott som beskrivs i dessa bibliska böcker skrivna för över 3000 år sedan. 

Det viktiga och helt avgörande är att Bibeln principiellt bejakar dödsstraffet som legitim strafform. Bibeln ger "den gudomliga sanktionen" till dödsstraffet som sådant. 

Allmän kommentar till dessa påbud 

Att Gud befaller dödsstraff är ett uttryck för Guds helighet och rättfärdighet. Gud har skapat vissa ordningar. När dessa bryts av den skapade människan vill Gud att straff utdöms. Att Gud vill dödsstraff vid t.ex. mord, misshandel, förbannelser, sexuella synder, visar - inte att Gud är elak och ond - utan att Gud värderar människan och eviga moralprinciper oerhört högt. När en människa kränker eller skadar sin nästa genom ord eller handling är detta något mycket allvarligt inför Skaparen. Sådant måste ibland straffas med döden. 

Dessa gudomliga ordningar skänker därför mänskligheten trygghet och värdighet. Det visar att Gud bryr sig om oss vanliga människor, att han vill skydda oss och vill oss väl. Utan ordningar och utan straff vore vi blott ansvarslösa varelser som kunde göra vad vi vill med varandra utan att någon ställde oss till svars för någonting. Vi skulle då leva i en värld utan någon förpliktande moral och etik. Vårt värde och vår värdighet skulle då bli obefintlig. Vi vore som djur. 

Det är ordningar och straff som bevisar att Gud anser att vi människor är något. Vore vi ingenting behövde inte Gud bry sig om oss. Men nu har Gud omsorg om människan och därför finns dödsstraff för t.ex. mördare som ett försvar, som en bejakelse, som ett erkännande av människans höga värdighet och värde. Dödsstraffet bekräftar mer än något annat att vi är moraliska varelser och som en följd av det kan stå till svars för våra handlingar. 

Kain 

Kain utgör lite av ett undantag i Bibeln (1 Mos 4:1-16). Kain straffas inte med döden trots att han mördade sin bror Abel. 

Men det finns flera omständigheter som gör att händelsen inte kan utgöra någon grund i ämnet dödsstraff. 1) Situationen vid mordtillfället är mycket oklar. Blev Kain provocerad eller hotad? Var det dråp eller mord? 2) Vi kan inte i Bibeln läsa att det vid denna tid fanns något skrivet förbud för mord. Och då måste orden i Romarbrevet 5:13 tillämpas. 3) Det första uttalade förbudet för mord kom efter "syndafloden" (1 Mos 9:6), dvs efter Kain och Abels tid. 4) Vi kan inte i Bibeln läsa att det fanns någon "överhet", myndighet, vid denna tid som hade rätt att fälla dödsdomar. 5) Kain "förbannas" av Gud för sin gärning (v. 11). Det innebär antagligen att om det då hade funnits ett direkt förbud för mord och en straffande myndighet hade Kain avrättats. 

Vi kan också se att Kain är rädd för att "vem som helst som möter mig kan döda mig". Det visar ändå att Kain tycks förstå att han förtjänar döden. Men Gud ger Kain ett "tecken" så att ingen som mötte Kain skulle slå ihjäl honom. Gud ville så skydda Kain från människor som ville ta lagen i egna händer. Gud ville inte se "gatans parlament råda", så därför fick Kain fortsätta att leva om än "förbannad" av Gud.(Se fotnot 5) 

 

Asylstäder 

Nämnas bör att under Gamla testamentets tid fanns en rättspraxis med "asylstäder". Det var städer dit den kunde fly som utan uppsåt hade dödat någon. Genom att fly till en sådan stad undkom man dödsstraff (4 Mos 35:6, 22-25, 5 Mos 19:1-10). 

 

Kortare genomgång av viktiga bibelord i Gamla testamentet: 

1 Mos 9:6 "Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild." 

Orden uttalas av Gud. Versen uttrycker inte bara en tillåtelse utan är en befallning. Det är Bibelns första befallning av allmänrättslig karaktär. Vi möter i denna vers en "lag" klädd i poetisk dräkt som förebådar alla kommande lagar om dödsstraff. 

Det är en grundläggande princip som slås fast. Och det första påbudet av juridisk lagkaraktär avser alltså dödsstraff. Gud vill dödsstraff för mördare och orsaken deklareras särskilt tydligt: "ty Gud gjorde människan till sin avbild."(Se fotnot 6) Den som mördar förintar "Guds avbild" i en medmänniska och begår därmed ett indirekt angrepp mot Gud själv. 

Den historiska kontexten till bibelordet är att människosläktet hade blivit uppfyllt av våld; Gud: "Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld." (1 Mos 6:11-13). 

Gud straffar därför världen med ett globalt dödsstraff, det vi kallar syndafloden. Våld straffas alltså med "våld". Orättfärdigt våld bemöts med rättfärdigt "våld". När vattnet hade ebbat ut får Noa och hans söner detta påbud i 1 Mos 9:6 om dödsstraff för den som utgjuter blod. Det innebär att Gud nu delvis delegerar sin straffande makt till människor, så att de själva kan vara domare och bemöta ondskans våld med rättfärdighetens svärd. 

1 Mos 9:6 utgör därmed embryot till den blivande rättsstaten som tilldelas ett gudomligt bemyndigande att utöva en straffande roll. Bibelordet kan ses som själva grundfundamentet till varför Bibeln stadgar dödsstraff, nämligen att människan är unik och har ett värde som vida överträffar något annat i skapelsen. 

För kristen tro handlar därför dödsstraffet först och främst om människovärde. Gud har befallt dödsstraff för mördare som ett tecken, bevis, på människans (brottsoffrets) höga och gudomliga värde och det värdet är baserat på Guds omsorg till människan. 

Enligt den kristna tron finns det många bud i Gamla testamentet som inte gäller i dag, t.ex. olika slags bud om offer, mat, dagar, högtider och angående omskärelsen. Dessa bud var ämnade för Israel och var tidsbundna. 

Men budet i 1 Mos 9:6 är allmängiltigt till sin karaktär, på samma sätt som de tio budorden. Det är en evig princip som framkommer. Det är inte så att Gud under en viss tid ansåg människan vara "Guds avbild" men i vår tid inte längre anser det. Mord är under alla tider lika avskyvärt inför Gud, och Guds inställning förändras inte plötsligt under tidernas gång. 

Denna Guds befallning i 1 Mos 9:6 kan bara förlora sin giltighet om Guds inställning till mord förändras och om människan inte längre är "Guds avbild". Med andra ord har befallningen en evig karaktär. 

Men har inte våldsverkaren och mördaren också kvar "Guds avbild"? - I en mening, ja, men samtidigt blev Guds avbild hos en sådan så förvrängd och förmörkad då brottet begicks att han mera kom att återspegla "djävulens avbild." Enligt Kol 3:9-10 måste också kristna sträva efter det goda så att de "blir en avbild av sin Skapare". 

Det är med andra ord vårt liv, våra gärningar, som visar hur mycket av Guds avbild som vi återspeglar. En våldsverkare eller mördare reflekterar inte Gud i sin gärning. 

Att människan är "skapad till Guds avbild" innebär också att vi har fått del av samma reaktion mot våldsdåd som Gud har. Gud vredgas när mord sker. Det gör vi också. Gud vill straffa mördaren. Det vill vi också. Denna reaktion är sund, frisk och normal, ett återsken av den gudomliga gnistan som är nedlagd i människan. 

Den naturliga rättskänsla vi människor har finner med andra ord sin källa i dessa ord från 1 Mos 9:6. Om vi parafraserade och överförde 1 Mos 9:6 till vår sekulariserade tid skulle det kunna se ut så här: "Den som tar en annan människas liv, har förverkat sin egen rätt till liv, för människan har ett okränkbart värde." 

Föregående vers, 1 Mos 9:5, lyder: "Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning. Jag skall utkräva den av varje djur, och av varje människa skall jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa"

Gud ger här ett annat skäl för dödsstraff, nämligen "vedergällning". Gud "kräver" döden för den som utgjuter blod och detta krav ska "människor" uppfylla enligt nästa vers. Det är människans höga värde, skapad till Guds avbild, som motiverar vedergällning. Att vara skapad till Guds avbild innebär att människan är mål för Guds omsorg. 

Vedergällning mot den som dödar har därmed sin yttersta källa i Guds klappande hjärta för brottsoffren. Ett samhälle utan dödsstraff förnekar denna godhet. 

4 Mos 35:31 

"Ni får inte ta emot lösen för en mördares liv. Förtjänar hans brott döden, skall han straffas med döden." 

Med andra ord ska ingen kunna köpa sig fri från dödsstraffet. Pengar ska inte kunna rädda en mördares liv. En viktig princip fastläggs här. Principen innebär att alla är lika inför lagen. Ingen skillnad görs på fattig eller rik. Oavsett förmögenhet - en mördare ska straffas med döden. Lägg också märke till ordet "förtjänar". Gud säger här att människor med sina illdåd helt enkelt förtjänar dödsstraff. 

4 Mos 35:33 

"Ni får inte vanhelga det land ni bor i. Blod vanhelgar landet, och landet kan inte få någon försoning för det blod som utgjutits där utom genom blodet från den som utgöt det." 

Det mullras och skakas i himlen och i universum för varje blodigt våldsdåd som sker. Det är inte kallt och tyst där ute då. 

Det finns ingen anledning att begränsa detta bibelord till Israel under en viss mycket begränsad tid. Gud är hela jordens Gud, och vad som sker i ett land väcker Guds reaktion. I varje land där ett mord begås "vanhelgas landet", dvs det blir orent inför Gud. 

Texten säger att "försoning" bara kan bringas genom dödsstraffet. Det betyder i det bibliska språkbruket att Guds vrede bara kan bli stillad, avvänd, över ett land när överheten gör sin plikt och avrättar den som har utgjutit blod. Förbrytaren blir därmed ett slags "offer" vars blod sonar den onda gärningen. 

Om överheten vägrar dödsstraff kommer Guds vrede att riktas inte bara mot mördaren utan också mot rättsstaten och indirekt mot hela folket. 

Någon kan invända och säga att Kristi försoning innefattar varje våldsverkares och mördares brott och därför behövs inte längre något dödsstraff. Det är delvis riktigt. Kristi försoning gäller också mördaren. 

Men dödsstraffets "försoning" är av annat slag. När t.ex. en tjuv eller en våldtäktsman straffas med fängelse då är detta en "soning" gentemot brottsoffret och samhället, och den kristne kan tillägga - mot Gud. Efter ett straff är det meningen att brottsoffret och samhället och Gud åter blir vänligt inställt mot ogärningsmannen - dvs en "försoning" sker; först avoghet och vrede mot brottslingen, sedan straff, och därefter är allt väl igen. Detta är också en slags "försoning". Och - ur kristet perspektiv - denna "försoning" är möjlig just på grund av Kristi försoning. 

Den som ändå vill hävda att Kristi försoning utesluter dödsstraff måste då också vara konsekvent och förneka allt slags straff, även t.ex. fängelse och böter. Om Kristus har gått i alla brottslingars ställe så att ingen längre i rättslig mening behöva "sona" sina brott, då får ingen dömas till minsta lilla straff eftersom det skulle förneka Kristi försoning. Men det finns i Bibeln inget som tyder på att Kristi försoning skulle upphäva de strafflagar som varje lands rättsväsende i dag och under alla tider har sett som självklara. Inte heller Jesus antydde något sådant. 

2 Mos 20:13 (femte budordet) 

"Du skall inte dräpa."  

Lekmän och icke initierade förivrar sig ibland och tror att Bibeln förbjuder dödsstraff på grund av detta budord. Men det är ett stort misstag.(Se fotnot 7) Det faller på sin egen orimlighet att Gud som själv i Bibeln ofta påbjuder dödsstraff och som gav Moses budorden på ett så drastiskt sätt skulle motsäga sig själv. 

Det femte budordet har aldrig i den kristna historien ansetts riktat mot rättsväsende eller försvarsmakt. Detta budord, liksom de andra, avser människan som vanlig samhällsmedborgare. Och den enkla principiella betydelsen av det femte budet är att ingen människa får ta livet av en annan människa. Andra bibelord säger att om så sker, ska den människa som har tagit livet av en annan straffas med döden. 

Bibel 2000 skriver i not till denna vers: "Grundtexten använder inte något av de två vanliga hebreiska orden för 'döda'. Förbudet gäller mord men inte avrättning av brottslingar (se t.ex. 21:12), dödande av fiender i krig eller slakt av djur." 

Just därför att det femte budordet finns så möter vi bara några få verser senare följande befallning: "Den som slår ihjäl en människa skall straffas med döden." 2 Mos 21:12. Slutsatsen blir att den som bryter mot det femte budordet och dräper, han "skall straffas med döden." (Se även nedan, utläggningen av Matt 5:21-22, där Jesus citerar det femte budordet.) 

Hes 18:23, 32. 

Välvilliga präster försöker ibland hänvisa till dessa verser för att åtminstone försöka pressa ut något ur Gamla testamentet som skulle kunna uppfattas som avståndstagande till dödsstraff. Men det måste avfärdas inför en granskning. 

Det är följande utryckta ord man brukar citera: "Skulle jag önska den gudlöses död? ...Jag önskar ingens död, säger Herren Gud." Vad menas med orden? 

Kapitel 18 i Hesekiel handlar om det personliga ansvaret: Den som lever gudlöst ska dö på grund av synd. Den som lever rättfärdigt ska leva. Gud vill att alla ska leva rättfärdigt och så undkomma döden, det är Guds innerliga önskan. 

Samtidigt vill Gud döden för den som lever gudlöst: "Men om han får en son som blir en våldsman och mördare ... då skall sonen inte leva. Han har gjort dessa vidriga gärningar. Han skall straffas med döden. Skulden är hans egen." 18:10-13. 

Så vi ser att även i detta sammanhang finns hotet om dödsstraff. 

Det är sant att Gud inte vill någons död. Det är därför Gud i kapitel 18 uppmanar till omvändelse. För de som inte omvänder sig utan blir "våldsmän och mördare" vill Gud döden. 

I Hes 33:11 är innebörden ungefär detsamma. Hesekiel får frambära ett budskap om personligt ansvar till Israels folk i exil. Judafolkets synd och avfall var så stort att Gud gav sitt folk i fångenskap till Babel. Där insåg folket sitt avfall och bekände sina synder samtidigt som man misströstade och bara såg död framför sig (v. 10). I det läget framför Gud budskapet att han inte "önskar den gudlöses död", dvs sitt folks död och undergång i exil. Gud uppmanar därför var och en att omvända sig till Gud så att de skulle få leva. En hel del gjorde också det. Efter cirka 70 år i Babel återvände en skara judar till Jerusalem. Man hade valt livet. Det är således endast brist på elementär bibelkunskap som gör att en del religiösa motståndare använder sig av dessa verser. 

Till forts. av KAPITEL 5

Not 1. Bl.a. filosoferna Hugo Grotius [1583-1645], Thomas Hobbes [1588-1679], John Locke [1632-1704], Jean Jacques Rousseau [1712-78], Denis Diderot [1713-84], Montesquieu [1689-1755], Friedrich Hegel [1770-1831], John Stuart Mill [1806-1873] och Immanuel Kant [1724-1804], argumenterade för dödsstraffet. Klicka här för att läsa Immanuel Kants försvar av dödsstraffet. 

Norberto Bobbio (motståndare till dödsstraffet), professor i politisk filosofi och rättsteori: "Under hela den långa filosofihistorien har filosofernas communis opinio varit välvilligt inställd till dödsstraffet, med början hos Platon ... Om vi var tvungna att stödja oss på ex auctoritate-argumentet skulle motståndarna till dödsstraffet vara besegrade." Från boken Rättigheternas epok (2000), sid 168-169. 

Not 2. I detta sammanhang bör omnämnas Martin Bergmans bok "Dödsstraffet, kyrkan och staten i Sverige från 1700-tal till 1900-tal", Rättshistoriskt bibliotek LIII, 1996. Boken handlar bl.a. om de debatter och argument som förekommit bland präster och kyrkfolk. Och nämnas bör Ivar Seths bok, "Överheten och svärdet", som bland mycket annat visar att prästerna på 1800-talet och i början på 1900-talet oftast var för dödsstraffet. 

Not 3. Islam är också en skriftreligion, den utgår från Koranen. I denna bok redogör vi dock inte för Islams syn på dödsstraffet, men man bör känna till det som Roger Hood skriver: "Nearly all the countries of the Middle East and North Africa, for example, are adamant that the retention of the death penalty is the clear commandment of Islam." The Death Penalty, 1996, s. 213. 

Not 4. När den klassiska inställningen till Bibeln överges blir det däremot betydligt lättare att överge försvaret av dödsstraffet. "Only when biblical literalism has been modified by modern critical methods does a different reading result, one that can bring new insights and understanding ... The recent change of stance in Catholic evaluation of the death penalty may reasonably be seen as merely one of the many benefits stemming from the advent and acceptance of modern historical-critical studies." The Death Penalty - An Historical and Theological Survey, Megivern, 1997, s. 14. Och Harry Potter skriver: "In the United States, as in England, the fact that the majority of the champions of abolition (dödsstraffsmotståndare) were also biblical liberals ... and some were atheists such as Bentham and Shelley, put them in bad odour with the more orthodox Calvinist and Anglican clergy ... Between the two sides a great gulf was fixed. Their respective approaches were irreconcilable, and their understanding of the ways of God as revealed in the Bible were unintelligible to each other." Hanging in Judgment, 1993, s. 62-63. 

Not 5. Lemek hade också dödat, 1 Mos 4:23, men poesins ord i denna vers kan tolkas betyda att det inte var av hat utan i självförsvar. Mose dödade en egyptier, 2 Mos 2:11-14, men det var utifrån en nödvärnssituation då han undsatte en misshandlad landsman. Ehud dödade, Dom 3, men det var i en krigssituation. Det var också i krig som Jael dödade, Dom 4. David dödade inte själv Uria, 2 Sam 11:15, men han planlade hans död. Det finns därmed exempel på israeler som dödar utan att dödsstraff utdöms. Ibland finns det då legitima förklaringar till varför det inte sker. Men ibland inte. Men de fallen visar endast att inte heller i Israel fungerade alltid rättspraxis så som lagarna och Guds bud påbjöd. 

Not 6. En del försöker kringgå detta bud genom att påstå att versen endast ger en tragisk förutsägelse av hur människan kommer att bete sig, och förnekar därmed att det skulle handla om ett gudomligt påbud. Detta är förstås ohållbart eftersom satsen "ty människan är Guds avbild" då blir omöjlig att förklara. Ordet "ty" innebär nämligen att en förklaring till påbudet följer. 

Not 7. Bibelforskare är eniga om att budordet inget har att göra med dödsstraffet. För att bara nämna tre exempel: Den katolska kommentaren The New Jerome Biblical Commentary, 1993, skriver till denna vers: "Only illegal killing is prohibited; Israel had the death penalty." (Se även kommentarens uttolkning av 5 Mos 5:17.) Den protestantiska studiebibeln New Geneva Study Bible, 1995, skriver bl.a.: "The verb here is never applied to Israel at war, and capital punishment was already authorized (Gen 9:6, Lev 24:17, Num 35:30-34)." Bertil Albrektson, professor i Gamla testamentets exegetik, som var en av de huvudansvariga för översättningen av Bibel 2000: "Krig och dödsstraff har alltså från början inte alls uppfattats som brott mot femte budet ... Men vi kan i alla fall konstatera att budet främst tycks vilja hindra att en privatperson tar lagen i egna händer och av hat eller hämndbegär berövar en medmänniska livet." Forskning och Framsteg, nov. 1989. 

När Norberto Bobbio (dödsstraffsmotståndare), professor i politisk filosofi och rättsteori, en gång höll ett föredrag för Amnesty International om dödsstraffet och gick igenom ett antal  mer eller mindre bristfälliga agrument mot dödsstraffet sa han till slut: "Let us try to give a reason for our repugnance for the death penalty. There is just one reason: the commandment not to kill. I can see no other reason. Apart from this last reason, all the other reasons are worth little or nothing, and can be rebutted with other arguments which have more or less the same persuasive force." Från boken The Age of Rights (1996), sida 141. Och som vi har sett ovan så kan inte ens detta budord hjälpa Bobbio. Tvärtom, just det budordet utgör en slags grund för att dödsstraffet rättfärdigas i Bibeln.