Dödsstraffet - ett försvar

Dödsstraffet - ett försvar

KAPITEL 4 

Blandade inlägg

Innehåll:

1: Statistik och undersökningar A: Undersökningar angående avskräckning B: Undersökningar angående kostnader C: Döms många oskyldiga till döden?

2: Om offentliga avrättningar

3: När dödsstraffet blir oacceptabelt

4: Konventioner och protokoll

5: Bör organ tas från avrättade?

6: Motståndares alternativ - livstidsstraffet

7: Om Amnesty International

 

STATISTIK OCH UNDERSÖKNINGAR

När dödsstraffet behandlas är det vanligt att motståndare hänvisar till olika slags undersökningar för att försöka få stöd för sin tro. Dessa tolkar man sedan uteslutande till egen fördel. De kan obehindrat göra så eftersom de är ensamt lag på plan och det bara finns ett mål att spela mot. I Sverige finns nämligen ännu inte t.ex. någon organisation eller något riksdagsparti som förespråkar dödsstraff och som kan gå i svaromål och ge alternativa tolkningar.

Vid närmare granskning finner man snart att det inte går att dra kategoriska slutsatser utifrån en del av den statistik som brukar anföras. Statistik är ofta mångtydig och opålitlig, och i synnerhet kriminalstatistiken eftersom det just på detta område finns så många och komplexa faktorer att beakta. 

a) Undersökningar angående avskräckning

Diskussionen om hur mycket dödsstraffet avskräcker och om det avskräcker mer än långt fängelsestraff har funnits länge. Båda sidor har hänvisat till statistik och gjort sina egna tolkningar. Motståndarna ser ett hot i möjligheten att dödsstraffet skulle vara ett starkt avskräckande instrument och gör allt för att bestrida att så skulle vara fallet, ibland genom att hänvisa till vissa undersökningar.

Först bör påpekas att frågan om hur mycket dödsstraffet avskräcker är en fråga som vetenskap baserad på statistik inte kan tillförlitligt svara på. Det är en fråga som främst får sitt svar utifrån förnuft, logik, omdöme och erfarenhet.

Den viktigaste slutsatsen som kan dras av de statistiska undersökningar som gjorts är att de vetenskapligt varken kan bevisa eller motbevisa att dödsstraffet har en betydande avskräckande effekt.(Se fotnot 1)

Motståndarna pekar gärna på undersökningar från USA som antas bekräfta hypotesen att dödsstraffet inte avskräcker.(Se fotnot 2)

Men det är då av yttersta vikt att veta att ingen av dessa undersökningar förmår bevisa att dödsstraffet inte skulle ha en starkt avskräckande effekt. Det är vilseledande att hävda något annat. Statistik kan å andra sidan inte heller ge säkra besked på hur många våldsdåd och mord som undvikits på grund av dödsstraffets allmänpreventiva effekt.

Ibland påpekar motståndare att delstater i USA utan dödsstraff oftast har lägre mordfrekvens (per 100.000 invånare) än delstater med dödsstraff. Man bör då vara medveten om att de flesta delstater utan dödsstraff endast har få invånare (8 av 12 har färre än 2 miljoner) och med få storstäder. Men det finns delstater utan dödsstraff som har betydligt högre mordfrekvens än en del delstater med dödsstraff. Bland delstater utan dödsstraff är Michigan med omkring 10 miljoner invånare den allra största. Och Michigan slår med råge de flesta delstater som har dödsstraff vad gäller mordfrekvens, till och med delstaten Texas där flest avrättningar brukar äga rum. (Mordfrekvensen i Michigan är 6,7 per 100.000 invånare [2001]. Sverige, med nästan samma befolkningsmängd, har ca 2 mord per 100.000 invånare.) Om mordfrekvens i USA se även denna artikel.

Här kan också nämnas att USA:s huvudstad, Washington DC, som inte har dödsstraff, hade hela 41 mord per 100.000 invånare (2001)! Det finns ytterst få städer i USA med liknande skrämmande höga siffror.

Motståndare kan ibland hänvisa till länder som avskaffat dödsstraffet utan att mordfrekvensen ökade och dra slutsatsen att dödsstraffet inte avskräcker särskilt mycket. Men förespråkare av dödsstraff kan hänvisa till andra länder som avskaffat dödsstraffet och där mordfrekvensen ökat, eller hänvisa till länder som har dödsstraff och samtidigt har mycket låg brottslighet (t.ex. Singapore och Japan).(Se fotnot 3)

Men ur vetenskaplig synvinkel har ingen rätt. En brottskurvas rörelse beror på hundratals faktorer/variabler, och inte endast på en. Vetenskapligt säkerställda slutsatser kan inte uppnås i detta ämne genom brottskurvor, diagram och statistik. Orsakssammanhangen är alltför komplexa och tolkningsmöjligheterna är legio.

Låt oss t.ex. anta att man i ett land inför dödsstraffet och att detta innebär att under ett år 30 personer då avskräcks från att begå ett brott som enligt lag ger dödsstraff. Men samtidigt innebär andra faktorer, t.ex. ökad arbetslöshet och ökat drogmissbruk, att det sker 70 fler mord än genomsnittet just detta år. Statistiken kommer då att säga att morden ökat. Fiender till dödsstraff kan då omdömeslöst skrika ut att detta bevisar att dödsstraffet inte avskräcker. Men verkligheten och sanningen är alltså motsatsen. Utan dödsstraffet hade morden blivit 100 fler än genomsnittet.

Dödsstraffsvariabeln innebär alltid avskräckning och mindre grova brott och ett mindre brutaliserat samhälle, men samtidigt kan andra variabler innebära att den grova brottsligheten trots allt ökar.

Motståndare brukar trots allt gärna hänvisa till statistik som tycks ge sken av att dödsstraff inte har någon nämnvärt avskräckande effekt. Men vi förespråkare skulle lätt kunna hävda motsatsen genom att också rada upp några exempel:

Vi kan säga att när England och Wales avskaffade dödsstraffet 1965 steg mordkurvan markant. 

Vi kan säga att när Sydafrika avskaffade dödsstraffet 1995 (i fredstid) rusade brottskurvan i höjden. 

Vi kan nämna Houston (Harris County [över 3 milj. inv.] i Texas) där de flesta dödsdomar i USA avkunnas. Och där föll mordfrekvensen med 73% sen avrättningarna återupptogs år 1982: Från 44 mord per 100.000 år 1981 till 12 mord per 100.000 år 2000. Ingen motsvarande minskning i mordfrekvensen har uppmätts på annat håll i USA. 

Vi kan hänvisa till USA:s brottskurva som under hela 90-talet kraftigt sjönk samtidigt som avrättningarna då ökade.(Se fotnot 4) 

Vi kan hänvisa till Prof. Isaac Ehrlich (dödsstraffsmotståndare) mycket omdiskuterade och uppmärksammade undersökning där han kom fram till att varje avrättning mellan 1933-67 i USA sannolikt förhindrade 7-8 mord.(Se fotnot 5) 

Vi kan hänvisa till Prof. Stephen K. Layson som i undersökningar kom fram till att mellan 8,5 och 28 mord förhindrats i USA för varje avrättning som skedde mellan cirka 1934-84. (Laysons undersökningar har fått erkännande av amerikanska Justitiedepartementet.) 

Vi kan hänvisa till Kenneth A. Wolpin's undersökning avseende England som ger stöd för avskräckning,(Se fotnot 6) och till Stephen Layson's undersökning avseende Canada som ger stöd för avskräckning,(Se fotnot 7) och till Prof. David P. Phillips som i en undersökning visar att dödsstraffet har en avskräckande effekt den vecka avrättningen sker och veckorna efter,(Se fotnot 8) och till Prof. H. Naci Mocan's och Prof. R. Kaj Gittings undersökning som visade att varje avrättning i USA avskräckte och förhindrade ytterligare fem eller sex mord,(Se fotnot 9) och till Prof. Roberto Marchesini och Prof. Dale Cloninger som utifrån undersökning kring det tillfälliga moratoriet i Texas 1996 kommer fram till avskräckande effekt. Och så även deras undersökning år 2005 avseende moratoriet i Illinois.(Se fotnot 10)

Den mest omfattande undersökningen någonsin i USA publicerades i januari 2001, av de två professorerna H. Dezhbakhsh, P. Rubin och av J. Shepherd. Deras undersökning "suggest that capital punishment has a strong deterrent effect", som de själva skriver. Deras slutsats är: "In particular, the execution of each offender seems to save, on average, the lives of 18 potential victims. This estimate has a margin of error of plus and minus 10." Klicka här för att läsa hela undersökningen (pdf fil).

Klicka här för att ta del av flera undersökningar som hävdar avskräckande effekt i dödsstraffet.

Klicka här för att läsa två professorer (i juridik) som drar  konsekvenser och slutsatser utifrån alla de undersökningar som hävdar att dödsstraffet avskräcker.

Men alla sådana här undersökningar, vare sig de försöker påvisa att dödsstraffet är starkt avskräckande eller ej bemöts alltid av mer eller mindre befogad kritik, detta eftersom metoder och resultat uppvisar brister och gärna baseras på uppskattningar och därför att de inte förmår fånga upp hela den komplexa verkligheten. Statistik och undersökningar kan därför endast leverera mer eller mindre hållbara hypoteser.

Allt detta betyder att motståndarnas hopp till vetenskapen för sin hypotes att dödsstraff inte är starkt avskräckande måste underkännas. Det krävs andra argument om man vill hävda att dödsstraffet inte är starkt avskräckande eller att det inte avskräcker mer än långt fängelsestraff. Bevisbördan ligger hos motståndarna.

Till dess kan vi frimodigt utgå från förnuftet, det sunda omdömet, erfarenheten(Se fotnot 11) och majoritetens uppfattning, vilket är att dödsstraffet avskräcker fler människor från grova brott än vad fängelsepåföljd kan göra.

När det gäller USA är det trots allt knappast sannolikt att dödsstraffet är starkt avskräckande. Detta eftersom det är ytterst sällsynt att en grov brottsling avrättas. Ingen behöver vara särskilt rädd för dödsstraff i USA, inte ens den som begått mord.(Se fotnot 12)

Av den anledningen är undersökningar gjorda i USA i detta ämne inte särskilt relevanta eftersom det i USA saknas grundförutsättning för att dödsstraffet ska kunna vara kraftigt avskräckande.

Först om man i USA börjar tillämpa dödsstraffet mer konsekvent och utan orimliga dröjsmål kan undersökningar och statistik i ämnet "avskräckande eller ej" bli mer intressanta.(Se fotnot 13)

b) Undersökningar angående kostnader

Det hävdas ibland utifrån undersökningar i USA att det skulle bli mångfalt dyrare för samhället om man införde dödsstraffet. Men detta måste tillbakavisas. USA:s ekonomiskt belastade rättspraxis med t.ex. otaliga överklaganden, skyhöga advokatarvoden och rättegångskostnader, och dödsdömda i många år på "death row" (fängelse där de dödsdömda väntar på avrättning) är på flera sätt unik och givetvis ingenting som något annat land har minsta anledning att kopiera. Det finns inget som talar för att andra länders kostnader skulle komma ens i närheten av USA:s. Alla jämförelser med USA är ohållbara. Motståndare som försöker skrämma med höga kostnader far med vilseledande och icke relevant propaganda.

Sverige har fördelen att utifrån exemplet USA ta fasta på vad som är bra och dåligt och därmed kunna undvika en rättegångspraxis med skyhöga kostnader. Om Sverige åter inför dödsstraff bör det inte bli någon avsevärd skillnad i rättegångspraxis än vad fallet är idag vid grova brottmål. Vi föreslår visserligen obligatoriskt överklagande och ny rättegång, men det är vanligt också i dag vid grova brottmål. Själva rättegångskostnaden vid de grövsta brottmålen bör bli i stort sett lika vare sig Sverige har dödsstraff eller ej. I dag finns det ingen som hävdar att t.ex. mordrättegångar i Sverige allmänt skulle vara orättvisa, godtyckliga eller brista i rättssäkerheten. Det finns därför inga skäl att drastiskt ändra rättspraxis ens om dödsstraffet skulle införas i morgon i Sverige. Det som ska jämföras ekonomiskt är allt det som händer efter en rättegång med fällande dom. Ingen behöver då tvivla. Det skulle bli en avsevärd ekonomisk skillnad om Sverige har dödsstraff eller ej. En dödsstraffspåföljd innebär några månader i fängelse för den dödsdömde (räknat från andra rättegångens utslag till avrättning) med den kostnad det innebär. Till det tillkommer kostnad vid själva avrättningsförfarandet. Detta bör jämföras med livstids fängelse utan villkorlig frigivning med den kostnad det skulle innebära för skattebetalare.(Se fotnot 14) 

Och även om dödsstraffsmål skulle bli lite mer ekonomiskt betungande för samhället än vid andra typer av brottmål, så är det endast ett hälsosamt tecken. Eftersom ett dödsstraff är oåterkalleligt behöver nivån på rättstrygghetens ribba vara något högre vid dödsstraffsmål än vid andra grova brottmål. Ändå är vi övertygade om att det i t.ex. Sverige inte finns någon anledning att tvivla på att dödsstraffsmål skulle bli mindre kostsamt än i jämförelse med livstid, och det utan att avkall skulle göras på rättstryggheten.

c) Döms många oskyldiga till döden?

Motståndare hänvisar ibland till undersökningar för att försöka visa att många oskyldiga döms till döden och avrättas. Men det finns inga vetenskapligt hållbara bevis eller säkra faktaunderlag från någon utvecklad rättsstat där man i dag använder sig av dödsstraff att så skulle vara fallet.

Gärna brukar det hänvisas till en undersökning som påstår att över 400 personer i USA från detta sekels början fram till 1991 har blivit oskyldigt dömda till döden. Av dessa har påståtts att 23 också blivit avrättade. Siffran 23 har förut presenterats som fakta av t.ex. Amnesty International och torde vara en uppgift som tillhör de mest spridda av motståndarpropagandan. Siffran är vilseledande. Det är inte någon oberoende kommission som kommit fram till dessa 23, utan det är en förmodad och mycket godtycklig och subjektiv siffra från en av världens mest hängivna dödsstraffsmotståndare.(Se fotnot 15)

Den undersökningen har också fått mycket kraftig kritik av advokater på amerikanska Justitiedepartementet som avfärdar såväl metoder som slutsatser.(Se fotnot 16) Var och en som känner till detta men ändå återger detta som vore det fakta gör sig skyldig till medveten manipulation.

Det torde vara nära på omöjligt för en oinvigd att veta säkert om någon vid något tillfälle blivit oskyldigt avrättad. För att överhuvudtaget kunna göra en första bedömning krävs insyn i hela rättegångsmaterialet och helst närvaro vid rättegången och förmåga att kunna bedöma nytt faktamaterial. Det inger därför inte förtroende att motståndare till dödsstraffet ibland underkänner seriösa rättegångars domslut utifrån subjektiva, lekmannamässiga och ogrundade slutledningar.

Vad vi vet har det i USA under detta sekel aldrig eller ytterst sällan hänt att någon domstol som dömt en person till döden efteråt har blivit övertygad om att den avrättade var oskyldig. Detta bevisar förstås ingenting, men bör anföras mot de självsäkra som hävdar att "många" oskyldiga avrättats. Vi efterlyser hållbara bevis, och det är då inte intressant med antaganden och möjligheter, utan bevis som skulle hålla i en ny domstolsprövning. Hela bevisbördan ligger på motståndarna. Allt talar för att i länder med ett utvecklat rättssystem de oskyldigt avrättade är försvinnande få.

 

OFFENTLIGA AVRÄTTNINGAR?

I en tid då det varken fanns TV, radio och inte alla kunde läsa, så kanske det ibland fanns skäl med offentliga avrättningar. Men det finns i historien exempel på hur offentliga avrättningar förvandlats till osmakliga spektakel. 

Om dödsstraffet införs i Sverige kommer varje förestående avrättning att noga behandlas av massmedia. Särskilt avrättningsdagen kommer att ingående bevakas. 

Men en begränsad form av offentlig avrättning bör accepteras. Det är t.ex. rimligt att brottsoffer och anhöriga till mordoffer erbjuds plats att närvara vid avrättning. Därmed möjliggörs att anhöriga kan försonas med sina känslor och kanske även försonas med den dömde. Även för dömda kan det bli ovärderligt att få ett sista möte med berörda. Förlåtelsens och försoningens dörr måste lämnas öppen för alla parter intill slutet. Vidare bör några politiker, journalister och några vanliga medborgare tillåtas närvara. Tillsammans representerar de samhällsgemenskapen. Det kollektiva samhället, som indirekt drabbades av den dödsdömdes ogärning får genom dessa representanter bevittna avrättningen och se rättvisa skipas. 

Dödsstraffet är en angelägenhet för hela samhället. Brottet innebar en attack mot de mest grundläggande värderingarna i samhällsgemenskapen och samtidigt var det ett slags krig mot samhällskroppen som sådan. Därför behöver samhället representeras och finnas närvarande när ett dödsstraff verkställs för att så på alla medborgares vägnar ta emot sin upprättelse och få sin värdighet och humanitet på nytt bekräftad. Och därmed blir det inte heller bara en myndighet, rättsstaten, utan även folket, som utövar en rättsskipande roll. Folket bejakar och deltar i rättsstatens straffande roll. Men allt måste ske under ordnade former. 

Några starka skäl för offentliga avrättningar med allmänhetens närvaro finns däremot inte i dag. Det skulle blir alltför kostsamt och okontrollerbart och kunde lätt förfela sitt syfte. Däremot kan eventuellt övervägas att ibland i efterhand visa utvalda korta delar av en avrättning i TV då det samtidigt redogörs för den dödsdömdes brott.

Lika viktigt som det är med "offentliga" avrättningar är att ett land ständigt informerar sina medborgare om lag och rätt och brott och straff. Redan i grundskolan bör alla skolelever få grundläggande undervisning om rättslära. Alla invandrare och flyktingar behöver likaså få information. Om ett folk från barnsben blivit regelbundet undervisade om lag och straffrätt och om att samhället kan döma till döden för vissa brott är det sannolikt att några också av den anledningen kommer att avhålla sig från grova brott.

 

NÄR DÖDSSTRAFFET BLIR OACCEPTABELT

Liksom dynamit kan bereda mark för sjukhus, bostäder, vägar och tunnlar, kan dynamit också användas destruktivt i händerna på aggressiva diktaturregimer. Rättsväsendet kan misskötas och missbrukas och då blir allt, även straffen, något anstötligt. Så blir fallet vid dödsstraffsmål om t.ex. bevisgraden är låg, om försvaret är undermåligt, om det inte finns möjlighet att överklaga, om fattiga ges undermålig rättstrygghet, om domslut visar tydliga inslag av rasism, om religiös eller politisk övertygelse är skäl för dödsdom, om det utdöms för mindre allvarliga brott, om det utdöms mot grovt mentalt sjuka personer. 

Rättspraxis förtjänar också kritik om dödsdömda får sitta många år i fängelse i väntan på att domen eventuellt ska verkställas. Att misstag och oegentligheter ibland sker är oundvikligt. Men om missbruket har en allvarlig karaktär och samtidigt en regelbundenhet eller t.o.m. är satt i system, då blir dödsstraffet ett oacceptabelt instrument.

Detta betyder att dödsstraffet bara kan tillämpas på ett lämpligt och adekvat sätt i stater där rättsväsendet är väl utvecklat. Och detsamma gäller förstås också vad avser alla andra typer av straffpåföljder.

 

KONVENTIONER OCH PROTOKOLL

Det händer att stats- och regeringschefer undertecknar bindande resolutioner och protokoll som går ut på att avskaffa eller aldrig mera återinföra dödsstraffet. För att ett land ska kunna bli medlem t.ex. i Europarådet krävs avskaffande av dödsstraffet. Och Europaparlamentet kräver att länder som vill bli medlemmar i EU avskaffar dödsstraffet. 

De senaste decennierna har det särskilt i Europa varit ett starkt pådrag genom rekommendationer, fördrag, protokoll och resolutioner med målsättning att helt avskaffa dödsstraffet. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948 och Europakonventionen 1950 är värda att försvaras av varje generation. Men en del mindre resolutioner och tilläggsprotokoll till dessa två storheter kan med rätta ifrågasättas.

Ett sådant är tilläggsprotokoll nr 6 till Europakonventionen. Protokollet trädde i kraft år 1985. Artikel 1 lyder: "Dödsstraffet skall vara avskaffat. Ingen får ådömas ett sådant straff eller avrättas." (Undantag görs vid överhängande krigshot eller vid krig.) Protokollet har ratificerats av de flesta länder i Europa. Ett protokoll som så i detalj tar ställning - inte till en vetenskapligt etablerad sanning - utan till en filosofisk, moralisk, religiös, politisk och social fråga som dödsstraffet kan inte accepteras. Inget protokoll kan för all framtid deklarera någon absolut sanning om dödsstraffet för kommande generationer. Varje land och varje generation måste självständigt enligt vanliga demokratiska spelregler besluta om dödsstraffets vara eller icke vara inom rättsväsendet. Protokollet är därför en påtvingad tvångströja för Europas folk.

Det är oacceptabelt att en del stats- och regeringschefer från några Europeiska länder genom ett undertecknat protokoll ska kunna befalla alla kommande Europeiska regeringar att tycka om dödsstraffet just så som de råkade tycka som styrde år 1985. Medvetet ville man binda framtida generationers tankar och sinnen att alltid ha samma trosåskådning i fråga om dödsstraffet som just de hade. Protokollet måste av varje kommande regering och generation betraktas som utan värde och giltighet. 

Undersökningar visar också ständigt, i de flesta av Europeiska länder, att det finns ett mycket starkt folkligt stöd för dödsstraff. Därför har regeringars undertecknande av sådana protokoll ingen egentlig folklig uppbackning. Tvärtom sker detta över folkens huvuden och utan att folket fått säga sitt. Det är en grupp högröstade och aktiva personer som drivit fram detta och bakom kulisserna luktar det maktmissbruk. 

Dessutom har det knappast i modern tid i Europa varit utifrån rättviseskäl eller sakskäl eller utifrån filosofiska, humanistiska eller existentiella skäl som europeiska ledare valt att ratificera protokoll som innebär avskaffande av dödsstraffet. Det är inte osökt förmoda att pengar har varit ett av de främsta skälen som drivit dessa ledare att söka gemenskap med Europarådet och inträde i EU. När krass och kall girighet hägrar för länders regeringar blir gärna frågan om dödsstraff något man snabbt och tyst vill smussla undan och helst utan att folket ska få kännedom om vad som händer. 

Men dessa protokoll kan naturligtvis inte betraktas som bindande för kommande generationer. Varje generation i varje land måste ha full frihet att forma rättsstaten utifrån en demokratisk process. Framför allt måste frågor som rör brott och straff ha ett brett folkligt stöd. Demokratin måste alltid ges företräde framför resolutioner och protokoll som regeringar undertecknat och kanske ratificerat vid ett visst tillfälle.

Fiender till dödsstraff kan ibland kalla sådant för modigt när regeringar medvetet stampar på folkviljan och skriver på bindande protokoll som förbjuder dödsstraff. Men tillvägagångssättet för dessa regeringar är detsamma som när diktaturländer nonchalerar folkviljan för att få sin vilja igenom med maktmedel. Och sådant brukar vi inte kalla modigt utan diktatur, respektlöshet och något som bryter mot den demokratiska andan. En demokratisk regering ska vara en folkets tjänare och inte en självsvåldig härskare.

Vi fördömer därför resolutioner och protokoll som binder framtidens folk med odemokratiska bojor och som därmed försvårar att demokratiska beslut grundade på bl.a. rättvisa ska kunna fattas i framtiden. "Each nation should decide for itself through democratic processes whether its domestic law should permit capital punishment in accordance with international law." USA ambassadör George E. Moose.

29 augusti 2002 förklarade ambassadör Stephen Minikes USAs ståndpunkt inför OSCE rådet: "... the issue of whether a State imposes the death penalty is a political issue each nation has to decide for itself. In the United States, under our Constitution, individual states are permitted to make that decision. It is an issue, as we have repeatedly said, with respect to which reasonable people disagree. The debate and divergent points of view, however, continue. We believe, therefore, that in a democratic society the criminal justice system, including the punishments prescribed for the most serious crimes, should reflect the will of the people, freely expressed and appropriately implemented. We recognize that many countries have abolished the death penalty under their domestic laws; however, in the United States, our open and democratic processes have led to a different result." Källa

 

BÖR ORGAN TAS FRÅN AVRÄTTADE?

Först bör påminnas om att en dödsdom innebär att rättsstaten i sin suveränitet har tagit makten över våldsverkaren eller mördaren, som därmed har förlorat sin absoluta autonomitet. Det är nu rättsstaten som i princip har rätt till det som rör den dödsdömdes liv och död. Brottslingen är i rättsstatens händer och har inte någon självklar rätt att få sin egen vilja uppfylld vad beträffar sin egen kropp minuterna före avrättning.

* * *

Det ska erkännas att det finns problem med att ta organ (och vävnader) från avrättade. Men det bör ändå på allvar övervägas om det inte vore av värde för samhället att ibland kunna ta organ från avrättade och ge till behövande. Frågan är om inte fördelarna väger tyngre än nackdelarna. Det råder stor organbrist och många sjuka människor dör i förtid för att de inte får de organ de är i behov av. Att ta organ från en del avrättade skulle inte på något sätt täcka det stora behov som föreligger, men det skulle kunna bli till hjälp för några. Utifrån rättviseaspekten är det också en tilltalande tanke att några våldsverkare eller mördare dels måste sona sitt grymma illdåd med sin egen död, men också genom att samtidigt ge liv till andra. Dödsstraffet skulle då i än större grad komma att stå både i rättvisans och livets tjänst. Förmodligen skulle också en del dödsdömda, särskilt sådana som är ångerfulla, inte motsätta sig att få bli andra till hjälp i samband med sin egen död. Själva proceduren skulle inledas med nedsövning som vid vanlig operation, fortsätta med det operativa ingreppet, och avslutas med att åtgärd vidtas som avslutar livet. Den avslutande delen, den åtgärd som leder till döden, dvs själva avrättningen, skulle därmed inte behöva utföras av sjukvårdspersonal.

Det skulle naturligtvis inte vara möjligt att sätta organtagande från avrättade i system och låta det ske med automatik. Många dödsdömda, kanske de flesta, skulle inte ens vara lämpliga av olika skäl, särskilt medicinska. Dock, där det inte är möjligt att ta organ för att ge till sjuka kunde det i stället ibland finnas anledning att ta organ för medicinsk forskning och undervisning. Hela förfarandet skulle självfallet vara kringgärdat av ett strikt regelverk. (Här bör påtalas att den organhandel från avrättade som ibland förekommer i Kina är etiskt och medicinskt oacceptabel.)

Att ta organ från en del avrättade skulle kunna innebära att dödsstraff kommer att rädda än fler oskyldigt liv, ty dels leder avrättningar i sig till att brottslingar inte mer kan begå nya våldsdåd som drabbar oskyldiga , och dels skulle organtagande dessutom leda till att en del svårt sjuka människor får liv och hälsa. Detta sammantaget gör att det känns mycket lockande att svara ja på rubrikens fråga.

 

MOTSTÅNDARES ALTERNATIV - LIVSTIDSSTRAFFET

Eftersom motståndare gärna påstår att dödsstraffet skulle utgöra ett brott mot "de mänskliga rättigheterna" och vara inhumant ska vi kasta en blick på ett alternativ som några få av dem själva ibland förespråkar, dvs verkligt livstidsstraff utan nåd och permissioner för de som begått de grövsta av våldsbrott. 

Ett sådant livstidsstraff, utan permissioner och frigivning, skulle ha det goda med sig att det betydligt skulle reducera ytterligare våldsbrott (återfallsbrott). Fortfarande kvarstår dock risk att t.ex. interner och personal i fängelset skulle drabbas av våldsbrott. Den risken går aldrig att helt eliminera. Inte heller rymningsrisken. 

Sedan måste man fråga om ett straff som innebär ett livslångt obehag och utan minsta hopp om frihet gör att "rätten till liv" blir värt särskilt mycket för de dömda? Om "rätten till liv" för dem betyder en livslång tillvaro i inre mörker och smärta är det mer troligt att en sådan rättighet av många upplevs som ett hån. Om inte livet får levas, vad är det då för ett liv?

Och eftersom ett 40-70 års livstidsstraff (beroende på när den dömde avlider) för många skulle upplevas som ett enda långt lidande, så undrar man hur dessa motståndare försvarar ett sådant straff gentemot Art. 5 i FN:s allmänna förklaring som förbjuder "tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning"?

Och hur försvarar motståndare humaniteten gentemot livslång ofrihet och den smärta som sådant orsakar? Ett sådant livstidsstraff skulle många dömda uppleva som ren och skär inhumanitet. Och hur försvarar motståndare ett sådant livslångt obehag utifrån människovärdets okränkbarhet? Många dömda som av ett sådant livstidsstraff nedbryts till kropp och själ skulle uppleva det som en djup kränkning av sitt värde som människa. Och hur vill motståndare försvara ett sådant straff med tanke på att även andra mänskliga rättigheter då skulle förvägras eller starkt begränsas, t.ex. rätten till frihet (art. 3) och rätten att äga (art. 17)?

En del motståndare är vakna över detta och förespråkar därför ett drägligt och ganska behagligt livstidsstraff. Men inte heller då går det att helt undkomma frågorna här ovan. Bara detta att t.ex. vara frihetsberövad kan upplevas för en del dömda som kränkande "tortyr". Och inte nog med det, vad händer med rättvisan och straffvärdesprincipen om dömda ska erbjudas ett sådant milt livstidsstraff? Hur ska alla trevliga stunder som en sådan livstidsdömd får uppleva kunna försvaras med hänsyn till alla slaktade brottsoffer? Hur motiverar man att de brutalaste av våldsmän och mördare ska förtjäna en sådan mildhet? Hur motiverar man en påföljd som inte alls står i proportion till brottets art och grymhet?

Vi kan alltså se att hur motståndare än försöker balansera mellan strängt och milt livstidsstraff skapas olösliga problem för dem, både utifrån mänskliga rättigheter och utifrån rättvisefrågor. Båda alternativen blir dessutom ekonomiskt betungande för samhället.

Vi förespråkare menar inte att dödsstraff eller livstidsstraff (utan nåd och permissioner) utgör något brott mot mänskliga rättigheter eller mot människans okränkbara värde. (Det menar inte heller FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.) Straffet måste främst betraktas utifrån brottets allvar. 

Men motståndare hävdar att dödsstraff utgör brott mot mänskliga rättigheter och mot människans okränkbara värde. Detta kan då lätt bemötas med att i princip samma argument som de använder mot dödsstraff kan användas mot det livstidsstraff de förespråkar. (Även många andra argument som motståndare anför mot dödsstraff kan vändas mot livstidsstraffet.) De får därför oöverstigliga problem med att förklara hur deras livstidsstraff, hur det än ser ut, kan försvaras utifrån de mänskliga rättigheter de säger sig vilja hävda och utifrån rättvisan.

(För alternativet livstidsstraff med nåd [och kanske permissioner], så som det ofta är idag, och som en del motståndare accepterar, blir problemen än fler, se Kap 2 Alternativa påföljder till dödsstraff drabbar fler "oskyldiga" . Se även här mitt ironiska inlägg om hur det blir när motståndarnas alla argument vänds mot livstidsstraffet.) 8.

 

OM AMNESTY INTERNATIONAL

Amnesty International som bildades 1961 uträttar ett enastående humanitärt arbete i världen. Främst för de som förföljs, förtrycks, fängslas eller torteras av politiska eller religiösa skäl. För detta förtjänar de allt stöd. Men Amnesty är inte felfri. Dödsstraffet är den fråga där Amnesty har valt att stå på fel sida. 

Från början fanns inte något motstånd mot dödsstraffet i Amnestys program. Hans Göran Franck,(Se fotnot 17) som förste ordförande i svenska sektionen av Amnesty International, blev dock aktivt drivande för att motståndet mot dödsstraffet skulle bli en integrerad del i Amnestys arbete. Först år 1971 började Amnesty runt om i världen att på allvar arbeta emot dödsstraffet. Ivrigt började man då försvara våldsverkares och mördares och torterares rätt till liv.(Se fotnot 18) 

Det ligger något djupt irrationellt i Amnestys moral- och rättviseuppfattning. Å ena sidan värnar man om utsatta, fängslade och torterade. Men å andra sidan månar man stort om sadistiska mördares liv och kan uppmana sina medlemmar att skicka kort till styrande för att påverka och om möjligt rädda dessa grymma mördares liv från dödsstraff. Genom olika kampanjer aktiverar man regelbundet sina medlemmar till att visa kärlek till hänsynslösa våldsmäns liv. 

I boken "Guds moral" (1997) av Thomas Anderberg (lärare i filosofi) skriver författaren att han slutade i Amnesty när det krävdes att medlemmarna skulle vädja för dem som dömts för mord. Han skriver (s. 27): "Pennan slant ur handen en dag när de utvalda var Stephen Jody, som våldtagit och dödat två barn inför deras mor, kejsar Bokasa, som bland annat gjort sig skyldig till kannibalism, och Idi Amins chefsbödel ..."  

Det inger inte förtroende att Amnesty så hårt driver en viss trosuppfattning i frågan om dödsstraffet. Amnesty behöver göra sig av med denna fundamentalistiska inställning. Man bör ödmjukt erkänna att det går att förespråka dödsstraff också utifrån humana och civiliserade värderingar. 

Att Amnesty så ivrigt kämpar mot dödsstraffet måste nog ses som en anledning till att medlemsantalet i USA drastiskt har minskat. Från andra hälften av 80-talet har Amnesty i USA förlorat 100.000 medlemmar (enligt Amnesty Press, nr 2-97). Och i Sverige hade Amnesty ca 73 000 medlemmar år 1996. Sedan dess har medlemsantalet sjunkit. År 2005 hade Amnesty ca 59 000 medlemmar. Att deras förre ordförande Jesus Alcala blev dömd till fängelse bl.a. för bedrägeribrott är kanske också en del av förklaringen. Amnesty International kunde vara en lysande stjärna på natthimlen över vår jord. Men deras oresonliga raseri mot dödsstraffet har gjort att stjärnan lyser med ett svagt och kallt ljus.

 

Till KAPITEL 5

yesdeathpenalty

Not 1. Seriösa dödsstraffsmotståndare kan också medge detta med all tydlighet. Roger Hood t.ex. tvingas konstatera efter att ha redovisat bl.a. den ofta citerade Thorsten Sellins undersökningar: "All of these studies have undoubted methodological shortcomings. They cannot provide ´proof´ of the absence of a deterrent effect." The Death Penalty, 1996, s. 192 (Han vidhåller dock att sådana undersökningar totalt sett har sin styrka). När det gäller äldre och nyare undersökningar som försöker utröna om tiden kring själva avrättningen har en avskräckande effekt skriver Hood: "They had too many flaws for much confidence to be placed in them. Recent attempts to improve the methodology have led to conflicting results and controversy ... Certainly, evidence from such short-term studies should not be used to sustain the contention that executions either raise or depress the rate of homicide in the longer run." The Death Penalty, 1996, s. 193, 196. Och motståndaren Charles L. Black skriver: "If an effect were observed ... then one could not at all tell whether any of this effect is attributable to the presence or absence of capital punishment. A ´scientific´ - that is to say, a soundly based - conclusion is simply impossible, and no methodological path out of this tangle suggests itself." (Citat ur The Death Penalty in America, Hugo Adam Bedau, 1997, s. 200.) Även USA:s Högsta Domstol påpekar att det saknas bevis i frågan, se särskild artikel.

Not 2. Advokaterna Stephen Markman och Paul Cassel anmärker dock: "To be sure, some statistical surveys, often conducted by opponents of the death penalty, have found no such (deterrent) effect. A detailed review undertaken by the Department of Justice concluded, however, that few, if any, of these studies relied on rigorous methodologies or adequately controlled for many variables that affect the homicide rate in the jurisdictions under consideration." Stanford Law Review, nov 1988, s. 154. Följande, av Prof. Walter Berns, bör också noteras: "… what is beyond question, I think, is that most studies of deterrence were undertaken by criminologists who were inveterate opponents of capital punishment, and their opposition .. may have influenced their work." For Capital Punishment, s. 92.

Not 3. Någon annan kanske hänvisar till Sverige där våldsbrott och mord inte lär ha ökat efter avskaffandet av dödsstraff år 1921. Också det är omdömeslöst, för det är inte meningsfullt att förvänta en stegrad brottskurva åren efter 1921 när vi vet att den sista genomförda avrättningen låg 11 år bakåt i tiden (1910). Dessutom var Sverige denna tid i början på byggandet av "välfärdsstaten" då samhället genomgick en omvälvande (främst industriell) expansion. Det var sannolikt sådana faktorer som höll nere den grova våldsutvecklingen och inte ett avlägsnande av en strafform som sedan många år i praktiken varit utdöd.

Not 4. Om det vore omvänt, att brottskurvan skulle gått uppåt trots höjd avrättningstakt, skulle antagligen motståndare åter igen se ett "bevis" för att dödsstraffet inte avskräcker. Det behöver dock påpekas att brottskurvan under denna tid sjunkit även i delstater som inte har dödsstraff. Allt detta hänger förstås samman med att en brottskurvas rörelse har en mängd orsaker, dödsstraffet är bara en av dessa.

Not 5. The American Economic Review 65 (1975). Ehrlich undersökning har mötts av kritik, som Ehrlich kraftfullt svarar på i The Journal of Legal Studies, June 1977, Fear of Deterrence. Ehrlich undersökning bidrog också till att USA:s Högsta Domstol år 1976 åter gjorde dödsstraffet i enlighet med Konstitutionen. (Se även artikel av Ehrlich i Journal of Political Economy, 1977, Capital Punishment and Deterrence: Some Further Thoughts and Additional Evidence.)

Not 6. The American Economic Review, Capital Punishment and Homicide in England, 1978, s. 422-27.

Not 7. Canadian Journal of Economics, 1983, Homicide and deterrence: another view of the Canadian time-series evidence.

Not 8. The Deterrent Effect of Capital Punishment: New Evidence on an Old Controversy, 1980, American Journal of Sociology. Denna hans undersökning skulle kunna vara ett tecken på att en konsekvent genomförd dödsstraffspraxis sparar många liv. Motståndare kan göra allt för att undvika en sådan slutsats. T.ex. visade McFarlands undersökning, 1983, att vid Gary Gilmores avrättning sjönk mordfrekvensen veckorna efter avrättningen, men han slår ifrån sig att det skulle ha något med avskräckning att göra utan försöker hävda att det berodde på ovanligt stränga vinterförhållanden just då. The Death Penalty in America, Hugo Adam Bedau, 1997, s. 145-46. (Detta är ett exempel på att varje undersökning, varje brottskurva, varje statistik, också kan tolkas [och manipuleras?] utifrån den tro och inställning man själv har.)

Not 9. H. Naci Mocan är ordförande i "the economics department at the University of Colorado at Denver" och forskare i "the National Bureau of Economic Research (NBER) i Cambridge, Mass." Från webbartikel 20 januari 2002 i Washington Post, Page B05. Här kan undersökningen läsas (pdf fil).

Not 10. "Execution Moratoriums, Commutations and Deterrence: The Case of Illinois." Professor Dale O. Cloninger and Professor Roberto Marchesini.

Not 11. Ett litet intressant "erfarenhetsexempel" kan hämtas från USA där några brottslingar undvek att härja i vissa stater som har dödsstraff och valde sin brottsliga verksamhet i en stat som inte har dödsstraff för att så undkomma eventuellt dödsstraff ifall de skulle gripas. (Stanford Law Review, nov 1988, s. 154, not 205.)

Not 12. "Even restricting the calculation to those murders which are statutorily 'death eligible' the probability of being sentenced to death is only about 1 in 10, and of being executed between 0.6 and 1.25 per 100." Roger Hood, The Death Penalty, 1996, s. 184. Mellan 1977 och 1992 inträffade omkring 339.000 mord i USA, men endast 188 avrättningar. Dvs ungefär en (1) per 1800 mord.

Not 13. Brottslingar själva skulle kunna ge ett någorlunda trovärdigt svar på hur mycket dödsstraffet avskräcker. T.ex. om det ställdes följande fråga till brottslingar dömda till ett längre fängelsestraff: "Om det brott du begått skulle inneburit dödsstraff och man konsekvent tillämpade dödsstraff, skulle du då ha utfört detta brott?" Sådana "verklighetsbaserade" undersökningar skulle vara betydligt mer intressanta och kanske lite mer tillförlitliga än de extremt abstrakta och mångtydiga undersökningar som i dag finns tillgängliga.

Not 14. I slutna riksanstalter i Sverige är dygnskostnaden omkring 2000 kr/intagen, dvs över 700.000 kronor per år. Källa: Kriminalvårdens hemsida.

Not 15. Dvs av Hugo Adam Bedau, In Spite of Innocence, 1992, (Michael L. Radelet, Hugo Adam Bedau, Conctance E. Putnam). Själv kan han t.o.m. medge angående dessa 23: "We agree with our critics that we have not 'proved' these executed defendants to be innocent; we never claimed that we had." Stanford Law Review, nov. 1988, s. 164. (Det var ett medgivande utifrån en tidigare utgåva av hans bok.)

Not 16. Stephen Markman, Paul Cassel, Stanford Law Review, nov 1988, s. 121f., 128f. (Deras kritik avser en tidigare utgåva av Bedaus bok.) Man bör också känna till att medeltårtalet för när dessa 23 blev avrättade är 1929, dvs en tid då rättspraxis och rättssäkerhet fortfarande i USA var ganska bristfällig. Och även om någon av dessa 23 verkligen blev oskyldigt avrättad är det med stor sannolikhet så att den i dag inte skulle ha blivit det (se Stanford Law Review, nov. 1988, s. 147f., och The Death Penalty in America, Hugo Adam Bedau, 1997, s. 255-56, citatet från Högsta Domstolens slutsats). Vad gäller påståendet om 400 oskyldigt dömda till döden är detta en subjektiv bedömning av Bedau. Säkra slutsatser kan ej göras av gamla brottmål, något han själv också medger, s. 274: "Once the defendant is dead, the best source of evidence is gone ... as time passes, the possibility of continuing an effective investigation slowly disappears." Därmed undergrävs även hans egna undersökningar och subjektiva slutsatser. I nämnda bok (s. 345ff) kan vi även läsa att 48 personer har blivit frisläppta från "death row" sedan 1973 "with significant evidence of their innocence". Denna uppgift bör, generellt sett, ses som ett positivt tecken på att rättssäkerheten i USA alltmer förbättrats.

Not 17. Framlidne advokat Hans Göran Franck utkom år 1997 med boken "Det barbariska straffet". Boken åskådliggör ganska väl en dödsstraffsmotståndares uppfattning. Men när han redovisar argumenten för dödsstraffet inskränks dessa till i stort sett två: avskräckning (allmänprevention) och vedergällning. Båda avfärdas ganska lättvindigt. De flesta argument för dödsstraffet som vår bok framför i kap 2 tas inte upp. Argumenten emot är främst att dödsstraffet innebär bristande respekt för livet, att det kan jämställas med tortyr, att oskyldiga blir avrättade, och att det blir dyrare. Rättvisan behandlas inte någonstans, och nämns ordet är det i negativ anda. Lika sorgligt är att brottsoffren och deras anhöriga inte ägnas en enda tanke. Ingenting ses med brottsoffrens eller de anhörigas ögon. Dödsstraffet behandlas uteslutande utifrån brottslingens synvinkel. Allt kretsar kring de stackars brottslingarna som får lida "tortyr" i väntan på avskyvärda och plågsamma avrättningar. Om verkligheten vore som Francks bok beskriver skulle förstås boken ha sitt värde. Men det mesta blir fel eftersom offren och deras anhöriga inte får det minsta utrymme, och eftersom sådant som  rättvisa, solidaritet, människovärde lyser med sin frånvaro. All ömhet är vänd mot de grova brottslingarna. Boken utgör nu ändå ett gott exempel på hur en aktiv dödsstraffsmotståndare av i dag tänker. Men det gör också att man med vemod lägger undan boken.

Not 18. Om massmedia därför önskar få en objektiv, seriös och neutral redogörelse om dödsstraffet bör man rusta sig med en skeptisk attityd till det som Amnesty förmedlar i ämnet eftersom organisationen valt att vara 100% partisk i frågan. 

En del av den fakta som presenteras i denna bok är hämtad från Amerikanska Justitiedepartementet, Bureau of Justice Statistics. Klicka här för att läsa en av deras rapporter om dödsstraffet: Capital Punishment 2002. (Pdf-fil)