Dödsstraffet - ett försvar

Dödsstraffet - ett försvar

KAPITEL 3 

Sida 1 (3) 

SVAR PÅ ARGUMENT MOT DÖDSSTRAFF

Det är svårt att finna något riktigt hållbart argument mot dödsstraffet.(Fotnot 1) Motståndarna använder sig gärna av känsloladdade uttryck och fyndiga slogans när de angriper dödsstraffet. Men om man håller huvudet kallt inför allt tal om "barbariskt", "ociviliserat" och dylika uttryck och gör en seriös granskning är det ganska lätt att se att utfallen ofta är ytliga och bräckliga till sin karaktär. Vi ska nu granska de vanligaste.


MED DÖDSSTRAFF FÖLJER OUNDVIKLIGEN ATT OSKYLDIGA KOMMER ATT AVRÄTTAS 

Det första påståendet vi ska titta på brukar betraktas som kanske det starkaste mot dödsstraffet, men vi ska finna att även detta argument kommer till korta och har en illusorisk karaktär.

I ett rättssystem med dödsstraff finns det förstås en risk att oskyldiga kan komma att avrättas. Det finns inget demokratiskt rättssystem som är felfritt. Ingen domare eller nämndeman har ett fullkomligt omdöme. De är inga gudaväsen utan människor av kött och blod som ibland gör bristfälliga analyser, drar svaga slutsatser och meddelar felaktiga domslut. Någon fullkomlig rättvisa finns inte hur utvecklat ett rättssystem än är. Det finns därför inget rättsväsende där inte oskyldiga kan komma att bli fällda i domstol.  

Ett modernt demokratiskt rättssystem kan försvåra att oskyldiga avrättas: Bevisningskravet måste vara högt.  I brottmål där utgången kan bli dödsdom bör den åtalade få erfarna försvarare. Det bör vara regel med överklagande och en andra rättegång i brottmål där dödsdom är möjlig. 

Detta är exempel på sådant som försvårar att oskyldiga döms. Men hur många skyddsåtgärder rättsstaten än vidtar är det likväl rimligt förmoda att oskyldiga kan komma att inte bara dömas till döden utan också avrättas. Utan tvekan är detta det mest tragiska som kan inträffa i en rättsstat som inför dödsstraffet. En oskyldigt avrättad kommer aldrig att kunna återupprättas och ersättas av staten, en sådan är för alltid borta. 

Detta är den medvetna risk som ett modernt rättssamhälle ändå måste leva med. Rättvisan är grundpelaren i ett civiliserat rättssamhälle. Men när människor har att handskas med den händer det att misstag begås. Men därför att rättvisan vid något enstaka tillfälle inte träffar rätt person så får inte det innebära att vi måste överge den. 

Eftersom rättvisan vid vissa brott inte kan ge något rimligt alternativ till dödsstraffet så måste vi acceptera att detta straff har sin utvalda och bestämda plats i lagboken.

Det blir oacceptabelt om hundratals våldsverkare och mördare ska undslippa dödsstraffet för att eventuellt en inte ska bli oskyldigt avrättad. Det skulle innebära att vi tvingas överge rättvisan för sådana brottslingar.

Om vi därför sätter en oskyldig på ena vågskålen, och hundratals våldsverkare och mördare i den andra, så innebär rättvisa ändå med nödvändighet att de hundratals skyldiga måste få sin dödsdom tillsammans med den oskyldige. Orättvisan blir alltför stor och plågsam om alla dessa hundratals skyldiga får leva tillsammans med den oskyldige. Det skulle bli alltför kränkande och orättvist mot de hundratals avlidna brottsoffren och mot de tusentals anhöriga till dessa offer. 

Det skulle skapas orimliga och oacceptabla proportioner om alla mördare och våldsverkare alltid ska undslippa dödsstraffet för att någon vid något tillfälle blir oskyldigt avrättad. 

Fiender till dödsstraffet hävdar ibland att "många" oskyldiga kommer att avrättas och hänvisar till undersökningar.(Fotnot 2) Vi har i stället all anledning att tro att oskyldigt avrättade i moderna demokratiska rättsstater utgör ett försvinnande fåtal. Och ju mer utvecklad ett lands rättsväsende är ju mindre blir också risken. 

I motsats till i går är det dessutom i dag möjligt att med nära inpå 100 procentig säkerhet ibland fastställa vem som är skyldig, t.ex. genom DNA-analys och annan högt utvecklad kriminalteknologi. För varje dag som går minskar därför tyngden av rubrikens argument också av det skälet.

Rubrikens till synes starka argument är dessutom en illusion, och kan egentligen inte betraktas som ett motargument alls. Ty om någon oskyldig skulle bli avrättad är det inte dödsstraffet som sådant som kan anklagas, utan det som då måste utsättas för skarpaste kritik är brister inom rättsapparaten. 

Om t.ex. en "oskyldig" råkar avlida under operation hävdar ingen att kirurger är barbariska och måste avskaffas. Vi accepterar, med en tung suck, att fördelarna med fortsatta riskfyllda operationer trots allt väger tyngre. 

Om hundratals "oskyldiga" omkommer när en passagerarbåt sjunker ropar ingen att passagerarbåtar måste avskaffas. I stället startas utredningar och kommissioner för att ta reda på vad som gick fel, vad som kan förbättras, och vilka som är ansvariga. 

Om någon "oskyldig" dör av ett vådaskott i en militär skjutövning är det inte vapen eller skjutövningar som måste avskaffas, utan säkerhetsrutinerna som måste förbättras. 

Och bilismen. Det är hundratusentals oskyldiga som skadas eller dör i världen varje år på grund av biltrafiken. Jämför detta antal med den eller de ytterst få som eventuellt kan komma att avrättas oskyldiga under ett decennium. Borde inte motståndares vrede vara tusenfalt starkare över bilismens våldsamma framfart som skördar så många oskyldiga? Var finns proportionerna i motståndarnas ilska? 

Också ur andra aspekter skulle man lätt kunna hitta skäl för bilismens totala avskaffande i världen. Men trots allt så anser man överallt i världen att fördelarna med bilismen väger tyngre än detta att så ohyggligt många oskyldiga drabbas. 

Och ungefär så får man även se på dödsstraffet. Med skillnaden att dödsstraffet har nästan inga som blir oskyldigt drabbade. Det är inte ens mätbart i jämförelse med bilismens blodiga skörd av oskyldiga. 

Ett annat exempel kan vara rökningens dödliga gift och alla de oskyldiga som drabbas av det. Dvs alla de oskyldiga som drabbas av passiv rökning och går en för tidig och kanske plågsam död till mötes. Och alla oskyldiga foster som tar skada och kanske till och med avlider på grund av moderns rökning. 

Vi är även dystert medvetna om att "oskyldiga" dör på grund av mänsklig ofullkomlighet vid flygplansolyckor, på idrottstävlingar, arbetsplatser, lekplatser osv, och det utan att vi ens kommer på tanken att avskaffa något av detta. 

Allt detta oskyldiga lidande är tragiskt och fruktansvärt - men oundvikligt. I en grym och oberäknelig värld måste vi räkna med att oskyldiga överallt drabbas. Samhället tvingas därför jämt göra val. 

Ska vi t.ex. förbjuda kirurger att arbeta eftersom "oskyldiga" ibland dör på operationsbordet? - Givetvis inte. På deras arbete följer trots allt så mycket gott, nyttigt och dyrbart och det avvärjer så mycket lidande, att vi aldrig skulle göra något så dumt. 

Även på dödsstraffet följer mycket positivt (Se Kapitel 2) - och allt det väger oändligt mer än detta i sig fruktansvärda att någon oskyldig kan bli avrättad. 

Om man har i åtanke alla de 100.000 tals och åter 100.000 tals "oskyldiga" människor som på olika sätt dör varje år i världen kan man inte låta bli att höja på ögonbrynen när man hör motståndarnas ilskna klagan över dödsstraffet när någon enstaka oskyldig anses ha avrättats under något år. 

Och det bisarra växer i styrka om vi dessutom betänker att alternativen till dödsstraff drabbar betydligt fler oskyldiga med smärta eller död. För vi vet med 100% säkerhet att avrättade inte kan begå fler brott, och med lika stor säkerhet vet vi att många fängelsedömda och frigivna kommer att begå fler brott som drabbar oskyldiga. 

Vi bör också ha i åtanke att det i jämförelse med dödsdomar är många fler i t.ex. USA som döms till livstidsstraff utan nåd, och vi kan utgå från att det då förekommer att domstolar begår felaktigheter och att dömda är oskyldiga. Många av dessa kommer dock inte att "upptäckas" och kunna räkna med frikännande och återupprättelse utan kommer att dö i fängelset. De och deras anhöriga kommer att få bittert lida hela livet. Trots denna enorma tragik är det få som av den anledningen höjer rösten och önskar avskaffa livstidsstraffet som sådant. Ty de flesta av oss förstår att det är skillnad mellan å ena sidan rättvisa och rimliga straffpåföljder och å andra sidan ibland skör verklighet inom rättsväsendet. Rättvisa och sunda straffpåföljder är en sak, och mänsklig ofullkomlighet av domstolar eller brister inom rättssäkerheten är en annan sak. Om denna skillnad skulle begripas av motståndare till dödsstraff skulle mycket vara vunnet. 

Rubrikens argument är ohållbar eftersom det inte träffar dödsstraffet som sådant. Rättvisan som bor i dödsstraffet står därför fortfarande kvar utan minsta skråma efter att argumentet har skjutits iväg. Däremot träffar rubrikens argument med kraft allt vad bristande rättssäkerhet angår och allt det som omger dödsstraffet och som ibland skulle kunna leda till att en oskyldig avrättas. Av det skälet måste den varning som finns i rubriken hela tiden uppmärksammas och få som följd ständigt förbättrad rättssäkerhet. 

För mer fakta kring frågor som rör dödsstraff och "oskyldiga", klicka här.

DÖDSSTRAFF AVSKRÄCKER INTE OCH ÄR DÄRFÖR INEFFEKTIVT

Det går inte att hänvisa till undersökningar och statistik för att försöka få stöd för rubrikens påstående (vilket vi visar i Kap 4, "Undersökningar angående avskräckning"). Och om inte statistik, kurvor och diagram vetenskapligt kan visa om dödsstraffet har en avskräckande effekt, hur ska vi då kunna veta? 

Då återstår att vända sig till omdömet, förnuftet och erfarenheten för att få ett rimligt svar. Och då är det inte svårt att komma fram till att dödsstraff - mer än fängelse - avskräcker en del människor från mord och grova våldsdåd och att samhället därmed blir mindre brutaliserat. Ingen ska behöva hysa tvivel på det. 

Vi människor är som regel rädda för att utsätta oss för livsfara. Och hot om dödsstraff innebär uppenbar livsfara. Av den enkla anledningen är det förnuftigt att tro att dödsstraff har en starkt avskräckande effekt för en del presumtiva brottslingar. 

Även lindriga påföljder brukar allmänt avskräcka. Om det inte skulle innebära minsta påföljd att lämna falsk deklaration, att cykla i mörker utan lyse, att vara vårdslös i trafiken, att överträda hastigheten, att bli fälld för snatteri - då skulle dessa brott vara mycket vanligt förekommande. Men när dessa överträdelser kännbart beivras avskräcks många människor. 

Och om några dagar i fängelse eller någon tusenlapp i böter avskräcker, då vore det ju märkligt om inte döden skulle kunna avskräcka en del presumtiva brottslingar från grova brott. 

Avskräckning har alltid varit och kommer alltid att vara en orsak till varför varje rättsstat i världen har straffpåföljder som t.ex. fängelse och böter. 

Det är allmänt accepterat inom juridiken att straffpåföljder har en allmänpreventiv (avskräckande) effekt även om man är oense om omfattningen. Det är därför orealistiskt och även omdömeslöst att hävda att just dödsstraffet skulle vara det enda undantaget och inte ha någon betydande allmänpreventiv effekt. Skulle det strängaste straffet var det enda straff som inte avskräcker?

Eftersom dödsstraffet för en del är avskräckande så är det också ett effektivt straff. Vinsten är ovärderlig om så endast en av hundra presumtiva brottslingar skulle låta avskräcka sig från grova brott endast på grund av dödsstraffet. Vi är dock övertygade om att det i verkligheten är fler än så. 

Avskräcker livstids fängelse lika mycket? En del motståndare hävdar att livstids fängelse utan benådning skulle avskräcka lika mycket. Det bör då först påpekas att det alltid är individen, den presumtiva våldsverkaren eller mördaren själv som avgör om ett dödsstraff är mer avskräckande än livstids fängelse utan benådning. Det kan varken experter eller statistik avgöra. Om en enskild anser att dödsstraffet är mest avskräckande då är det så för honom. (Det kan vara av intresse att veta att så gott som alla åtalade i USA som riskerar dödsstraff begär att få bli dömda till livstid utan nåd i stället för dödsstraff. Det säger en del.) Vi är övertygade om att för de flesta är döden i regel mer skrämmande än livstids fängelse. Och det särskilt i Sverige där fängelser kan vara ganska angenäma anstalter. 

Så fort ett fängelsestraff kan upplevas uthärdande av en våldsverkare eller mördare så kan det inte bli lika avskräckande som dödsstraffet. Om däremot fängelser skulle ha medeltida standard och dömda där få utstå en outhärdlig tillvaro fram till sin död skulle det sannolikt avskräcka minst lika mycket som dödsstraff. Men en sådan livslång tortyr är otänkbar eftersom det varken skulle vara rättvist eller humant. 

Italienaren Cesare Beccaria [1738-94] skrev en banbrytande och känd skrift; "Om brott och straff", där ett stycke handlade om dödsstraffet. (Beccaria godtog dödsstraff för de som hotade landets säkerhet och för de som hotade den bestående statsformen.) Ett av Beccarias huvudskäl till varför han principiellt var motståndare var att han ansåg dödsstraff vara ett mindre avskräckande straff än ett livstids straff. Han förespråkade i stället "livstids straffarbete", "det ihållande och plågsamma exemplet", "bojor och kedjor, spöet, oket, burar av järn" - sådant skulle vara betydligt mer avskräckande än ett snabbt slut genom en avrättning. Säkert hade Beccaria rätt. Men sådan grymhet kan inte accepteras. Visserligen var Beccaria emot tortyr i vanlig betydelse, men hans alternativ till dödsstraffet innebär också en livslång tortyr och därför blir hans alternativ inhumant och oacceptabelt. 

I vår tid kommer det alltid att finnas människor som är mer rädda för döden än för livstids fängelse, vilket får som följd att de därmed kommer att avhålla sig från en del grova brott. Detta menar vi är nog, för då skulle dödsstraffet komma att rädda en del oskyldiga människors liv. Och dessa oskyldigas liv borde vara viktigare för oss att rädda än mördares liv. 

Det är också så att om livstid utan nåd är det strängaste straffet kan de dömda utan fruktan t.ex. våldta, misshandla eller döda igen, i vetskapen om att de ändå inte kan få strängare straff än de redan har. Sådana återfallsbrott kan ske i fängelset eller vid permission eller vid flykt. En avrättning däremot sätter definitivt stopp för alla former av återfallsbrott. 

 

DÖDSSTRAFF LEDER INTE TILL ATT GROVA VÅLDSBROTT MINSKAR 

Det är riktigt att dödsstraff inte är något frälsarmedel som innebär att paradiset kommer och alla blir snälla mot varandra. Och det beror på att det onda i ett samhälle inte kan utrotas varken med hjälp av dödsstraff eller någon annan påföljd. Oavsett hur ett lands lagar ser ut kommer grov brottslighet att spöka och sprida skräck så länge människor vandrar på jorden. 

Om en vålds- och mordkurva ska minska måste många faktorer samverka varav dödsstraffet endast är en faktor. Om samhället ska utvecklas i god riktning och brottskurvan gå ner är det främst följande sjukdomar i samhällskroppen som statsmakten och vi medborgare behöver inrikta oss på att ta itu med och bekämpa: Arbetslöshet, dålig ekonomisk tillväxt, politisk instabilitet, sociala problem, ras- och kulturmotsättningar, alkohol- och drogmissbruk, ineffektivt polisväsende, ett rättsväsende utan folkligt förtroende, psykisk ohälsa, lätthet att få tag i vapen, otillräcklig barnuppfostran, destruktiva boendeområden, dålig hem- och skolmiljö, "underhållningsvåldet" i filmer. 

Om utvecklingen blir till det bättre inom dessa områden blir också det allmänna samhällsklimatet mer blomstrande, och därmed skapas förutsättningar för att brottskurvan kan börja sin vandring riktning nedåt. 

Motståndare kan ofta säga att "dödsstraff hjälper inte". Det är då inte alltid lätt att veta vad de menar. Om man med "hjälper" menar att dödsstraff inte kan stoppa flödet av framtida våldsverkare och mördare, så är det riktigt. De kommer alltid att finnas. Varken dödsstraff eller något annat straff kan avlägsna det onda i samhället och ge oss det lyckliga samhället. Men att dödsstraffet "hjälper" på många sätt visar vi i Kap 2. 

Det förtjänar här att betonas att dödsstraffet inte först och främst är till för att minska den grova brottsligheten, utan det vill "hjälpa" genom att ge ett rättvist straff och upprätthålla respekten och värdigheten för människolivet.

Det är kalla fakta att om alla länder inför dödsstraff och konsekvent följer lagen och avrättar mördare och våldsverkare så kommer de grövsta våldsbrotten på jorden att bli avsevärt färre och vi får en lite trevligare och tryggare värld att leva i. Och man kan stilla undra hur många som skulle ligga sömnlösa på nätterna och gråta förtvivlans tårar om det på jorden blev färre människor ibland oss som sprider skräck, förödelse och djävulskap med sina våldshandlingar och mord? 

 

DÖDSSTRAFF ÄR ETT BROTT MOT MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER - RÄTTEN TILL LIV 

I formuleringen "rätt till liv" har motståndarna till brottslingens fördel funnit något som brukar användas med samma auktoritet som vore det ett direkt gudomligt påbud som inte får ifrågasättas. 

Vi menar däremot att mord är ett avskyvärt brott mot den grundläggande mänskliga rättigheten - rätten till liv. Men en rättsstat som avrättar en skyldig begår naturligtvis inte detta brott, lika lite som soldaten när han försvarar landet och dödar angripare, eller polisen som i ett extremt nödläge skjuter ihjäl en livsfarlig beväpnad brottsling, eller när en medborgare i en extrem nödvärnssituation dödar för att rädda sitt eget liv och sin familj. 

Fiender till dödsstraff gör ett ödesdigert misstag när de låter våldsverkaren och mördaren omfamnas av denna rättighet. Det uppstår en makaber situation när de sätter mördaren eller våldsverkaren i centrum och skyddar honom genom att tala om "rätten till liv". Då har man lagt denna humanismens rättighet i kloaken och låtit den bli något illaluktande och orent. Inga hänsynslösa våldsverkare bör tillåtas dra fram i våra samhällen med misshandel, våldtäkter och mord i bagaget och alltid rädda sitt liv med hänvisning till denna mänskliga rättighet. Om så sker kommer "rätten till liv" att förvandlas till något omänskligt, en brottslingens beskyddare. 

Om "rätten till liv" därför ska kunna bevaras som den ädelsten den är måste den beskyddas från missbruk. 

Varför vill motståndarna med nödvändighet ge t.ex. en sådan som Josef Mengele (tysk läkare i Auswitz som med obeskrivligt grymma metoder experimenterade med människor och så plågade många till döds) samma absoluta rätt till liv som oss vanliga medborgare? Vad är det för mörka krafter som driver fram en sådan filosofi? 

Alla humana och goda rättigheter måste skyddas från missbruk. Så är det i dag med tryckfriheten; allt får inte tryckas (t.ex. är skrifter som hetsar mot folkgrupp straffbart), och med yttrandefriheten; allt får inte sägas (t.ex. är kränkning och förtal straffbart). Så måste det också vara med "rätten till liv". Den som missbrukar en frihet eller en rättighet till att skada eller rent av döda människor ställer sig själv utanför mänskliga rättigheters skydd och kan straffas. Därför gäller inte "rätt till liv" undantagslöst och ovillkorligt alla människor under alla omständigheter. I alla goda lagar och rättigheter finns det undantag.

- Konventioner m.m. - 

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som antogs 1948 står det i Artikel 3: "Envar har rätt till liv". Under förberedelserna till denna artikel ville några att det skulle inskrivas att dödsstraffet kränkte rätten till liv, men de blev nedröstade. 

Artikeln innehåller inte den minsta kritik mot dödsstraffet. Som William Schabas (dödsstraffsmotståndare) skriver: "In 1948, the death penalty was an almost universally recognized exception to the right to life." (Fotnot 4) 

Och i det första utkastet till denna artikel var dödsstraffet tydligt undantagen: "Everyone has the right to life. This right can be denied only to persons who have been convicted under general law of some crime to which the death penalty is attached."(Fotnot 5) 

Och enligt FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som antogs år 1966 stadgas i Artikel 6:1: "Varje människa har en inneboende rätt till livet." Men dödsstraffet är undantagen rätten till liv. Artikeln följs av vissa begränsningar för länders användande av dödsstraffet. Inledningen på 6:2 lyder: "I stater, som ej har avskaffat dödsstraffet, må dödsdom avkunnas endast för de allvarligaste brotten i enlighet med en lag, som gällde vid tiden för brottets begående." (Paragraf 6 gör det dock klart att konventionen inte ser positivt på dödsstraffet.) 

Europakonventionen om mänskliga rättigheter som antogs år 1950 föreskriver i Artikel 2:1 "Envars rätt till livet skall skyddas genom lag." Men fortsättningen gör klart att dödsstraffet utgör ett undantag från rätten till liv: "Ingen skall avsiktligen bliva berövad livet utom till verkställande av domstols dom i fall då han dömts för brott, som enligt lagen är belagt med sådant straff." Det finns också andra undantag enligt samma artikel då "rätt till liv" inte gäller utan det ges rätt att döda: "Berövandet av livet skall icke anses hava skett i strid med denna artikel, när det är en följd av våld, som var absolut nödvändigt a) för att försvara någon mot olaglig våskldsgärning; b) för att verkställa laglig arrestering eller för att hindra någon som lagligen är berövad sin frihet att undkomma; c) vid lagligen vidtagen åtgärd till stävjande av upplopp eller uppror." 

Det har senare tillkommit andra (tilläggs)protokoll och resolutioner särskilt i Europa som mera direkt går emot dödsstraffet. 

Men utifrån de första grundläggande internationella dokumenten avseende mänskliga rättigheter kan vi således se att denna mänskliga rättighet - "rätten till liv", inte ansågs inkräkta på dödsstraffet som sådant.(Fotnot 6)

Om vi gör en historisk utblick så har världens länder och folk så långt det går att överblicka alltid ansett det självklart (med extremt få undantag) att rättsstaten har rätt att ta liv när vissa brott har begåtts. Principen om "statens rätt att ta liv" har ett massivt historiskt stöd. 

Mänskliga rättigheter är ämnade att vara ett skydd för den vanliga människan så att hon inte ska bli kränkt eller felbehandlad. Men de skrevs inte för att människor utan fara för sina liv skulle kunna begå grova våldshandlingar och mord. Ur en synvinkel kan därför dödsstraffet ses som den kraftigaste påföljd mot de som grovt förbrutit sig mot mänskliga rättigheter. Dödsstraff för mord skapar därmed respekt och vördnad för denna mänskliga rättighet - rätten till liv - mer än något annat straff kan göra. 

- Fängelse och böter -

Vi kan också jämföra med fängelse. Frihet räknas som en grundläggande mänsklig rättighet enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (Art. 3). Men hör vi någon säga att fängelsestraff är ett brott mot de mänskliga rättigheterna? Ändå innebär fängelse förlust av frihet. 

Men världens länder gör undantag för just brottslingar genom att man sätter dem i fängelse och därmed berövar dem denna mänskliga rättighet som frihet är. 

Och rätt till sin egen förmögenhet och egendom är en grundläggande mänsklig rättighet enligt FN:s allmänna förklaring (Art. 17). Men hör vi någon säga att böter är förnedrande och ett brott mot de mänskliga rättigheterna? Ändå innebär böter tagande av annans medel. 

Men världens länder gör undantag för vissa brottslingar och tar ibland pengar och egendom från dem och berövar dem därmed, med lagens välsignelse, denna mänskliga rättighet. 

Också dessa exempel visar att mänskliga rättigheter inte är en absolut självklarhet för alla människor under alla omständigheter. Det finns alltid undantag. Så även med "rätten till liv". Inget land tillämpar heller absolut rätt till liv för någon människa. (Jfr nödvärnsrätten och polisens och soldatens rättigheter.) 

Motståndare till dödsstraff, som hänvisar till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, är skyldig en förklaring till varför och med vilken rätt de anser att endast några ord i en artikel (Art. 3 "rätt till liv") måste åtlydas av en dömande rättsstat men inte andra ord i samma artikel ("rätt till frihet") och inte heller Art. 17 ("rätt till egendom"). 

Dessutom måste de först kunna övertygande förklara varför dessa ord i Art. 3 överhuvudtaget måste åsyfta dödsstraffet, när man i nästan hela världen under den tid då artikeln skrevs ansåg att dödsstraffet utgjorde ett undantag till "rätt till liv". 

Någon kanske undrar om statsmakten verkligen kan ha rätt att bestämma över människors liv och död. Det behöver då sägas att det är våldsverkaren och mördaren som har tagit sig rätten över liv och död. Det är han som har förvandlat sig till en ond gud med makt över människors liv. Detta i sin tur tvingar rättsstaten att höja rättvisans svärd, om det än sker med olust. 

Det finns med andra ord tillfällen då rättsstaten med tunga men bestämda steg måste hämta svärdet från rättvisans altare för att med kraft försvara den vanliga människans rätt till liv. 

Ibland kan en kirurg tvingas avlägsna en av kroppens lemmar (amputation), detta för att kroppen ska kunna räddas. Också rättsstaten måste ibland utföra sådana onaturliga operationer (dödsstraff).

Ingen demokratisk och civiliserad rättsstat borde tillåta att "rätten till liv" blir likt en skyddsamulett som brottslingen kan hänga om halsen och hånleende visa fram när han står anklagad för de värsta av brott mot sina medmänniskor. Den möjligheten gavs t.ex. inte de dömda i Nürnbergsprocessen. Den leddes av en internationell domstol 1945-46 som dömde 12 naziledare till döden för bl.a. "brott mot mänskligheten".(Fotnot 7) Vi konstaterar att motståndarna till dödsstraff i dag i konsekvens av sin tro tvingas beklaga och ta avstånd även från Nürnbergrättegångens dödsdomar. 

För mer fakta om förhållandet kring "rätten till liv" och dödsstraff i internationella dokument, se Appendix I. 

 

ALLA MÄNNISKOR HAR ETT OKRÄNKBART VÄRDE OCH DÄRFÖR KAN INTE DÖDSSTRAFFET ACCEPTERAS 

Brottsoffret hade ett okränkbart värde, men det har våldsverkaren och mördaren hänsynslöst trampat på genom sitt brott. Också en rättsstat som vägrar dödsstraff nonchalerar till viss del offrets okränkbara värde genom att inte skipa rättvisa. 

Alla människor har ett okränkbart värde. Men okränkbarhet betyder inte straffrihet. Det är därför som alla länder straffar våldsverkare eller mördare med döden eller fängelse. Okränkbarheten sätter inte åsido människans ansvar och skuld.

Dödsstraffet skriver en text på allas pannor: "högsta okränkbara värde, rör inte, om du vill leva!" Ingen kan därmed våldta eller sparka eller tortera eller slå oss till döds utan att det får de starkaste följder. Med andra ord, vi blir något. Något värdefullt. 

Öppet och rakt på sak bör vi fråga oss vad det ska kosta att våldföra sig på en människa eller döda någon? Vilken prislapp ska samhället sätta på en sådan våldsgärning? Det svar vi ger måste förstås baseras på det värde vi ger människan och särskilt den som drabbas av våldets hand. Har en människa och särskilt då ett brottsoffer litet värde, då behöver inte priset bli särskilt högt utan straffet kan bli lindrigt. Men ju större värde vi tilldelar människan och i synnerhet en drabbad medmänniska, desto högre pris, dvs strängare straff. 

Dödsstraffet innebär då det ojämförbart högsta värde vi kan ge människan - brottsoffret. Ett land som därför har dödsstraff säger till omvärlden: här värderar vi människan oerhört högt. Att svårt skada eller döda någon kostar och priset kan bli det egna livet. 

 

DÖDSSTRAFF ÄR INHUMANT OCH BARBARISKT OCH KAN ALDRIG ACCEPTERAS AV ETT CIVILISERAT SAMHÄLLE 

Diktaturregim - primitiv hastig rättegång - skrikande domare - militärklädda män - stöveltramp - bakbunden man mot en vägg - exekutionspatrull - några skottsalvor - ryckningar - död. En del har en sådan bild för näthinnan när dödsstraffet kommer på tal. Men ett scenario som skildrar ett orättvist och grymt mördande visar oss bara att dödsstraffet också kraftigt kan missbrukas och bli ett mördarvapen i händerna på diktaturdemoner. 

Dödsstraffet kan med andra ord bli ett inhumant och vämjeligt instrument. I gången tid var det inte ovanligt. Men i dag i en mera upplyst och human tid är risken nästan obefintlig i demokratiska länder för sådana missbruk av dödsstraffet. Knappast under någon tid i historien har dödsstraffet lämpat sig så bra som i vår tid då rättstryggheten i demokratiska länder har uppnått en hög nivå. 

I ett civiliserat land är det inte dödsstraffet utan våldsverkarens och mördarens gärning som ska betraktas som barbarisk. Dödsstraffet - rätt använt av en utvecklad rättsstat - är något av barbariets motsats. För det är inte barbariskt att avlägsna en våldsverkare eller mördare som skadat och dödat medmänniskor. Det är inte barbariskt att göra jorden till en lite mer tryggare, lugnare och rättvisare plats. Däremot är det barbariskt att låta mördaren få några års fängelse och sedan frihet och möjlighet att trampa på sina offers grav och kanske fortsätta skräckslå och plåga människor.(Fotnot 8) 

- Humanitet -

Om vi utan minsta sammanhang bara betraktar en avrättning kan dödsstraffet tyckas vara något inhumant. Men om vi får en beskrivning av brottet, om vi låter brottsoffret bli föremål för vår uppmärksamhet, och om vi tar med brottsoffrets anhöriga i bilden, då förvandlas scenen och dödsstraffet får ett skimmer av rättfärdighet. Det är inte den som gör sig skyldig till de grövsta brotten som borde räkna med att få del av rättsstatens humanitet. Det borde vara de som blir slagna och dödade, och de drabbades anhöriga som får del av samhällets solidaritet och humanitet. 

Våldsverkaren och mördaren har förkastat allt vad humanitet och respekt heter gentemot sin nästa. Han har gjort sitt val, han har genom sina barbariska gärningar ställt sig vid sidan om den mänskliga gemenskapen. Om rättsstaten "belönar" en sådan genom en omsorgsfull påföljd innebär det i viss mening en acceptans till det barbariska brottet, medan dödsstraffet skulle uttrycka motsatsen - största avsky för det inhumana brottet. 

Som USA:s Högsta Domstol skrev i domen Gregg v. Georgia: "the decision that capital punishment may be the appropriate sanction in extreme cases is an expression of the community's belief that certain crimes are themselves so grievous an affront to humanity that the only adequate response may be the penalty of death." 

 

DÖDSSTRAFF ÄR OMÄNSKLIGT EFTERSOM DET ÄR DETSAMMA SOM TORTYR 

Det är riktigt att den som fått en dödsdom mer eller mindre kommer att lida psykiskt fram till avrättningen. Motståndarna till dödsstraffet ger ofta uttryck för empati för de dödsdömda som får lida denna "tortyr" som de kallar det och lider även med förbrytarnas anhöriga som kanske utstår ångest, och ser detta som skäl till att avskaffa dödsstraffet. 

Men vilken evig lag kräver att rättsstaten måste avge sådana domar som innebär att psykisk smärta undviks för de människor som begått de mest fasansfulla, grymma och barbariska brott? 

I klassisk mening har straffet som primära syfte att göra "ont". Om det inte känns att få ett straff är det inget straff. Allt slags straff innebär därmed mer eller mindre själslig "tortyr" för den som drabbas. Därför bottnar motståndarnas reaktion mot dödsdömdas "tortyr" egentligen i en motvilja mot straffet som princip. 

Vi hävdar tvärtom att det är sunt och moraliskt oantastligt, att betrakta dödsdömdas psykiska lidande som ett nödvändigt led i det rättvisa straffet. Detta psykiska lidande, som dels beror på ångest inför kommande avrättning och dels kan bero på starka samvetskval är berättigat med tanke på brottets vedervärdighet. 

Lidandet är ofrånkomligt och inget som rättsstaten måste förhindra. Det psykiska lidandet är rättvisans och vedergällningens nödvändiga följd. Den som har orsakat andra människor smärta får räkna med att själv få del av smärta. Det är priset för det avskyvärda brott han själv har begått mot sina medmänniskor. 

Det torde vara en allmän uppfattning att de grymmaste bland brottslingar förtjänar ett sådant lidande. Ty varför måste rättsstaten se till att de som hänsynslöst har plågat och dödat andra människor med nödvändighet måste må bra? 

Vi menar att från den stund då mördaren drabbas av denna psykiska pina - dvs vid dödsdomens utslag - påbörjas 'soningen' för det avskyvärda brottet. Dödsstraffet börjar verkställas i princip det ögonblick då dödsdomen fälls. Den dödsdömdes öde blir nu att drabbas av den själsliga smärta som möter på trappstegen alldeles före den yttersta rättvisan. 

Dödsdömda reagerar olika på detta lidande. För en del kan det leda till något mycket gott; att de drivs till ånger för sitt brott och kommer till insikt om sin skuld. Detta i sin tur kan hjälpa dem att försonas både med sig själv och sina offer. Med andra ord kan denna "tortyr" för en del bli en helt avgörande väg till en inre befrielse och läkedom. Smärta är inte alltid något negativt. 

Men det är främst med tankarna hos offret som vi accepterar den psykiska "tortyr" som föregår dödsstraffet. Om däremot gärningen och offret och dennes anhöriga kopplas bort från vårt medvetande blir förstås även denna "tortyr" oacceptabel. Men när dödsdomen avkunnats och lidandet intensifieras för den dödsdömde går våra tankar inte till den dömde utan först och främst till brottsoffret och sedan till dennes anhöriga och vänner. Det är dem som samhället bör måna om och ge allt sitt stöd i väntan på att den yttersta rättvisan ska verkställas. Medkänsla och omtanke bör samhället också visa på lämpligt sätt mot den dödsdömdes anhöriga. Den dödsdömde själv, som väntar på avrättningen, bör dock ha rätt till akut läkarvård, och själavård. 

Detta med den dömdes smärta eller "tortyr" inför förestående död ska dock inte överdrivas. Vi är alla "dömda" till döden. Vi ska alla dö. Vi lever ett ögonblick på jorden. Men de flesta av oss våndas inte för det. Skillnaden för den dödsdömde är att hans död kommer lite fortare än för oss andra och ibland vet han också vilken dag döden kommer. Men om en skyldig mördare våndas "för sina synders skull" och på grund av skräck för döden så tänker och känner vi inte fel om vi anser att han förtjänar det. 

Vi bör också tänka på att varje dag får tusentals människor på vår jord besked av en läkare att de p.g.a. allvarlig sjukdom eller olyckshändelse kommer att dö. Några får besked att de har kanske 2 månader kvar att leva, andra att de har kanske ett år, andra högst tre år, osv. Innebär sådana besked "tortyr"? Kanske, kanske inte, döden är trots allt en del av livet. 

- Artikel 5 - 

Artikel 5 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lyder i sin inledning: "Ingen må utsättas för tortyr …" Det händer att fiender till dödsstraffet hänvisar till denna artikel för att försöka angripa dödsstraffet på det sättet. Det är ett ganska nytt fenomen. Och det ger ju onekligen en särskild tyngd om man kan få folk att tro att dödsstraffet på något sätt skulle stå i strid med FN:s allmänna förklaring. 

Men en sådan extremistisk tolkning av artikel 5 måste kraftfullt avfärdas. Alla länder som år 1948 godkände artikel 5 hade då inte den minsta tanke på att detta skulle inkludera dödsstraffet. Och om dagens motståndare vill vara konsekventa måste de då också inkludera t.ex. fängelse och böter i det som måste avskaffas. Många interner upplever sin fängelsetid som "tortyr". Och många som får höga böter och därmed förlorar framtidsdrömmar om hus, bilar, båtar och rikedom kan uppleva detta som "tortyr". Vill då motståndarna i konsekvens även avskaffa t.ex. fängelse- och bötesstraffet? Motståndarnas hänvisning till artikel 5 utgör inget argument mot dödsstraffet som sådant utan är ett angrepp mot varje typ av kännbart straff som en demokratisk och civiliserad rättsstat utdömer. 

Etymologiskt har ordet "tortyr" två betydelser: Den första och gängse kan sammanfattas enligt en ordbok: "plågsam och förnedrande behandling i syfte att framtvinga bekännelse eller värdefull upplysning". Artikel 5 avser denna gängse och vanliga betydelse. 

Den andra försvagade betydelsen av ordet kan exemplifieras med uttrycken "Det var rena tortyren att lyssna till hennes sång", eller "Det var som tortyr att besöka tandläkaren". I denna försvagade betydelse kan i princip allt sägas vara tortyr som man subjektivt upplever starkt obehag inför eller som orsakar svår smärta. 

Fiender till dödsstraff använder sig just av denna andra försvagade betydelse för att försöka få oss att tro att också sådan "tortyr" innebär ett brott mot artikel 5. Man kan t.ex. hävda att själva väntan på avrättningen för den dödsdömde innebär "tortyr", eller man kan benämna tragiskt misslyckade avrättningar som "tortyr". Men sådana exempel handlar inte det minsta om den förstnämnda och gängse betydelsen av ordet "tortyr", som artikel 5 grundas på. I t.ex. USA finns det ingen medveten strävan efter att tortera de dödsdömda enligt ordets första och vanliga betydelse. Tvärtom. 

Slutsats: Varje upplevelse av starkt obehag och stor smärta kan vi förvisso kalla "tortyr". Det kan vara väntan på avrättning, det kan gälla fängelsevistelse, böter, smärtsam sjukdom, ångest, tandläkarbesök, m.m. Men tortyr i ordets gängse mening blir det först när någon medvetet och med ond vilja utsätter en annan för plåga av en eller flera bestämda orsaker. Ordet "tortyr" i artikel 5 står just i ett sådant sammanhang och avser endast denna den gängse meningen. Artikel 5 har därmed ingenting med dödsstraffet att göra. Den som hävdar annat manipulerar, medvetet eller omedvetet, med både kontexten och ordets gängse betydelse så som den uttrycks i artikel 5. 

Till forts. av KAPITEL 3

Not 1. Till och med en motståndare, filosofen Claudio Marcello Tamburrini, använde ett helt uppslag i DN-Debatt (10/3 -98) för att visa på de dåliga argumenten emot dödsstraff och avslutade artikeln bl.a. med orden: "Slutsatsen blir att de vanligaste argumenten mot dödsstraff inte håller måttet."  Professor Torbjörn Tännsjö är uttalad motståndare men är inte långt ifrån att vara förespråkare, läs här min recension av hans bok "Du skall understundom dräpa".

Not 2. Angående sådana undersökningar se Kap 4, "Döms många oskyldiga till döden?"

Not 3. Stephen J. Markman och Paul G. Cassell (advokater på amerikanska Justitiedepartementet): "An assessment of the costs and benefits leads to the conclusion that the minute risk of executing an innocent person is substantially outweighed by the protection that capital punishment affords to society through incapacitation, deterrence, and just punishment." Se också deras fortsatta argumentering. Stanford Law Review, nov. 1988, s. 152.   

Not 4. The Abolition of the Death Penalty in International Law, 1997, s. 44.

Not 5. William Schabas, The Abolition of the Death Penalty in International Law, 1997, s. 29.

Not 6. År 1971 antogs en resolution, 2857 XXVI, av en del länder inom ECOSOC (FN:s ekonomiska och sociala råd) där man ville begränsa användningen av dödsstraffet bl.a. med hänvisningen till "rätten till liv" (enligt Art. 3). Här börjar således ett annat och nytt (utvidgat) synsätt på begreppet framträda till skillnad mot vad som var allmänt tänkt bland de som först godtog FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.

Not 7. Den i dag verksamma Haag-domstolen som handhar bl.a. krigsförbrytelser i f.d. Jugoslavien kan inte sägas ha som uppgift att skipa full rättvisa eftersom dödsstraff där inte får utdömas. 

Not 8. Den amerikanska konstitutionens åttonde paragraf lyder: "Excessive bail shall not be required, nor excessive fines imposed, nor cruel and unusual punishments inflicted." Detta betyder att USA:s Högsta Domstol inte anser att dödsstraffet är "cruel punishment" (ett grymt straff).