Dödsstraffet - ett försvar

Dödsstraffet - ett försvar

KAPITEL 2 

Sida 1 (2) 

 

ARGUMENT FÖR DÖDSSTRAFF

 

Inledning

Våldsbrott och mord tillhör de grymmaste, mest omänskliga och nedvärderande brott som finns och de kränker offrens mänskliga rättigheter, och vid mord offrens rätt till liv. 

Detta är några viktiga grundorsaker till varför varje civiliserad rättsstat bör utdöma det strängaste straffet - dödsstraff - för sådana grova brott. 

I sig självt är dödsstraffet något icke önskvärt. Men detta ohyggliga straff drivs fram av en ibland iskall brutal verklighet. Och verkligheten är att dörren tillbaka till paradiset är stängd. Oavbrutet tvingas därför varje land föra en ojämn kamp mot det destruktiva i alla dess former. Dödsstraffet ska ses som ett instrument bland många i kampen för en rättvisare och bättre värld. 

Det är två ord som ofta återkommer när dödsstraffet försvaras: Rättvisa och människovärde - två ord som också utgör en grund för det som kallas demokrati och civilisation. Dessa två verkligheter kan också betraktas lite som två bärande pelare i försvaret av dödsstraffet. 

Rättvisa är ett högt aktat ord i samhället och inom politiken, men just inom rättsväsendet och det som rör brott och straff har rättvisan både som ord och begrepp till stor del hamnat i en skuggtillvaro. Men vi vill lyfta fram ordet i ljuset eftersom rättvisan bör vara själva grunden inom rättsväsendet. När dödsstraffet diskuteras är det därför rättviseaspekten som först och främst behöver tillåtas komma i förgrunden. 

Med människovärde riktas strålkastarljuset på brottsoffret. Hand i hand med människovärde vandrar respekt. Människan har ett okränkbart värde och förtjänar därför högsta respekt. Människovärde och respekt, inte främst för den som gör sina medmänniskor illa, men för brottsoffret och dennes anhöriga är något som bör lyftas fram betydligt mer än i dag, och särskilt i samband med dödsstraffet. Men grundförutsättningen för det är att empati och solidaritet för brottsoffren ökar i samhället.

Vi ska nu se på ett antal argument för dödsstraffet. Argumenten bör beaktas i sin helhet. De utgör en kedja som får sin styrka just genom att alla länkar tillsammans bildar en stark helhet.

 

Dödsstraff är det enda rättvisa straffet för våldsverkare och mördare

Rättvisan har alltid varit hörnstenen i varje rättsstat värd namnet. All diskussion kring dödsstraffet bör därför inledas med frågan om rättvisan i förhållande till det brott som har begåtts. 

Och rättvisa handlar inte bara om att få brottslingen gripen och dömd, utan först och främst om domens utfall, som måste vara just rättvis. Medan rättslärde och kriminologer under tidernas gång laborerat med olika rättsteorier - var tid har haft sin teori och sin betoning - så är det en verklighet som är bestående och aldrig försvinner från folkhavet, och det är rättvisan. 

Även om nu rättviseaspekten sedan länge inte fått särskilt stort utrymme i svensk kriminalpolitik, så finns den likväl kvar i folksjälen. Och så kommer det alltid att förbli. Ska en statsmakt i längden vinna brett gehör för sin kriminalpolitik så måste den utgå från rättvisan. 

Dödsstraffet handlar med andra ord i sin innersta kärna om rättvisans vara eller inte vara inom rättsväsendets väggar. Önskar vi ett samhälle där man inom rättsväsendet eftersträvar rättvisa så långt som möjligt? Eller ska den s.k. "humana kriminalpolitiken" som ställer brottslingens väl i fokus få ta rättvisans plats? Hur högt vill vi värdera rättvisan i en modern rättsstat? 

Det som borde konstituera ett rättssamhälle där det finns en lag är att rättvisa skipas. Men om rättsstaten vägrar skipa rättvisa utan i stället har som grundläggande princip att visa brottslingen ett vänligt ansikte, då har vi fått något annat än ett RÄTTSsamhälle. 

Vad blir då konsekvensen om rättvisan åter skulle komma att placeras i högsätet i rättsstaten? När det gäller våldsverkaren och mördaren blir dödsstraff då naturligt, för inget annat straff kan kallas rättvist och väga jämt om proportion till brottet ska kunna bevaras och försvaras och respekteras. 

Vi behöver fråga: Om vi i ena vågskålen lägger våldsverkarens och mördarens offer, vad måste vi då lägga i den andra för att det ska väga jämt och bli rättvist? 

Kanske kan vi lättare svara om vi stannar upp och ställer frågor som berör oss själva, frågor av den mest mörka karaktär. Frågorna gör ont men de behöver ställas. Anta att du själv i dag blev ett olyckligt offer för en mördares hand. Om det vore möjligt för dig att då uttrycka din vilja, vilket straff skulle du då vilja att mördaren ska få för att du skulle tycka att det blev mest rättvist? 

Anta sedan att mördarens hand drabbade den som du mest höll av, din livskamrat eller ditt barn, din mor eller din far, din bäste vän. Vilket straff vill du att mördaren ska få för att du skulle tycka att det blev mest rättvist? 

Om man svarar på dessa frågor utifrån rättviseaspekten - vilket man först och främst måste göra - då torde för de flesta dödsstraff vara det självklara svaret när det ska utmätas det mest rättvisa straffet. Endast dödsstraffet gör att rättvisans vågskålar kan väga jämnt. 

Det är viktigt att vi vågar och orkar sätta in oss själva i offrets ställe eftersom det är bland oss levande som morgondagens offer finns. Vår röst är offrens röst. Den rösten bör vi göra känd för samhället. Varje år blir det försent för ett antal personer att säga sin mening. 

Svensk lagstiftning utgår inte från rättvisan. En konsekvens av det blir att dödsstraffet förkastas. I Sverige får t.ex. mördaren i stället fängelse, i regel omkring 6-18 år.(Se fotnot 1) Denna korta tid har dessutom som syfte att återanpassa förövaren med omsorg som grundläggande arbetsmetod. Sedan blir brottslingen fri och har (normalt sett) fortfarande ett helt liv framför sig och kan förverkliga sina drömmar. 

Detta ska jämföras med gärningsmannens offer som kanske fått livslånga skador och mén, eller död och grav. Och i motsats till gärningsmannen blir inte offret fri från graven efter några år. Det ska även jämföras med den dödes anhöriga och vänner som tvingas leva med hela detta trauma ett helt liv. All denna avgrundsskillnad kommer inte ens i närheten av något som kan kallas rättvisa. 

Någon kanske föreslår livstids fängelse som alternativ. Men det innebär inte heller rättvisa. Livstids fängelse kommer trots frihetsberövandet att innebära permissioner, goda och trevliga stunder, vård och återanpassning. Dessutom innebär livstid i Sverige omkring 10-18 år när den obligatoriska villkorliga frigivningen inkluderas. Det finns ett tröstande hopp om frigivning, ett hopp som nästan alltid kommer att infrias. 

Men hur många goda och trevliga stunder kan den döde få räkna med? När ska han bli frigiven? Vilket hopp har han? Om det så vore livstid utan villkorlig frigivning eller nåd så kommer den livstidsdömde att i fängelset vänja sig vid sin nya tillvaro. Han anpassar sig snart till sin nya värld som han till begränsad del kan forma så att tillvaron ändå blir relativt hyfsad för honom. Fängelsepåföljden får ju heller inte göras outhärdlig för honom, för då blir fängelset en tortyrliknande plåga, vilket vore inhumant. Fängelsevistelsen måste därför av rättsstaten göras dräglig och human. Och därmed finns heller ingen som helst plats för rättvisan. 

De döda offren får inte alls del av detta livets goda, inte ens bråkdelen av vad den livstidsdömde trots allt kan få del av. Offrens lott i jämförelse med livstidsdömda går inte ens att jämföra, skillnaden är väsenskild. Den ene fick död, den andra liv, om än ett liv med begränsad frihet. Ingen kan kalla sådant för rättvisa. Tvärtom, det är oförskämd orättvisa och innebär också att offrens människovärde i jämförelse med livstidsdömdas blir försvinnande litet. 

Så länge ett straff inte står i proportion till ett brotts illdåd är rättvisan svag och dödligt sjuk. 

Det finns därför inget alternativ till dödsstraff för våldsverkaren och mördaren. Varje åtgärd mot honom från rättsstatens sida som ersätter dödsstraff innebär att rättvisa inte skipas. Ett förlorat människoliv kan bäst kompenseras genom dödsstraffet. 

Så länge det inte sker kommer i symbolisk mening "blodsskuld" att ropa från marken med budskapet att brottet inte är sonat. De flesta av oss förstår och känner att det finns en skuld som måste betalas på ett rättvist sätt. En skuld gentemot offret, dennes anhöriga, och en skuld gentemot mänskligheten. Och den soning och gottgörelse som kan tysta offrets rop är dödsstraffet. Dödsstraffet innebär att samhället kommer så nära rättvisan som det är möjligt. 

I dag befinner sig rättsstaten långt ifrån denna rättvisa och soning. I dag är rättsstaten främmande för ord som skuld och soning. I dag får tvärtom våldsverkaren och mördaren mycket av lagarnas empati. Han tas om hand, medan de som råkat ut för honom, dels blivit drabbade av hans grymhet och sen dessutom av ett rättsväsende som inte ger gärningsmannen något rättvist straff. 

Detta borde inte accepteras. Det som behöver utmärka en civiliserad rättsstat är att statsmakten stiftar så rättvisa straffpåföljder som möjligt.

Eftersom rättvisan är den viktigaste ingrediensen i den civiliserade rättsstaten och vissa brott kräver dödsstraff för att rättvisa ska kunna skipas så följer på det att dödsstraff och civilisation är på ett sätt sammanflätade. 

Alltid och överallt inom alla samhällsområden så har rättvisan hög prioritet. Så fort någonting är orättvist reagerar vi människor. Rättvisans kod står skrivet i våra gener och varje dag uppstår tillfällen då vi reagerar utifrån vad denna rättvisekod säger oss. 

Och om det är någon plats där rättvisan borde ömt vårdas med respektfulla händer så är det i rättegångssalen. Där borde rättvisan vara respekterad mer än någon annan plats på jorden. Och om det tillåts ske är det lätt att inse att dödsstraffet är det mest rättvisa straffet för våldsverkaren och mördaren. Rättvisan begär hans liv. 

Det är också viktigt att påpeka att rättvisan inte har några krav på sig. Rättvisan har ett inneboende värde i sig själv. Vi får med andra ord inte börja leta efter "nyttoeffekter" utifrån rättvisan, t.ex. att rättvisan måste leda till mindre antal brott (allmänprevention) eller till att brottslingen blir en bättre människa (rehabilitering) osv. Inget av detta kräver rättvisan. Rättvisan står över allt sådant. Rättvisan sitter ensam på tronen och söker vår respekt för vad den är i sig själv och utgör därför det första och främsta skälet för dödsstraff. 

De gånger motståndare använder sig av orden rättvisa och orättvisa så är det ofta oegentligheter inom ett rättssystem med dödsstraff som man har i åtanke. Så fort man ser sådana tecken hävdar man att dödsstraffet inte kan innebära rättvisa för brottslingarna. Ett ganska märkligt sätt att använda ordet rättvisa på. 

Vi förespråkare menar att rättvisa måste ställas i paritet till de  illgärningar som brottslingen begått. Det handlar om själva domsutslaget som måste vara just rättvist, dvs stå i proportion till själva illdådet. 

Om vi finner oegentligheter i ett rättsförfarande är det allvarligt. Men sådant undergräver inte dödsstraffet i sig. Dödsstraffet står alltid lika orört och oskyldigt kvar under varje dödsstraffsmål, för eventuella orättvisa oegentligheter berör aldrig dödsstraffet som strafform. Dödsstraffet kommer alltid att vara det mest rättvisa straffet för vissa typer av brott.

Dödsstraffet kan försvaras utifrån många aspekter men det skulle räcka med att säga att dödsstraffet helt enkelt är det mest rättvisa straffet för vissa av de allvarligaste brotten och allting bör då tystna och tiga. Mer skulle inte behöva sägas i ämnet. Mer skulle ingen behöva veta. Rättviseargumentet är så starkt och avgörande att detta enda argument är nog för att införa dödsstraffet. Men nu har vi flera skäl kvar att titta på.

Not 1. Här och på andra ställen i boken när fängelsetid anges, avses inte den utdömda tiden av svensk domstol, för den är falsk, utan vi anger den verkliga tiden som den dömde får avtjäna. I Sverige tillämpas nämligen villkorlig frigivning efter två tredjedelar av tiden. Så när domstolen dömer t.ex. en mördare till 10 år betyder det ca 6,5 år i reell tid. 

 

Genom dödsstraff bevaras respekten för människolivets okränkbara värde 

Redan för nära fyra tusen år sedan skrevs dessa ord: "Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild." Bibeln, Första Mosebok 9:6. 

Oavsett om man tror att orden kommer från en gud eller ej så vittnar dessa ord om ett uråldrigt rättsmedvetande, som i sin tur vittnar om den syn på människans höga värde som har funnits långt tillbaka i mänsklighetens historia. 

Det är något inom oss som instinktivt säger att människan har en sådan dignitet, värdighet och höghet att den som mördar inte förtjänar att få leva. 

Denna hjärtats naturliga intuition behöver vi bejaka och vårda. Om en rättsstat värderar människan - brottsoffret - med högsta respekt då blir det naturligt med dödsstraff för mördare och våldsverkare. 

I djupare mening handlar därför dödsstraffet om människovärdet. Vad är en människa värd? 

Inför den frågan är det viktigt att komma till insikt om att det straff som en rättsstat tilldömer våldsverkaren och mördaren avslöjar samtidigt vilken värdering som rättsstaten ger sina vanliga medborgare och särskilt brottsoffren. 

En rättsstat kan tala varmt om människovärdet. Men det är i handling som orden visar sitt värde. Och ett sätt för mig att ta reda på vad statsmakten konkret ger mig som medborgare för värde är att slå upp lagboken och läsa vilken påföljd det blir för den som kan ta livet av mig och mina kära. Då får jag svart på vitt vad jag som människa är värd inför statsmaktens ögon. Men kommer vi att acceptera rättsstatens värdering av oss när vi läser lagboken? 

Man kan uttrycka det så att inför den svenska staten är en medborgares liv värderad till cirka 7-15 år i fängelse (efter den obligatoriska villkorliga frigivningen) eftersom det är en ganska normal påföljd för den som tar ett människoliv. Vi menar att i det avseendet har inte Sverige en civiliserad lagstiftning. 

En sådan påföljd kan knappast ses som ett egentligt straff i jämförelse med brottet, utan ska mera betraktas som hänsyn och godhet mot mördaren. 

Men om en rättsstat bygger på godhet och inte på rättvisa, då upphör rättsstaten att vara just en rättsstat. 

En svensk medborgares liv är i dag inte okränkbart inför den svenska staten. Påföljden några år i fängelse för en mördare slår brutalt ihjäl varje vackert påstående att människolivet i Sverige skulle betraktas som okränkbart. En läpparnas fördömelse av våldsbrott och mord måste få som följd den yttersta rättvisan för att det ska bli trovärdigt. 

När våldsverkaren bara får ett kort straff innebär det också i praktiken att rättsstaten trivialiserar det lidande och de mén för livet som offren har tillfogats. Och när mördaren får ungefär samma påföljd innebär det inte bara trivialiserande utan öppet hån mot alla brottsoffer. 

För att åskådliggöra värdet av en oskyldig människas liv (brottsoffret) behöver mördaren straffas med döden. Varje annat straff degraderar värdet för den oskyldigt mördade. Dödsstraff, särskilt för mördare, är därför nödvändigt om rättsstaten i konkret och sann mening ska kunna visa att den högt värderar livet för dess vanliga medborgare. 

USA:s Högsta Domstol skrev med djup insikt i fallet Gregg v. Georgia: "Indeed, the decision that capital punishment may be the appropriate sanction in extreme cases is an expression of the community's belief that certain crimes are themselves so grievous an affront to humanity that the only adequate response may be the penalty of death." 

En omsorgsfull påföljd för mördaren innebär i praktiken ingen respekt alls för brottsoffrets liv. Det gör att människan - brottsoffret - får ett mycket litet värde. Om mördaren får leva tvingas vi betrakta honom som mer värd än det döda offret. Detta är omoraliskt och ociviliserat eftersom det i regel innebär att en brottsling blir mer värd än en laglydig, en skyldig mer värd än en oskyldig, en ohederlig mer värd än en hederlig. 

Varje medborgare ska ha rätt att tänka: om någon tar livet av mig så kommer den som gör det att själv mista livet. Denna försäkran är det rättsstatens skyldighet att ge till sina medborgare. Det ger människan värde och dignitet. 

Men i dag tvingas varje medborgare i Sverige att tänka: om någon tar mitt liv - om än med de värsta tortyrmetoder - så blir påföljden för mördaren rehabilitering under några år. 

Vill vi medborgare ha det så? Vad säger det om statsmaktens inställning till oss medborgare? Är det rättvist mot mig av rättsstaten? Vad blir det av människans okränkbara värde? 

När nu rättsstaten i stället för dödsstraff ger mördaren rehabilitering en tid, då har vi anledning att känna fruktan , för vi är ju nästan värdelösa. Det får inga större följder om någon har ihjäl oss. Dödsångest kryper lätt in i våra själar när vi blir medvetna om att vem som helst som av någon anledning inte gillar oss kan ta vårt liv, och priset för våra huvuden blir endast några år på anstalt. 

Med enkelt bildspråk kan vi se på människovärdet också på detta sätt: Om jag tar en yxa och hugger ner ett träd på privat mark kanske jag slipper undan med villkorlig dom. Om jag tar yxan och hugger ihjäl grannens hund får jag kanske lite böter. Om jag tar yxan och dödar en människa får jag kanske 10 år i fängelse. Varför denna skillnad i straff? - Jo, därför att en människa helt enkelt betraktas som mer värd än träd och djur. 

Eller säg att jag gör mig skyldig till ärekränkning. Då kan straffet stanna vid villkorlig dom. Om jag gör mig skyldig till misshandel kan straffet bli några månader på anstalt. Om jag gör mig skyldig till mord blir straffet en lite längre tid på anstalt. En viktig orsak till denna straffstegring vid allt grövre brott är människans värde. 

Ett straff är med andra ord också relaterat till människovärdet. Det är därför som dödsstraffet, mer än något annat straff, skulle visa hur oerhört högt det mänskliga livet värderas. 

Rubrikens argument handlar om människans okränkbara värde och om respekt för människolivet. Både den som är emot dödsstraff och den som är för använder dessa uttryck till försvar för sin inställning. Därför är det viktigt att kunna se den avgörande skillnaden i synsätt: 

a) När motståndaren till dödsstraff talar om människovärdet har hon endast den grova brottslingen i tankarna. Också han är en människa med ett okränkbart värde. Inga undantag finns, alla människor har alltid samma människovärde. Motståndarna väljer därmed att i första rummet ta parti för den grova brottslingen. 

b) Förespråkaren för dödsstraff väljer däremot att visa solidaritet för de mest svaga och utsatta - brottsoffren. När förespråkaren talar om människans okränkbara värde tänker hon först och främst på offret, sedan på dennes anhöriga och därefter på alla vanliga medborgare. Våldsverkaren och mördaren däremot har förlorat sitt absoluta okränkbara värde inför rättsstaten. När mördaren dödade en medmänniska visade han inte fullständigt förakt bara för offrets okränkbara värde utan också sitt eget. 

I en mening har dock våldsverkaren och mördaren kvar samma värde som den mest hederliga människan på jorden. Men inför den dömande rättsstaten får det inte längre vara absolut okränkbart, för då skulle det hindra rättvisan från att verka, och det skulle också innebära att rättsstaten i praktiken föraktade offrets okränkbara värde, rättsstaten skulle så att säga ta brottslingen i hand och välja att stödja honom. 

Vi menar att det är den svaga, den drabbade och utsatta som på allt sätt måste beskyddas och prioriteras. Det är offret som måste få vår solidaritet. Det är offrets okränkbara värde som måste hävdas. En våldsverkare och mördare ska aldrig tillåtas komma undan den yttersta rättvisan genom att hänvisa till "sitt okränkbara värde". Han har brutalt och utan hänsyn försökt krossa andra människors värde. Då måste gottgörelse ske och rättvisa skipas. 

På jorden finns det inget värre brott en människa kan begå än att ta livet av en medmänniska. En människa kan inte kränkas på ett mer brutalare sätt. Inte heller kan människovärdet föraktas på ett mer drastiskt sätt. 

En mördare ger sitt offer ett fruktansvärt straff: att aldrig mer få se solens ljus, aldrig mer få höra fågelns sång, aldrig mer få känna rosens doft, aldrig mer få höra sin älskades röst, aldrig mer få smeka sina barns kinder, aldrig mer få umgås med sina vänner, aldrig mera få le åt det sköna och vackra i livet. Men detta betydde ingenting för våldsverkare och mördaren. För honom är människan inte värd någonting. Han har startat ett krig mot mänskligheten. För varje gång en människa misshandlas blir samtidigt hela samhällskroppen slagen och varje gång en människa mördas dödas en bit av samhällskroppen. Varje angrepp mot en medmänniska är ett angrepp mot mänskligheten, och den som är en aggressiv fiende till mänskligheten ska inte kunna kräva ett okränkbart värde inför rättsstaten. 

En våldsverkare och mördare har därför passerat en helig gräns. Han har sprängt sönder samvets- och moralspärren och gått utanför den osynliga gräns som gör oss till normala människor. I den meningen tillhör han inte längre den humana mänskliga gemenskapen. Han har själv genom sina gärningar utträtt ur den mänskliga sfären. 

Mord är grymt, omänskligt, förnedrande och föröder människors liv och kränker mänskliga rättigheter. Av den anledningen finns det inte något alternativ till dödsstraffet.  

 

Dödsstraffet försvarar människans värdighet på starkaste sätt 

Detta argument följer som en nödvändighet på föregående argument. Människovärdet är lika sammanflätat med människans värdighet som två tvinnade trådar. Varje människa är iklädd värdighetens dräkt eftersom hon har ett okränkbart värde. 

Värdigheten gör att vi kan gå med högburet huvud och inte behöver skämmas för att vara människor. Den värdighet vi besitter gör att vi behandlar våra medmänniskor med respekt. Det är vår inneboende värdighet som har skapat och skapar det civiliserade samhället. 

Människan kan berövas alla sina ägodelar, hon kan bli hånad och förföljd och misshandlad, men normalt kämpar människan till sista andetaget för att behålla sin värdighet. 

Men när brottet har skett och våldsverkaren och mördaren krossat medmänniskors värdighet är det då möjligt att ändå på något sätt återupprätta brottsoffrens värdighet? 

Utan att tveka svarar vi ja. Men det kan omöjligt ske genom några års anstaltsvistelse för gärningsmannen. Sådant kan endast innebära att föraktet mot offrens värdighet vidgas. Om inte ett brottsoffer är värd särskilt mycket och om hon inte besitter någon särskild värdighet, ja då finns det heller inget behov av att kännbart straffa våldsverkaren. 

Men dödsstraffet däremot återupprättar brottsoffrens värdighet på starkaste och tydligaste sätt. Dödsstraffet ger tillbaka till offret människovärdet och respekten och det genuint mänskliga - med andra ord: värdigheten återupprättas så långt det låter sig göras. 

Dödsstraffet blir därmed en postum hyllning till brottsoffret som person och människa. Ingen annan påföljd än dödsstraffet kan göra detta mera tydligt och klart.(Se fotnot 1) 

Våldsverkaren eller mördaren ryckte bort från offret hennes värdighet, men dödsstraffet ikläder offret på nytt hennes värdighets dräkt. 

Dödsstraffet innebär också att värdigheten för alla medborgare accepteras, erkänns och upphöjs. Detta är viktigt eftersom det är bland oss nu levande som morgondagens olyckliga brottsoffer finns. Varje medborgare ska ha rätt att leva i samhället med en känsla av värdighet. 

Alla alternativ till dödsstraffet för de grövsta brotten innebär att våra högburna huvuden böjs och att ingen därute värderar oss som människor vilka förtjänar högsta respekt. 

En fiende till dödsstraff kan ibland säga att dödsstraffet förnekar den grova brottslingens okränkbara värde och värdighet. För att vidmakthålla en sådan filosofi tvingas man minimera människans värde och värdighet till lägsta möjliga nivå så att även den värsta av våldsverkare ska kunna få del av den. Men vill vi ha det så? Har verkligen lustmördare samma okränkbara värde och värdighet som en Moder Teresa eller en vanlig medborgare? Utifrån ett filosofiskt resonemang kan det förvisso hävdas att människan som art i sig självt har ett värde och en värdighet. Men ytterst få torde i verkligheten vara beredda att påstå det i absolut mening. 

Och för de flesta av oss är det självklart att en brottslings grymma våldsdåd har väsentlig betydelse när vi tänker på begrepp som värdighet och värde. En brottsling har tydligt för världen förklarat genom upprepade våldsbrott eller mord att han föraktar allt vad värdighet heter, och därmed har han också lika brutalt ryckt bort värdighetens själ från sig själv och gett rättsstaten ett underförstått medgivande att göra mot honom så som han själv har gjort. 

"If you kill another, you kill yourself." Immanuel Kant 

En våldsverkare eller mördare kan med andra ord inte få tillåtas att först stampa på en medmänniskas värdighet och sedan i rättegångssalen kräva respekt för sin egen värdighet, för den gav han upp genom sitt hänsynslösa brott. 

All uppmärksamhet måste riktas mot brottsoffren och deras förlorade värdighet. Dödsstraffet innebär därmed ett erkännande dels att människan har ett okränkbart värde, och som konsekvens därav erkännande av människans och framför allt brottsoffrets värdighet.(Se fotnot 2) 

Därför är dödsstraff för våldsverkare och mördare en nödvändighet. Ty människans värdighet står på spel. 

Not 1. Ernest van den Haag (förespråkare och prof. i rätts- och samhällsvetenskap) menar att dödsstraffet kan ses som en bekräftelse både på offrets och mördarens humanitet: "Human beings are human because they can be held responsible, as animals cannot be. In the Kantian sense the death penalty is a symbolic affirmation of the humanity of both victim and murderer." The Death Penalty in America, Hugo Adam Bedau, s. 454.

Not 2. Och prof. Walter Berns tillägger: "The criminal law must possess a dignity far beyond that possessed by mere statuory enactment or utilitarian and self-interested calculations; the most powerful means we have to give it that dignity is to authorize it to impose the ultimate penalty." For Capital Punishment, s. 173.  

 

Dödsstraffet är det som bäst bejakar människans naturliga rättskänsla 

Det första argumentet i detta kapitel kan sägas försvara rättvisan sett ur ett objektivt perspektiv. Detta argument försvarar rättvisan ur ett subjektivt perspektiv och då handlar det om rättskänsla. 

Rättskänslan kan visa sig vara en oerhört stark kraft inom oss. När vi får se våldsverkarens och mördarens hänsynslösa framfart kan starka känslor väckas till liv inom oss. Det kan vara en blandning av vrede och sorg och förtvivlan. 

Och inte sällan infinner sig dödsstraffet som det naturliga svaret på den rättskänsla som då har vaknat. Denna reaktion går inte att helt förklara eller förstå med rationella argument. Det är en känsla som övermannar en. Den går inte att läsa eller lyssna sig till genom akademiska resonemang. 

Kanske vi kan känna en vibration av denna rättskänslans sträng inom oss när vi ser nyhetsprogram som realistiskt och närgånget skildrar bestialiska våldsbrott och mord med bild och text. Den rättskänsla som då vaknar till liv måste bejakas och få sitt erkännande och utlopp i samhällets rättssystem. 

Det kan vara lätt för en del att vara motståndare till dödsstraffet när allt är väl, solen skiner, fåglarna sjunger och barnen leker glatt. Sådana dagar sover rättskänslan. Men när ondskan plötsligt uppenbarar sig, mitt i det vackra och sköna, när mördaren står där med sin blodiga kniv och vi får se vad han har gjort - då väcks den heliga rättskänslan till liv och börjar rusa i vårt blod och intuitivt kan vi då lätt uppleva att mördaren förtjänar inte att leva. 

Motståndaren till dödsstraff reagerar nu genast impulsivt och säger som han är lärd att detta är primitiva och medeltida hämndbegär som inte får accepteras. 

En sådan reaktion från motståndaren kan ha flera orsaker. Den kan bero på att man kvävt och förnekat rättskänslan inom sig. I länder där massmedia är starka motståndare till dödsstraffet kan detta vara vanligt. Den kan också bero på att man har svårt att känna empati med drabbade. Man kan ha svårt att sätta sig in i en fasansfull situation som har drabbat medmänniskor. Och kanske man mentalt befinner sig långt från händelsens våldsamma centrum. Vad det än beror på så är det kyliga arroganta vindar som drar fram över samhället när fiender till dödsstraff talar nedsättande och föraktfullt om den rättskänsla som de flesta av oss bär på. 

Ingen av oss har förmåga att helt känna så som vi borde med drabbade medmänniskor. Det är först när vi själva får uppleva den smärta det innebär när någon nära anhörig eller vän drabbas som medkänsla vaknar inom oss. Men ju mer förståelse och empati som finns hos oss ju mer inser vi hur viktigt det är att det också tas hänsyn till människors upplevelser och känslor. 

Människan är inte av naturen bärare av ociviliserade känslor. Tvärtom har vi inom oss en naturlig rättskänsla, en känsla som finns nedlagd i hjärtats inre och som hos många säger att den som tagit en människas liv förtjänar att själv mista livet. Till vilket land vi än åker, genom alla seklers lopp, ska vi finna samma rättskänsla. Och det är dessutom inte ovanligt att mördare själva anser sig ha förverkat sitt liv. 

Ibland skulle vi behöva locka fram de slumrande rättsandarna inom oss. Vi skulle någon gång behöva få känna luftdraget av mördaren när han sveper förbi oss och se de blodspår som följer honom och känna isrännan i ryggraden när vi ser offrets dödskamp och hör hennes skrik i dödsdångest. Egentligen är det mitt i ett sådant sammanhang som varje diskussion om dödsstraffet borde föras. Då skulle den naturliga och självklara reaktionen bli hos de flesta av oss att liv måste gottgöras med liv. Det är vår inneboende rättskänsla som pulserar i vårt blod som då skulle reagera på ett sunt sätt. Om vi förnekar dessa känslor förnekar vi samtidigt en del av oss själva. 

Denna rättskänsla som flammar upp inom oss likt en eld är inte en isolerad känsla, utan får stöd också av rationellt tänkande. Känsla och förnuft går hand i hand i sitt ställningstagande för dödsstraffet. Själva ordet "rättskänsla" är viktigt. Ordet innehåller både rätt och känsla. Det vill säga känsla för det som är rätt. Med andra ord handlar det om att ha rätt-känslor. 

Rätten säger oss att rättvisan uppnås på bästa sätt om våldsverkaren och mördaren får dödsstraff. Och en sund känsla bejakar den rätten. 

En del motståndare, med en mer akademisk läggning, kan bestämt men felaktigt hävda att det inte ska tas någon hänsyn till känslorna i en rättegångssal eller när det gäller straffpåföljd. Men det är lika oklokt som om någon skulle hävda att det i domstolen inte får tas någon hänsyn till det kyliga förnuftet. Människan består nu av både känslor och förnuft, och förnekas någon del att närvara i något så viktigt som i ett brottmål då förnekas samtidigt människan. 

Därför måste det redan vid skapandet av lagtexter, särskilt vad gäller våldsbrott, synas tydliga och respektfulla avtryck också vad avser människans känslor. Människan är känslor och människan är förnuft. Det är t.ex. därför som vi aldrig kommer att bli tillfredsställda med ett domslut så länge det inte väcker positivt genklang både för känslor och förnuft. 

Den svenska brottsbalken tar tyvärr ingen hänsyn till människans känslor och den kan därför näppeligen sägas vara human. 

 

Dödsstraffet uttrycker samhällets medkänsla med de drabbade brottsoffren 

Både rättskänsla och medkänsla handlar om vårt inre och våra känslor. Skillnaden är att medan rättskänslan främst riktas mot brottslingen och det rättvisa straff han förtjänar, riktas vår medkänsla till brottsoffret. 

Frågan om dödsstraffet får inte bara föras på ett intellektuellt plan. Vi behöver också förståelse och medkänsla med offret och dennes anhöriga. Varje brottsoffer är en människa av kött och blod, en del av samhällskroppen. Varje brott mot en medmänniska är därför samtidigt ett angrepp mot varje samhällsmedborgare - ett brott mot mänskligheten. I den meningen är vi alla anhöriga till ett brottsoffer. 

Våldsverkaren och mördaren är däremot inte förtjänt av rättsstatens medkänsla. Den som på det grövsta sätt inte visat någon medkänsla mot sina medmänniskor har ingen självklar rätt att i första rummet vänta sig rättsstatens medkänsla. 

Så fort ordet medkänsla nämns är det brottsoffret och dennes anhöriga som förtjänar vår uppmärksamhet. 

När dödsstraffet uppmärksammas i svensk massmedia är det vanligt att det är den dödsdömde i något land som får mest uppmärksamhet. Den dödsdömde intervjuas och reportagen brukar ha karaktär av sympati, medkänsla och förståelse för den dödsdömde. Men sällan beskrivs brottet, den mördades liv, hans tankar och drömmar och mål som har tillintetgjorts, och lika sällan får den mördades anhöriga komma till tals. Detta är ett symptom på hur sjukt rättsmedvetandet har blivit. 

Men det är samtidigt förståeligt. Den massmedia- och kulturelit som fördömer dödsstraffet kan inte för mycket uppmärksamma brottsoffrens öde och offrens anhöriga. Det skulle nämligen kunna få förödande följder. Folk skulle ju då kunna tycka att brottslingen förtjänade döden! 

De flesta människor kommer under sin livstid varken att vara anhörig eller vän till någon som har blivit utsatt för grovt våld eller bragts om livet. Därför är det naturligt att vi inte heller kan engagera oss så känslomässigt starkt när för oss okända människor drabbas. Desto viktigare att vi ändå anstränger oss lite till att försöka känna av den tunga och mörka verklighet som drabbade personer får uppleva. 

Förutom fakta, argument och moraliska ställningstaganden måste vi också ibland kunna meditera och sätta in oss själva i offrets situation om vi rätt ska kunna ta ställning till dödsstraffet i relation till rättskänsla och medkänsla. Sådant är omöjligt att göra enbart vid intellektuella debattkvällar eller vid samspråk på något trevligt café. 

Ju mer empati vårt hjärta rymmer ju lättare kan vi bejaka att dödsstraffet i jämförelse med fängelsepåföljd tydligare och starkare innebär praktisk solidaritet med offret och med offrets anhöriga. Och mitt i ett sammanhang av ond bråd död och sorg och förtvivlan kan anhöriga till brottsoffer känna att dödsstraffet också var för deras och för offrets skull, för att de nu ska få ro och kunna gå vidare i livet och även känna att de har respekterats som människor med högsta värde. Dödsstraffet kan på starkaste sätt mana fram dessa känslor hos varje medborgare. 

En tid på anstalt för gärningsmannen kan inte komma i närheten av detta. Det uttrycker tvärtom en (osund) "medkänsla" riktad mot brottslingen. 

De döda brottsoffren förtjänar vår medkänsla. Alla kulturer och folkslag visar respekt och värdighet för sina döda på olika sätt. Hur långt ett folk har hunnit på civilisationens trappa visas också genom den vördnad det visar sina döda. 

Medkänsla för den döde kan t.ex. innebära att identifiera sig med offrets smärta och vånda under dennes sista timmar på jorden; medkänsla kan vara sorg och saknad; medkänsla kan vara delaktighet i anhörigas och vänners sorg; medkänsla kan vara känslor av maktlöshet och vrede på grund av meningslöst våld som drabbat medmänniskor. 

Genom dödsstraffet visar samhället i konkret handling sitt totala förkastande av brottet och det visar även att vi helt står på brottsoffrets sida och lider med de drabbades öde. Inget annat straff än just dödsstraffet kan göra denna medkänsla mer tydlig. 

Den som inte kan eller vill väcka till liv inom sig rättskänsla och medkänsla med alla drabbade och anhöriga kan lätt komma att se på dödsstraffet med aggressivitet i hjärtat.

 

Dödsstraffet skänker sinnesro till brottsoffer och deras anhöriga och sätter en punkt för brottet 

Det finns givetvis brottsoffer och anhöriga till brottsoffer som reagerar negativt på dödsstraffet. De ska respekteras. Men vi är övertygade om att de flesta brottsoffer och anhöriga till brottsoffer skulle uppleva mer eller mindre av sinnesro om dödsstraffet fanns. Det finns det oräkneliga vittnesbörd om. De ska också respekteras. 

Ingen annan påföljd än dödsstraffet har förutsättningar att på ett mer konkret sätt ge den inre harmonin tillbaka. Hjärtat kan då utbrista: "Äntligen har rättvisa skipats och respekt visas åt offret! Äntligen har plågan fått lindring!" Dödsstraffet har därmed en viss sonande verkan på oss medborgare, det rehabiliterar oss och särskilt de döda offrens anhöriga. 

Om däremot våldsverkaren eller mördaren finns kvar där ute - bakom murarna eller utanför - kommer mycket av frustration, ångest, ofrid, förtvivlan, maktlöshet och vrede att bestå. 

Givetvis är inte dödsstraffet ett hälsomedel som förmår avlägsna allt detta, smärtan kommer att finnas kvar. Men när ett dödsstraff verkställs innebär det ändå för många en tydlig och bestämd vändpunkt i riktning mot större sinnesro och själslig hälsa. Sinnesro blir också den självklara följden i våra själsliv när vi förstår och känner att rättvisa har skipats genom ett dödsstraff. 

Vårt hjärta kommer alltid att vara oroligt om vi vet att våldsverkare och mördare aldrig får det rättvisa straff de förtjänar. Men rättvisans frukt är frid. När dödsstraffet verkställs sätts också en bestämd punkt för brottslingens gärning. Denna punkt innebär att ett avgörande steg har tagits. Särskilt för de flesta av brottsoffren kommer denna punkt att innebära att det blir lättare att andas. Den som ständigt orsakat så mycken oro och smärta är borta. Detta blir ett konkret steg på vägen mot större sinnesro. Genom t.ex. livstids fängelse sätts aldrig någon punkt, tvärtom blir det en ständig påminnelse för brottsoffer, anhöriga och oss alla andra att efter en tid är gärningsmannen ute i det fria igen, och brottet fortsätter därmed att vara ett öppet och blodigt sår som aldrig upphör att smärta. 

Om en rättsstat därför ska kunna ge sinnesro till sargade och drabbade brottsoffer och till anhöriga och vänner till brottsoffer, ja till i stort sett hela samhällskroppen, då är dödsstraffet det som mest effektivt har möjlighet att åstadkomma det.  

 

Dödsstraff innebär den kraftigaste markering från rättsstaten att den försvarar den vanliga medborgarens "rätt till liv" 

Några kan välja att ta parti för våldsverkaren och mördaren och låta också honom bli delaktig i denna mänskliga rättighet som kallas "rätt till liv". Dessa frågar ibland om inte rättsstaten genom en avrättning gör sig skyldig till brott mot denna rättighet. Det kan förvisso vara så om oskyldiga avrättas på grundval av ett primitivt och korrupt rättssystem. Men inte annars.(Se fotnot 1) 

Det naturliga är att våra hjärtan vänds i solidaritet till offret och alla oskyldigt drabbade. Vi måste se på denna mänskliga rättighet först och främst utifrån brottsoffrens perspektiv. Den våldsverkare och mördare som förnekar andra "rätten till liv" och därmed visar för världen att han inte accepterar denna rättighet - han ställer sig själv utanför dess skyddande sfär. Mördaren kan inte beröva andra människor deras "rätt till liv" och samtidigt bibehålla eller kräva "rätt till liv" för egen del. Mördaren och våldsverkaren har genom sitt omänskliga brott principiellt förverkat sin "rätt till liv" och står därmed utanför denna rättighets skydd inför rättsstaten. 

I moralisk mening ger en våldsverkare eller mördare rätt till andra (rättsstaten) att göra mot honom så som han själv har gjort. En människa kan därmed under vissa omständigheter försätta sig själv i ett läge där hon inte längre skyddas av "rätten till liv" utan har hamnat utanför dess sfär och kan bara vänta på rättsstatens dom. (Se fotnot 2) 

Det kan nästan betraktas som en naturrättslig lag att den som förnekar sina medmänniskor rätten att få leva inte har någon absolut rätt att själv och för egen del hävda sin "rätt till liv". 

Denna mänskliga rättighet - rätt till liv - kan tas på största allvar endast om det blir en kraftfull motreaktion, konsekvens, av att våldföra sig på denna rättighet. Och det finns ingen kraftfullare motreaktion än dödsstraffet. Därmed upphöjs också denna mänskliga rättighet på ett enastående sätt. Om "rätten till liv" ska få ett konkret värde så måste ett brott mot denna rättighet straffas på starkaste sätt, och något starkare än livets förlust finns inte. 

Dödsstraff för mördare skänker därmed "rätten till liv" det högsta tänkbara värde. Däremot blir "rätten till liv" inte mycket mer än en billig och innehållslös klyscha om den som mördar och bryter mot denna mänskliga rättighet kommer undan med en tid på anstalt. 

Den som vill stå upp för människans rätt till liv har skäl att försvara dödsstraff för mördare eftersom detta straff innebär starkast möjliga reaktion inför mord. En påföljd som innebär en tid på anstalt kan inte åstadkomma en liknande reaktion. 

Om det är möjligt att våldföra sig på och ta en människas liv utan att detta bemöts med rättsstatens svärd, då blir en av många konsekvenser att mördaren - han som kommer med pina och död, blir mer värd än brottsoffret. Men genom dödsstraffet försvarar rättsstaten det oskyldiga livet på starkast möjliga sätt. 

För den som sedan barnsben blivit lärd att se allt utifrån den brutale brottslingens perspektiv kan det ta ett tag att vänja sig vid detta synsätt. Men det är nödvändigt att det här får ske en tankens omvändelse, för det handlar om respekt för oersättliga värden och rättigheter, om att rätten till liv, också i en hård och grym värld, ska respekteras till fullo. Den respekten kan dödsstraff för t.ex. mördare på kraftfullaste sätt återskapa. 

Fotnot 5. Ett utförligare svar på denna fråga följer i Kap 3. För fakta kring relationen "rätten till liv" och dödsstraff i internationella dokument, se Appendix I.

Fotnot 6. Som tysken Gustav Ermecke i ett uppmärksammat installationstal som rektor för en Filosofisk-Teologisk Akademi år 1958 sa: "The criminal has, in a way, committed social suicide, renouncing by his crime the community and his right to be part of it. The state is only carrying out what the criminal has already done: his exclusion, his civil and juridical death. The criminal condemns himself, the state only draws the consequences." The Death Penalty - An Historical and Theological Survey, James J. Megivern (dödsstraffsmotståndare), 1997, s. 281. 

 

Dödsstraffet hindrar med 100 procentig effektivitet gärningsmannen från ytterligare brott 

Inte ens den mest fanatiska fiende till dödsstraffet kan förneka denna banala självklarhet att ett verkställt dödsstraff innebär ett definitivt slut för nya brott av den dömde. En död våldsverkare kan inte mer göra något ont mot någon medmänniska. Inga fler mord eller våldsdåd eller våldtäkter eller rån eller något annat djävulskap i denna värld. 

Och om varje mördare skulle bli gripen efter första mordet och dömas till döden kommer det heller inte längre att finnas några seriemördare. Dit kommer naturligtvis inget land att nå. Men om ett land inför dödsstraff och tillämpar det rättvist och konsekvent kommer seriemördare och våldsverkare att bli färre. Det är ett ofrånkomligt faktum. 

Någon kan invända och säga att dessa fördelar också realiseras med livstids fängelse. Men det är fel av följande skäl: 

- Livstid innebär i dag i Sverige som regel omkring 15 år. 

- Återfall i brott efter frigivning är vanligt. 

- Om rymning sker leder det ofta till nya brott. 

- Brott sker ibland under permissioner. 

- Våldsdåd och mord sker ibland i fängelser. 

Förutom att livstid inte är ett rättvist straff för en våldsverkare eller mördare kan man fråga om det överhuvudtaget ska finnas minsta möjlighet för en sådan att kunna begå nya brott? Vi anser inte det. 

För en sådan finns det därför inget mer effektivare instrument än dödsstraffet om vi önskar förhindra att han begår ytterligare brott. 

Undersökningar visar att våldsverkare och mördare som fått fängelse och sedan blivit frigivna relativt ofta återfaller i nya brott. Att våldsverkare i Sverige återfaller i brott vet vi är mycket vanligt. 

Ett konsekvent tillämpat dödsstraff skulle innebära att sammantaget en stor mängd brott skulle undvikas och att vi därmed skulle få ett lite tryggare samhälle. 

Varje hängiven fiende till dödsstraffet som är med och aktivt uppehåller ett rättsväsende som utesluter dödsstraffet kan med visst fog sägas ha blodstänk på händerna. Sedan dödsstraffets avskaffande i Sverige har nämligen tusentals oskyldiga människor drabbats av skada eller död och tusentals anhöriga till dessa brottsoffer fått lida, detta på grund av ett rättssystem som gör det möjligt för mördare och våldsverkare att begå nya brott. 

Det finns ett effektivt sätt att sätta stopp för denna meningslösa våldsspiral där de mest hänsynslösa brottslingarna kan begå nya brott, och det är ett konsekvent tillämpat dödsstraff. Vi skulle då få en lite godare värld att leva i med lite färre brott. 

 Till forts. av Kapitel 2