Dödsstraffet - ett försvar

Dödsstraffet - ett försvar

APPENDIX II 

REFORMERAD KRIMINALPOLITIK

 

Nutida kriminalpolitik inom Sverige och EU

För den som vill verka för att dödsstraffet ska införas i Sverige är det naturligt att samtidigt ifrågasätta den s.k. "humana kriminalpolitiken" som i dag i mångt och mycket har uppslukat den "rättvisa och rättfärdiga kriminalpolitiken".

Den "humana" kriminalpolitiken är inriktad på brottslingens väl, att han ska rehabiliteras. Någon större hänsyn till rättvisan, straffet som sådant, och brottsoffren och deras människovärde tar den inte, inte heller särskilt stor hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet.

En av den "humana kriminalvårdens" frukter kan vi se gestaltad i dagens fängelser, som har stora likheter med motellstandard. I fängelset erbjuds en mångfald aktiviteter och möjligheter. Och seriemördare kan sitta och mysa i sina ombonade rum och digga till sin favoritmusik medan de ser spännande filmer på TV. Den enda större skillnaden jämfört med ett motell är att i fängelset är en del dörrar låsta.

Och när den "humana kriminalvården" i Sverige inte räcker till kan man skicka brottslingar för vård och rehabilitering utomlands. I ett uppmärksammat rättsfall 1997 fick en 19-årig ligaledare, svårt kriminellt belastad, välja mellan olika vårderbjudanden av den sociala myndigheten i Borlänge. Han valde ett boxningsläger i varma Florida. Ungefär samtidigt skickade socialtjänsten två 15-åriga pojkar, s.k. "värstingar", till Spanien för en kryssning i Medelhavet. (Samtliga återföll sedan i brott.)

Nationalencyklopedin skriver i artikeln Kriminalvård: "... Klienterna skall mötas med omsorg som garanterar respekt för mänsklig värdighet och personlig integritet. Vid kriminalvårdsanstalterna och häktena är omsorgsansvaret grundläggande... ."

I Kriminalvårdens skrift "kriminalvård i Sverige" kan vi läsa i inledningen: "Svensk kriminalvård betonar gärna att den är en av de mest humana kriminalvårdsorganisationerna i världen. Detta ska utvecklas och befästas."

Den svenska staten vill alltså att brottslingar ska behandlas vänligt och humant så att de inte på något sätt far illa. Och att denna omsorg och godhet mot mördare, våldsverkare och andra brottslingar är utan like i världen är man till råga på allt stolt över. Och ännu humanare eftersträvar man att bli.

Med framför allt brottsoffren och deras anhöriga i tankarna innebär detta att orättvisan principiellt har satts i system. Den "humana kriminalvårdens" filosofi är som den tillämpas i dag allmänt stötande och oacceptabel. Vi bevittnar en stat som i praktiken anstränger sig för att beskydda och försvara det onda i tillvaron.

Alla medlemsstater i EU har mer eller mindre anammat denna nya kriminalfilosofi. Inom EU talar man inte idag om rättvisa eller straff när det gäller kriminalpolitik. När EU beskriver sin historiska kamp mot dödsstraffet och sin nya policy inom kriminalpolitiken är det sådana här toner som hörs:

"... maintaining capital punishment would not fit the philosophy of rehabilitation pursued in the criminal justice systems of all EU Member States and according to which one of the penological aims of penalties is that of rehabilitating or resocialising the offender ... Maintaining the death penalty would ... bring to light undesirable expiatory features of criminal law. Accordingly, major reform initiatives were carried out, restructuring the criminal sanctions so as to make them more conducive mainly to the rationale of social rehabilitation and reintegration of the offender in the community, simultaneously taking into account the need to ensure the protection of society and to prevent crime, rather than punish it ... As to long-term imprisonment, the present criminal policy in the EU Member States clearly shows a decreasing trust in the resocialising effect of long prison sentences and is moving towards keeping imprisonment to an absolute minimum." EU Memorandum on the Death Penalty, Feb 25, 2000.

Ett ganska nytt påfund

Denna ideologi som går ut på att de dömda ska anpassas och rehabiliteras med omsorg som grund, och - som tanken är - en dag som pånyttfödda hoppa ut som kalvar på grönbete, lyckliga och snälla mot alla, är historiskt sett ett ganska nytt mänskligt påfund. Det är ett ideologiskt experiment som nog aldrig har haft folkmajoriteten med sig. Vi tror inte att folket vill att brottslingen - han som rånar, våldtar, misshandlar och dödar oss - först och främst ska få den goda anpassningens karamell som påföljd. 

Vi får ett alltmer perverterat rättsväsende om den ideologin får fortsätta att härska som går ut på att ju omsorgsfullare vi behandlar brottslingen ju mer humant rättsväsende. 

När den grova förbrytaren står bakom domarskranket ska inte den första frågan vara: Hur ska vi nu kunna hjälpa och rehabilitera den här stackars kraken? Utan frågan måste åter bli: Hur ska rättvisa kunna skipas? 

Den som talar om humanitet mot de som begått ondskefulla illdåd perverterar humanitetsbegreppet. Det är inte utövare av ohyggliga illdåd som ska bemötas med humanitet, utan de drabbade brottsoffren. Förövarna ska istället mötas av det rättfärdiga samhällets indignation uttryckt i kännbara straff som står i proportion till illdåden. Det är inte humanitet när rättsstaten behandlar våldsverkare och mördare väl, det är orättfärdighet, orättvisa och en nedvärdering av brottsoffren och den vanliga människan. 

En utveckling som måste vändas 

Att grova våldsverkare och mördare inte bara får behålla livet utan möts med allt större respekt och omsorg betyder att rättsstaten tar parti för de mörka krafterna i tillvaron. Denna utveckling måste vändas, för med brottsoffren inför våra ögon utgör den en avhumanisering av människan och en degradering av människovärdet. Den innebär en långsam begravning av respekten för människan och en förkastelse av den yttersta rättvisan. Denna utveckling måste i historiens ljus få bli en mörk parentes. En parentes som mot folkviljan gick ut på att man började ge våldsverkaren och mördaren allt varmare kramar. En parentes som innebar att man övergav eviga och uråldriga principer om moral och omoral och om rätt och fel.

Brottskurvan i Sverige har stigit 

Statistik visar att brottsligheten stadigt har ökat i Sverige sedan år 1950 då brottsstatistik började föras. Orsakerna är flera. Men det finns skäl att förmoda att den "humana kriminalpolitiken" är en anledning till att samhället har brutaliserats. Det är t.ex. hart när omöjligt att föreställa sig att dagens vänliga och "humana kriminalpolitik" skulle ha någon egentlig avskräckande effekt på presumtiva brottslingar. Och om straff inte har någon avskräckande funktion bidrar också det till ökad kriminalitet. 

Tre citat från BRÅ: 

"Våldsbrotten har ökat med mer än 600% sedan år 1950". 

"Från år 1975 och fram till början av 1990- talet ökade de anmälda brotten kontinuerligt i Sverige. En ökning som för övrigt pågått ända sedan år 1950 då statistik över anmäld brottslighet började föras. Jämförelser med så kallade offerundersökningar tyder också på att den utvecklingen också relativt väl speglar utvecklingen av den faktiska brottsligheten." 

"År 1950 anmäldes totalt drygt 195 000 brott ... År 2004 anmäldes totalt drygt 1 245 100 brott "(Se fotnot 1)

Och ungdomsbrottsligheten - när det gäller våldsbrott - har från slutet av 1980-talet ökat dramatiskt.(Se fotnot 2) 

Från ungefär mitten av 1900-talet har det allmänna välståndet i Sverige varit under tillväxt. Men samtidigt har rättsväsendet "humaniserats" och tankarna om vård och omsorg för brottslingen alltmer fått konkret utformning. Det är rimligt anta att denna utveckling inom rättsväsendet bidragit till brottskurvans dramatiska stegring under dessa decennier. Med mildare straff och mera vård gentemot brottslingen har också "brutaliseringseffekten" ökat i Sverige. Det som därför starkast dömer ut den "humana" kriminalpolitiken som ett perverst och misslyckat experiment är verkligheten själv.

Tyvärr har ännu ingen politiker vågat öppet erkänna kopplingen mellan den förda "humana" kriminalpolitiken och den sen ett halvt sekel tillbaka ökande brottsligheten

Lite tillspetsat så är läget i dag att brottslingen och rättsstaten håller på att bli allt godare vänner. Deras gemensamma fiende är det allmänna rättsmedvetandet, dvs folkopinionen. Folket vill ha längre och strängare straff och förvånansvärt många (enligt undersökningar av SIFO) vill ha dödsstraff. Men inget av det vill rättsstaten eller den grova förbrytaren ha. Rättsstaten anstränger sig därför för att skydda brottslingen från folkviljan, och det sker genom ett flitigt upprepande av mantrat "human kriminalpolitik". 

Men vi kan inte acceptera att en humanistisk idé presenteras i en sådan fundamentalistisk form. Det är inte humanitet utan rättvisa som brottslingen i första hand ska möta. 

Det vore naturligare om rättsstaten i stället var folkets vän och övergav sin alltmer varmare vänskap med brottslingen. Läs här en läsvärd och faktabaserad artikel som stöder straffet som påföljd och starkt kritiserar den nya rehabiliteringsfilosofin. 

Reformförslag 

Lagar behöver reformeras, likaså straffrättsjuridiken. Straffet som sådant behöver uppvärderas. Domare och nämndemän bör tillsättas genom lokalval. Genom personval bör folket verka för att politiker som inte driver den nuvarande "humana kriminalpolitiken" blir valda. Polisen bör få avsevärt större rättigheter och friheter för bekämpande av brottslighet. Hot, motstånd och våld mot polis bör straffas avsevärt strängare än i dag. Gränserna vad gäller nödvärnsrätten bör vidgas något. 21-års gränsen för att kunna dömas till livstid bör avskaffas. Livstidsstraff ska innebära straff hela livet, och utan permissioner. Brottslingar bör kunna sättas i (ungdoms) fängelse från 18 års ålder för alla brott som enligt lagen ger fängelse. Straffmyndighetsåldern som i dag är 15 år bör sänkas och ungdomsanstalter införas. 

Vad gäller problemet med återfall i brott bör som en åtgärd införas en "tre gångers gräns", vilket betyder att den som tredje gången fälls i domstol för brott som ger minst 1 års fängelse ska dömas med automatik till 20 års straff utan villkorlig frigivning eller nåd (ett liknande system finns i flera stater i USA och kallas där three strikes and you are out) och därefter 5 års vård och rehabilitering. I dag tillåts "yrkeskriminella" gå in och gå ut från fängelser i obegränsad omfattning, vilket bara är ytterligare ett bevis på att statsmakten i dag inte tar något egentligt ansvar för att skydda medborgarna. Detta måste få ett slut. 

Allt som rör frivård och skyddstillsyn bör omprövas. Rätten till permissioner bör kraftigt begränsas. Villkorlig dom (utan någon påföljd) bör avskaffas. Villkorlig frigivning, dvs två tredjedelstillämpningen behöver avskaffas. Standarden på häktena bör sänkas, och sänkas drastiskt på fängelserna. Interner bör under dygnets timmar hållas åtskilda så långt som möjligt, bl.a. för att undvika gängbildning och "brottsskolor". Alla de förmåner, rättigheter och aktiviteter som i dag finns på fängelser bör ifrågasättas och omprövas. 

Ett satellit övervakningssystem behöver tas i bruk mot dömda i vissa situationer för att öka tryggheten för medborgarna. I USA finns redan ett sådant system och används med goda resultat. 

En Europeisk databas behöver upprättas där DNA information från brottslingar som dömts till fängelse (eller från brottslingar som fällts av domstol) ska finnas. Sådant finns redan i England, USA, Canada och används med stor framgång i brottsbekämpningen. 

Lagar måste utformas så att sunt förnuft och omdöme får större utrymme. Straffskalornas längd behöver generellt höjas betydligt.

Lagarna måste bli mera i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Lagar får med andra ord inte vara utformade så att de upplevs stötande för det breda folklagret. Vid t.ex. grova våldsbrott med flera inblandade gärningsmän ska det inte med lagens hjälp vara möjligt för samtliga åtalade att undkomma straff genom att skylla på varandra.

En reformerad kriminalpolitik skulle inte leda till det goda samhället. Men en kriminalpolitik där "kriminalrätt" kommer före "kriminalvård" kommer att bidra till ett lite mer tryggare och rättfärdigare samhälle. Framför allt kommer medborgarna att känna att rättvisan blir hedrad och respekterad. Och brottsoffren skulle få ett större värde och hamna i blickpunkten. Fler skulle också bli avskräckta från att begå brott. Och de yrkeskriminella som i dag åker ut och in på anstalterna skulle inte hinna med att orsaka lika mycken förödelse och plåga. 

Om brottsoffren 

Offrens människovärde står också i relation till vilket straff våldsverkaren eller mördaren får. Men människovärdet står i lika hög grad i relation till vilket bemötande statsmakten visar sina drabbade medborgare. 

Vi tvingas då konstatera att en människa som i dag drabbas av en våldsverkare blir tredubbelt kränkt: Först kränkt av brottslingen. Sedan kränkt av rättsstaten som ger förövaren en omsorgsfull påföljd. Och sedan kränkt genom den låga ersättning och otillräckliga vård som hon får. Brottsoffrens människovärde och värdighet måste därför återupprättas. Konkreta och radikala reformer behövs som är direkt riktade till brottsoffren.

HUMAN EFTERVÅRD FÖR FRIGIVNA 

I rätt sammanhang är givetvis "human kriminalvård" något positivt och gör att rättsstaten kliver ett par steg upp på civilisationens trappa. Men eftersom denna ideologi är ganska ny på historiens scen har det fått som följd att rättsstaten inte har förstått hur man ska handskas med den inom kriminalpolitikens ram. Tyvärr begicks ett ödesdigert misstag när ansvariga schasade iväg rättvisan och istället ersatte den med den "humana kriminalvården".

"Human kriminalvård" kommer alltid att vara en dödsfiende till rättvisan, och tvärtom. Dessa två är som eld och vatten och kan aldrig förenas. Men åtskilda från varandra fyller båda en ovärderlig funktion. 

Den ständiga strid som varit mellan "den humana kriminalvårdens" anhängare och "rättvisans" anhängare måste upphöra. Den goda vägen är inte antingen svart eller vit. Båda parters synsätt är självklara och båda behöver ge ömsesidigt erkännande till varandra. 

Det som först måste prioriteras och komma i dagen efter ett domsutslag är rättvisan, och det genom kännbara straff. Därefter humanitet, och det genom vård. Rättvisan måste få vandra först, tätt följd i hälarna av "den humana kriminalvården". Först kriminalrätt, sedan kriminalvård. Om den skyldige bedöms som grovt psykiskt sjuk gäller som regel endast kriminalvård. (Undantagna från återanpassning och rehabilitering ska endast vara de som dömts till döden eller verkligt livstidsstraff.) 

Ett konkret förslag skulle kunna vara att alla som dömts till fängelsestraff två år eller mer skall efter strafftid genomgå en obligatorisk tid, 1-2 år, av endast rehabilitering på särskild anstalt. 

Det väsentliga är att det skapas en tydlig åtskillnad mellan straff och rehabilitering. Det är mycket viktigt och helt avgörande att den blandning av straff och rehabilitering som nu är på svenska fängelser överges. 

Ingen kriminalpolitik eller rättsteori kan accepteras som utesluter vård, rehabilitering och återanpassning. Brottsbalkens ord "påföljden ska vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället" blir godtagbar först när ordet "påföljden" byts ut mot "eftervården", för vård kommer efter straff.

"Human kriminalvård" är en vacker formulering. Att vara human är att vara god enkelt uttryckt. Och att vara god är att ha ett varmt och ömt hjärta mot medmänniskan - vem det än må vara. Utan godhet existerar inget humant samhälle utan bara ett kyligt och hårt vedergällnings samhälle. En god human eftervård är därför ett nödvändigt inslag i strävandet att forma det goda samhället.

Denna humana vård och omsorg mot den frigivne måste bli mer omfattande och effektiv i jämförelse med vad den är inom fängelsets ram i dag. Ingen frigiven får lämnas åt sitt eget öde i de kalla vindarna utanför fängelsets portar, utan ska tas om hand och ges individuellt anpassad vård, omsorg och rehabilitering. 

Så fort en person blir frigiven har denne rätt att få bli bemött med respekt. Varje medborgare är moraliskt skyldig att hälsa den frigivne med öppna och välkomnande armar in i en varm fördomsfri gemenskap. En frigiven ska betraktas som lika "icke-skyldig" som den mest oklanderliga medborgare. Nu får det inte längre handla om straff, utan endast om kärleksfullt bemötande på just det sätt som den enskilda individen behöver. Samhället har ett ansvar att se till att den frigivnes själ och kropp får vård och helande. Kanske behövs också hjälp med eventuell familjerelation, hjälp med att skaffa utbildning, arbete, bostad, fritidsintressen, kamrater m.m. 

Detta är höga ideal och svåra att uppnå, och det kostar, men samhället måste allvarligt sträva mot det målet. Människan är värd det och mänsklig värdighet och äkta humanism kräver det.

- - - - - - - - 

Not 1. BRÅ-rapport 1996:4, s. 29. Brottsutvecklingen i Sverige 1998-2000. BRÅ, länk. 

Not 2. BRÅ-rapport 1996:4, s. 12, 32-33, 36-37, 200-201. En del försöker undkomma denna bistra verklighet genom att hävda att eftersom detta gäller "anmälda brott", så behöver det inte skildra faktiska förhållanden. Det kan ligga något i det, men det förklarar inte hela ökningen. Det är rimligare anta att anmälda brott i stort speglar en faktisk verklighet och det särskilt eftersom tendensen med ökad anmäld brottslighet har hållit i sig i över ett halvt sekel. Också äldre erfarna poliser och läkare brukar allmänt hävda att brotten har ökat och blivit grövre. En del offerundersökningar styrker denna ökning ytterligare. Man bör även tänka på att läkarna idag kan rädda betydligt fler liv än förr, vilket betyder att det faktiska dödliga våldet hade varit ännu större idag om inte läkares kunskap och behandling hade utvecklats.

yesdeathpenalty