Hem‎ > ‎

Nu blev det bråttom - En bebis på gång

skickad 13 jan. 2015 05:44 av Mikael Elmegren   [ uppdaterad 13 jan. 2015 06:15 ]


Gilla, dela och följ oss på Facebook om du vill :)

Intresseanmälan för beställning av boken - Tacksam för gåvan - 
hittar du här:


Resumé: Ett par veckor före beräknad förlossning av min dotter blev mina besvär värre och symptom mycket tydligare. Vi hade tagit EKG på pappas jobb på bygghälsan och det var allt annat än bra och min andningssvårigheter blev allt värre. Mamma hade fått tjata till sig, via flera telefonsamtal till mödravårdscentralen, BB i Boden och akutmottagningen i Luleå att jag skulle få komma till BB i Boden. Efter mycket om och men fick vi till slut komma till BB. Mamma gav information och EKG remsan till BB-personalen. 

Mamma åkte tillbaka till Luleå under måndagseftermiddagen förvissad och lättad över att jag nu befann mig på rätt ställe. Jag var nu inlagd på BB i Boden, hade ett eget rum och en telefon. Jag gick ut i korridoren och fann ett glasskåp med stickade babymössor i. Jag stod där en stund och tittade på alla mössorna och funderade på vilken jag skulle köpa till vår lilla bebis som snart skulle komma. De var verkligen fina. Det var lite marigt att bestämma sig men det skulle nog reda sig med den saken.

Tisdag förmiddag den 7:e oktober 1997, konsulterade BB-avdelningen in en hjärtläkare som tittade till mig för en bedömning inför förlossningen som tillsammans gynekologen fram till att det i alla fall skulle vara bäst med ett kejsarsnitt dagen därpå, den 8:e oktober. Därför konsulterades även narkosläkare. Narkosläkaren kom under eftermiddagen och gjorde sin bedömning av situationen och kom direkt fram till ett beslut. Ett avgörande beslut. Hon kunde inte ta på sig ansvaret för att söva mig. Det förelåg allt för stor risk att göra kejsarsnittet i Boden och vägrade därmed ta ansvaret. Hon var helt övertygad att jag omedelbart behövde iltransport till regionsjukhuset i Umeå och nu blev det bråttom. 

Jag ringde först till Tommy och sen till mamma från den telefon som jag hade på rummet bredvid min säng och berättade att jag snarast skulle transporteras med helikopter till Umeå. 

Mamma ropade på pappa att nu är det bråttom. Pappa ringde till Tommy som just var på väg att ringa till mamma och pappa för att tala om att nu är det bråttom. Bråttom fick Tommy att packa ihop lite nödvändiga toalettartiklar. Bråttom fick mamma och pappa att komma sig ut till bilen och i högsta fart hämta upp Tommy för snabbast möjliga transport till BB i Boden. 

Från BB skulle jag få åka ambulans till helikoptern som skulle flyga mig till Umeå och Tommy skulle följa med. Trots att pappa körde bilen upp emot 160 km/h med snabba omkörningar och tvära inbromsningar så var det någon som tittade på klockan också. Det såg ut som att de inte skulle hinna fram i tid. Som tur var så var mobiltelefoner uppfunna. Pappa hade en sådan där gigantisk mobiltelefon och mamma ringde till BB från den.
- Hej, det är Anita Röger. Mamma till Isabella Röger som nu ska med helikoptertransport till Umeå. Vi ser att vi inte hinner till BB men vi hinner nog till helikoptern. Varifrån startar helikoptern?
- Ja det vet inte jag, sa den som svarade på BB.
- Kan du fråga någon om varifrån den startar? försökte mamma igen.
- Nej, tyvärr. Det kan jag inte, fick mamma till svar och la på.
Mamma chansade och ringde till min telefon som jag hade på rummet.
- Hej, det är mamma. Vi hinner inte till sjukhuset. Vet du varifrån helikoptern startar?
- Hej mamma. Oj! Men ambulanskillarna är här. Jag kan fråga dem. Vänta lite…
- Ja..?
- De säger att helikoptern startar från brandstationen i Boden.

Det är mörkt och kyligt ute och det dånar från helikopterns rotorblad. Ambulanskillarna lyfter in mig i helikoptern och jag ser att Tommy med mamma och pappa i släptåg kommer mot oss med snabba steg. Tommy kliver in och sätter sig bredvid mig, han får ett par hörselkåpor med mikrofon. Även narkosläkaren kliver ombord. Jag vinkar hejdå till mamma och pappa. Dörren stängs och även jag får ett headset på huvudet. Oljudet från helikoptern ökar i styrka. Det vibrerar och jag känner ett lätt tryck mot ryggen när vi lyfter. Vi är på väg mot Umeå och det väntande operationslaget som står beredda att akut förlösa vår bebis. Det känns overkligt på något vis men vi ska bli en liten familj.

Vi kommer fram till Umeå och landar på sjukhusets tak. Via hissen ner rullas jag in på intensivvårdsavdelningen. Läkarna hälsar som hastigast på mig och börjar en omfattande undersökning. Jag får en rejäl medicineringsdos för att förebygga eventuella komplikationer under och efter förlossningen. De bedömer att läget är så pass stabilt att de kan avvakta med förlossningen till dagen därpå. Jag får ett eget rum som känns stort. Ett par sköterskor kommer in till mig och Tommy och informerar oss att om allt är fortsatt stabilt ska kejsarsnittet ske klockan 12:00 följande dag, den 8:e oktober 1997. Jag ska få vara vaken under förlossningen och Tommy ska få vara med. 

På sena förmiddagen onsdag den 8:e oktober rullas jag iväg från mitt rum för att göras i ordning för operation. Jag hör Tommys steg snett bakom mitt huvud samtidigt som lysrörsarmaturerna i korridorernas tak passerar mig likt slipers under ett järnvägsspår. Vi svänger in i ett undersökningsrum och en läkare förklarar för mig att de ska öppna ett stort blodkärl på höger sida på min hals. De behöver en direkt och stor ingång via min hals rakt till mitt hjärta där de kommer föra ner en slang så de kan ge mig nödvändig och mycket medicin, ifall det skulle behövas. Det är det som på sjukhusspråk kallas CVK, central venkateter.

Läkaren ger bedövning på halsen där de ska öppna. Det tar en liten stund innan känseln försvinner helt. Det känns obehagligt och lite kusligt när läkaren förbereder sig för att öppna. Ett precisionsfullt och snabbt hack får han hål. Det tar jävligt ont trots all bedövning. I ögonvrån ser jag hur mitt blod skvätter ut. Det blir bra fart på sköterskorna som snabbt och vant börjar bistå läkaren som verkar veta vad han gör för snart slutar det pulsera ut blod. Tommy verkar tydligen inte veta vad han gör för helt plötsligt ligger han bara där på golvet med fötterna i högläge. Han hade inte ätit någon frukost och allt det som händer nu blir lite för mycket för Tommy. Sköterskorna ger honom socker och saft. Efter en liten stund piggnar han till och orkar fortsätta faderskapsförplikterna. 

Narkosläkaren lägger bedövningen på mig inför förlossningen och jag känner hur min känsel i kroppen nedanför bröstkorgen sakta försvinner. Tommy har fått färg på kinderna igen sätter sig bakom mig, ovanför mitt huvud. Någon placerar en skärm nedanför mitt bröst för att jag inte ska behöva se rakt in i mig själv. Nu börjar själva förlossningen. Kirurgen lägger snittet med vana händer. Jag känner hur jag gungar och kränger hit och dit på operationsbordet. Inga silkesvantar här inte. Rätt snart plockar de ut vår Emilia. En sköterska kommer med Emilia och visar upp henne för oss och hon lägger det lilla späda barnet på mitt bröst. Jag fick panik! Det var nog svårt att andas utan en liten bebis på bröstkorgen och nu låg här en underbar liten flicka på mitt bröst och höll på kväva mig. 
- Ta bort barnet… Hon får ingen luft! skriker Tommy som direkt såg min nöd.
Sköterskan som med all välvilja i världen hade lagt Emilia på mitt bröst tog genast bort henne. Sedan gick hon och Tommy iväg för sedvanlig vägning, mätning och fingerräkning. Mig syr läkaren ihop och efter en stund rullas jag ut från operationssalen, ut i korridoren där jag återigen ser lysrörsarmaturerna passera ovanför mig på väg tillbaka till intensiven.

Själv var jag lite hängig så Tommy ringde hem till mamma och pappa i Luleå och berättade att de nu blivit mormor och morfar till en välskapt liten flicka som både vägde och hade längd med tio fingrar och tio tår. De blev jätteglada över Emilia och att allting hade gått bra för oss. Mamma bestämde sig genast för att sätta sig på bussen till Umeå tidigt nästa morgon.
Fortsättning följer...

Intresseanmälan för beställning av boken - Tacksam för gåvan - hittar du här:
https://docs.google.com/forms/d/1qjESiP5WgU9s09J4spX0HCD-1Jm191owMHp4pjxsZ-Y/viewform
Comments