Hem‎ > ‎

Memos väg till mitt hjärta

skickad 27 apr. 2015 13:16 av Mikael Elmegren   [ uppdaterad 27 apr. 2015 13:16 ]
https://www.facebook.com/tacksamforgavan?ref=ts&fref=ts
Gilla, dela och följ oss på Facebook om du vill :)

https://docs.google.com/forms/d/1qjESiP5WgU9s09J4spX0HCD-1Jm191owMHp4pjxsZ-Y/viewform

Intresseanmälan för beställning av boken - Tacksam för gåvan - 
hittar du här:

Mensur Hubana – Memo – en ung muslimsk bosnier sätter sig på en av tre bussar på Ystads busstation med destination Luleå. På bussen försöker han få ordning på vad det egentligen var som hänt de senaste dagarna. Han är trött och rädd. Rädd för att bli gripen och tillbakaskickad varifrån han kom. Tillbaka till ett helvete som han inte önskar sin värsta fiende.

På näthinnan hade han färska bilder av döda, lemlästade kroppar. Skadade och skrikande människor runt omkring och ett ständigt öronbedövande artilleribombardemang från bergen runt omkring Mostar som blev allt mer en totalt sönderskjuten. En stad i ruiner, bränder och aska. Mostar blev en delad stad och Memo och hans familj hamnade på fel sida, i den kroatiska delen.

Kroaterna började systematiskt fängsla alla män över 15 år. Det växte snabbt upp fångläger som började fyllas. Livsfarliga ställen för den som kom från fel sida. Memo låg helt klart i riskzonen att fängslas, torteras och kanske rent av bli skjuten. Likaså var det för Memos kamrat, Rade, som var serb och befann sig i samma utsatta situation. Runt om i den här krigshärden utövades systematiskt en så kallad etnisk rensning. Från alla sidor av konflikten. Det förekom ofta systematiska massavrättningar, tortyr och inte minst de omtalade våldtäkter mot så väl flickor som unga och gamla kvinnor. Speciellt muslimska kvinnor var utsatta.

Memo och hans kompis Rade var ute i kaoset när krigets skede precis delade staden i två delar. Helt plötsligt skriker någon ”De kommer!”. De ser att det snabbt närmar sig Kroatisk militär med höjda vapen som siktar på dem. De uppmanas bryskt och bestämt att följa med till en väntande lastbil. I lastbilen finns redan ett tjugotal civila personer och de blir transporterade till en kasern. Där blir de omedelbart satta i förhör. Kroaterna vill främst få uppgifter om vilka de är och deras namn. De hade behov av nya rekryter i kriget mot bosnier och serber men det visade sig att hela lasten av fångar endast bestod av serber och bosnier. In kommer en kroatisk överste som gormar och skriker. Han skäller ut de kroatiska militärerna som fångat Memo och hans olycksbröder. 
- VAD FAN HAR NI FÅNGAT? DET HÄR ÄR JU BARA SKRÄP!

Kroaterna behövde först och främst Kroatiskt folk till sina trupper, bosnier och serber var för stor risk att tvångsrekrytera. Av någon märklig anledning släpptes Memo och Rade ut igen, men ur askan i elden.

Utanför var det inte tryggare på något vis. Därute var polisen fullt upptagen med att fånga in serber och bosnier på löpande band. De skulle interneras i olika fångläger för att inte finnas som en tillgång till serbiska och bosniska styrkor.  

Memo och Rade hade inget annat val än att fly. Frågan var bara hur?Staden var omringad av HVO-styrkor. De kroatiska styrkorna hade koll på allt som levererades in i staden och allt som levererades ut ur staden. Rade kände en militär som mot betalning kanske skulle kunna hjälpa dem ut. De hade också en kroatisk kompis där de för natten sökte skydd.

Rade hade fått tag på sin kroatiska militärkontakt som mot betalning hade ordnat allt inför flykten. Planen var två kroatiska militärer som med hjälp av sin rang skulle ge fri lejd för Memo och Rade ut ur Mostar. Satt de i samma bil som de höga militärerna ut ur staden skulle det nog gå bra.

Precis när de satt sig i bilen och ska till att åka iväg så hörs en kraftig smäll i bilen. Det är en annan bil som backat på den bil som Memo med sällskap sitter i. Mannen bakom ratten i Memos bil kliver ut, märkbart förbannad, märkbart beväpnad med pistol. Mannen står utanför och skriker till chauffören i den andra bilen.
- NU SKA JAG JÄVLAR I MIG SKJUTA DIG I HUVUDET!

Alltför många i staden Mostar var beväpnade för att det skulle kännas som en trygg plats att vara på. Alltför många var på helspänn, ibland även berusade och därmed också ytterst hotfulla. Den här blandningen av skjutvapen, krig och alkohol var en livsfarlig krutdurk som när som helst kunde explodera. Det hade hänt mer än en gång att små skitsaker hade urartat till katastrofer och nu höll det på att ske här och nu. Nu när Memo och Rade precis är på väg mot friheten såg allt ut som att här kunde bli ett blodbad vilken sekund som helst. Chauffören i den andra bilen var ju naturligtvis också beväpnad och förmodligen inga dununge om det skulle hetta till. Vad han var kapabel till var det ingen som visste. Det är knäpptyst i två sekunder innan Memo och Rade övervinner sin förlamande rädsla och förtvivlat och intensivt börjar böna och be för att chauffören inte ska skjuta den andre. De blir bönhörda.
- Tack vare mina två passagerare får du leva, säger han slutligen till chauffören och fortsätter, annars hade jag här och nu avrättat dig. 

Comments