Hem‎ > ‎

Lever hon?

skickad 13 jan. 2015 06:46 av Mikael Elmegren

En sjuksköterska kommer in till oss. Med sig har hon en polaroidkamera och lilla Emilia. Hon lämnar över barnet i Tommys armar där han sitter bredvid min säng.
Det blir den första bilden på Emilia. Den första bilden på Emilia, Tommy och mig tillsammans. Första bilden på vår lilla familj. Det kunde också ha blivit den enda.
 

Gilla, dela och följ oss på Facebook om du vill :)

Intresseanmälan för beställning av boken - Tacksam för gåvan - 
hittar du här:
Jag har precis fött Emilia i Umeå efter en helikoptertransport i ilfart från Boden och detta utspelar sig dagen efter Emilias födelse. 

Mamma kliver av bussen utanför entrén till Umeå Sjukhus på förmiddagen och Tommy möter upp. Hon var glad över att allting var i sin ordning, glad att hon nu äntligen kommit fram till Umeå och skulle få träffa mig och Emilia. Tommy frågar om hon först vill träffa Emilia eller mig. Mamma väljer att få träffa mig först, sin egen dotter som hon känner, har en relation till och är så sjuk. Emilia vill hon naturligtvis också träffa men just där och då vill hon komma direkt till sin lilla dotter som ligger svårt sjuk på intensiven.
- Vi tar Isabella först och bebin sen, sa mamma.

Mamma och Tommy tar hissen upp till intensivvårdsavdelningen under tiden de småpratar med varandra. De kliver ut ur hissen och går mot avdelningen och på de få sekunder det tar att gå ifrån hissen noterar de ett intensivt spring in och ut genom entrédörren till avdelningen. Väl inne i intensivvårdsavdelningens korridor lägger de märke till ett ännu mer springande i svängdörren till höger, dörren till min sal. Det springer vita rockar in och vita rockar ut, apparater in och apparater ut i ett hysteriskt tempo. Mamma och Tommy tystnar. Ingen säger någonting. 
Mamma tänker, Åh Herregud, det gick inte bra. 

Lite längre bort ser de ett par stolar i korridoren. Dit går mamma och Tommy och sätter sig. Fortfarande under tyst samförstånd sitter de bara där och tittar på allt rännande i dörren. Så småningom kommer en sköterska och ger dem någon slags kort information om läget. Exakt vad, är det ingen som minns. Där sitter de ett par timmar innan det till slut kommer en läkare och ger dem liten mer utförlig information om vad som hänt.

Mamma ringer till pappa vid 12:30 som då var på jobbet och hon berättar kort att någonting hade hänt, hon visste inte exakt vad, men jag skulle till röntgen nu. Pappa blev förstås också ännu mer orolig och förstod mer än väl att det var allvarligt ställt med mig. Trots det fick han ändå ingen panik. Efter samtalet försöker pappa koncentrera sina tankar på jobbet istället. Det är svårt. En och en halv timme senare ringer telefonen obarmhärtigt igen. Signalen rycker honom tillbaka ur sina försök att få någonting gjort. 

Det är Tommy som ringer.
- Du måste komma.
Pappa blir tyst i luren några långsamma tunga sekunder innan han får fram den enda fråga som just nu existerar för honom.
- Lever hon? 
- Ja, men det är mycket dåligt, svarar Tommy samtidigt som han biter ihop för att hålla ångest och gråt i schack.
- Jag kommer. 

Efter Tommy hade ringt till pappa och bett honom komma till Umeå gick han tillbaka till mig och mamma. De bara satt inne i mitt rum, alldeles stumma. Vad skulle de säga? Vad kunde de säga? Ingenting. Personalen på IVA hade informerat mamma och Tommy att jag trots allt överlevt en autoimmun reaktion, en kollaps, en chock. Under några dramatiska minuter förväntade sig IVA-personalen att min EKG-kurva skulle bli till ett definitivt rakt streck. Läkarna hade behandlat mig med extremt stora doser kortison. Det hjälpte mitt hjärta att lura döden, för den här gången. Ännu en gång informerades Tommy och mamma om det allvarligt livshotande tillstånd jag befann mig i. Därför hade nu rekvirerats en iltransport till Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg för bästa möjliga vård som gick att uppbringa. Helikoptertransport nummer två inom 24 timmar var på väg från Uppsala till Umeå.

Vid halvtiotiden på kvällen kommer pappa till Umeå. Han ansluter till mig, mamma och Tommy i mitt rum där vi alla väntar på den specialutrustade helikoptern. I fotändan på min säng, där jag ligger utslagen med allehanda dropp och syrgasslangar, ligger journalkopior som ska med till Sahlgrenska. Pappa läser: Patienten har obefintliga möjligheter att överleva utan omedelbar hjärttransplantation.

En sjuksköterska kommer in till oss. Med sig har hon en polaroidkamera och lilla Emilia. Hon lämnar över barnet i Tommys armar där han sitter bredvid min säng. Pappa står på andra sidan och stryker min kind. Pappa frågar oroligt sköterskan om det inte finns en infektionsrisk att ha en liten baby bredvid en så här sjuk patient? Sköterskan ger pappa ett lugnande besked, sen ger hon Tommy en liten gest att han ska hålla upp Emilia bredvid mig. Hon tar ett steg tillbaka och så tar hon en bild. Det blir den första bilden på Emilia. Den första bilden på Emilia, Tommy och mig tillsammans. Första bilden på vår lilla familj. Det kunde också ha blivit den enda. 

När polaroidbilden framkallats ut ur kameran överräcker hon den till mamma. Mamma reagerade rätt starkt på det just då. Hon tänkte det var ett opassande tillfälle att knäppa kort på, men förstod ändå rätt snart att om jag inte skulle klara mig så skulle denna bild vara den enda bild som Emilia har på sig själv tillsammans med sin mamma och pappa. Den polaroidbild, som min mamma och tillika Emilias mormor just då håller i sin hand, blir början till det fotoalbum som hon fortsatte att fylla med bilder under hela min akuta sjukdomstid. Det fotoalbumet är en av de värdefullaste sakerna jag äger.

Klockan 23:30 kommer en grupp orangeklädda personer in med raska steg. Nu har helikoptern anlänt från Uppsala med specialutbildad sjukvårdspersonal och besättning. De gör omsorgsfullt och med vana händer iordning mig för resan in i ovissheten. Klockan 00:00 lyfter vi från Umeå sjukhus tak. Den stora helikoptern stiger upp i natten med ett öronbedövande dån. Mamma, pappa och Tommy står utanför sjukhusets entré och tittar där jag nu är på väg. De står där länge och ser hur helikoptern slukas upp av mörkret och dånet dränks i bruset från den sena höstnatten.
- Jaha, och vad gör vi nu? frågade mamma.
- Ni tar hand om eran dotter så tar jag hand om Isabellas och min, svarade Tommy.
Comments