Hem‎ > ‎

Graviditet - Funderingar - Andnöd

skickad 13 jan. 2015 05:29 av Mikael Elmegren   [ uppdaterad 13 jan. 2015 07:32 ]

Gilla, dela och följ oss på Facebook om du vill :)

Intresseanmälan för beställning av boken - Tacksam för gåvan - 
hittar du här:

Sommaren 1997. Barnet var beräknat till den 18:e oktober. Mamma och pappa funderade nog rätt mycket på hur livet skulle bli för mig, barnet och Tommy. Hur skulle det gå med utbildning, försörjning, bostad, jobb och gud vet vad?

Själv funderade jag mest på hjärtat som inte orkade slå och pumpa blod till hjärnan som det borde och medförde en djävulsk yrsel. Och det utöver alla de andra påfrestningar som en graviditet kan ge. Ni vet...!? Ont här och ont där. Svullet hit, foglossning dit och spring på toan stup i ett. Nej, sommaren 97 var inte bra trots allt funderande.

En annan som funderat, utan att jag visste om det, var mamma och pappas granne, Lena. Hon funderade klokt och ställde frågan: 
- Hur ska Isabella klara av en förlossning med sitt svaga hjärta?

Mamma hade inte tänkt så mycket på hur mitt hjärta skulle fixa en förlossning, hon fick en kort men viktig tankeställare. Hon skrev ett brev till mödravårdscentralen och berättade att jag hade diagnosen ”Hypertrof Cardiomyopati”*. Den uppgiften fanns ju naturligtvis redan inskriven journalerna men viktigt ändå, tänkte mamma.

Jag fick en tid hos en hjärtläkare på Bodens lasarett som snabbt konstaterade att det inte förelåg några risker för mig att föda trots mitt dåliga hjärta. Med det åkte jag hem.

Ungefär två veckor innan förlossningen, blev det allt mer tungt att andas och jag var trött. Hur jag än försökte så fanns det ingen ställning som jag kunde sova i. Låg jag, fick jag ingen luft. Stod jag, kunde jag inte sova heller. Sitta? Mamma och pappa grejade en baden-baden-stol. I den halvlåg jag och kunde i alla fall hjälpligt sova i och andas samtidigt. I min dagbok skrev jag varje dag ”Jag kan inte andas och jag är så rädd”.

Sista helgen innan Emilia föddes blev allt värre. Det var ännu jobbigare att andas och försöka leva. Mamma sa till mig att hon direkt på måndag morgon, den 6:e oktober, skulle ringa mödravårdscentralen och min barnmorska. Det blev en lång helg.

Mamma ringde men barnmorskan var inte där och skulle återkomma på eftermiddagen, svarade hon på mödravårdscentralen.
- Finns det någon annan där som jag kanske kan få prata med? Frågade mamma.
- Nej det finns det inte, blev svaret.

Mamma hade minsann inte tänkt vänta till eftermiddagen för att få hjälp. Istället ringde hon till BB i Boden.
- Hej. Min gravida dotter Isabella har så svårt att andas pga sitt komplicerade hjärtfel och kan inte sova. Vi har dessutom varit till bygghälsan där min man Mats jobbar och tagit EKG på henne under helgen. EKG:et såg illa ut. Kan vi få komma till BB, nu?
- Nej, det är alldeles för tidigt att komma till BB för nedkomst är ju inte beräknat förrän den 18:e, sa barnmorskan på BB.

Även på BB tog det alltså stopp. Mamma tog kontakt med akuten i Luleå istället. Där förklarade hon för sköterskan hur min situation var med graviditet, andning, det illavarslande EKG:et och turerna med mödravårdscentralen och BB. Mamma misstänkte på goda grunder att jag hade lungödem. Sköterskan på akuten tyckte det lät hemskt men hävdade ändå att det var till BB i Boden jag skulle i första hand. 
- Ring till BB igen och får ni inte komma dit så kommer ni hit på en gång, föreslog sköterskan.

Återigen ringde mamma till BB i Boden och fick ännu en gång tala med barnmorskan där hon berättade vad akutsköterskan i Luleå sagt. 
- Jaja, ni får väl komma då, sa barnmorskan besvärat.

Trots att mamma kände sig illa till mods av att fått tjata sig till att få komma med mig till BB så kände hon också en lättnad. Nu skulle vi få hjälp. In med mig i bilens baksäte och full fart mot Boden. Full fart blev det verkligen för jag har aldrig åkt så fort med mamma någon gång som den 6:e oktober 1997. 

Efter några minuter längs 97:an var vi i Sävastnäs. Mötande trafik började blinka med helljusen och trots stressen hade mamma koll nog att förstå att där längre fram fanns en poliskontroll och lättade på gasen. Mycket riktigt. Efter backkrönet vid golfbanan i Sävast, nere i svackan stod där en poliskontroll. I behärskade 90 km i timmen passerade vi lugnt och fint poliserna. När det blev polisfritt i backspegeln var det gasen i botten igen.

In på Bodens lasarett och inlagd på ett rum på BB. Mamma och jag gav information om mitt mående och överlämnade även den EKG-remsan som vi hade med oss från pappas jobb. Sen hände ingenting, förrän nästa dag. 

Fortsättning följer...
Comments