Embed gadget

 
 



Jag fick den värdefullaste gåvan någon kan ge.
 
Ett nytt  

Att skriva den här boken är ett sätt att visa min tacksamhet för livet.

/Isabella Röger


Syftet med boken är att du ska göra ett aktivt val medan du kan, 
då behöver ingen välja åt dig när du inte kan 
Vad och hur du väljer är din ensak. 

Läst 185 sidor

skickad 17 aug. 2015 07:09 av Mikael Elmegren   [ uppdaterad 17 aug. 2015 09:34 ]


https://www.facebook.com/tacksamforgavan?ref=ts&fref=ts
Gilla, dela och följ oss på Facebook om du vill :)

https://docs.google.com/forms/d/1qjESiP5WgU9s09J4spX0HCD-1Jm191owMHp4pjxsZ-Y/viewform

Intresseanmälan för beställning av boken - Tacksam för gåvan - 
hittar du här:




Den här helgen har jag faktiskt varit ledig och fått äran att läsa 185 sidor ur boken Tacksam för gåvan. Nu börjar det äntligen närma sig att få boken färdig och Mikael Elmegren har verkligen gjort ett otroligt jobb. Det var mycket känslor som kom fram och det känns nästan som om allt handlar om någon annans liv. Läste några kapitel för Emilia Röger och det är inte lätt för henne att höra om det som varit men tror hon kommer att klara av att hantera det på bästa sätt. Vilken tur man har haft i livet att det finns så duktiga läkare, sköterskor och att man har en helt underbar familj, speciellt Tommy, Mensur Hubana, mamma Anita Röger , pappa Mats och vänner som funnits vid min sida hela tiden. Tänker ofta hur tur jag hade att det fanns donatorer då jag verkligen behövde det. Tänker även på deras familjer som fick ta ett tungt beslut att donera deras anhörigas organ, tack vare det beslutet räddades mitt liv.Nu längtar jag bara till boken blir helt färdig och kan publiceras då ännu en dröm går i uppfyllelse för mig!

/Isabella

Föreläsning 7 juni på Lillan i Luleå

skickad 9 maj 2015 00:57 av Mikael Elmegren   [ uppdaterad 9 maj 2015 01:44 ]

Datum: 7 Juni – 2015 
Plats: Lillan i Luleå
Tid: 11.00-13.00
Pris: 100 Kr
Betalas kontant vid dörren
Boka platser här nedan

Isabella Röger – en av Svergies genom tiderna svåraste hjärtsjuka patienter – berättar öppet och utlämnande om sitt otroliga livsöde och om den bok hon håller på att skriva. 

En berättelse om svår sjukdom, graviditet, förlossning med dramatiska komplikationer, ambulansflyg, intensivvård och att ingå äktenskap med sin stora kärlek tills döden skiljde dem åt. 
Det är också en berättelse om den vänskap, lycka och kärlek som fick henne att aldrig ge upp.

”Att skriva boken – Tacksam För Gåvan – och föreläsa är mitt sätt att visa tacksamhet för livet. Jag fick den värdefullaste gåvan någon kan ge. Ett nytt ♥”
/ Isabella Röger

Föreläsning 7 juni


Memos väg till mitt hjärta

skickad 27 apr. 2015 13:16 av Mikael Elmegren   [ uppdaterad 27 apr. 2015 13:16 ]

https://www.facebook.com/tacksamforgavan?ref=ts&fref=ts
Gilla, dela och följ oss på Facebook om du vill :)

https://docs.google.com/forms/d/1qjESiP5WgU9s09J4spX0HCD-1Jm191owMHp4pjxsZ-Y/viewform

Intresseanmälan för beställning av boken - Tacksam för gåvan - 
hittar du här:

Mensur Hubana – Memo – en ung muslimsk bosnier sätter sig på en av tre bussar på Ystads busstation med destination Luleå. På bussen försöker han få ordning på vad det egentligen var som hänt de senaste dagarna. Han är trött och rädd. Rädd för att bli gripen och tillbakaskickad varifrån han kom. Tillbaka till ett helvete som han inte önskar sin värsta fiende.

På näthinnan hade han färska bilder av döda, lemlästade kroppar. Skadade och skrikande människor runt omkring och ett ständigt öronbedövande artilleribombardemang från bergen runt omkring Mostar som blev allt mer en totalt sönderskjuten. En stad i ruiner, bränder och aska. Mostar blev en delad stad och Memo och hans familj hamnade på fel sida, i den kroatiska delen.

Kroaterna började systematiskt fängsla alla män över 15 år. Det växte snabbt upp fångläger som började fyllas. Livsfarliga ställen för den som kom från fel sida. Memo låg helt klart i riskzonen att fängslas, torteras och kanske rent av bli skjuten. Likaså var det för Memos kamrat, Rade, som var serb och befann sig i samma utsatta situation. Runt om i den här krigshärden utövades systematiskt en så kallad etnisk rensning. Från alla sidor av konflikten. Det förekom ofta systematiska massavrättningar, tortyr och inte minst de omtalade våldtäkter mot så väl flickor som unga och gamla kvinnor. Speciellt muslimska kvinnor var utsatta.

Memo och hans kompis Rade var ute i kaoset när krigets skede precis delade staden i två delar. Helt plötsligt skriker någon ”De kommer!”. De ser att det snabbt närmar sig Kroatisk militär med höjda vapen som siktar på dem. De uppmanas bryskt och bestämt att följa med till en väntande lastbil. I lastbilen finns redan ett tjugotal civila personer och de blir transporterade till en kasern. Där blir de omedelbart satta i förhör. Kroaterna vill främst få uppgifter om vilka de är och deras namn. De hade behov av nya rekryter i kriget mot bosnier och serber men det visade sig att hela lasten av fångar endast bestod av serber och bosnier. In kommer en kroatisk överste som gormar och skriker. Han skäller ut de kroatiska militärerna som fångat Memo och hans olycksbröder. 
- VAD FAN HAR NI FÅNGAT? DET HÄR ÄR JU BARA SKRÄP!

Kroaterna behövde först och främst Kroatiskt folk till sina trupper, bosnier och serber var för stor risk att tvångsrekrytera. Av någon märklig anledning släpptes Memo och Rade ut igen, men ur askan i elden.

Utanför var det inte tryggare på något vis. Därute var polisen fullt upptagen med att fånga in serber och bosnier på löpande band. De skulle interneras i olika fångläger för att inte finnas som en tillgång till serbiska och bosniska styrkor.  

Memo och Rade hade inget annat val än att fly. Frågan var bara hur?Staden var omringad av HVO-styrkor. De kroatiska styrkorna hade koll på allt som levererades in i staden och allt som levererades ut ur staden. Rade kände en militär som mot betalning kanske skulle kunna hjälpa dem ut. De hade också en kroatisk kompis där de för natten sökte skydd.

Rade hade fått tag på sin kroatiska militärkontakt som mot betalning hade ordnat allt inför flykten. Planen var två kroatiska militärer som med hjälp av sin rang skulle ge fri lejd för Memo och Rade ut ur Mostar. Satt de i samma bil som de höga militärerna ut ur staden skulle det nog gå bra.

Precis när de satt sig i bilen och ska till att åka iväg så hörs en kraftig smäll i bilen. Det är en annan bil som backat på den bil som Memo med sällskap sitter i. Mannen bakom ratten i Memos bil kliver ut, märkbart förbannad, märkbart beväpnad med pistol. Mannen står utanför och skriker till chauffören i den andra bilen.
- NU SKA JAG JÄVLAR I MIG SKJUTA DIG I HUVUDET!

Alltför många i staden Mostar var beväpnade för att det skulle kännas som en trygg plats att vara på. Alltför många var på helspänn, ibland även berusade och därmed också ytterst hotfulla. Den här blandningen av skjutvapen, krig och alkohol var en livsfarlig krutdurk som när som helst kunde explodera. Det hade hänt mer än en gång att små skitsaker hade urartat till katastrofer och nu höll det på att ske här och nu. Nu när Memo och Rade precis är på väg mot friheten såg allt ut som att här kunde bli ett blodbad vilken sekund som helst. Chauffören i den andra bilen var ju naturligtvis också beväpnad och förmodligen inga dununge om det skulle hetta till. Vad han var kapabel till var det ingen som visste. Det är knäpptyst i två sekunder innan Memo och Rade övervinner sin förlamande rädsla och förtvivlat och intensivt börjar böna och be för att chauffören inte ska skjuta den andre. De blir bönhörda.
- Tack vare mina två passagerare får du leva, säger han slutligen till chauffören och fortsätter, annars hade jag här och nu avrättat dig. 

- Isabella, vill du gifta dig med mig? Frågade han.

skickad 12 mars 2015 04:59 av Mikael Elmegren

https://www.facebook.com/tacksamforgavan?ref=ts&fref=ts
Gilla, dela och följ oss på Facebook om du vill :)

https://docs.google.com/forms/d/1qjESiP5WgU9s09J4spX0HCD-1Jm191owMHp4pjxsZ-Y/viewform

Intresseanmälan för beställning av boken - Tacksam för gåvan - 
hittar du här:

Vigseln 2:a mars 2001

Mitt i natten väckte Tommy mig där vi låg och sov i hans sjukhussal på Sunderbyns Sjukhus. Han låg inne för behandling av sin lunginflammation han hade fått. Jag undrade naturligtvis vad som stod på.

- Isabella, vill du gifta dig med mig? Frågade han.
Det tog någon sekund innan jag fattade vad han egentligen frågade, och visst ville jag gifta mig med mannen i mitt liv. Självklart.

Redan för ett halvår sedan tog jag fram ett snöre. Det lindade jag då och då runt Tommys ringfinger. Jag hade nämligen en plan. Att fråga Tommy om han ville förlova sig med mig, men det visste han ingenting om, eller så gjorde han kanske det. Oavsett om han förstod så avslöjade han inte det för mig. Nu hade jag snöret som mått och kunde ordna ringar.

Tommy låg i sängen och vilade sig. Jag kom in i sovrummet, gick fram till sängkanten och satte mig.
- Du, Tommy… Vill du förlova dig med mig?
Tommy sken upp och blev jätteglad. Han ville förlova sig, sa han och som av händelse hade jag två ringar i en liten ask i min ficka. Hips vips, så var vi förlovade!

Men nu var det friat, mitt i natten och bröllop skulle det bli. Sagt och gjort. Det blev en hel del planerande inför vårt bröllop som förmodligen inte skulle bli som alla andras. Vi bestämde oss för att vi ville vara hemma där det var mest lugn.  Alla andra ”går till prästen” men vår präst fick allt vackert komma hem till oss. Det gjorde hon så gärna.

Den 2:a mars 2001 låg det spänning i luften för det var idag vi skulle gifta oss. Prästen kom. Gästerna kom. Assistenterna hade gjort iordning Tommy så fint. Mig hade de hjälpt med hår och smink. Någonting lånat, någonting blått, något gammalt och något nytt. Jag kände mig speciell i min fina vita klänning och den blus jag fick låna av mamma. Självklart hade jag någonting blått, men vad det var låter jag vara hemligt. Ett par gamla ringar och inte minst, ett nytt hjärta hade jag.

Emilia hade de också fixat till så fint, som en liten vackerdocka. Maten var ordnad och vi hade till och med fått tag i en grönskande bröllopsbåge, grön och fin. Den ställdes vid bordet där jag och Tommy skulle sitta och äta efter ceremonin.

Prästen tog initiativet och tog fram sin fiol. På den spelade hon så vacker den klassiska brudmarschen. Vi gjorde entré i vardagsrummet. Tommy rullandes i sin stol och jag skridande bredvid. Prästen hade gjort iordning ett litet altare. Allt var bara så perfekt, förutom att brudnäbben, Emilia, hade somnat.

- Isabella Anita Röger, tager du Tommy Göran Holmberg till din äkta man att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt?
- JA!
  - Tommy Göran Holmberg, tager du Isabella Anita Röger till din äkta maka att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt?
- JA!
Märkligt! För oss var det bokstavligen tills döden skulle skilja oss åt. Den skilsmässan låg bara ett halvår bort.

Jag är Tacksam för gåvan, Tommy

skickad 21 feb. 2015 00:02 av Mikael Elmegren   [ uppdaterad 21 feb. 2015 00:09 ]

Isabella har figurerat i ett flertal artiklar
i media. Nedan följer ett antal länkar där
ni kan läsa mer om Isabellas dramatiska liv.






https://www.facebook.com/tacksamforgavan?ref=ts&fref=ts
Gilla, dela och följ oss på Facebook om du vill :)

https://docs.google.com/forms/d/1qjESiP5WgU9s09J4spX0HCD-1Jm191owMHp4pjxsZ-Y/viewform

Intresseanmälan för beställning av boken - Tacksam för gåvan - 
hittar du här:
Boken - Tacksam för gåvan - handlar inte bara om hjärt- och njurtransplantationer, sjukdomar och död. Även kärleken människor emellan har ett stort utrymme. 

Isabella träffade sitt livs kärlek i Tommy i mycket ung ålder. Att som ung gymnasieelev träffa och kära ner sig en 22 år äldre man har sina sidor. Det kan bli komplicerat. Det fick Isabella erfara. Men som det står i visan
"... Och Fredrik är gammal men kärlek är blind
Åh kyss mig igen, sa Cecilia Lind"

Ingen av dem hade väl kunnat tro vilket öde de tillsammans skulle gå. Som kärlek ofta börjar så började Isabella titta på Tommy. Han kunde nog inte undgå den uppmärksamhet som Isabella gav honom och han började titta tillbaka.

Tittandet blev till prat, skratt och de gjorde varandra sällskap allt oftare. Efter en tid med smygkärlek blev de tvungna att offentliggöra det som "alla" redan visste. De fick även börja med en kamp att försvara sitt förhållande mot de som hade synpunkter på deras åldersskillnad, för synpunkter fanns det.

Deras kärlek till varandra gav så småningom resultat. Isabella blev gravid. Som ung kvinna i denna situation funderade Isabella en hel del på hur det skulle bli. Funderingar om abort eller behålla blev oundvikligt men Isabella och Tommy kom snart fram till att behålla var det enda tänkbara alternativet. Ett bra alternativ visade det sig för det blev Emilia. 

Ungefär samtidigt som Emilia föddes under dramatiska former började Tommy uppvisa symtom. Han började snubbla och tappa balansen. Han hade några år tidigare varit med i en bilolycka och teorin var att det fanns ett samband. Det var fel. Det visade sig vara ALS och beskedet de fick var mycket dystert. Ca tre år hade Tommy kvar.

Under de tre kommande åren blev Isabellas och Tommys kärlek verkligen satt på prov. En tid blev de bägge två allt mer sjuka. Isabella blev inlagd på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Genomgick en dramatisk period där hon svävade mellan liv och död. När läkarna hade givit upp allt hopp kom så ett donerat hjärta i absolut sista timman. Med hjälp av det kunde Isabella återvända till livet.

Tommy däremot gick sakta men säkert mot ett oundvikligt slut. När Isabella berättar för mig om hennes och Tommys liv tillsammans går det inte att undgå den starka kärlek de kände för varandra ända fram till slutet och den Tacksamhet hon känner för den tid de fick. Slutet kom den 1 oktober 2001. Det är det slutet och den tacksamheten vi skriver om just nu.  

/ Mikael Elmegren

Alla hjärtans dag - Även Hjärttransplantationers dag

skickad 14 feb. 2015 10:45 av Mikael Elmegren   [ uppdaterad 14 feb. 2015 11:01 ]




Isabella har figurerat i ett flertal artiklar
i media. Nedan följer ett antal länkar där
ni kan läsa mer om Isabellas dramatiska liv.




 
Isabella Röger har gett livsenergin ett ansikte. 
Idag, på Alla hjärtansdag, var Isabella och gjorde sin första föreläsning på Petrigården i Gammelstad - Luleå. Inte ett öga var torrt.
Isabella berättar om den tacksamhet hon känner för den gåva hon fick. Ett liv.

Isabella kommer från Chile som litet spädbarn till familjen Röger i Luleå i januari 1978. Efter en fin barndom där livet fungerar lika självklart som för alla andra barn börjar Isabella uppvisa trötthetssymptom i tretton - fjorton års ålder. Vid en basketmatch avbryter hon sitt deltagande och sätter sig på en bänk och är helt slut. 

När energiknippet självmant avbryter en basketmatch och sedan ber sina föräldrar att ta henne till doktorn, ja då är det allvar. Isabella är inte den som normalt ger upp.

Efter diverse läkarbesök och utredningar kommer man så fram till att Isabella har ett hjärtfel. Diagnosen Hypertrof Cardiomyopati, dvs hjärtsvikt ställs.
Hon blir allt mer medtagen och har svårt att orka med skolan och får därför hemundervisning.

Efter högstadiet börjar hon på gymnasiet. Där träffar hon den 22 år äldre Tommy som jobbar som vaktmästare och en äkta kärlek mellan Isabella och Tommy tar sin början. Trots omgivningens invändningar och kommentarer fortsätter de sitt förhållande och med tiden flyttar de samman och Isabella blir gravid.

Under graviditeten 1997 blir Isabella allt sämre och i samband med att förlossningen närmar sig börjar också oron tillta. Hur ska Isabellas hjärta och dåliga lungor klara av en förlossning. Det hela håller på att sluta i total katastrof. Inom loppet av ett para dagar förflyttas Isabella från Bodens lasarett via Umeå Regionsjukhus till specialist intensivvård på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Under samma period börjar Tommy uppvisa symtom på att något inte är som det ska. Han börjar snubbla och tappa balansen. 

Med tiden repar sig Isabella och får återvända hem till Luleå. Nu kommer hon hem till en familj med en liten välskapt flicka. Emilia. Under våren 1998 får Tommys märkliga symtom en förklaring. ALS

Efter en utlandsresa 1999 tilltar Isabellas symtom och efter en lång period av flera akutbesök blir hon så inlagd på Luleå Lasarett och ligger där fram till september 99. Då hennes tillstånd inte blir bättre agerar hennes föräldrar och kontaktar Sahlgrenska som ordnar så hon omedelbart förflyttas till Göteborg och den specialistvård som finns där. Hon placeras i transplantationskö och man börjar vänta på ett lämpligt hjärta ska doneras. 

Medan veckorna går uppstår några kritiska tillfällen som Isabella trots allt och mot alla odds otroligt nog överlever...

Ovan är bara ett kort kort sammandrag av Isabella Rögers liv fram till hösten 1999 då hon i sista minuten får en hjärttransplantation. 

Hela historien från 1977 tills dags datum får du läsa om i den bok som Isabella tillsammans med mig, Mikael Elmegren, håller på att skriva. Boken - Tacksam för gåvan - beräknas vara klar till sommaren 2015. Du kan redan nu boka ett exemplar här.

Syftet med boken är att du ska göra ett aktivt val medan du kan, 
då behöver ingen välja åt dig när du inte kan 
Vad och hur du väljer är din ensak. 

Undertecknad känner en stor tacksamhet till att fått lära känna Isabella och hennes underbara familj.

Fotograf Camilla Niemi ordnade fina bilder på evenemanget.

/Mikael Elmegren









- Jag orkar inget mer… Söv ner mig. SNÄLLA, SÖV NER MIG!

skickad 9 feb. 2015 03:34 av Mikael Elmegren   [ uppdaterad 9 feb. 2015 04:46 ]


Gilla, dela och följ oss på Facebook om du vill :)

Intresseanmälan för beställning av boken - Tacksam för gåvan - 
hittar du här:

Vi har i dagsläget 6 st färdiga kapitel skrivna och lika många påbörjade. Nedan följer ett utdrag ur kapitlet hösten 1999. 

/Mikael Elmegren

- Hej Isabella. Vi, alltså jag, Tommy och Emilia tänker komma ner till dig och mamma i Göteborg nu, säger pappa glatt när han ringer.

- Hej pappa. Oj, ska ni komma hit? Det tycker jag inte är någon bra idé... är så trött och orkar inte underhålla er… Alltså, jag tycker inte alls att ni ska komma, för att vara ärlig.
- Jamen… vi behöver inte alls besöka dig på rummet och inte ska du känna att du måste underhålla oss. Nej, nej… Vet du vad? Vi kan stå utanför, där nere på gården och så vinkar vi till varandra genom fönstret istället, förslog pappa.
- Okej då, ni kan väl få komma då, svarade jag trött och utan entusiasm.

 När så pappa, Tommy och Emilia kom fick de trots allt besöka mig på rummet och det kändes rätt bra att de var här hos mig. Men trött och slut var jag och underhållning kunde de glömma. Efter bara någon timme blev jag förflyttad från hjärtspecialistavdelningen till IVA. Mina besökare fick gå till anhörigvillan.

Dagen efter talar två läkare med mamma, pappa och Tommy. De förklarar att jag blir allt sämre och är väldigt skör. Besöket dagen innan hade tagit ordentligt på mina krafter och läkarna rekommenderar dem att fortsättningsvis ransonera besöken. Även om det naturligtvis också är viktigt och känns bra att de besöker mig korta stunder varje dag, så tar det på krafterna. Krafter som jag inte har. Samtidigt får de ännu ett sorgligt besked. Det räcker nu inte längre bara med en hjärttransplantation. Även mina lungor behöver bytas ut. Hur stor är chansen att man ska hitta ett nytt hjärta? Och hur stor är chansen att hitta både hjärta och lungor samtidigt? Många donatorer, långt ifrån alla, är exempelvis trafik- och andra olycksoffer. Många gånger är just då lungorna väldigt skadade eller söndertrasade. Inte nog med det. Jag börjar få infektioner i kroppen. Allt det här sammantaget minimerar mina chanser att överleva. Mamma, pappa och Tommy börjar nu förbereda sig på ett sorgligt slut på den här historien.

Dagarna kommer och går. Det är nya undersökningar, provtagningar och mätningar varje dag. Efter en vecka är det ett nytt möte för mamma, pappa och Tommy med läkarna. De har bland annat ett gott besked att komma med. De har kommit fram till att jag inte behöver någon lungtransplantation. Men ett nytt hjärta är ett måste. Samtidigt meddelar de dem att jag nu står överst på den skandinaviska hjärttransplantationslistan. Att mina lungor inte behöver bytas är det första positiva besked de fått sen jag kom hit men ingen vet riktigt hur länge jag ska orka. Att stå överst på prioriteringslistan – är det positivt kan man fråga?

Jag ligger nu på IVA. Har tre ställningar med automatsprutor och droppflaskor vid sängen. Jag är aldrig ensam för två sköterskor är konstant stationerade i mitt rum. De får inte lämna rummet samtidigt. Och varje kvart får de nya ordinationer. Mina tankar börjar handla om döden och jag är rädd och har dödsångest. Jag frågar flera gånger såväl pappa som personalen om jag kommer dö nu?

- Nej, du kommer inte dö. Det kommer bli bra ska du se, säger pappa.
Pappa vet.
Personalen håller sig mer neutral, det är de nog utbildade till att göra.

Sköterskorna inne hos mig har stenkoll på mina lungvärden. Varje gång värdena försämras, vilket de gör de ganska ofta, så får jag trä en så kallad CPAP-mask över mitt huvud och ansikte. Ett andningshjälpmedel som ger ett övertryck i andningsvägarna och underlättar andningen. Det blir allt oftare som jag får dra på mig den där CPAP-masken och jag blir allt mer förtvivlad. Ibland går det knappt en minut mellan från att masken åker på efter att jag nyss tagit av den. Jag får panik. En helt jävla galen panik och till slut bönar, ber och skriker jag med de sista krafterna jag har.

- Jag orkar inget mer… Söv ner mig. SNÄLLA, SÖV NER MIG!
Mina böner hörsammas och jag sövs snart ner. Skönt!

Nu är våran flyers klar

skickad 6 feb. 2015 06:39 av Mikael Elmegren   [ uppdaterad 6 feb. 2015 06:42 ]


Nu har precis våran flyers blivit klar och kommit ifrån tryckeriet. Vi får be att tacka Jonas Henriksson, Camilla Niemi och Jeanette Norén för hjälpen med att ta fram ett litet marknadsföringsmaterial.

Längst ned på sidan finns denna bild som PDF-fil som går att ladda hem och exempelvis maila till vänner och bekanta.

/Mikael Elmegren

Lever hon?

skickad 13 jan. 2015 06:46 av Mikael Elmegren


En sjuksköterska kommer in till oss. Med sig har hon en polaroidkamera och lilla Emilia. Hon lämnar över barnet i Tommys armar där han sitter bredvid min säng.
Det blir den första bilden på Emilia. Den första bilden på Emilia, Tommy och mig tillsammans. Första bilden på vår lilla familj. Det kunde också ha blivit den enda.
 

Gilla, dela och följ oss på Facebook om du vill :)

Intresseanmälan för beställning av boken - Tacksam för gåvan - 
hittar du här:
Jag har precis fött Emilia i Umeå efter en helikoptertransport i ilfart från Boden och detta utspelar sig dagen efter Emilias födelse. 

Mamma kliver av bussen utanför entrén till Umeå Sjukhus på förmiddagen och Tommy möter upp. Hon var glad över att allting var i sin ordning, glad att hon nu äntligen kommit fram till Umeå och skulle få träffa mig och Emilia. Tommy frågar om hon först vill träffa Emilia eller mig. Mamma väljer att få träffa mig först, sin egen dotter som hon känner, har en relation till och är så sjuk. Emilia vill hon naturligtvis också träffa men just där och då vill hon komma direkt till sin lilla dotter som ligger svårt sjuk på intensiven.
- Vi tar Isabella först och bebin sen, sa mamma.

Mamma och Tommy tar hissen upp till intensivvårdsavdelningen under tiden de småpratar med varandra. De kliver ut ur hissen och går mot avdelningen och på de få sekunder det tar att gå ifrån hissen noterar de ett intensivt spring in och ut genom entrédörren till avdelningen. Väl inne i intensivvårdsavdelningens korridor lägger de märke till ett ännu mer springande i svängdörren till höger, dörren till min sal. Det springer vita rockar in och vita rockar ut, apparater in och apparater ut i ett hysteriskt tempo. Mamma och Tommy tystnar. Ingen säger någonting. 
Mamma tänker, Åh Herregud, det gick inte bra. 

Lite längre bort ser de ett par stolar i korridoren. Dit går mamma och Tommy och sätter sig. Fortfarande under tyst samförstånd sitter de bara där och tittar på allt rännande i dörren. Så småningom kommer en sköterska och ger dem någon slags kort information om läget. Exakt vad, är det ingen som minns. Där sitter de ett par timmar innan det till slut kommer en läkare och ger dem liten mer utförlig information om vad som hänt.

Mamma ringer till pappa vid 12:30 som då var på jobbet och hon berättar kort att någonting hade hänt, hon visste inte exakt vad, men jag skulle till röntgen nu. Pappa blev förstås också ännu mer orolig och förstod mer än väl att det var allvarligt ställt med mig. Trots det fick han ändå ingen panik. Efter samtalet försöker pappa koncentrera sina tankar på jobbet istället. Det är svårt. En och en halv timme senare ringer telefonen obarmhärtigt igen. Signalen rycker honom tillbaka ur sina försök att få någonting gjort. 

Det är Tommy som ringer.
- Du måste komma.
Pappa blir tyst i luren några långsamma tunga sekunder innan han får fram den enda fråga som just nu existerar för honom.
- Lever hon? 
- Ja, men det är mycket dåligt, svarar Tommy samtidigt som han biter ihop för att hålla ångest och gråt i schack.
- Jag kommer. 

Efter Tommy hade ringt till pappa och bett honom komma till Umeå gick han tillbaka till mig och mamma. De bara satt inne i mitt rum, alldeles stumma. Vad skulle de säga? Vad kunde de säga? Ingenting. Personalen på IVA hade informerat mamma och Tommy att jag trots allt överlevt en autoimmun reaktion, en kollaps, en chock. Under några dramatiska minuter förväntade sig IVA-personalen att min EKG-kurva skulle bli till ett definitivt rakt streck. Läkarna hade behandlat mig med extremt stora doser kortison. Det hjälpte mitt hjärta att lura döden, för den här gången. Ännu en gång informerades Tommy och mamma om det allvarligt livshotande tillstånd jag befann mig i. Därför hade nu rekvirerats en iltransport till Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg för bästa möjliga vård som gick att uppbringa. Helikoptertransport nummer två inom 24 timmar var på väg från Uppsala till Umeå.

Vid halvtiotiden på kvällen kommer pappa till Umeå. Han ansluter till mig, mamma och Tommy i mitt rum där vi alla väntar på den specialutrustade helikoptern. I fotändan på min säng, där jag ligger utslagen med allehanda dropp och syrgasslangar, ligger journalkopior som ska med till Sahlgrenska. Pappa läser: Patienten har obefintliga möjligheter att överleva utan omedelbar hjärttransplantation.

En sjuksköterska kommer in till oss. Med sig har hon en polaroidkamera och lilla Emilia. Hon lämnar över barnet i Tommys armar där han sitter bredvid min säng. Pappa står på andra sidan och stryker min kind. Pappa frågar oroligt sköterskan om det inte finns en infektionsrisk att ha en liten baby bredvid en så här sjuk patient? Sköterskan ger pappa ett lugnande besked, sen ger hon Tommy en liten gest att han ska hålla upp Emilia bredvid mig. Hon tar ett steg tillbaka och så tar hon en bild. Det blir den första bilden på Emilia. Den första bilden på Emilia, Tommy och mig tillsammans. Första bilden på vår lilla familj. Det kunde också ha blivit den enda. 

När polaroidbilden framkallats ut ur kameran överräcker hon den till mamma. Mamma reagerade rätt starkt på det just då. Hon tänkte det var ett opassande tillfälle att knäppa kort på, men förstod ändå rätt snart att om jag inte skulle klara mig så skulle denna bild vara den enda bild som Emilia har på sig själv tillsammans med sin mamma och pappa. Den polaroidbild, som min mamma och tillika Emilias mormor just då håller i sin hand, blir början till det fotoalbum som hon fortsatte att fylla med bilder under hela min akuta sjukdomstid. Det fotoalbumet är en av de värdefullaste sakerna jag äger.

Klockan 23:30 kommer en grupp orangeklädda personer in med raska steg. Nu har helikoptern anlänt från Uppsala med specialutbildad sjukvårdspersonal och besättning. De gör omsorgsfullt och med vana händer iordning mig för resan in i ovissheten. Klockan 00:00 lyfter vi från Umeå sjukhus tak. Den stora helikoptern stiger upp i natten med ett öronbedövande dån. Mamma, pappa och Tommy står utanför sjukhusets entré och tittar där jag nu är på väg. De står där länge och ser hur helikoptern slukas upp av mörkret och dånet dränks i bruset från den sena höstnatten.
- Jaha, och vad gör vi nu? frågade mamma.
- Ni tar hand om eran dotter så tar jag hand om Isabellas och min, svarade Tommy.

Nu blev det bråttom - En bebis på gång

skickad 13 jan. 2015 05:44 av Mikael Elmegren   [ uppdaterad 13 jan. 2015 06:15 ]



Gilla, dela och följ oss på Facebook om du vill :)

Intresseanmälan för beställning av boken - Tacksam för gåvan - 
hittar du här:


Resumé: Ett par veckor före beräknad förlossning av min dotter blev mina besvär värre och symptom mycket tydligare. Vi hade tagit EKG på pappas jobb på bygghälsan och det var allt annat än bra och min andningssvårigheter blev allt värre. Mamma hade fått tjata till sig, via flera telefonsamtal till mödravårdscentralen, BB i Boden och akutmottagningen i Luleå att jag skulle få komma till BB i Boden. Efter mycket om och men fick vi till slut komma till BB. Mamma gav information och EKG remsan till BB-personalen. 

Mamma åkte tillbaka till Luleå under måndagseftermiddagen förvissad och lättad över att jag nu befann mig på rätt ställe. Jag var nu inlagd på BB i Boden, hade ett eget rum och en telefon. Jag gick ut i korridoren och fann ett glasskåp med stickade babymössor i. Jag stod där en stund och tittade på alla mössorna och funderade på vilken jag skulle köpa till vår lilla bebis som snart skulle komma. De var verkligen fina. Det var lite marigt att bestämma sig men det skulle nog reda sig med den saken.

Tisdag förmiddag den 7:e oktober 1997, konsulterade BB-avdelningen in en hjärtläkare som tittade till mig för en bedömning inför förlossningen som tillsammans gynekologen fram till att det i alla fall skulle vara bäst med ett kejsarsnitt dagen därpå, den 8:e oktober. Därför konsulterades även narkosläkare. Narkosläkaren kom under eftermiddagen och gjorde sin bedömning av situationen och kom direkt fram till ett beslut. Ett avgörande beslut. Hon kunde inte ta på sig ansvaret för att söva mig. Det förelåg allt för stor risk att göra kejsarsnittet i Boden och vägrade därmed ta ansvaret. Hon var helt övertygad att jag omedelbart behövde iltransport till regionsjukhuset i Umeå och nu blev det bråttom. 

Jag ringde först till Tommy och sen till mamma från den telefon som jag hade på rummet bredvid min säng och berättade att jag snarast skulle transporteras med helikopter till Umeå. 

Mamma ropade på pappa att nu är det bråttom. Pappa ringde till Tommy som just var på väg att ringa till mamma och pappa för att tala om att nu är det bråttom. Bråttom fick Tommy att packa ihop lite nödvändiga toalettartiklar. Bråttom fick mamma och pappa att komma sig ut till bilen och i högsta fart hämta upp Tommy för snabbast möjliga transport till BB i Boden. 

Från BB skulle jag få åka ambulans till helikoptern som skulle flyga mig till Umeå och Tommy skulle följa med. Trots att pappa körde bilen upp emot 160 km/h med snabba omkörningar och tvära inbromsningar så var det någon som tittade på klockan också. Det såg ut som att de inte skulle hinna fram i tid. Som tur var så var mobiltelefoner uppfunna. Pappa hade en sådan där gigantisk mobiltelefon och mamma ringde till BB från den.
- Hej, det är Anita Röger. Mamma till Isabella Röger som nu ska med helikoptertransport till Umeå. Vi ser att vi inte hinner till BB men vi hinner nog till helikoptern. Varifrån startar helikoptern?
- Ja det vet inte jag, sa den som svarade på BB.
- Kan du fråga någon om varifrån den startar? försökte mamma igen.
- Nej, tyvärr. Det kan jag inte, fick mamma till svar och la på.
Mamma chansade och ringde till min telefon som jag hade på rummet.
- Hej, det är mamma. Vi hinner inte till sjukhuset. Vet du varifrån helikoptern startar?
- Hej mamma. Oj! Men ambulanskillarna är här. Jag kan fråga dem. Vänta lite…
- Ja..?
- De säger att helikoptern startar från brandstationen i Boden.

Det är mörkt och kyligt ute och det dånar från helikopterns rotorblad. Ambulanskillarna lyfter in mig i helikoptern och jag ser att Tommy med mamma och pappa i släptåg kommer mot oss med snabba steg. Tommy kliver in och sätter sig bredvid mig, han får ett par hörselkåpor med mikrofon. Även narkosläkaren kliver ombord. Jag vinkar hejdå till mamma och pappa. Dörren stängs och även jag får ett headset på huvudet. Oljudet från helikoptern ökar i styrka. Det vibrerar och jag känner ett lätt tryck mot ryggen när vi lyfter. Vi är på väg mot Umeå och det väntande operationslaget som står beredda att akut förlösa vår bebis. Det känns overkligt på något vis men vi ska bli en liten familj.

Vi kommer fram till Umeå och landar på sjukhusets tak. Via hissen ner rullas jag in på intensivvårdsavdelningen. Läkarna hälsar som hastigast på mig och börjar en omfattande undersökning. Jag får en rejäl medicineringsdos för att förebygga eventuella komplikationer under och efter förlossningen. De bedömer att läget är så pass stabilt att de kan avvakta med förlossningen till dagen därpå. Jag får ett eget rum som känns stort. Ett par sköterskor kommer in till mig och Tommy och informerar oss att om allt är fortsatt stabilt ska kejsarsnittet ske klockan 12:00 följande dag, den 8:e oktober 1997. Jag ska få vara vaken under förlossningen och Tommy ska få vara med. 

På sena förmiddagen onsdag den 8:e oktober rullas jag iväg från mitt rum för att göras i ordning för operation. Jag hör Tommys steg snett bakom mitt huvud samtidigt som lysrörsarmaturerna i korridorernas tak passerar mig likt slipers under ett järnvägsspår. Vi svänger in i ett undersökningsrum och en läkare förklarar för mig att de ska öppna ett stort blodkärl på höger sida på min hals. De behöver en direkt och stor ingång via min hals rakt till mitt hjärta där de kommer föra ner en slang så de kan ge mig nödvändig och mycket medicin, ifall det skulle behövas. Det är det som på sjukhusspråk kallas CVK, central venkateter.

Läkaren ger bedövning på halsen där de ska öppna. Det tar en liten stund innan känseln försvinner helt. Det känns obehagligt och lite kusligt när läkaren förbereder sig för att öppna. Ett precisionsfullt och snabbt hack får han hål. Det tar jävligt ont trots all bedövning. I ögonvrån ser jag hur mitt blod skvätter ut. Det blir bra fart på sköterskorna som snabbt och vant börjar bistå läkaren som verkar veta vad han gör för snart slutar det pulsera ut blod. Tommy verkar tydligen inte veta vad han gör för helt plötsligt ligger han bara där på golvet med fötterna i högläge. Han hade inte ätit någon frukost och allt det som händer nu blir lite för mycket för Tommy. Sköterskorna ger honom socker och saft. Efter en liten stund piggnar han till och orkar fortsätta faderskapsförplikterna. 

Narkosläkaren lägger bedövningen på mig inför förlossningen och jag känner hur min känsel i kroppen nedanför bröstkorgen sakta försvinner. Tommy har fått färg på kinderna igen sätter sig bakom mig, ovanför mitt huvud. Någon placerar en skärm nedanför mitt bröst för att jag inte ska behöva se rakt in i mig själv. Nu börjar själva förlossningen. Kirurgen lägger snittet med vana händer. Jag känner hur jag gungar och kränger hit och dit på operationsbordet. Inga silkesvantar här inte. Rätt snart plockar de ut vår Emilia. En sköterska kommer med Emilia och visar upp henne för oss och hon lägger det lilla späda barnet på mitt bröst. Jag fick panik! Det var nog svårt att andas utan en liten bebis på bröstkorgen och nu låg här en underbar liten flicka på mitt bröst och höll på kväva mig. 
- Ta bort barnet… Hon får ingen luft! skriker Tommy som direkt såg min nöd.
Sköterskan som med all välvilja i världen hade lagt Emilia på mitt bröst tog genast bort henne. Sedan gick hon och Tommy iväg för sedvanlig vägning, mätning och fingerräkning. Mig syr läkaren ihop och efter en stund rullas jag ut från operationssalen, ut i korridoren där jag återigen ser lysrörsarmaturerna passera ovanför mig på väg tillbaka till intensiven.

Själv var jag lite hängig så Tommy ringde hem till mamma och pappa i Luleå och berättade att de nu blivit mormor och morfar till en välskapt liten flicka som både vägde och hade längd med tio fingrar och tio tår. De blev jätteglada över Emilia och att allting hade gått bra för oss. Mamma bestämde sig genast för att sätta sig på bussen till Umeå tidigt nästa morgon.
Fortsättning följer...

Intresseanmälan för beställning av boken - Tacksam för gåvan - hittar du här:
https://docs.google.com/forms/d/1qjESiP5WgU9s09J4spX0HCD-1Jm191owMHp4pjxsZ-Y/viewform

1-10 of 12