Matteusevangeliet - kapitel 18

Vem är störst? (Mark 9:33, Luk 9:46)

1 Just då kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ˮVem är störst i himmelriket?ˮ 2 Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem 3 och sa: ˮDet jag säger till er är sant: Om ni inte omvänder er och blir som barn ska ni inte komma in i himmelriket. 4 Den som ödmjukar sig som detta barn är den störste i himmelriket. 5 Och den som välkomnar ett sådant barn i mitt namn välkomnar mig.

Frestelser till fall
(Mark 9:42, Luk 17:1)

6 Men den som bringar på fall en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han dränktes i havets djup. 7 Fördömelse över världen för allt som leder till fall! Sådant måste komma, men fördömelse över den människa genom vilken de kommer. 8 Om din hand eller din fot får dig på fall, hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att med två händer och två fötter kastas i den eviga elden. 9 Och om ditt öga får dig på fall, riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet med ett öga än att med två ögon kastas i helveteselden.

Liknelsen om det återfunna fåret (Luk 15:3)

10 Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen ser alltid min himmelske Faders ansikte. 12 Vad tror ni, om en man har hundra får och ett av dem går vilse, lämnar han då inte de nittionio i bergen och går och letar efter det som är borta? 13 Och om han finner det - det jag säger till er är sant - han gläds mer över det fåret än över de nittionio som inte gått vilse. 14 Så är det inte heller er himmelske Faders vilja att någon av dessa små ska gå förlorad.

En broder som syndar (Luk 17:3)

15 Om din broder syndar mot dig, gå och ställ honom till svars mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig har du vunnit din broder. 16 Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två till, för att varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord. 17 Vägrar han lyssna på dem, så tala till församlingen. Vägrar han lyssna även på församlingen, då ska han vara för dig som en hedning och skatteindrivare. 18 Det jag säger till er är sant: Vad ni än binder på jorden ska vara bundet i himlen, och vad ni än löser på jorden ska vara löst i himlen. 19 Åter säger jag till er det som är sant: Om två av er enas här på jorden att be, om vad som helst, så ska de få det av min Fader i himlen. 20 För där två eller tre är tillsammans i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.ˮ

Om barmhärtighet och förlåtelse

21 Då gick Petrus fram och frågade Jesus: ˮHerre, hur ofta ska jag förlåta min broder när han syndar mot mig? Räcker sju gånger?ˮ 22 Jesus svarade: ˮJag säger dig: inte sju gånger utan sjuttio gånger sju. 23 Av den anledningen kan himmelriket liknas vid en kung som ville ha redovisning av sina slavar. 24 När han började granskningen förde man fram till honom en som var skyldig tiotusentals årslöner. 25 Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt han ägde skulle säljas och skulden betalas. 26 Slaven föll ner för honom och vädjade: ʼHa tålamod med mig, så ska jag betala dig allt 27 Då fick hans herre medlidande med honom och frigav honom och efterskänkte hans skuld.

28 Men när slaven gick därifrån träffade han en annan slav. Denne var skyldig honom hundra dagslöner. Han grep tag i honom och tog strupgrepp på honom och sa: ʼBetala vad du är skyldig 29 Den andre föll då ner och bad honom: ʼHa tålamod med mig, så ska jag betala dig 30 Men han vägrade och lät kasta honom i fängelse tills skulden var betald. 31 När de andra slavarna såg vad som hände blev de mycket bedrövade och gick och berättade precis allt för sin herre. 32 Då kallade hans herre till sig honom och sa: ʼDu är en ond slav, jag efterskänkte dig hela skulden därför att du bönföll mig. 33 Borde inte du också ha varit barmhärtig mot din kamrat, så som jag var barmhärtig mot dig 34 Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till att torteras, till dess han hade betalat hela skulden. 35 Så ska också min himmelske Fader göra med er om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder.ˮ

Det gick inte att hitta webbadressen för gadgetuppgifter

    <<  >>


18:16. 5 Mos 19:15.

© Ragnar Blomfelt



18:1. Vem är störst, detta var ett återkommande diskussionsämne bland lärjungarna (20:21, Luk 22:24). De trodde nämligen fortfarande att Jesus skulle upprätta ett messianskt rike och där ville de ha en framskjuten position. Det var ett uttryck för själviskhet och högmod, motsatsen till den ödmjukhet som Jesus ger som svar (v. 4).

18:3-4. omvänder er och blir som barn, dvs lever i ödmjuk beroendeställning inför Gud. Detta behövs både för att komma in i himmelriket och för att där få kallas ”den störste”. Ringhet och ödmjukhet är något stort i Guds ögon, men ofta något föraktat i en fallen värld.

18:5. ett sådant barn, en ödmjuk Jesu lärjunge. En sådan har Kristi Ande i sig eftersom Kristus är den som mer än någon annan ödmjukat sig, Fil 2:8, Joh 13:4-17.

18:6. bringar på fall, får en troende att synda, och därmed riskera avfalla från tron. en av dessa små som tror på mig, avser inte bara troende barn utan varje ödmjuk Jesu lärjunge. För människor som vilseleder och frestar Jesu lärjungar vore det bättre att de avrättades innan de hinner ställa till med för mycket skada, för skulle de få fortsätta med sin illgärning kommer Guds dom att bli hårdare för dem. kvarnsten, en mycket stor flat sten som drevs runt av en åsna.

18:7. Sådant måste komma, frestelser och förförelser måste komma över världen på grund av människosläktets synd och ondska.

18:8-9. hand ... fot ... öga, ”hand” kan sägas symbolisera sådant som stöld, misshandel, dråp, ”fot” kan vara att gå till moraliskt  otillbörliga ställen, ”öga” kan vara att se med oren lust och åtrå. Ingen uppoffring är för stor i kampen mot synd och avfall. Vilken åtgärd som helst, hur absurd den än kan te sig, är ändå att föredra om det kan förhindra att man till slut kastas i helveteselden (v. 9).

18:10. dessa små, avser både troende barn och alla Jesu lärjungar. deras änglar i himlen, betyder möjligen att varje Jesu lärjunge har en ängel i himlen som på något sätt är knuten till dem (jfr Ps 34:8, 91:11-12, 103:20-21, Apg 12:11, 15, 27:23, Hebr 1:14, 13:2). ser alltid min himmelske Faders ansikte, änglarna står i nära förbindelse med Gud Fader och utför Guds goda och rättvisa befallningar gentemot de små och mot de som föraktar de små.

18:12-14. Gud betraktar inte sin hjord (församling) som ett kollektiv, utan han ser till varje enskild individ (10:30) och vill inte förlora någon enda (Joh 6:39). Verserna anspelar på skriftställen som Ps 23, Jes 40:11, 53:6, Jer 13:17, Hes 34:11-16.

18:15-17. Om en broder i församlingen syndar mot ett trossyskon är principen att det initialt ska lösas med så få inblandade som möjligt. Vittnens betydelse klargörs i 5 Mos 19:15. Om den som syndat vägrar lyssna till alla parter under hela processen inklusive församlingen ska han betraktas och behandlas som en hedning och skatteindrivare, vilket var en vanlig beteckning för oomvända syndare. En kristen församling förväntas av Kristus att tillämpa församlingsdisciplin och inte tolerera att omoralisk livsföring och/eller irrlära breder ut sig och besmittar församlingen. Jfr Rom 16:17, 1 Kor 5:1-13, 2 Thess 3:6, 14-15, Upp 2-3.

18:18. binder löser, se kommentar till 16:19.

18:19-20. Verserna bör först och främst tolkas utifrån v. 15-18. Jesu ord innebär då att när bröder samlas i bön inför ett beslut om ett trossyskon som felat, då är Kristus närvarande och stadfäster det beslut som fattas.

18:21-22. När en broder syndar mot oss ska vi inte bara ”ställa honom till svars” (v. 15), utan även förlåta honom. Kan vi inte det begår vi själva en synd. sjuttio gånger sju, betyder att det inte finns någon gräns för hur ofta vi ska förlåta vår nästa. Att förlåta någon kan sägas innebära att man överlämnar den som felat med dennes synder till Gud och att man sedan själv kommer att behandla den personen som om det orätta inte hade inträffat.

18:23-27. Liknelsen berättar om människans skuld och synd inför Gud. Den är oändligt stor. Men när en människa söker nåd förbarmar sig Gud och förlåter.

18:28-35. Eftersom Gud har förlåtit oss (v. 23-27) är också vi skyldiga att förlåta varandra. Att vara förlåten men själv inte kunna eller vilja förlåta är att leva i synd. Den människa som därför hatar och vägrar förlåta sin nästa kommer Gud i vrede att straffa med helvetet. av hjärtat (v. 35), det är inte tillräckligt att med munnen säga förlåt, hjärtat måste vara delaktigt. Vikten av att förlåta betonas i NT, jfr 6:12-15, Mark 11:25, Ef 4:32, Kol 3:13.