Säätyläisten hautajaiskulttuuriin 1600- ja 1700-luvuilla kuuluivat painetut hautajaisrunot ja ruumissaarnat, jotka muistuttivat vainajan vaikutusvallasta, asemasta ja toiminnasta. Myös Dragsfjärdin kappalaisen Jakob Ruuthin kuollessa toukokuussa 1729 painettiin hautajaiskirjoituksia.
Yksi kirjoituksista oli hänen poikansa Samuel Ruuthin teettämä. Siitä löytyy kopio Suomen Kansalliskirjaston kokoelmasta.
Jakob Ruuthin toisen hautajaiskirjoituksen (kuva vasemmalla) tekijöitä olivat Johannes Ramklou, Johannes Nääslindh ja Johannes Forssman. Ramklou ja Naeslindh olivat Turun Akatemian Eteläsuomalaisen osakunnan nuoria ylioppilaita, kotoisin Dragsfjärdistä ja Kemiöstä. Jakob Ruuth lienee ollut ainakin Ramkloun kastepappi. Heitä muutamaa vuotta vanhempi pohjanmaalainen Johan Forssman opiskeli Uppsalassa ja sai pappisvihkimyksen 1726 Turun hiippakunnassa. Hänen mahdollinen henkilökohtainen yhteytensä Jakob Ruuthiin on epäselvä.
Hautajaiskirjoitus painettiin Turussa Henric Cristofer Merckellin Kuninkaallisessa kirjapainossa. Merckell oli ostanut itselleen Turun toisen kirjapainon piispa Juhana Cezeliukselta.
Ramkloun, Neslindhin ja Forströmin kirjoittamien hautajaisrunojen teksti, puhtaaksi kirjoittanut Kim Söderholm:
Grafskrift
Då
Then Ehrevördige och Högvällärde HERREN ,
Herr JACOB RUUTH,
Fordom berömmelig Kapellan i Kimito Socken beledsagades til sitt hvilorum den 8. Maji.
Åhr 1729.
Framgifven den Salige Döde til sidsta ähretjänst och de Sörjande till tröst,
Af dess förbundne Tjenare och Förwant.
Sen Salig Herr RUUTH,
Sitt kall har med möda / mång åhr in och ut /
Och troget förrättat / Han äntelig kom /
På sotsängen neder / der han äfven som /
En rättskaffens Christen sitt kors och wähl bar
Tills ändan war qwar.
Men under den tijd/
Blef honom befallat af Herranom blid /
Det han i sitt huus skull ställa alt wärf /
Ty honom bortrycka skull döden då dierf /
Hvar til Han war färdig med stor lust och frögd /
Ja helt wähl förnögd.
Begynte först på
Sitt Testament gjöra; till GUD war det så /
O Skapare fromma som skapat mig har /
Min skäl jag til gifwer ty tu åft (?) min Far
Nu Frälsare JESU tin Blod mig ifrå
Min synder aftvå
O helige and /
Min tröst jag nedlägger hos tig uti hand /
Er Englar som burit på händerna mig /
Min tårar till Himlen frambären. Så tig /
Du Satan GUD låter det onda blij gjordt /
Som tu wil haa fort.
Och något tig jord /
Min kropp jag wil gifwa med balsam osmord /
Min Hustru til Man jag ock önskar tig bäst /
Then Faderlös Barn och Enckor är näst /
Ehr Barn för Fader jag gifwe wil GUD /
Ty lyden hans bud.
Nu och till ett slut /
Min Wänner / Åhörar som jag icke ut /
Förmår nu en nembna GUD nådiger en /
Jag gier Ehr med önskan at I icke sen /
Förglömmer min hustru och barnen så kiär /
Som eder ä när.
At alt detta war /
Hans yttersta wilja i bokstafwen klar /
Hvar af man nog tydelig finner at Han /
All redan war färdig rätt som en Guds Man
Hvarföre han evigt nu skiner helt klart /
Af Himmelske art.
Johannes Ramklou
Aust. Fenn.
En gång blifwer ju alt / hwad i werlden här födes och glödes /
Endeligt och liflöst / ja i grund alt ödes och dödes;
Ty rätt ingen ting beständigt å jordene gifwes /
Eller i ewighet på henne grönskas och trifwes /
Dagelig se wij ju här / at mången wid gråaste håren /
Mången i medel åhr / ja många i blomstrande wåhren /
Af en dödelig hand / helt hugges ned och i leder /
Alt förgäfwes här är / fast än man motstår och beder:
Fast man ock noga med flit / Apothequeterna skulle utleta/
Hwad der ock någonsin war / och månde der helsosamt leta /
Dock med detta ock mehr kan ingen för döden sig giömma /
Ej någon för den stund stämder som än hinna undrymma /
Så wil äfven här se / en Herrans redelig Prester /
Som Guds ord rätt lärdt / rätt delt Guds wänner och gäster /
Dyraste skattarna till / den Himmelska härliga födan /
Honom wij nu här se / på båren stelar och dödan.
Detta må wisst en sorg hoos alla orsaka; men Eder /
Som måst klaga här wid / eij gifwens öfver jag beder /
Then Alsmächtige GUD / som skal ehr huldaste wara/
Som långt mehra Ehr kan / än en jordisk Fader förswara /
Och sij Er Salige Fahr Han är ei död utan hwilar /
En outsäijelik frögd / och en obeskrifwelig heder /
Har han wisserlig födt / den wij ock önska och Eder.
Kroppen som nu här stel i jorden lägges den trånga /
Skal uppå Herrans dag i glädte hyddor ingånga /
Då han wisserlig skal med siälen klarare skina /
Än som solen och hwad af sken mehr nämnes det fina.
Johannes Näässlindh
Austro. Fennus.
Hwem är den jag här ser på båren ligga döder /
Den dödens grymma wåld / som alt kullslår och öder /
Nu åter nederfält ? hwem? At så hwar och en /
Här i sin djupa sorg af sorgen lijder mehr.
Jo / om jag rätt har hördt / det är vår Siäla-herde /
Som troligen den sig förtrodda hiorden närde /
Som uti alla åhr fin wacht wähl hållit har /
Och när som andra bort haa farit / bliwit qwar.
Ty då wår fiende månd´ in i landet falla /
Såg han sin wänner hur de bort då flydde alla /
Men dock han wille eij gå från sin sorgsne hiord /
Men blev beständigt qwar ock födden med Guds ord.
Och under samma tijd blef han så swåra twungen /
At han ock offta då med fiettrar blev bebunden /
Blef dragen släpad från hans goda som borttogs;
Ho sig der fatte mot / med dryga slängar slogs.
Nu har hans trogna wård / wår Gud med nådigst öga /
Ansedt och honom rätt til sig från jorden tröga /
Förde honom till sin ro der Han nu får sin lön /
Uti de trognas tahl beprydt med kransar skiön.
Uphören derför nu at häfftigt mehra klaga /
Och weten att Gud alt till bästa plägar laga /
Ty uppå trötta fiät giör Han en hwila god /
Och ett bedröfwat sin / Han fyller med godt mod.
Johannes Forsman
J.F.